SEVE LJUNGMAN. Om skada och olägenhet från grannfastighet. Ett bidrag till läran om immissionernas rättsliga behandling. Akad. avh. (Stockholm). Uppsala 1943. Almqvist & Wiksell. 270 + 24 s. Kr. 9.50.

 

    Det ämne, rubricerade arbete behandlar, har länge här i landet påkallat en större utredning inom ramen för en monografi. Det förhållandet, att Lagberedningens regler i dess år 1909 framlagda förslag till Jordabalk III icke blevo upphöjda till lag och att lagstiftningen icke sedan dess gripit sig an med regleringen av ifrågavarande område, har i mycket stor utsträckning ställt domstolarna utan vägledning. Förf. har stått inför den ganska krävande uppgiften att insamla och skärskåda det rättsfallsmaterial, som utvecklingen på detta område under de senaste decennierna, alltifrån tiden för industrialismens genombrott, avkastat inom svensk judikatur. Denna uppgift måste förf. ock sägas ha fullföljt på ett synnerligen samvetsgrant sätt.
    I stilistiskt hänseende må framhållas, att framställningen i allmänhet är mycket lättflytande. Någon gång kanske förf. avlägsnar sig väl långt från ett juridiskt stringent uttryckssätt, men härav störes icke läsaren nämnvärt. Mot förf:s terminologi finnes intet väsentligt att invända. Måhända kunde man ifrågasätta lämpligheten av en sådan term som »koncessionsfallen» å s. 81 och 130 ff, som onekligen för tanken på en förhandsprövning men som icke begagnas för att beteckna enbart fall, där en sådan förekommer. Förf. måste nämligen sedan skilja mellan »äkta» koncessionsfall och andra fall, där likaledes sanktionen, om sådan förekommer, består i ersättningsskyldighet. Såsom gemensam benämning kunde måhända lämpligare använts »ersättningsfall».
    Beträffande avhandlingens formella sidor må särskilt framhållas såsom en förtjänst, att förf. har mycket ofta förekommande hänvisningar till andra delar av sitt eget arbete samt att han på lämpliga ställen rekapitulerar sina egna tidigare resultat. Detta underlättar i hög grad för läsaren att hålla framställningen samman. En fyllig innehållsförteckning och ett register över rättsfall med hänvisningar till sidor där de avhandlats höja ytterligare arbetets brukbarhet.
    I fråga om förf:s sätt att genomföra sina undersökningar kan måhända den invändningen resas, att förf. accepterar vissa resultat på ett alltför lättvindigt sätt, såsom vid rättsfallsanalysen. Exempel härpå skola givas i det följande. Det må vidare anmärkas, att förf., då han (i kap. IV s. 71 ff) proklamerar nya metoder eller nya sätt att betrakta

problemen, i fortsättningen icke kommer att avvika så mycket från de gängse metoderna eller betraktelsesätten.
    I fråga om disposition använder förf. en säregen och i juridiska avhandlingar knappast förut begagnad metod. Efter en inledande redogörelse angående grannelagsrätten och de frågor förf. ämnar behandla, följer en romerskrättslig och allmänt rättshistorisk redogörelse och därefter i ett tredje kapitel på endast några sidor vissa synpunkter på immissionsbegreppet. Härom må nu icke vara något att säga ur dispositionssynpunkt. Men i fortsättningen avviker förf. från i juridiska avhandlingar gängse disposition. I stället för att först sammanfatta den gällande utländska rättens regler och därefter ventilera konkreta rättsspörsmål på grundval av svenska rättskällor — på förevarande område främst rättspraxis — och till sist anlägga allmänna de lege ferendasynpunkter, föredrager förf. helt överraskande att i kap. IV först utreda »de hänsyn som i allmänhet kunna väntas äga betydelse för immissionernas legislativa behandling». I detta kap. framställer förf. sin egen åsikt om hur immissionsrätten bör vara beskaffad från helt allmänna målsättningar. Först därefter behandlar förf. i sitt sista kapitel svensk rättspraxis' ståndpunkt till immissionsproblemen.
