Är kronan ansvarig för krigsskador orsakade av svenska krigsmakten? Den 21 juni 1940 tillkom lagen om krigsskadeersättning, enligt vilken skada å egendom i följd av krig, vari riket kommit, skall, i den mån sådan krigsskada ej gottgöres i annan ordning, beredas ersättning genom statlig krigsförsäkring på de villkor som stadgas i lagen. Efter en den 6 december samma år gjord utvidgning av lagen omfattar densamma all fast och lös egendom här i riket, som icke blivit uttryckligen undantagen. Den av lagen omfattade egendomen indelas i fyra särskilda grupper eller s. k. kollektiv, nämligen fastigheter, varor, maskiner och annan lösegendom. För vart och ett av dessa fyra kollektiv innehåller lagen en finansieringsplan, som går ut på att varje egendomsgrupp i princip skall vara självförsörjande. Bidragsskyldigheten per fastighet är maximerad till 5 % av taxeringsvärdet och skall, i likhet med utbetalning av skadeersättning, fullgöras efter krigets slut. Beträffande varu-, maskin- och lösörekollektiven gäller den förutsättningen för krigsskydd, att egendomen skall vara brandrespektive sjöförsäkrad. Medan för varor och maskiner premiebetal-
ning och utbetalning av skadeersättning sker under kriget och alla skador fullt skola täckas av premierna, skall egendom tillhörande lösörekollektivet ersättas först efter kriget och utdebiteringen maximeras till 3 % av brand- respektive sjöförsäkringsbeloppen. Om vad som högst må utdebiteras för ersättning av fastigheter respektive lösöre ej förslår till täckande av ersättningsbeloppen, måste skadeersättningarna i motsvarande mån nedsättas.
Begreppet krigsskada har ej närmare definierats i själva lagen; det heter där endast, att lagen avser skada å egendom i följd av krig. I det betänkande, som låg till grund för lagen, anfördes emellertid följande:
»Med krigsskada har utredningen i första hand avsett skada, orsakad av bombfällning, beskjutning, sprängning, eldsåsättande eller annan liknande åverkan. Om den skadegörande handlingen utförts av fientlig eller egen krigsmakt är i detta sammanhang utan betydelse; skadan har oavsett detta, om förutsättningarna i övrigt föreligga, uppstått i följd av krig. Även enskilda personer kunna tänkas i samförstånd med fienden och för att främja hans krigsmål, bakom fronten genom sabotage eller på annat sätt, åstadkomma krigsskada. Skada, som föranledes av fiendens beslagtagande av egendom, inrymmes likaledes under begreppet krigsskada ... Med krig vari riket befinner sig, avses er.dast rikets krig med främmande makt; detta lärer enligt gängse språkbruk få anses uppenbart och något förtydligande på denna punkt har i förslaget till lagtext ej synts erforderligt. Härutinnan överensstämmer förslaget för övrigt med ett flertal under senare tid givna lagar. Inbördeskrig eller uppror avses alltså ej; dock kan givetvis en därav föranledd skada vara att anse som krigsskada, därest inbördeskriget eller upproret står i sammanhang med rikets krig med främmande makt. — Skada genom neutralitetskränkningar omfattas ej av förslaget, då den ju icke uppstått i följd av krig, vari Sverige deltager... I allmänhet torde staten ej vara juridiskt förpliktad att ersätta under krig 1 av fienden eller egen härsmakt vållad skada å privat egendom. Emellertid föreligga fall, då staten på grund av särskilda lagstadganden kan tänkas bliva ersättningsskyldig för krigsskada, t. ex. enligt gällande rekvisitionslagar. Jämlikt dessa skall nämligen, därest skada eller avsevärd försämring uppkommit å förnödenhet, som tagits i anspråk med nyttjanderätt, lämnas skälig ersättning därför. Denna skada kan ju vara en krigsskada i förslagets mening.»
Under behandlingen av lagförslaget framställdes icke någon erinran mot nämnda bestämning av begreppet krigsskada eller mot de i övrigt i ovannämnda citat gjorda uttalandena. I fråga om statens ersättningsskyldighet för skadegörelse å egendom genom krig uttalade vederbörande departementschef i prop. nr 267 till 1940 års riksdag följande:
Till en början lärer kunna fastslås, att utan stöd av positiva lagregler staten icke kan göras juridiskt ersättningsskyldig för egendomsskador genom krig. Likaledes synes det uteslutet, att staten skulle kunna på förhand rättsligen förbinda sig att gottgöra samhällsmedlemmarna skador av
ifrågavarande slag; det ansvar för staten, som kunde uppkomma genom dylik förbindelse, är nämligen helt oberäkneligt och ingen säkerhet finnes för att icke statens ekonomiska möjligheter att fullgöra en sådan förbindelse bliva otillräckliga. En annan sak är att det torde finnas anledning räkna med att staten, även utan förhandsutfästelse, kommer att efter avslutat krig i mån av förmåga medverka till det återuppbyggnadsarbete, som då visar sig nödvändigt. Den möjlighet till skadeersättning, som härigenom föreligger, är emellertid alltför obestämd för att i detta sammanhang kunna tillmätas avgörande vikt.
