Skadestånd contra försäkring. Advokat KARL BORGSTRÖM har i denna årgång s. 460 gjort vissa erinringar i anledning av några av mig i ett tidigare nummer framlagda synpunkter rörande regressrätten enligt olycksfallsföräkringslagen.
    Jag hade i min artikel framhållit vikten av att försäkringsinrättningarna bibehållas vid sin regressrätt mot skadevållaren, emedan förhandenvaron av denna rätt reducerar de premier, som inrättningen måste betinga sig, och sålunda medverkar till att skadegörelsens konsekvenser icke komma att belasta den skadelidande utan stanna å skadevållaren. Borgström invänder nu häremot, att man i de flesta försäkringsbranscher vid premieberäkningen icke tager hänsyn till de inkomster, som kunna erhållas genom regresstalan. Emellertid tillägger Borgström parentetiskt, att han icke har sig bekant, huruvida detta även gäller om den sociala olycksfallsförsäkringen, men att han håller för sannolikt, att osäkerheten vid beräkningen av regressrättens ekonomiska värde är så stor, att rätten i varje fall icke kan ha någon större ekonomisk betydelse.
    Med anledning härav ber jag att få framhålla, att regressrättens ekonomiska värde för de sociala olycksfallsförsäkringsinrättningarna i själva verket är så avsevärt, att svaret på frågan huruvida dessa inrättning-

 

1 Svenska Läkartidningen 1914 nr 8.

44—447004. Svensk Juristtidning 1944.

690 TRYGVE LOVEN.ars verksamhet skall visa vinst eller förlust, oftast kommer att vara beroende av huruvida regressrätten utnyttjas eller icke. I allmänhet torde vad som årligen inflyter på grund av utnyttjad regressrätt svara mot minst 1 % av premien. Då skadefrekvensen hos ifrågavarande inrättningar uppgår till närmare 95 % av premierna — med sådan utomordentlig noggrannhet fastställas nämligen dessa premier — måste självfallet regressbeloppen bli av mycket stor betydelse för inrättningarnas ekonomi. Vad regressrätten i det långa loppet innebär ekonomiskt sett, torde framgå av följande. I sin årsberättelse för år 1942 har Riksförsäkringsanstalten upptagit som tillgodohavande på grund av utövad regressrätt icke mindre än 1,826,000 kr., vilket svarar mot ungefär en tredjedel av anstaltens överskottsfonder. Vad de enskilda försäkringsanstalterna beträffar redovisar Arbetsgivarnes Ömsesidiga Olycksfallsförsäkringsbolag i senaste årsberättelsen såsom tillgång av samma beskaffenhet 588,000 kr., motsvarande över hälften av överskottsfonderna. Hos Försäkringsbolaget Land och Sjö uppgår motsvarande belopp till 562,000 kr., vilket ävenledes utgör ungefär hälften av bolagets överskottsfonder. Nu nämnda siffror torde utvisa, att de försäkringsinrättningar, som bedriva försäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen — och om några andra har det här icke varit tal — ha allra största anledning att bevaka den regressrätt, som snålt beviljats dem genom bestämmelserna i 12 § olycksfallsförsäkringslagen.
    Borgström gör emellertid ytterligare gällande, att det ur samhällets synpunkt icke utan vidare kan anses lämpligt och riktigt, att kostnaderna för lidna skador stanna å skadevållarna. Här synes föreligga ett missförstånd. Jag trodde jag hade tillräckligt tydligt uttryckt min uppfattning, att det är viktigt, att varje näring bär sina egna kostnader. I detta sammanhang har jag följaktligen helt bortsett från de fall, då enskilda personer vållat skadan, sådana fall alltså, vilka den s. k. drulleförsäkringen närmast tar sikte på, och endast avsett verksamheter på handelns, industrins och kommunikationsmedlens område, där så gott som undantagslöst ansvarighetsförsäkring förekommer. Det av Borgström gjorda påpekandet, att en av försäkringsväsendets viktigaste funktioner ur samhällets synpunkt är att fördela de ekonomiska följderna av en inträffad skada på flera händer, varigenom skadan blir lättare att bära än om den skulle drabba en enskild person, förlorar på så sätt — liksom talet om ruinerande verkningar för skadevållaren — sin udd. Fördelningsprincipen släppes ju icke ur sikte; den tillämpas endast efter en rationellare differentieringsmetod, som i sista hand låter olika kollektiv av skadevållare svara för kostnaderna i anledning av inträffade skador. Det kan ju icke gärna vara rimligt, att automobilägare årligen skola tillerkännas flera hundratusentals kronor i bonus av den anledning, att en del av deras offer varit obligatoriskt försäkrade på sina arbetsgivares bekostnad. Såsom en illustration till det sagda kan jag nämna, att av ovannämnda belopp på över en halv million kronor, som Försäkringsbolaget Land och Sjö upptagit som tillgodohavande på grund av utövad

SKADESTÅND CONTRA FÖRSÄKRING. 691regressrätt, 449,000 kr. utgöra fordran hos försäkringsbolag, 65,000 och 19,000 fordran hos resp. staten och kommuner, men allenast 29,000 kr. fordran hos enskilda företag, som av ett eller annat skäl ansett sig kunna undvara ansvarighetsförsäkring.
    Ett förkastande av den av mig sålunda förfäktade fördelningsprincipen och ett mera konsekvent genomförande av de synpunkter Borgström gjort sig till tolk för skulle väl förr eller senare vara ägnat att leda fram till att all försäkring bekostades genom en för alla schablonmässigt beräknad skatt. Ur flera synpunkter vore detta säkerligen olyckligt.
 

Trygve Lovén.