    Denna metod innebär säkerligen en fara i vissa hänseenden. För det första frestas förf. nog alltför lätt att antaga, att rättspraxis stämmer överens med hans egna lämplighetsavgöranden. För det andra kommer förf. icke att på ett konkret och preciserat sätt ställa upp alla de problem, som yppa sig inom immissionsrätten. Förf. anger vissa allmänna begrepp, som anges äga betydelse inom immissionsrätten, men ställer icke dessa begrepp i närmare relation till varandra. Exempel på dylika begrepp utgöra ortsvanlighet, oväsentlighet och prioritet. Här borde exempelvis en närmare analys av förhållandet mellan enkel prioritet och vad förf., för övrigt med en rätt träffande beteckning, kallar kollektiv prioritet, varit på sin plats. Beträffande enkel prioritet kunde måhända i något större utsträckning ha skilts mellan olika fall härav. Om t. ex. prioritet beträffande en viss förändrad användning av en fastighet bör frånkännas betydelse, kanske detta icke med samma skäl kan sägas om prioritet i avseende å den ursprungliga verksamhet, som bedrives å fastigheten. En domstol, som vill hämta vägledning för en konkret rättsfrågas bedömande ur förf:s diskussion i kap. IV om allmänna begrepp, kommer sannolikt icke att kunna uppnå detta sitt syfte.
    En ytterligare egendomlighet i förf:s disposition består däri, att han inlägger framställningar av utländsk rätt i detta sitt de lege ferendakapitel »för att belysa grundproblemen». Man frågar sig då, varför icke den svenska positiva rätten får vara med vid förf:s diskussion de lege ferenda. Vad själva behandlingen av den utländska rätten i detta kapitel angår, måste nog anmärkas, att förf. icke heller tager mycken hänsyn till den vid sina resonnemang de lege ferenda utan endast så att säga i efterhand lämnar rent faktiska upplysningar om dess innehåll. Emellertid visar det sig vid senare jämförelser ofta, att resulta-

ten av förf:s först förda allmänna resonemang komma att överensstämma med utländsk rätts ståndpunkt. Måhända kan man också rikta den invändningen, att skildringen av den utländska rätten någon gång blir väl utförlig.
    Men låt oss därefter gå till en detaljgranskning av förf:s arbete! I kap. I bestämmer förf. den s. k. grannelagsrättens omfång och redogör för sin disposition samt anger det huvudsakliga innehållet av de frågor, som han senare behandlar i bokens olika avsnitt. Möjligen kunde man önskat, att förf. här i större utsträckning preciserat innebörden av sina senare rubriker och underrubriker i avhandlingen — detta för underlättande av den allmänna orienteringen i förf:s arbete. Ett blott och bart angivande av att avsnittet »sanktionsfria iinmissioner» i huvudsak behandlar sakrättsliga spörsmål ger icke mycken ledning, helst som gränsen mellan sakrätt och obligationsrätt, såsom förf. för övrigt själv framhåller, är ytterligt vag och flytande.
    På de allmänt rättshistoriska utvecklingslinjerna i kap. II synes förf. ha nedlagt mycken möda, då det gällt att samla och sammanställa alla olika pandekträttsliga och andra författares åsikter angående rättsutvecklingen på immissionsrättens område. Några direkt självständiga forskningar i rättskällorna vittnar detta kapitel emellertid icke om, men därpå vill förf. heller icke göra anspråk. Om något skall sägas om innehållet i detsamma, må det vara, att förf. synes ha överskattat JHERINGS insats såsom grundläggare av ett nytt skede inom immissionsrättens historiska utveckling. De av JHERING år 1863 framförda synpunkterna lära nog ha varit till finnandes redan före hans tid, såsom framgår av en dom från år 1859 av den preussiska överdomstolen. Såsom en bakgrund till den kommande framställningen är förevarande kapitel mycket väl skrivet — måhända det bästa i avhandlingen.
