Eftergift av åtal mot underåriga. På grundval av ett av strafflagberedningen d. 30 maj 1942 avgivet förslag (SOU 1942: 28, se SvJT 1942 s. 440) framlade chefen för justitiedepartementet vid 1944 års lagtima riksdag en proposition (nr 8) med förslag till lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga m. m. Propositionen blev — med vissa av första lagutskottet föreslagna ändringar — antagen av riksdagen. Lag i ämnet utfärdades d. 19 maj 1944 (SFS nr 215) och har trätt i kraft d. 1 juli 1944. Närmare föreskrifter angående lagens tillämpning ha meddelats genom särskilda författningar utfärdade den 15 juni 1944 (SFS nr 326—334).
Från den absoluta åtalsplikten eller den s. k. legalitetsprincipen har i svensk rätt hittills endast givits fåtaliga och tämligen speciella undantag. Enligt en kungörelse av d. 18 dec. 1823 kan åtal under vissa förutsättningar eftergivas mot den som för mord, rån, stöld eller annat grovt brott insatts å anstalt. I administrativ ordning utfärdade instruktioner lämna polismästarna i vissa större städer rätt att eftergiva åtal vid ordningsförseelser. I den nya rättegångsbalken ersättas såväl 1823 års kungörelse som bestämmelserna i nämnda instruktioner av mera allmänna stadganden, som giva regler om åtalseftergift vid konkurrensfall och vid bötesbrott. I sistnämnda hänseende må enligt 20: 7 RB allmänt åtal eftergivas, om å brottet icke kan följa svårare straff än böter och det är uppenbart att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt. — Enligt instruktionerna för riksdagens justitieombudsman och militieombudsman äga dessa möjlighet till åtalseftergift beträffande förseelser av ämbets- och tjänstemän. — De genom 1942 års förmögenhetsbrottslagstiftning införda reglerna om överåklagarprövning för att vissa lindriga förmögenhetsbrott skola få åtalas av allmän åklagare kunna icke sägas innefatta reglering av åtalseftergift i egentlig mening. — Däremot förekommer åtalseftergift enligt lagarna om ungdomsfängelse och tvångsuppfostran samt enligt barnavårdslagen och alkoholistlagen. När någon, som dömts till ungdomsfängelse ellertvångsuppfostran eller för skyddsuppfostran intagits å allmän uppfostringsanstalt eller skyddshem eller enligt meddelat beslut intagits å alkoholistanstalt, före slutlig utskrivning begått brott, ankommer det på landsfogden eller, i Stockholm, på förste stadsfiskalen att efter hörande av ungdomsfängelsenämnden eller vederbörande anstaltsstyrelse pröva åtalsfrågan; grunden till införande av möjlighet till åtalseftergift för dessa grupper har i huvudsak varit angelägenheten att icke avbryta en redan påbörjad behandlingsform.
I jämförelse med ovannämnda bestämmelser innebär 1944 års lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga ett betydligt mera markant avsteg
från legalitetsprincipen. Lagen öppnar nämligen en i princip obegränsad möjlighet för åklagare att under vissa förutsättningar eftergiva åtal för brott som förövats före 18 års ålder.
Till stöd för införande av åtalseftergift beträffande ifrågavarande ålderskategorier anförde strafflagberedningen främst att straffprocessen vore såväl onödig som skadlig för de yngsta brottslingarna: onödig emedan den i regel utmynnade i samma åtgärder som kunna åvägabringas enligt barnavårdslagen och skadlig emedan den hade ogynnsamma psykologiska och sociala biverkningar för den unge lagöverträdaren. Departementschefen åberopade delvis samma grunder för sitt förslag.
