AXEL NORRBACK. Rusernas rätt och de svenska landskapslagarna. Sthm 1943. Norstedt. 93 s. Kr. 7.50.

 

    Alltsedan V. THOMSENS .år 1882 utgivna, epokgörande arbete »Ryska rikets grundläggning genom skandinaverna» har forskningen oavlåtligt sysslat med detta ofantliga problemkomplex. Filologer och historiker ha främst deltagit i den alltjämt pågående diskussionen mellan den s. k. normanniska och den antinormanniska skolan. Rättshistorikerna, som kanske kunna giva de viktigaste bidragen, ha dock hittills knappast blivit hörda i den omfattande debatten. Tidigare föreligga på svenska endast två sådana inlägg, nämligen ERNST ESTLANDERS »Jaroslavs ryska rätt» (1902) och NAT. BECKMANS »Jaroslavs rätt och de svenska landskapslagarna» (1912). Härtill sluter sig nu fil. lic. NORRBACKS nyutkomna arbete.
    Författaren har länge sysslat med de fornryska problemen. Trots långvarig ohälsa har han nu publicerat resultatet av forskningar, vilka

i huvudsak redan utförts för ett 20-tal år sedan. Den senare litteraturen i ämnet har därför tyvärr icke alltid beaktats. Det föreliggande arbetet är en fortsättning på författarens år 1919 utgivna översättning av Nestorskrönikan, den enda på svenska språket. Som bekant omtalar krönikan, huru varjagerna skattlagt slaviska och finska stammar i norra delen av det nuvarande Ryssland, men därefter fördrivits av de skattskyldiga. Den nyvunna friheten medförde emellertid ingen lycka för landets bebyggare. Ingen rätt rådde bland dem, folk reste sig mot folk, inbördes strider uppstodo, och man började föra krig sinsemellan. Man enade sig då om att återinkalla de fördrivna varjagerna. »Låtom oss söka en furste som härskar över oss och skipar lag bland oss.» Detta var enligt krönikan anledningen till Ruriks och hans mäns färd till det land, som efter dem — männen från Roden, rodsbyggarna (= rospiggar) — kallades Ryssland. Det bör beaktas, att alltså redan krönikan omtalar den nordiske hövdingens rättsvårdande uppgift.
    Om de inflyttade svenskarnas, rusernas, arbete för rätten påminner också namnet på de äldsta ryska rättskällorna, nämligen Russkaja Pravda, det är »Rusernas rätt». Denna har bevarats till vår tid i flera handskrifter av växlande omfång. Den äldsta s. k. novgorodska handskriften är från år 1282. Innehållet är emellertid väsentligt äldre, vilket främst framgår av språket. Efter kristendomens antagande i Ryssland uppstod under sydslaviskt inflytande en huvudsakligen religiös litteratur på s. k. kyrkoslaviska. De världsliga lagsamlingarna äro i stället ursprungligen avfattade på folkryska (fornbulgariska). Texterna normaliserades och förbättrades emellertid med kyrkoslaviska termer av varje ny avskrivare. Det är härigenom möjligt att med hjälp av språket bestämma en handskrifts ålder.
    Den äldsta pravdan, som endast innehåller tjugofem paragrafer, har inga kristna element och antages därför allmänt vara från förkristen tid. Den anses av den senaste ryska forskningen (Karskij 1930) ha kodifierats under Jaroslavs tid, d. v. s. i början av 1000-talet. Härjämte finnas två andra redaktioner om resp. 25 och 159 §§, vilka visa kyrkoslaviskt inflytande och en växande påverkan av byzantinsk rätt.
    Norrback, som tyvärr icke lämnat någon redogörelse för handskriftoch textförhållandena, har i sitt arbetes förra del översatt de tre pravdorna. Detta är märkligt nog den första fullständiga svenska översättningen av dessa för den ryska stats- och rättshistorien grundläggande urkunder.
    I arbetets senare del lämnas en redogörelse för brott och straff enligt pravdorna samt en jämförelse mellan rusernas rätt och landskapslagarnas. Härvid har författaren liksom före honom Estlander icke skilt mellan de tre pravdorna utan använt dem alla vid jämförelsen med svensk rätt. Mot denna metod har dock redan Nat. Beckman riktigt framhållit nödvändigheten av att skilja mellan de olika åldersskikten inom uppteckningarna av den ryska rätten. En jämförelse mellan fornrysk och fornsvensk rätt bör alltså främst taga sikte på de äldsta bestämmelserna i de båda rättsområdena.
    Kärnproblemet är nu, om de likheter, som med lätthet kunna kon-