    Kap. III rubricerar förf. »Immissionsbegreppet». Förf. avser emellertid, såsom han själv säger, icke här att giva en definition av begreppet »immission», något som han finner onödigt för sin kommande framställning. Och däri kan man säkerligen också giva honom rätt. Förf. nöjer sig i kap. III s. 58 med »att mera översiktligt inventera hithörande företeelser och därvid antyda vissa huvuddrag i deras yttre struktur». Möjligen kunde det därför varit lika lämpligt att sammanföra kapitlen I och III.
    Förf. anger två huvuddrag beträffande immissionerna, dels varaktigheten och dels ogripbarheten. Att varaktigheten är ett sådant typiskt särdrag, som föranleder särskild rättslig behandling i form av förbud mot den ifrågavarande verksamheten, torde icke vara föremål för tvekan. Däremot kan det finnas anledning att betvivla riktigheten av att uppställa ogripbarheten såsom ett rättsligt särdrag för ifrågavarande företeelser. Ogripbarhetsbestämningen är i sig själv mycket diffus. Och dessutom kan man fråga sig, om den medför någon skillnad beträffande rättsverkningar. Enligt förf. skulle väl skillnaden bestå i att de gripbara varaktiga företeelser, som åsamka olägenheter för grannfastighet, vore absolut d. v. s. obetingat förbjudna. Det kan betvivlas,

att detta är riktigt. Förf. talar för övrigt å s. 193 om ett rättsfall, där överskjutande grenverk från grannens tomt ansågos icke föranleda någon påföljd. Enligt förf. vore detta här också motiverat på grund av ortsvanlighetssynpunkten. Dylika överskjutande grenverk äro icke ogripbara utan kunna väl i allmänhet förhindras, men detta föranleder ingen rättslig särbehandling i jämförelse med de typiska immissionerna. (I förbigående måste jag på det livligaste opponera mot förf:s åsikt i nämnda sammanhang, att »en regel, att alla överhängande frukter tillhörde grannen, skulle säkerligen innebära en förnuftigare lösning». Detta yttrande fälles, sedan förf. omnämnt, att enligt gällande svensk rätt en trädägare får anses äga rätt även till de frukter, som hänga över gränsen till grannens tomt. Mot denna regel i svensk rätt torde nog icke vara något att anmärka. Den av förf. föreslagna lösningen skulle säkerligen leda till att åtminstone grannens eventuella barn roade sig med att tynga ned grenarna på de ifrågavarande fruktträden.) Om det nu emellertid är förf:s åsikt, att det gängse immissionsbegreppet och lagberedningens immissionsbegrepp utesluta dylika företeelser, synes skäl ha förelegat att kritisera detta och måhända eventuellt begagna ett annat uttryck än immission för de i avhandlingen behandlade företeelserna. Förf. behandlar också på flera ställen i sin avhandling andra företeelser än de typiska immissionerna, något som säkerligen är motiverat och ur rättshistorisk synpunkt riktigt.
    Härefter må vi gå vidare till kap. IV, där förf. proklamerar en ny metod. Förf. inventerar, säger han, de olika sanktionsmedlen. Den inventeringen är emellertid relativt lätt gjord, det blir straff, skadestånd och förbud, varjämte förf. tillägger moralsanktionen. I fortsättningen laborerar förf. dock icke så mycket med den sistnämnda. Den medtages endast för att betona, att den förekommer kombinerad med straff eller förbud, och häremot finnes ju intet att invända. Förf. indelar sedan immissionerna ur sanktionssynpunkt i tre grupper: 1) de sanktionsfria, 2) de, där sanktionsregeln icke är tvingande och 3) de, där den är av tvingande natur.