I fråga om Kronans ersättningsskyldighet gjordes sålunda icke uttryckligen någon skillnad mellan krigsskada orsakad av fiende och krigsskada orsakad av den egna krigsmakten.
Den 10 maj 1943 tillkallades särskilda sakkunniga för att utreda frågan om ersättning för krigsskador å egendom under neutralitetstid samt avgiva de förslag, till vilka utredningen kunde föranleda. Utredningsmännen hava den 31 augusti 1943 avgivit ett betänkande med förslag till dels vissa jämkningar i gällande lag om krigsskadeersättning dels ock en utvidgning av lagens tillämpningsområde till att omfatta jämväl krigsskada under neutralitetstid. Stadgandena i kap. 1—5 av den gällande lagen föreslås skola äga motsvarande tillämpning i fråga om krigsskada av sistnämnt slag.
Huruvida den ovan lämnade definitionen av begreppet krigsskada kan anses äga obetingad giltighet å sådan skada även under tid då vårt land är neutralt, anse utredningsmännen vara tveksamt särskilt då fråga är om skada härrörande av åtgärder av vår egen krigsmakt. Utredningsmännen anföra härom:
Den ovan återgivna begreppsbestämningen inrymmer även sådan skada. Om den egna krigsmakten skall kunna fylla sin uppgift i krig, står det givetvis icke att undvika, att vissa dess åtgärder medföra skada å eller förstörelse av enskild egendom. För rätt till ersättning härför enligt gällande krigsskadelag förutsättes likväl, att skadegörelsen uppstått just i följd av kriget. Det torde icke hava varit lagstiftarens mening att såsom krigsskada anse t. ex. skadegörelse, som uppkommit i samband med utbildning eller övningar med krigsmakten bakom fronten. I varje fall bör detta stå fullt klart i fråga om sådan skadegörelse under neutralitetstid. Däremot kan det vålla tvekan, huru man bör bedöma skador, som medan riket är neutralt förorsakas av någon krigsmaktens åtgärd till skydd för neutraliteten. Det är givet, att sådana åtgärder av krigsmakten, vilka direkt syfta till att värna vår neutralitet, ofta bära krigets prägel. Från denna utgångspunkt kunde det också synas naturligt att generellt behandla alla av dylika åtgärder förorsakade skador såsom krigsskador i lagens mening. Detta kan emellertid enligt utredningens uppfattning icke komma i fråga. Ett efter sådana riktlinjer utformat krigsskadebegrepp lider av uppenbar oklarhet och kan tänkas få vidsträckt räckvidd, eftersom — sett ur en vidare synvinkel — snart sagt varje krigsmaktens åtgärd innerst syftar till att värna landets neutralitet. Inom utredningen har därför diskuterats möjligheten av en snävare gränsdragning. Utredningen anser, att sådana krigs-
liknande operationer, vilka direkt hänföra sig till en viss konkret neutralitetskränkning, i nu berörda avseende böra intaga en särställning. Med andra ord bör skada, föranledd av någon krigsmaktens åtgärd i syfte att avvärja en påbörjad eller omedelbart förestående kränkning av vårt lands neutralitet, behandlas såsom krigsskada. Hit kommer sålunda att hänföras t. ex. åverkan genom splitter från luftvärnseld, därest eldgivningen tillkommit i syfte att avvärja en neutralitetskränkning. Att militärpersonalen tilläventyrs felbedömt situationen, bör härvid icke spela någon roll. Det har inträffat, att skada uppkommit i samband med desarmering av ilandflutna minor. Också sådan skadegörelse bör enligt utredningens mening i regel kunna gottgöras såsom krigsskada. Emellertid bör krigsskadeersättning utgå allenast i den mån igottgörelse ej lämnas i annan ordning. Även under neutralitetstid torde förekomma fall, där ersättning för krigsskada bör utgå i första hand enligt gällande rekvisitionsförfattningar eller på annan grund.
Med det sagda har utredningen endast i stora drag velat ange riktlinjerna för tolkningen av begreppet krigsskada under neutralitetstid i sådana fall, där skadan vållats av vår egen krigsmakt. Det bör lämpligen ankomma på rättstillämpningen att närmare utmejsla begreppet. Enligt utredningens mening synes någon olägenhet icke föranledas därav, att detta begrepp kan få en något vidare räckvidd under krig än under neutralitetstid.