stateras föreligga, bero på en mellan all primitiv rätt föreliggande överensstämmelse, eller om de böra tillskrivas påverkan från nordiskt och i så fall närmast svenskt håll. Vissa likheter äro påfallande. I Russkaja pravda förekomma tre bötessystem. Böter på 3 grivnor utgå för mindre brott, 12 grivnor för skymfliga eller kränkande brott och 40 grivnor för grova brott. I den äldsta nordiska rätten men icke annorstädes möter samma system. Särskilt är 12-talsbotens liknande användning i fornnordisk rätt märklig och kan omöjligen bero på en tillfällighet. I den äldsta pravdan bestraffas skymfliga och kränkande brott med en bot om 12 grivnor. »Om någon slår någon med en piska eller en påk, eller knytnäven, eller ett (dryckes)horn eller (flata) klingan, så är det 12 grivnor.» (1:7) — »Om han slår med svärd och icke dragit ut det(ur skidan) eller med (svärds)fästet, är det 12 grivnor för oförrätten» (I:8 och III:25). — »Om han hugger av ett finger, vilket som helst, 3 grivnor för smäleken; och för mustascherna 12 grivnor; och för skägget 12 grivnor» (I: 11; jfr III: 91).
    Som bevis på att slag med de nämnda föremålen ansågos särskilt kränkande kan anföras följande uttalande av den lundensiske ärkebiskopen Andreas Sunesson i hans omkring år 1215 skrivna kommentar till Skånelagen: »En större vanära plägar följa den som blivit slagen med spö än den som blivit sårad med ett sår, därför prövar rätten, att denna dömes som svårare än ett kroppsligt sår, och att den som fått stryk tillerkännes större upprättelse än den som blivit sårad.» Som exempel på dylika vanärande tillhyggen uppräknar Andreas Sunesson spö, käpp, klubba, yxhammare och svärd, som icke blottats.
    Flera stadganden i den fornnordiska rätten överensstämma med de ovan citerade ur Russkaja pravda, såsom Vådamålsbalkens flock 19 i Östgötalagen: »Nu slar man annan mæþ hornum ælla hiæltum, stangum ælla stafrum: bristær hud ælla huld» o. s. v. De ålderdomliga alliterationsparen förekomma även i den fornryska texten. Norrback framhåller, att överensstämmelsen mellan den fornryska och fornsvenska texten är så stor att vid en översättning av fornryskan till fornsvenska »vi osökt skulle komma till den bestämmelse, som överensstämde med Östgötalagens Vådamålsbalk flock 19». Böterna äro här visserligen endast 6 mark, men på ett annat ställe i denna lag säges, att den s. k. »þokkaboten», d. v. s. kränkningsboten, före Birger Jarls tid uppgått till 12 marker. Den ålderdomligaste boten i de nordiska lagarna var just denna 12-marksbot, vilken enligt de norska lagarna var en typisk kränkningsbot, vilken utgick för den fulla personliga rätten.
    I de nordiska rättssystemen förekommer vidare den oskiftade 3-marksboten, vilken var grundboten för lindrigare kroppsskador och mindre kränkningar. Slutligen var i den centrala svearätten 40-marksboten den allmänt gängse mansboten, som avlöste blodshämnden och även utgick vid svår kroppsskada. Den var därjämte en vanlig bot för de flesta brott mot det allmänna samt för grövre brott mot enskild. 40-marksboten hade ett stort spridningsområde i norra Europa. Om tidpunkten och platsen för dess uppkomst råda delade meningar. Star-

ka skäl tala för att den sammanhänger med ledungsväsendet (40-roddarskeppet) och genom de till handelsavtalen allmänt fogade straffrättsliga bestämmelserna spritts till angränsande länder. På denna väg kan möjligen 40-talsboten ha inkommit i den ryska rätten.
    Norrback har inskränkt sin jämförelse mellan rusernas rätt och de svenska landskapslagarna till straff- och straffprocessrättens område. Även beträffande följande civilprocessuella stadgande föreligger emellertid en märklig överensstämmelse: »Om någon kräver något hos en annan och denne motsätter sig, har han att gå till undersökning jämte 12 män (gå till tolv mäns avgörande) (I: 19). — I äldre Västgötalagens »Rætlöse»-balk flocken 7 stadgas om krav för skuld. »Säger den andre nej till kravet, säger sig ej hava honom skuld att gälda, då skall han svärja med tolv män, att han ej haver honom skuld att gälda eller gåva att löna.» Det synes av denna jämförelse antagligt, att den ryska skuldprocessen är av fornsvenskt ursprung. Detta framgår även av andra källor. I den traktat, som omkring 1199 slöts mellan Novgorod samt tyska och gutiska köpmän, och i vilken den gamla freden bekräftades, förekommer följande bestämmelse: »Om en varjag har att fordra penningar av en ryss eller en ryss av en varjag, och gäldenären bestrider fordran, må han framställa tolv vittnen; dessa avlägga ed och han tage sitt.» Detta är sannolikt den nordiska tolfteden.
    En annan överensstämmelse bör likaledes framhållas. I den äldsta pravdan föreskrives en processuell frist på fem dagar (I: 18), vilken motsvaras av den förkristna femten i Östgötalagen. I de senare pravdorna återfinnes inte längre denna bestämmelse. Den fornsvenska femten försvinner likaledes och ersättes av sjunättingen, sammanhängande med den kristna veckan.
    Frågan om släktskapen mellan Russkaja pravda och den fornnordiska rätten har icke bara rättshistoriskt intresse. Dess besvarande är den kanske viktigaste faktorn vid avgörandet av den större frågan, nämligen svenskarnas insatser vid det ryska rikets grundläggning. Norrbacks slutsats är att pravdorna, i allt fall den äldsta, ursprungligen var de inflyttade varjagernas egen rätt. Det skulle alltså icke föreligga en inhemsk rysk rätt utan en rusernas rätt av fornsvenskt ursprung. Innan den framlagda teorin kan definitivt godkännas, måste emellertid, som redan HARALD HJÄRNE framhållit, en jämförelse göras mellan pravdorna och de äldsta bevarade byzantinska och slaviska rättskällorna. En ingående undersökning måste också verkställas av de rättsliga bestämmelserna i de äldsta ryska handels- och fredsfördragen, för att i enskilda fall klargöra från vilka håll och på vilka vägar rättslig påverkan skedde i den unga ryska staten. Såväl de av Norrback framhållna som andra omständigheter tala för, att det svenska inflytandet på den äldsta ryska rättens utformning varit utomordentligt stort. Detta förhållande är ett av de starkaste stöden för uppfattningen, att svenskarna haft avgörande betydelse för den ryska statens grundläggning.

Gerhard Hafström.