    I samband härmed kritiserar förf. USSINGS indelning av hithörande företeelser i obetingat tillåtna, obetingat förbjudna och varken obetingat tillåtna eller obetingat förbjudna handlingar. (Skyld og Skade s. 85 ff.) USSING synes emellertid härvidlag endast yttra sig om vissa grupper av handlingar. Eldning t. ex. är en verksamhet, som varken är obetingat tillåten eller obetingat förbjuden; tänker man med förf. emellertid blott på eldning i en köksspis, är verksamheten obetingat tillåten. Det är svårt att se, att USSING gör sig skyldig till en felaktig metod, då han — för att använda förf:s uttryck på ett annat ställe i avhandlingen — såsom en arbetsmetod skiljer ut de fall, då handlingen varken är obetingat tillåten eller obetingat förbjuden. Han gör det nämligen i ett arbete, som behandlar den allmänna skadeståndsrätten, och han gör det i syfte att skilja ut en grupp av handlingar, som äro av intresse därigenom att det vid dem kan bliva fråga om skadestånd utanför culparegeln. Ännu mindre kan man inse, att UNDÉN —

såsom förf. vill göra gällande — gör sig förtjänt av kritik, då han i ett systematiskt arbete om sakrätten, framförallt avsett för pedagogiskt bruk, begagnar sig av en liknande indelning.
    Förf. kommer sedan i detta kapitel in på bestämmandet av toleranspunkten för rättens ingripande mot en immission. Förf. anser här, att avgörande för toleranspunktens bestämmande bör vara den s. k. kompensationssynpunkten, d. v. s. sanktionsfrihet skall vara för handen, då en olägenhets verkan genomsnittligt kan antagas kompenserad genom liknande olägenhet för grannen. Man får dock det intrycket, att förf. något överdrivit denna synpunkts betydelse. I de i praktiken aktuella fallen torde knappast i den utsträckning förf. vill göra gällande, förutsättningarna för genomsnittlig kompensation finnas. Då man underlåter att ingripa mot en nybyggd industri, som åsamkar obetydlig rök, faller det sig väl naturligast att anse detta bero på att en viss allmän rörelsefrihet är önskvärd i dylika fall, liksom vid allemans rätt.
    Beträffande förutsättningen för att en immission skall vara sanktionsfri, uppställer förf. regeln, att så bör vara förhållandet, då »dess verkan med hänsyn till ortsförhållandena genomsnittligt sett kan anses kompenserad genom liknande olägenhet för grannar», m. a. o. grannen bör kunna ingripa mot en immission, så snart denna icke kan betraktas såsom ortsvanlig. Att ett villkor för ingripande dessutom bör vara, att immissionen hemfaller under kriteriet »väsentlig», vill förf. icke medgiva. Han talar i detta sammanhang om att ortsvanlighetsbegreppet bör anknytas till intensiteten i immissionsverkan och icke till verksamhetsarten. Detta är dock säkerligen svårt att genomföra, då någon gemensam måttstock för mätande av intensiteten hos exempelvis rök och buller icke torde existera. Förf:s argumentering på ifrågavarande punkt s. 93 synes för övrigt lida av en viss oklarhet och verkar icke övertygande. Han hävdar, att grannar dock måste fördraga immissionsverkningar av »något olikartat» eller »liknande» ursprung. Men med en dylik uppfattning lär förf. ändock på en annan väg föra in ett väsentlighetsrekvisit, som helt säkert icke kan betraktas såsom överflödigt, då ortsvanlighetsbegreppet anknytes till immissionsverkans intensitet. Icke heller synes utländsk rätt, i den utsträckning förf. vill göra gällande, kunna åberopas till belägg för hans ståndpunkt. För övrigt må anmärkas, att väsentlighetsrekvisitet säkerligen är ägnat att utgöra en välbehövlig spärr mot ett alltför rigoröst ingripande gentemot nya industrier.
