De statslösas personalstatut. Uti en under angivna rubrik i SvJT 1943 s. 761 införd artikel har DAVID GOLDSCHMIDT framhållit, att i Sverige enligt Högsta domstolens praxis rätten att taga arv efter statslös arvlåtare ansetts böra bedömas enligt lagen i den stat i vilken arvlåtaren vid sitt frånfälle haft stadigvarande hemvist. Goldschmidt tillägger att det varken i litteraturen eller rättskipningen finnes någon hållpunkt huruvida den sålunda för de statslösa i Sverige i fråga om arvsstatutet antagna domicilprincipen även skall gälla på andra områden såsom i fråga om förmyndarskapsrätt och äktenskapsrätt. Han synes vara av den uppfattningen att beträffande sådana statslösa som tidigare varit medborgare i viss stat denna stats lag lämpligen borde läggas till grund för bedömande av personliga rättsförhållanden såsom äktenskapets förmögenhetsrättsliga verkningar, behörigheten att upprätta testa-

mente m. m. Härigenom, skriver han, skulle den statslöse behålla en viss kontinuitet i sina rättsförhållanden.
    Härtill må anföras att den sålunda framförda uppfattningen synes mig riktig endast under förutsättning att den stat varifrån den statslöse härstammar bibehållit en viss kontinuitet i sin lagstiftning. Om en stat utan att förlora sin identitet genomför grundläggande förändringar i sitt rättssystem kommer frågan i ett annat läge.
    Antag exempelvis att en stat såsom ett led i avskaffandet av enskild egendom upphäver sina medborgares rätt att genom testamente förfoga över sin kvarlåtenskap. Antag att medborgare i sagda stat på grund av dessa förändringar fly därifrån till Sverige samt under vistelsen här fråntagas sitt ursprungliga medborgarskap. Det vore då uppenbarligen varken rimligt eller möjligt att här i riket med tillämpande av deras f. d. hemlands lag i sin ändrade lydelse frånkänna dessa statslösa behörighet att i Sverige genom testamente förfoga över sin kvarlåtenskap. I en dylik situation kunde man, synes det mig, icke gärna hos oss tillämpa annat än lagen i det land där flyktingen numera har hemvist eller (om han icke har fast sådant någonstädes) lagen i det land där han mera stadigvarande vistas, d. v. s. i angivna fall svensk lag.
    Till stöd för sin uppfattning anför Goldschmidt att enligt art. 29 i promulgationslagen till BGB för statslös person lagen i hans f. d. hemland — förutsatt att han tidigare innehaft medborgarskap i någon stat — skall vara avgörande vid bedömande av hans personliga rättsförhållanden. Som redan framhållits i SvJT (1944 s. 463 f.) har sagda artikel emellertid genom lag den 12 april 1938 erhållit en annan lydelse innebärande att även dessa statslösas personliga rättsförhållanden i princip skola bedömas enligt lagen i det land där vederbörande vanligen vistas. Lagändringen har motiverats med de betydande svårigheter som vållades i Tyskland vistande ryska flyktingar genom att de i avseende på personliga rättsförhållanden på grund av art. 29 i dess ursprungliga lydelse måste behandlas enligt sovjetrysk rätt.
    Den enligt BGB ursprungligen gällande regleringen av förevarande spörsmål synes f. ö. vara nära nog ensam i sitt slag. Härom se exempelvis STACKELBERG »Die persönlichen Rechtsbeziehungen der Heimatlosen» i Zeitschrift für ausländisches und internationales Privatrecht årgång 1938—39 s. 66 samt Répertoire de Droit International av LAPRADELLE och NIBOYET vol. 8 s. 565.
    Efter denna avvikelse återkommande till svenska förhållanden må erinras att det enligt 1904 års internationella äktenskapslag gäller att om »utländsk undersåte» vill ingå äktenskap inför svensk myndighet hans behörighet att ingå äktenskap skall prövas enligt hans hemlands lag. Bestämmelser om tillvägagångssättet beträffande statslösa saknas i 1904 års lag.
    Börjande vid mitten av 1930-talet och på senare år allt oftare hava till Utrikesdepartementets rättsavdelning förfrågningar ingått från pastorsämbeten och enskilda angående huru förfaras borde i avseende på hindersprövningen för här i riket vistande statslösa som önskade träda

i äktenskap. Från departementets sida har man konsekvent lämnat det rådet att såframt vederbörande verkligen vore statslös — vilket ofta varit oklart — och kunde anses hava hemvist i Sverige eller i varje fall mera stadgivarande vistades här torde lysningsförrättaren lämpligen verkställa hindersprövningen i enlighet med svensk lags bestämmelser. Eventuellt enligt den statslöses tidigare hemlands lag förefintliga hinder skulle alltså ej behöva beaktas. (Se den av Utrikesdepartementets rättsavdelning år 1936 utarbetade i Pastoralkalendern för 1937 införda »Handledning för pastorsämbeten».)
    Vid avgivandet av dessa uttalanden har departementet stött sig på de av Goldschmidt angivna rättsfallen, till en början allenast på NJA 1914 s. 305 och senare jämväl på 1939 s. 96. Man har även beaktat de olägenheter som skulle uppkomma därest domicilprincipen icke tilllämpades. Den enda återstående möjligheten hade varit att tillämpa de statslösas tidigare hemlands lag. Då de allra flesta av ifrågavarande personer äro f. d. tyska medborgare, oftast av judisk härkomst, hade i dylikt fall Nürnbergerlagarna och överhuvud den tyska lagstiftningen rörande förbud för äktenskap mellan judar och arier blivit tillämpliga på personer som flytt från Tyskland kanske just för att undgå denna lagstiftnings verkningar och som av tysk myndighet berövats sitt tyska medborgarskap. Det ligger i öppen dag att dylika odiösa konsekvenser om möjligt borde undvikas. Tillämpning av domicilprincipen på förevarande område har då tett sig som den enda rimliga lösningen. I saknad av positiva lagstadganden har en analogisk tillämpning av 1914 och 1939 års prejudikat framträtt såsom befogad för att inte säga nödvändig. Såsom av det ovan anförda framgår torde denna ståndpunkt såvitt känt stå i överensstämmelse med rättstillämpningen inom de europeiska stater, som tillämpa nationalitetsprincipen i fråga om personalstatut.

M. Hallenborg.