De psykiskt abnorma brottslingarnas rättsliga ställning. Strafflagberedningens betänkande av 31 dec. 1942 angående strafflagens tillräknelighetsbestämmelser, sinnesundersökning m. m. förutsätter, att förvaring enligt den år 1937 antagna, ehuru ännu icke i kraft varande lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt skall i viss utsträckning bli en lämplig behandlingsform för de brottslingar, vilka äro att anse som psykiskt abnorma men icke sinnessjuka eller sinnesslöa.
    I yttranden över detta betänkande har det från rättspsykiatriskt håll anmärkts, att den nämnda lagen i det skick, den har fått, har kommit att snarare avse fångvård än en sådan särskild vård, som skulle vara bäst avpassad för abnorma. Lagen upptager nämligen inga föreskrifter om anstaltens ställande under medicinsk ledning eller om dess förseende med i sinnessjukvård skolad vårdpersonal. Psykopatiska kriminella böra som regel behandlas som sjuka människor; härtill har, menar man, icke nödig hänsyn tagits. På någon principiell bedömning av förvaringsinstitutet som sådant har man icke därmed ingått.

JOHAN RICHERT. 65    Strafflagberedningens betänkande i andra delar skall icke närmare beröras. Vad som intresserar oss är frågan: i vad mån är ådömandet av förvaring på anstalt på obestämd tid, vare sig det nu blir fråga om fångvård eller om sinnessjukvård, förenligt med skäliga krav på medborgerlig rättssäkerhet? Hur långt är proceduren försvarlig, om samhällets synpunkter här vägas mot individens? Det vill i viss mån synas, som om de sålunda på anstalt intagna berövades en rättsförmån genom att ställas utanför vanliga normer för bestraffning. Även brottslingar ha anspråk på rättsskydd, och obestämda straff tillhöra egentligen icke ett framskridet lagsamhälle. Åtgärdens innebörd av en art av straff elimineras ju icke genom att den ådömda förvaringen kanske får sjukvårdskaraktär.
    Det bör erinras om att ämnet har berörts i riksdagen år 1938, då en av Carl Lindhagen väckt motion om tillrättaläggande av missförhållanden vid samverkan mellan psykiatri och lagstiftning gav första lagutskottet anledning att understryka, att »domstolarna vid avgörandet av tillräknelighetsspörsmålen hava att under hänsynstagande till såväl samhällets som individens intressen bevaka viktiga rättssäkerhetssynpunkter, vilka emellanåt kunna bryta sig mot de för medicinska bedömare särskilt aktuella sjukvårdsönskemålen». En del uttalanden av kriminalister om förvaringsinstitutet skulle härjämte kunna åberopas. Här må blott återgivas ett belysande yttrande av den danske rättslärde professor Oluf Krabbe vid en av justitiedepartementet år 1936 anordnad konferens angående psykiskt abnorma förbrytares straffrättsliga ställning och behandling. Det lyder i referatet: »Den obestämda tiden vore dock på sätt och vis en svag punkt i systemet — det tedde sig rättfärdigt att vederbörande finge besked huru länge de skulle vara berövade sin frihet. De obestämda straffen eller skyddsåtgärderna medförde en svår psykisk påfrestning.» En erfaren fångvårdsman, överdirektören Hardy Göransson, meddelade vid de nordiska kriminalistföreningarnas förhandlingar den 1 december 1939 följande betecknande drag: »På anstalter, som verkställa tidsobestämda straff eller skyddsåtgärder, utvecklar sig därför så småningom en praxis, som i viss mån neutraliserar tidsobestämdheten. När en intagen kommer upp till ledningen för anstalten och frågar: 'Hur länge skall jag stanna?' tvingas man i allmänhet så småningom att försöka fixera något datum, någon ungefärlig tidpunkt, för att icke den sterila hopplösheten skall utbreda sig över anstalten och dess interner.»
    Det torde för de flesta ha stått klart, att den tidsobestämda skyddsåtgärden för de internerade måste kännas som ett tryck, som åtminstone bör lindras genom ett lämpligt behandlingssätt. Den hopplösa känsla av förnedring och förödmjukelse, som förorsakas av den ådömda inspärrningen på obestämd tid, elimineras dock näppeligen härmed.
    Tvångsförvaring på obestämd tid av psykiskt abnorma ehuru icke efter vedertagna begrepp sinnessjuka brottslingar bör, för så vitt en sådan åtgärd måste anlitas för samhällets skydd, i vart fall icke få äga rum utan att man har starka rättsliga garantier för att icke institutet

 

5— 447004. Svensk Juristtidning 1944.