Den nya lagen avser i främsta rummet — i överensstämmelse med strafflagberedningens förslag — att vid brott som kunna medföra frihetsstraff skapa möjlighet att ersätta åtal och kriminalvårdande reaktioner med socialvård i egentlig mening, undantagsvis att låta det stanna vid en varning åt den brottslige. I andra rummet har lagen — på initiativ av departementschefen — kommit att gälla även bötesbrott; i detta hänseende kan lagen sägas bringa nya rättegångsbalkens bestämmelser om åtalseftergift vid bötesbrott i tillämpning å ifrågavarande underåriga, varvid rätten till eftergift dock vidgats. Riksdagen — som haft att taga ställning till ett motionsvis framfört yrkande om sammanförande redan nu av rättegångsbalkens och propositionens regler om eftergift vid bötesbrott till en särskild lag avseende såväl vuxna som yngre lagöverträdare — har uttalat sig för att vid rättegångsbalkens ikraftträdande jämkningar vidtagas i den nu antagna lagen, så att icke frågan om eftergift av åtal för bötesförseelser regleras på olika sätt i olika lagar.
Enligt 1944 års lagstiftning ankommer det på överåklagare att avgöra huruvida åtal, som skolat anhängiggöras vid allmän underrätt eller polisdomstol, skall ske mot den som före 18 års ålder förövat brott varå kan följa frihetsstraff. Konungen äger dock, i den omfattning vartill särskilda skäl finnas föranleda, förordna att åtalsfrågan skall prövas av underordnad åklagare. Med stöd av sistnämnda bemyndigande har K. M:t förordnat dels att distriktsåklagare alltid äger pröva åtalsfrågan beträffande förseelse mot vägtrafikstadgan varå kan följa fängelse eller förseelse mot 3 § lagen om straff för vissa brott vid förande av motorfordon, dels att i Stockholm åtalsfrågan alltid skall prövas av den stadsfiskal på vilken det i allmänhet ankommer att föra talan i mål rörande underårig (ungdomsåklagaren) dels ock att stadsfiskal i Norrköping, Malmö, Hälsingborg, Göteborg, Borås eller Örebro som är behörig åtala brottet äger pröva frågan om åtalseftergift därför jämväl när svårare straff än böter kan följa å brottet. I fråga om bötesförseelser prövas åtalsfrågan alltid av vederbörande distriksåklagare. Som redan nämnts ankommer prövningen på överåklagare — alltså landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen — när den underårige dömts till ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran eller för skyddsuppfostran intagits i skyddshem eller uppfostringsanstalt eller enligt meddelat beslut intagits å alkoholistanstalt.
Enligt 1944 års lag skall åtal alltid väckas, om det finnes påkallat med hänsyn till den allmänna laglydnaden eller eljest ur allmän synpunkt.
Denna bestämmelse avser att utesluta åtalseftergift när brottet är av mycket grov beskaffenhet — t. ex. mord, rån eller våldtäkt — eller när brottet eljest är sådant att det av allmänpreventiva skäl är angeläget att det beivras. Såsom exempel härpå kan nämnas ett allmänfarligt trafikbrott, en förseelse i näringsverksamhet, en överträdelse av ransoneringsbestämmelser eller överhuvud taget en förseelse där ett bötesstraff får anses vara en önskvärd reaktion. Åtal kan vara påkallat ur allmän synpunkt även med hänsyn till utredningen i målet, t. ex. om brottet förövats tillsammans med vuxna personer, som måste åtalas.
I övrigt gälla följande förutsättningar för åtalseftergift. Är brottet ringa — härmed avses icke endast bötesbrott utan även lindriga snatterier o. dyl. — får åtal eftergivas, om brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande. I sådana fall behöver ingen annan åtgärd vidtagas mot den underårige än att han får en varning i samband med beslutet om eftergift.
Vid brott av mera allvarlig karaktär är det däremot en förutsättning för eftergift, att lämpliga brottsförebyggande åtgärder vidtagas mot den underårige. Det gäller med andra ord icke att lämna brottet utan påföljd utan att ersätta lagföring och straff med de åtgärder som äro bäst ägnade att främja den brottsliges tillrättaförande. I lagen har detta uttryckts så, att eftergift må äga rum, om den underårige omhändertages för skyddsuppfostran eller blir föremål för annan därmed jämförlig åtgärd eller utan dylik åtgärd erhåller särskild tillsyn eller lämplig sysselsättning samt det med skäl kan antagas att han skall avhålla sig från att ånyo begå brott.
