»Nordiske Love». I det av Dr. Hans Jensen redigerade verket »En Bog om Norden» (Arthur Jensens forlag, Köpenhamn 1943) har Prof. HENRY USSING i en uppsats under rubriken »Nordiske Love» (s. 425—444) lämnat en även för svenska läsare mycket intressant redogörelse för det nordiska samarbetet på lagstiftningens område. Uppsatsen inledes med en kortfattad historisk överblick över tidigare rådande rättsförhållanden i Norden. Därvid erinras bl. a. om den rättsgemenskap som rådde mellan å ena sidan Danmark och Norge under tiden från tillkomsten av Norske Lov 1687 fram till 1814 och å andra sidan mellan Sverige och Finland. Förf. gör gällande att 1734 års lag ännu i dag är ett av de starkaste föreningsbanden mellan sistnämnda båda länder, där lagboken aktas högt även av gemene man. I Finland fick lagboken en alldeles särskild betydelse under den hårda rättskampen mot det tsaristiska Ryssland. Genom att successivt ändra och modernisera den gamla lagboken har man uppnått att den alltjämt utgör grundvalen för gällande rätt. Förf. anser att man i Danmark gått miste om något värdefullt genom att låta Danske Lov föråldras och gå ut ur bruk.
    Norden hade sålunda för 1 1/4 sekel sedan nått så långt i rättsenhet att det kunde sägas bestå av två stora rättsområden: det dansk-norska och det svensk-finska. Under den följande tiden gick emellertid ettvart av de nordiska länderna i stort sett sina egna vägar. Om samarbetet under »skandinavismens stora dagar» kan sägas att det misslyckades på lagstiftningens område. Härtill torde i viss mån ha bidragit att man i Norge betraktade alla svenska förslag om ett sådant samarbete med en viss misstro. Man var där rädd för ett ökat svenskt inflytande.
    En ny p^eriod inleddes med det första allmänna nordiska juristmötet i Köpenhamn i augusti 1872. Under tiden 1872—1902 höllos sådana möten regelbundet vart tredje år. Deltagare i mötena voro under denna tid endast Sverige, Danmark och Norge, som hade var sin lokalstyrelse. Det möte som skulle ha ägt rum år 1905 måste inställas på grund

av unionsupplösningen och nästa möte kom till stånd först 1919. Härefter höllos åter regelbundna möten vart tredje år fram till 1937. Under denna period vidgades ramen för mötena. Nu inrättades lokalstyrelser även i Finland och Island. Det möte som planerats i Reykjavik år 1940 måste på grund av de rådande förhållandena inställas. Sammanlagt har det hållits 17 nordiska juristmöten. Deras största betydelse har varit att de banat väg för en nordisk samverkan på lagstiftningens område. Det första resultatet härav var de nordiska växellagarna, som utfärdades samtidigt i Danmark, Sverige och Norge d. 7 maj 1880. Härefter följde sjölagarna, checklagarna samt lagstiftningen om firma, handelsregister och prokura ävensom varumärken. Efter en tids stillastående upptogs det nordiska samarbetet på nytt kring sekelskiftet. Som resultat härav följde lagarna om köp och byte av lös egendom, om avtal, om avbetalningsköp och om kommission, handelsagentur och handelsresande. Lagarna i dessa ämnen äro i allt väsentligt av samma innehåll i Sverige, Danmark och Norge. Även på familjerättslagstiftningens område (äktenskaps ingående och upplösning, äktenskaps rättsverkningar, omyndighet, adoption) ägde ett intimt samarbete rum. Det var emellertid på detta område omöjligt att nå fram till en lika stor överensstämmelse som inom obligationsrätten. Även i fråga om avsevärda delar av familjerätten torde man likväl vara berättigad att tala om en skandinavisk rättsenhet. Härefter följde lagstiftningen om försäkringsavtal och skuldebrev, i vilket arbete även Finland deltog. Erinras må vidare om det samarbete som ägt rum i fråga om sjölagen, sjömanslagen samt revisionen av växel- och checklagarna. Även i fråga om patenträtten och övrig immaterialrätt påbörjades under tiden mellan de båda världskrigen ett nordiskt samarbete, som tills vidare vilar.
    Förf. uppräknar namnen på de män, som i främsta rummet satt sin prägel på den betydelsefulla lagstiftningsverksamhet, varom här endast några korta antydningar kunnat lämnas. Han nämner bland svenskarna Tore Almén, Marks von Würtemberg och Birger Ekeberg, bland danskarna Julius Lassen och Viggo Bentzon samt bland norrmännen Fredrik Stang och P. I. Paulsen.
    För dem som deltagit i denna verksamhet måste det tydligen kännas smärtsamt att den tills vidare måst upphöra. Men, säger förf., under mellantiden bör ettvart av de berörda länderna och särskilt de nordiska juristerna överväga hur de skola ställa sig till samarbetets återupptagande och fullföljande i framtiden. Förf. lämnar själv vissa antydningar om vad som bör göras. Inom privaträtten, där samarbetet varit mest omfattande, återstår bl. a. regleringen av hyres-, tjänste- och entreprenadavtal samt avtal till förmån för tredje man. I främsta rummet märkes emellertid skadeståndsrätten. Om man över huvud taget vill genomföra en kodifiering av skadeståndsrätten bör det enligt förf:s åsikt ske genom nordiskt samarbete. Även inom familjerätten, successionsrätten och sakrätten finnas åtskilliga spörsmål som lämpa sig för sådant samarbete. Om samarbetstanken växer sig ännu starkare i framtiden bör man kunna uppnå långt bättre resultat än hittills. Överens-