66 JOHAN RICHERT.får en överdriven omfattning och därigenom föranleder ett meningslöst och oskäligt lidande. Detta gäller vare sig det blir tal om »fångvård» eller om »sjukvård». Institutets tillämpningsområde måste begränsas på rimligt sätt.
    Det har redan på andra håll i den offentliga diskussionen påpekats, att 1937 års förvarings- och interneringslags föreskrifter om förvaring, vilka äro avsedda att ersätta nu gällande, mera återhållsamma lagstadganden, ha fått ett alltför vidsträckt tillämpningsområde. Anmärkningen synes vara befogad. Lagen bestämmer visserligen, liksom 1927 års förvaringslag, att utom en särskild genom undersökning påvisad sinnesbeskaffenhet jämväl en viss grad av konstaterad brottslighet skall vara förhanden för att förvaring skall kunna ådömas. Förvaringen är i så måtto i princip konstruerad som en rättslig påföljd av ett begånget brott i likhet med ett vanligt straff. Det uppställda kravet på en viss grad av ådagalagd brottslighet har emellertid högst väsentligt nedsatts i den nya lagen, jämfört med vad fallet är i den sedan år 1927 gällande. Detta har motiverats med en hänvisning till samhällets behov av ett utvidgat skydd mot de abnorma brottslingarna. Men lagen har därjämte fått en sådan avfattning, att den, åtminstone formellt, i själva verket blir tilllämplig även där det förövade brottet har varit så obetydligt, att ådömandet av förvaring på obestämd tid måste framstå som en ren orimlighet ur den rättsliga synpunkt, som här dock principiellt har blivit den avgörande. Den i 1937 års lag stadgade förutsättningen med avseende på brottslighetens storleksgrad är nämligen endast, att »å brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem enligt lag kan följa straffarbete eller, i fråga om sedlighetsbrott, straffarbete eller fängelse». (Kursiveringen gjord här.) En sådan förutsättning kan ju på grund av straffskalornas stora rymlighet tämligen ofta föreligga, även där brottet i det aktuella fallet skulle ha förskyllt endast böter eller en eller annan månads fängelse och ådömandet av förvaring ovillkorligen måste te sig stötande. Vid ärendets remissbehandling anmälde några myndigheter betänkligheter gentemot en dylik föreskrift. Sådana betänkligheter yppades även i lagrådet av justitierådet Afzelius, vilken dels konstaterade, att det »i tämligen stor utsträckning ej kommer att föreligga hinder av lag emot att döma till förvaring eller internering även i sådana fall, då det åtalade brottet icke skulle hava bedömts strängare än med ett lågt frihetsstraff eller rent av endast med böter», och dels, gentemot vissa argument till försvar för lagens utformning, ytterligare anförde bland annat: »Å de erinringar, som i detta avseende framställts emot förslagets ståndpunkt, har genmälts, att övriga förutsättningar för påföljdernas ådömande, domstolsbehandlingen och det eljest stadgade förfarandet i dessa mål erbjöde säkerhet mot en alltför vidsträckt tillämpning av lagen. Även om ett sådant antagande skulle visa sig i det hela riktigt, synes dock vara att betrakta såsom en brist att icke på denna viktiga punkt tillämpningsområdet erhåller fastare begränsning genom stadganden i lagen, vilka klart utesluta de lindrigare brottsfallen.»
    Första lagutskottet förordade ingen ändring i lagens avfattning men

