IB LUNØE. Dansk Personnavneret. Kobenhavn 1944. Gad. 153 s. Kr. 8.50.
Namnrätten är ett ämne som i Sverige blivit ganska styvmoderligt behandlat såväl av lagstiftaren som i doktrinen, och svenska jurister ha i stor utsträckning varit hänvisade till utländsk namnrättslig litteratur. Dansk Personnavneret är därför ett även för svenska läsare värdefullt tillskott till litteraturen på detta område. Ehuru framställningen närmast tar sikte på dansk rätt och endast helt kortfattat berör motsvarande förhållanden i andra länder, däribland Sverige, far förf. upp de olika problemen till en så allsidig behandling att det även för svenska läsare erbjuder sig många intresseväckande jämförelsepunkter. Här må endast pekas på namnrättens historiska utveckling och på strävandena att inskränka bruket att såsom efternamn använda faders namn med tillägg av -sen (Hansen, Jensen). Vidare kan nämnas, att den här i landet emellanåt uppblossande stridsfrågan om gift kvinnas rätt att bära sitt eget i stället för mannens släktnamn i Danmark erhållit sin lösning genom att någon regel motsvarande den svenska GB 5: 15 icke finnes. En gift kvinna kan därför i Danmark använda antingen sitt flicknamn, mannens släktnamn eller båda i förening. Hon har rättighet men icke skyldighet att bära mannens släktnamn. Har hon antagit detta, kan hon dock när som helst under äktenskapet eller efter dess upplösning helt fritt och utan någon anmälan återtaga sitt flicknamn. För att detta skall användas i officiella handlingar fordras emellertid anmälan till offentlig myndighet. Beträffande gift kvinnas titel har det danska justitieministeriet tidigare intagit den ståndpunkten, att en hustru icke fick använda titeln fru framför flicknamnet, men denna ståndpunkt har nu övergivits.
Det huvudsakliga innehållet i Dansk Personnavneret upptages av en framställning av frågan om förvärv och förändring av namn. Av intresse är att förf. härvid behandlar icke blott efternamn utan även förnamn. Oberättigat användande av annans namn, namnplikt och namnrätt är rubriken till en följande avdelning i boken. Från denna avdelning kan nämnas, att den danska namnlagen innehåller en bestämmelse om straff för den som såsom sitt eget använder ett släktnamn, som icke tillkommer honom. En sådan bestämmelse om plikt att använda sitt eget namn har givetvis en betydelsefull funktion som ett komplement till reglerna om namnrätt, men omöjliggör, såsom förf. visar, till en viss grad användningen av pseudonymer. Från den rikhaltiga redogörelsen för rättspraxis, justitieministeriets såväl som domstolarnas, kan beträffande sistnämnda fråga för jämförelse med svenska förhållanden kanske vara av intresse ett fall, där en skådespelare Karl Gustav Folmer Olsen dömts jämlikt detta straffbud till böter för att han i allt som rörde hans verksamhet som skådespelare betecknat sig som Karl Gustav.
Boken avslutas med en undersökning av namnrättsliga avtal, där förf. kon-