För min del ställer jag mig emellertid tveksam till riktigheten av att låta ett kollektiv av enskild egendom — och icke Kronan — svara för sådan under neutralitetstid uppkommen krigsskada, som drabbat en del av egendomen genom uppenbart farebringande åtgärder av vårt eget lands krigsmakt. Denna min tvekan är från början sprungen ur en rent allmänmänsklig rättskänsla av att det allmänna bör svara för de ekonomiska följderna av åtgärder, som i det allmännas intresse av dess organ företagas under klar insikt om att skador måste drabba enskild egendom. Jag anser vidare, att ett väsentligt skadeståndsrättsligt stöd för nämnda uppfattning är att hämta ur några här nedan återgivna rättsfall.
NJA 1928 s. 316. Stockholms läns brandstodsbolag mot Kronan ang. krav å ersättning för brandskada, som förorsakats av ett under signalövning med trupp avlossat lysskott. HD:s flesta ledamöter fastställde hovrättens dom, enligt vilken nämnda ersättningskrav bifallits med motivering, att enär med hänsyn till den fara för eldsvåda, som enligt vad utredningen i målet gåve vid handen varit förenad med anordnandet av ifrågavarande militära övning, kronan vore ansvarig för den eldskada, som i följd av övningen uppkommit. Två justititieråd ogillade kravet, enär av utredningen i målet icke kunde anses framgå, att branden vållats genom oförsiktighet vid ifrågavarande övning, samt sådana omständigheter icke varit för handen, att kronan eljest vore pliktig att ersätta bolaget den genom branden uppkomna skadan.
NJA 1936 not. A 368. Kronan mot Rederiaktiebolaget Box ang. sjöskada. HD:s flesta ledamöter tillerkände bolaget skadestånd under åberopande av att den militära övning, vid vilken strålkastarna kommo till användning, utförts utan att anordningar — i den omfattning som med hänsyn till omständigheterna skäligen kunnat krävas — varit vidtagna till före-
byggande av att navigeringen å fartyg, som befunno sig i farvattnet, hindrades av ljuset från strålkastarna, samt att vid sådant förhållande kronan icke kunde undgå ansvar för den skada, som uppkommit genom grundstötningen.
Två justitieråd kommo till samma slut men med följande motivering: Av utredningen i målet framginge, att grundstötningen orsakats av att kronolotsen, befälhavaren och rorgängaren genom strålkastarbelysningens bländande inverkan blivit urståndsatta att behörigen sköta fartygets navigering. Med hänsyn till den fara för sjöfarten, som vore förenad med användande av strålkastare vid militära övningar av ifrågavarande slag, måste Kronan anses ansvarig för den vid grundstötningen uppkomna skadan.
NJA 1937 s. 196. Kronan mot N. Å. Sandgren m. fl. ang. ersättning för skada förorsakad av att hästar under nattlig truppövning i närheten av allmän väg blivit skrämda, skenat och sammanstött med en bil. HD fastställde enhälligt N.Rev:s betänkande, enligt vilket Kronan med hänsyn till den fara, som vid dylika fälttjänstövningar förelåge för olyckor av ifrågavarande art, måste anses ansvarig för den vid tillfället uppkomna skadan.
Dessa rättsfall giva enligt mitt förmenande fog för frågeställningen:
Varför skulle icke Kronan vara ersättningsskyldig för skador, som under neutralitetstid orsakas av den egna krigsmakten genom sådana allmänfarliga åtgärder som eldgivning över befolkningscentra eller desarmering av i närheten av fiskelägen ilandflutna minor?
Är det icke stötande för rättskänslan att, å ena sidan, en av krigsmakten vid fälttjänstövning orsakad skada, en nedbrunnen lantgård eller dylikt, fullt ersättes av Kronan, medan, å andra sidan, motsvarande skada orsakad under neutralitetstid av splitter från luftvärnets eldgivning mot befarat främmande (men i realiteten kanske svenskt) flygplan skall föranleda uttaxering ur det egendomskollektiv, den skadade egendomen tillhör?
Slutligen, hur ställer sig rent juridiskt Kronans ersättningsskyldighet för krigsskador, som ostridigt orsakats av den egna krigsmakten under krig i Sverige?
Då veterligen ovan berörda problem icke blivit ventilerade under beaktande av de skadeståndsrättsliga principer, som kommit till uttryck i ovannämnda rättsfall, och med hänsynstagande till verkningarna av stridskrafternas nuvarande övnings- och försvarsmetoder, vore det intressant om spörsmålen här upptoges till diskussion och bleve auktoritativt belysta.
Harry Molén.