DE PSYKISKT ABNORMA BROTTSLINGARNAS RÄTTSLIGA STÄLLNING. 67gjorde följande uttalande: »Utskottet vill emellertid med styrka betona, att förvaring ej bör ifrågakomma vid brottslighet av så ringa beskaffenhet att ett frihetsberövande för den allmänna uppfattningen skulle framstå som stötande.» Det förefaller, på angivna grunder, som om den månhet om rättssäkerheten, vilken här yttrar sig hos utskottet, icke i motsvarande grad har kommit fram i lagtexten. Risken för en i somliga fall egentligen rättsvidrig ehuru formellt lagenlig tillämpning är ingalunda utesluten. Det är fara värt, att om icke någon jämkning göres i själva lagtexten, en tendens att alltför långt utnyttja förvaringsinstitutet kan komma att göra sig gällande.
    I den nya lagen liksom i 1927 års förvaringslag uppställes som ett annat villkor för ådömandet av förvaring, att den brottslige skall vara »vådlig för annans säkerhet till person eller egendom». — Det betonas i strafflagberedningens betänkande, att detta villkor nu får en särskild betydelse, när kravet på en viss grad av ådagalagd brottslighet så avsevärt har nedsatts. Det är emellertid givet, att »vådligheten», med den anförda bestämningen — vådlig för annans säkerhet till person eller egendom —, kan bli ett mycket uttänjt begrepp. Redan gällande lag har alltså på denna punkt en till synes betänklig räckvidd. Men det är också klart, att vådlighetskravet måste principiellt komma att än mera uppmjukas, när kravet på ådagalagd brottslighet har minskats på det sätt som har skett i den nya lagen. Detta följer utan vidare av att lagen — som rimligt är — jämväl föreskriver, att frågan om vådligheten skall bedömas »med hänsyn till den ådagalagda brottsligheten». Strafflagberedningen tyckes icke i sitt betänkande ha fullt beaktat detta sakernas sammanhang. Men den har likväl kunnat fastställa (under hänvisning till vissa andra punkter), att en »uppmjukning av vad som skall fordras för att den brottslige skall vara att betrakta som vådlig» faktiskt har åsyftats. Från början hade man avsett en mera snäv tolkning och tillämpning av lagens bestämmelse. Med »vådlig» hade man nämligen ursprungligen menat, »dels att sannolikheten för återfall är särskilt stor, dels att de samhällsintressen, som genom återfall äventyras, äro betydande». Den nya lagens avfattning och innebörd ha däremot, finner beredningen, blivit sådana, att det blir »uteslutet att lagstiftaren tänkt sig att förvaring endast skulle kunna ådömas för brott som indicerade farlighet för mycket betydande samhällsintressen, och det synes sannolikt att lagen avsetts bli tillämplig även mot brottslingar, vilkas samhällsfarlighet icke är alltför prononcerad» (kurs. här). Detta får anses som ett anmärkningsvärt och betydelsefullt vitsord om lagens stora räckvidd. Strafflagberedningen anmärker visserligen också, att själva det förhållandet, att förvaringen ju ådömes för obegränsad tid, å andra sidan korresponderar mot ett strängare vådlighetskrav. Detta påpekande torde, i den mån det kan ha någon reell betydelse, dock icke nämnvärt försvaga intrycket av att 1937 års förvarings- och interneringslag i det hela är synnerligen tänjbar och endast alltför lätt kan komma att tolkas så, att förvaring på obestämd tid kommer att ådömas i en mycket vidare omfattning än mången torde ha föreställt sig vara åsyftat och vara rätt och rimligt.