    Förf. nämner i fortsättningen vissa andra synpunkters betydelse för avgränsning av det sanktionsfria immissionsområdet, såsom politi-, prioritets-, passivitets- och chikansynpunkterna. Beträffande politisynpunkten föres dock i detta kapitel icke någon principdiskussion angående de hänsyn, som ligga bakom avgränsningen av de immissioner, vid vilka ett offentligt inskridande anses nödvändigt. Måhända måste detta betraktas såsom en inkonsekvens. Den individuella prioriteten vill förf. frånkänna all betydelse. Mot denna slutsats, som förf. sedermera i kap. V accepterar för gällande rätts del, må först invändas, att förf.

icke tagit hänsyn till att vi här i Sverige icke äga något s. k. äkta koncessionssystem. Hade ett dylikt funnits, skulle en del olägenheter med förf:s ståndpunkt ha varit eliminerade. Då förf. här anser sig kunna acceptera en ståndpunkt, som framförts av Lagberedningen, tager förf. ej hänsyn till att Lagberedningen föreslagit ett äkta koncessionssystem.
    I detta sammanhang är det lämpligt att beröra de fyra svenska rättsfall, som förf. s. 232 framdrager, då han även de lege lata vill frånkänna prioriteten betydelse. I NJA 1931 s. 475 åberopade den attackerade fastighetens ägare, att han varit »först på platsen». Domstolarna ogillade talan på den grund, att olägenheterna från den immitterande fastigheten varit oväsentliga. Att domstolarna ej samtidigt angåvo, att den immitterande fastigheten icke kunde åberopa prioritet, behöver ju icke, såsom förf. synes vilja göra gällande, utvisa att denna omständighet frånkännes betydelse. En ogillande dom angiver ju vanligen allenast, att ett rekvisit saknas. — I förf:s huvudrättsfall NJA 1934 s. 656 hade HD bifallit skadeståndstalan under åberopande av att olägenheterna gått utöver vad som »även i betraktande av den inom orten sedan gammalt härskande industrien borde tålas». Förf. uppger här, att den immitterande anläggningen tillkommit långt före det attackerade bostadshuset. I promemorian vid målets föredragning i HD uppges emellertid, att »husen byggdes 1889 och 1890» och att »då fanns fabriken inte till utan fabrikens område var då åker». Troligen har förf. låtit sig vilseledas av uppgiften i rättsfallsreferatet, att fabriksdriften pågått flera år, innan motparten köpte sin fastighet — vilket ju är en helt annan sak. — I NJA 1938 A 289 ogillades immissionstalan, vilken ägaren av ett bostadshus anhängiggjort i anledning av bullret från en chokladfabrik, »som tillkommit tidigare inom ett för industriändamål avsett kvarter». Här synes prioriteten tämligen uttryckligen, i strid mot vad författaren vill hävda, tillerkänts betydelse vid sidan av ortsvanligheten. — I NJA 1914 s. 423, som emellertid på grund av sin ålder kanske har föga bevisvärde, bifölls en talan om förbud mot immission under uttryckligt åberopande av att den immitterande anläggningen saknade prioritetsrätt. Förf. synes emellertid vilja bortförklara detta med att principerna för toleranspunktens bestämmande då ännu ej utkristalliserats och att kriteriet hälsofara, som i fallet ansågs föreligga, borde »i särskilt hög grad hava ansetts oberoende av prioriteten». Av förf:s utläggningar angående de här nämnda rättsfallen får man intrycket, att förf. frestats tolka dem i överensstämmelse med sin ståndpunkt de lege ferenda.