De sålunda angivna åtgärderna kunna vara sådana som icke äro reglerade i barnavårdslagen. Med åtgärd som är jämförlig med skyddsuppfostran avses t. ex. sinnesslövård, epileptikervård eller sanatorievård. Lämplig tillsyn och sysselsättning kan någon gång anordnas i skolan eller hemmet. I det övervägande antalet fall är det emellertid en förutsättning för åtalseftergift att lämplig åtgärd av barnavårdsnämnd kommer till stånd. Vid sidan av skyddsuppfostran (i enskilt hem eller på skyddshem) ifrågakomma alla i barnavårdslagen anvisade hjälpåtgärder: övervakning, anvisande av arbete, bostad och utbildning, eventuellt å till stöd för hemuppfostran inrättad anstalt, etc. Det får i varje särskilt fall prövas vilken åtgärd som är bäst ägnad att främja den underåriges tillrättaförande. Det ligger i sakens natur, att anstaltsvård icke bör tillgripas i onödan. Av riksdagen framhölls att man vid valet av åtgärd uteslutande bör taga hänsyn till det lämpligaste sättet att avhålla den underårige från nya brott. Någon egentlig avvägning bör ej äga rum mellan brottets svårhetsgrad och den åtgärd som skall följa. Uppmärksamheten bör mera inriktas på den personliga bakgrunden till brottsligheten än på själva den brottsliga handlingen.
För att åtgärd enligt barnavårdslagen skall komma till stånd måste de i denna lag uppställda förutsättningarna för ingripande föreligga. För ifrågavarande åldersgrupp innebär detta att den underårige skall vara så vanartad, att särskilda uppfostringsåtgärder krävas för hans
tillrättaförande, eller i fara att bliva vanartad. Detta torde vanligen vara fallet, om det begångna brottet är av någorlunda allvarlig karaktär. Sådana lagöverträdelser av unga personer torde nämligen i regel vara utslag av en allmän vanart som kan bero på dåliga anlag eller miljöförhållanden eller bådadera. Är det undantagsvis fråga om ett rent tillfällighetsbrott, som icke tyder på asocialitet, kan åtalet eftergivas om brottet är att anse som ringa; är så ej fallet måste åtal äga rum.
Den som är nära 18-årsåldern torde ofta kunna beviljas åtalseftergift endast om han omhändertages för skyddsuppfostran. Sker ej detta, har barnavårdsnämnden nämligen mera begränsade möjligheter till ingripande, om han missköter sig sedan han fyllt 18 år. För åtgärds vidtagande fordras då — sedan rekvisiten mildrats genom en 1944 i samband med den nya lagstiftningen om homosexuella vidtagen ändring av 22 § d) barnavårdslagen — att den underårige befinnes föra ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv eller eljest visat svår oart.
Om åklagaren finner skälig anledning att eftergiva åtalet, är han, om brottet ej är att anse som ringa, skyldig att höra barnavårdsnämnden i den kommun där den underårige vistas, innan beslut meddelas i ärendet. Nämndens yttrande skall alltid innefatta uppgift, huruvida nämnden vidtagit eller kommer att vidtaga åtgärd beträffande den underårige samt huruvida enligt nämndens mening sådan åtgärd kan antagas vara tillfyllest för hans tillrättaförande. För att tillförlitligt material skall föreligga vid åtalsprövningen har det vidare stadgats att nämndens yttrande, om åklagaren det begär eller nämnden finner det erforderligt, skall innefatta redogörelse för den underåriges personliga utveckling samt hans vandel och levnadsomständigheter i övrigt. Till sådan redogörelse, som bör innehålla upplysningar från den underåriges föräldrar, lärare och arbetsgivare, har upprättats särskilda formulär med anvisningar.
Innan åtal eftergives skall åklagaren, om brottet medfört skada av någon betydelse, där så kan ske bereda målsäganden tillfälle att yttra sig. Målsäganden har visserligen icke tillerkänts någon vetorätt mot åtalseftergift men det har ansetts att hans inställning bör tillmätas en viss betydelse. Eftergift av åtalet rubbar icke målsägandens rätt att själv föra ansvarstalan.