stämmelsen mellan de olika ländernas »nordiska» lagar skulie kunna bli mycket fullständigare och utsträckas till ett mycket vidare område. På senare tid ha också röster höjts för ett utvidgat samarbete. Prof. VINDING KRUSE har således i en artikel i »Politiken» (d. 19 jan. 1943) gjort gällande, att det snarast bör upptagas ett planmässigt arbete på att skapa en helt gemensam nordisk civillagbok, en gemensam nordisk strafflag o. s. v. Förf. vågar icke för egen del gå så långt. Han befarar att ett förslag av så stor räckvidd icke skulle kunna vinna tillräcklig anslutning och att planen kanske t. o. m. skulle kunna medföra vissa svårigheter för ett samarbete av mera begränsad omfattning. Kodifikationstanken har säkerligen alltjämt åtskilliga motståndare och man måste betänka att ett samnordiskt lagarbete alltid tager längre tid och möter större svårigheter än lagarbeten i ett enskilt land. Enligt förf. bör i stället ettvart av de nordiska länderna så snart förhållandena det medgiva utse sakkunniga med uppdrag att fritt överväga, vilka spörsmål som ägna sig till gemenam lagstiftning. Det bör uppställas ett verkligt program för lagstiftningsarbetet, men programmet bör redan från början göras så omfattande som möjligt. Och samtidigt bör utredas, hur den åvägabragta gemensamheten skall kunna bevaras utan att utvecklingen hejdas. Om rättsgemenskapen skall upprätthållas bör ett enskilt land icke på egen hand ändra en gemensam lag utan framföra sina önskemål till samfälld prövning. Fråga är om man icke blir nödsakad att skapa ett gemensamt organ med befogenhet att framlägga förslag om revision av de gemensamma lagarna.
    Om man vill uppnå en verkligt praktisk gemensamhet är det uppenbarligen också av vikt att tillämpningen i de olika länderna blir så ensartad som förhållandena medgiva. Ett steg i sådan riktning är att utgiva sammanställningar av de »nordiska» lagarna med understrykande av de punkter där bristande överensstämmelse råder. Man bör även utarbeta lagkommentarer som lämna upplysning om rättspraxis i de skilda staterna. I detta sammanhang erinras om Alméns berömda köplagskommentar, som blivit en i samtliga nordiska länder erkänd grundval för köplagens tolkning.
    Bakgrunden för alla dessa överväganden är tydligtvis en fast övertygelse att samarbetet på lagstiftningsområdet är av stort värde för de berörda länderna. Att handel och affärstransaktioner mellan de nordiska staterna underlättas, om samma regler gälla i dem angående köp, fraktavtal, växlar och checkar o. s. v., ligger i öppen dag. Det är också bekvämt för den som flyttar till ett annat nordiskt land att där möta samma rättsregler som han redan är van vid. Av betydelse även ur allmännare synpunkter kan vara att personer icke kunna kringgå exempelvis äktenskapslagstiftningens regler genom att flytta till ett grannland. Det nordiska samarbetet är värdefullt även i andra hänseenden. Om åtskilliga »nordiska» lagar torde det omdömet kunna fällas att de blivit bättre än om de skulle ha utarbetats i ett enskilt land. De större insikter och rikare erfarenheter, som varit företrädda i de nordiska lagstiftningskommittéerna ha väsentligt bidragit härtill. Enligt förf:s me-

ning har samarbetet också medfört att lagarna fått ett bättre och kraftigare språk och en mera folklig karaktär. I detta hänseende säges lagspråket i Sveriges rikes lag och de svenska lagstilstraditionerna ha varit av särskilt stor betydelse. Förf. gör gällande att Sveriges jurister i högre grad än Danmarks kommit att behärska lagstiftningens teknik. Orsaken härtill finner förf. däri, att Sverige haft stående »lagkommittéer» eller »lagberedningar», där åtskilliga av vårt lands mest framstående jurister verkat, ofta flera år i sträck och ofta med lagstiftningsarbetet som sin huvudsakliga arbetsuppgift. Av betydelse har ock varit att lagförslagen i Sverige granskas av lagrådet innan de föreläggas riksdagen. En motsvarighet till det svenska lagrådet borde enligt förf:s mening införas i Danmark.
    Att den gemensamma lagstiftningen också kan medföra vissa olägenheter är förf. icke blind för. Den är rätt så omständlig och kan möjligen försena genomförandet av angelägna reformer. Det möter också större svårigheter att senare vidtaga nödiga ändringar i de samfällda lagarna. Olägenheterna kunna emellertid minskas genom en mera ändamålsenlig organisation av samarbetet och genom upprättandet av en eller flera fasta lagkommissioner i varje land.
    Det nordiska lagstiftningsarbetet har också medfört åtskilliga värden utöver de rent praktiska fördelarna. Det har verkat befruktande på rättslivet i de nordiska länderna och särskilt på rättsvetenskapen. Och det har givit de små nordiska länderna större möjligheter att öva inflytande i utlandet. Ett belägg härför gavs vid arbetet på en internationell köplag då de skandinaviska köplagarna starkt påverkade det upprättade utkastet. Julius Lassen har framhållit, att Norden hade en särskild uppgift som förmedlare mellan kontinentens rättssystem å ena sidan samt den engelsk-amerikanska rätten å den andra. Och sist men icke minst har den gemensamma nordiska lagstiftningen betydelse som ett led i hela den andliga förbindelsen mellan Nordens länder. Vi se därför med stora förhoppningar fram mot den tid, då lagarbetet åter kan tagas upp som ett fritt samarbete mellan fria och likasinnade folk.
 

Erik Bendz.