    I sista avsnittet av kap. IV behandlar förf. immissioner, som medföra sanktionspåföljder, ehuru icke av offentligrättsliga hänsyn. Förf. benämner dem »excessiva, men icke politifarliga immissioner». Förf. diskuterar här olika kombinationsmöjligheter beträffande sanktionsmedlen mot immissioner. Framförallt ventileras frågan, om skadestånd bör utgå vid sidan av förbud. Förf:s ståndpunkt är, att i fall då förbudsdom är användbar, culpa i de allra flesta situationer måste anses föreligga. Detta synes något överdrivet. Ty, såsom förf. även själv

medger, kan vid s. k. smygande immissioner culpa ej anses föreligga före upptäckten. Dylika smygande immissioner äro nog icke så sällsynta, som förf. menar. Förf. vill emellertid här antaga skadeståndsansvar på grund av s. k. farlig verksamhet. Ett dylikt skadestånd kan måhända här på goda skäl ifrågasättas — i varje fall om man anlägger preventionssynpunkten på skadeståndets funktion. Det synes icke alltid klart, att s. k. smygande immissioner måste bero på nya och oprövade fabrikationsmetoder beträffande den immitterande fastighetens användning; den immitterande verksamhetens farlighet är ingalunda alltid uppenbar. Förf. behandlar sedan vad han benämner koncessionsfallen, d. v. s. sådana fall, då förbudsdom icke bör givas men skadestånd kan åläggas. Detta anser förf. vara händelsen framförallt då en excessiv immission uppkommit genom ursäktlig teknisk felkalkyl eller verksamheten är av samhällsviktig art. Kapitlet avslutas med en klargörande utredning om straffsanktionens användning.
    Det senare av förf:s två huvudkapitel, kap. V, inledes med en historisk överblick över den svenska immissionsrätten. Därefter följer ett avsnitt av förvaltningsrättsligt innehåll, behandlande politifarliga immissioner. I detta kunde måhända problemet om förhållandet mellan administrativa myndigheter och domstolar på ifrågavarande område ha mera diskuterats. Särskilt när det gäller hälsovårdsintresset ter det sig rätt egendomligt, att domstol efter stämning från en granne skall kunna förbjuda vad administrativ myndighet direkt medgivit eller efter anmälan underlåtit ingripa emot. Förf:s åsikt torde emellertid vara denna, och man måste nog däri giva honom rätt. Spörsmålet om stadsplaneringens betydelse rymmer måhända mera än vad förf:s omnämnande därav på s. 185 ger vid handen. Då han redogör för de administrativa myndigheternas syn på immissionsfrågan vid samhällsviktiga företag och omnämner den återhållsamhet beträffande förbud, som i dylika fall kan spåras, bör det anmärkas, att han icke tillbörligt observerat en viss nyansering i praxis, som består i att understundom ett obetingat undanröjande av vissa olägenheter påbjudes, medan i andra fall vissa åtgärder föreskrivas, vid vilka det sedan får bero.
    Förf. behandlar vidare i detta kapitel svensk rättspraxis efter samma schema som i föregående kapitel, nämligen först sanktionsfria immissioner och sedan excessiva men icke politifarliga immissioner. I början av avsnittet om sanktionsfria immissioner berör förf. vissa de egentliga immissionerna närstående fall, nämligen olägenheter, som tillskyndas granne genom överskjutande trädgrenar eller genom grävning. Rättsfallen ha disponerats på ett överskådligt sätt. Resultatet av analysen blir, att ortsvanlighetsrekvisitet spelar den största rollen vid avgränsningen av det sanktionsfria området i svensk rätt. Att emellertid prioriteten icke bör frånkännas all betydelse, har jag tidigare sökt uppvisa.
    Avhandlingen avslutas med en välskriven och intressant exkurs om s. k. allemansrätt, då en fastighetsägare måste vidkännas minskad rådighet över sin fastighet till förmån för allmänheten.

    De här framlagda kritiska anmärkningarna må icke undanskymma blicken för att förf. med sitt arbete på ett förtjänstfullt sätt fyllt en lucka i den svenska rättsvetenskapliga litteraturen. Det är en rikedom på synpunkter som förf. lyckats utveckla, särskilt i sitt de lege ferendakapitel, och det är därför att vänta, att arbetet kommer att bliva till stort gagn, då den svenska lagstiftaren skall gripa sig an med att utforma lagbestämmelser på ifrågavarande, hittills tämligen outforskade område av svensk rätt.

Fritjof Lejman.