Samtycke av den underårige eller hans målsman utgör icke något oeftergivligt villkor för eftergift. Det har emellertid under riksdagsbehandlingen uttalats, att eftergift i regel icke bör ifrågakomma — undantag kan äga rum vid omhändertagande för skyddsuppfostran — om den underårige och hans målsman påkalla domstolsprövning. En förutsättning för eftergift är däremot självfallet att den underåriges brottslighet kan anses fullt utredd.
När åklagaren på grundval av barnavårdsnämndens yttrande efterger åtal, äger han icke förbinda eftergiften med villkor att någon åtgärd vidtages. Åtalseftergift innebär att den underårige överlämnas till socialvården, som övertar ansvaret för honom. Om åklagaren icke litar på att vederbörliga åtgärder bli vidtagna, bör han vänta med beslutets meddelande till dess så blivit fallet.
Av principen att eftergift ej får förbindas med villkor skulle egentligen följa att den ej heller finge återkallas. Det har emellertid ansetts att åklagaren bör äga sådan rätt, om den underårige lagföres för annat brott av betydenhet eller det eljest förekommer något stötande fall, t. ex. att ingen åtgärd blir vidtagen, emedan länsstyrelse finner att barnavårdslagens förutsättningar ej äro uppfyllda. Det har därför stadgats att åtalseftergift må återkallas, såframt skäl därtill äro ur allmän synpunkt.
Beslut om eftergift skall delgivas den underårige, helst i målsmans närvaro. Om brottet ej är ringa, skall delgivningen i regel ske muntligen. Delgivningen skall i regel verkställas av den åklagare, som meddelat beslutet om eftergift.
När åtal eftergivits skall barnavårdsnämnden, om åtgärd av nämnden förutsättes, erhålla underrättelse om beslutet. Det är av största vikt att nämnden, därest det ej redan skett, vidtager erforderliga åtgärder samt med vaksamhet följer den underåriges vidare utveckling och i mån av behov ingriper med ytterligare åtgärder. För att vinna garantier i dessa hänseenden hade i propositionen föreslagits att en central kontroll skulle utövas av statens inspektör för barnavård, som för detta ändamål skulle erhålla underrättelse om beslut angående åtalseftergift. Denna bestämmelse fick emellertid utgå under riksdagsbehandlingen. Den erforderliga kontrollen skall utövas av barnavårdskonsulenterna, de statliga barnavårdsombuden och länsstyrelserna. Där åtgärd av barnavårdsnämnd förutsatts för beslut om åtalseftergift, åligger det åklagare att göra sig underrättad om att åtgärden kommer till stånd. Eftersätter barnavårdsnämnd vad som ankommer på nämnden, skall överåklagaren efter samråd med barnavårdskonsulenten göra anmälan om förhållandet hos länsstyrelsen. I Stockholm åvilar anmälningsskyldigheten vederbörande stadsfiskal. Barnavårdsinspektionen torde även komma att tillhandagå barnavårdsnämnderna med råd och anvisningar.
I fråga om kontrollen över åklagarnas tillämpning av eftergiftsinstitet hade departementschefen i propositionen funnit lämpligast, att denna såvitt anginge överåklagarna uppdrogs åt justitiekanslersämbetet, som enligt i administrativ ordning utfärdade bestämmelser borde erhålla underrättelse om meddelade beslut om eftergift. Första lagutskottet hävdade i sitt utlåtande att en dylik kontroll skulle bli av övervägande negativ natur och att tillräckliga skäl saknades att underkasta överåklagarnas ämbetsutövning i fråga om åtalseftergift en mera ingående kontroll än deras ämbetsåtgärder i allmänhet. Under riksdagsdebatten förbehöll sig emellertid departementschefen att — med hänsynstagande till de synpunkter som utskottet uttalat — göra en omprövning av frågan, huruvida kontrollåtgärder vore önskvärda eller icke. K. M:t har sedermera föreskrivit, att landsfogde eller, i Stockholm, vederbörande stadsfiskal halvårsvis skall insända uppgift till J. K. angående handlagda ärenden om åtalseftergift, fördelade med hänsyn till brottets beskaffenhet och beslutets innebörd (bifall eller avslag), ävensom avskrift av förda protokoll. Via landsfogden erhåller J. K. motsvarande uppgifter från distriktsåklagare.
Torgny Lindberg.