68 JOHAN RICHERT.    Strafflagberedningen har eljest talat om behovet av »en karaktärsuppfostrande vård» i fråga om psykopaterna och har därvid också åberopat en del sinnessjukläkares vitsord. Men måste icke alltid en inspärrning på obestämd tid på grundval av en sinnesundersökning snarare vara ägnad att förnedra än att uppfostra en karaktär och bör icke en sådan behandlingsform alltså åtminstone undvikas, när endast en obetydlig grad av social »vådlighet» har kunnat påvisas?
    De anförda synpunkterna få en desto större vikt i betraktande av det moment av osäkerhet, som alltjämt torde vara förbundet med själva de sinnesundersökningar, som läggas till grund för ingripanden.
    Att psykiatriska prognoser i fråga om vådlighet, straffemottaglighet m. m. icke tillhöra en i egentlig mening exakt vetenskap och endast kunna få ett relativt värde är ett sakförhållande, som med större eller mindre styrka har framhävts i flera beaktansvärda, auktoritativa diskussionsinlägg i detta ämne. Ett studium av Svensk juristtidning och av de nordiska kriminalistföreningarnas årsböcker ger belägg härutinnan. Själva det tekniska undersökningsförfarandet har även i vissa fall veterligen kunnat giva anledning till kritik.
    Det kan icke vara skäligt att närmare ingå på hithörande förhållanden. De rättspsykiatriska undersökningarna torde i varje fall få anses representera ett mer eller mindre vanskligt gebit, och de på dylika undersökningar baserade rättsliga skyddsåtgärder, som innebära ett frihetsberövande på obestämd tid — det må gälla sinnessjukvård eller fångvård — bli i samma mån vanskliga och problematiska och synas endast i uppenbart tvingande fall böra anlitas.
    Både läkare och jurister ha betonat, att de medicinska sakkunnigutlåtandena böra anses endast som rådgivande, och att domstolarna äga en fri prövningsrätt, ehuru praxis dock mestadels har kommit att bestämmas av den medicinska sakkunskapen. I en skrivelse till Konungen fann sig 1939 års riksdag också böra »framhålla nödvändigheten av att organisationen av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet ej får motverka, att praxis i tillräknelighetsfrågor utbildas genom domstolarnas obundna avgöranden på grundval av det material, som av den medicinska sakkunskapen ställes till förfogande». Det vore förvisso önskvärt, att denna uppfattning vunne hävd.
    Av redan förut anförda skäl samt därjämte och icke minst med hänsyn till den osäkerhet, som hör samman med sinnesundersökningarna, synes det emellertid dessutom böra övervägas, om icke de 1937 beslutade nya bestämmelserna om förvaring i säkerhetsanstalt borde i vissa stycken revideras, innan de träda i kraft. Förvaringsinstitutet har, som ovan har anmärkts, fått ett alldeles för vidsträckt och icke tillräckligt väl avgränsat tillämpningsområde. Därvid borde också undersökas, huruvida icke själva tidsobestämdheten i förvaringen skulle kunna modifieras och möjligen andra skyddsåtgärder än förvaring också komma i åtanke.
    Strafflagberedningen har i sådant hänseende framställt ett beaktansvärt förslag om införande i 1937 års lag av en bestämmelse, enligt vilken den förvarade i vissa lindrigare fall skall »utskrivas på prov» senast

DE PSYKISKT ABNORMA BROTTSLINGARNAS RÄTTSLIGA STÄLLNING. 69inom fyra år från förvaringens början. Det torde härjämte få erinras om att norsk lagstiftning beträffande behandling av abnormbrottslingar — varom en bilaga till strafflagberedningens betänkande ger oss besked — har gått längre i denna riktning och innehåller föreskrifter, som medgiva ett val mellan skyddsåtgärder av flera olika slag, nämligen, förutom förvaring på anstalter av skilda typer, viss tillsyn av polismyndighet eller särskild tillsynsman, alkoholförbud och vissa andra alternativ. Det föreskrives där tillika, att domstolen skall bestämma en maximitid (vanligen fem år) för åtgärdernas varaktighet och att denna tid må kunna förlängas endast genom ett nytt domstolsutslag. Den norska lagen skiljer sig visserligen i övrigt från den svenska bland annat i det viktiga hänseendet, att den tilltalade — utom där straffrihet kommer i fråga - dömes till straff i vanlig ordning, oavsett att han därjämte blir föremål för särskild skyddsåtgärd. Genom beslut av justitiedepartementet kan emellertid också straffet bortfalla och skyddsåtgärden omedelbart tillämpas. De anförda bestämmelserna lära i vart fall icke bli av väsentligt mindre intresse genom dessa övriga skiljaktigheter i lagarna. Skulle de icke kunna vara lämpliga även hos oss?1
    Hänsynen till den medborgerliga rättssäkerheten borde, vill det synas, i varje fall kunna komma bättre till uttryck i vår lagstiftning om de psykiskt abnorma brottslingarnas behandling.

Johan Richert.