Lagstiftningsfrågor vid 1944 års riksdag. Följande redogörelse avser att redovisa viktigare lagfrågor under vårsessionen av 1944 års riksdag. Redogörelsen kan av utrymmesskäl icke göra anspråk på fullständighet. En del av frågorna ha behandlats eller komma att behandlas på annan plats i SvJT; i sådana fall omnämnas de här endast i korthet. Beträffande frågor som handlagts av lagutskott ha fullständigare förteckningar lämnats under rubriken »Från riksdagen» i denna årgång s. 446 och 681. En redogörelse för motioner i lagfrågor finnes intagen i samma årgång s. 155.
Privaträtt. Enligt 11 kap. 20 och 23 §§ giftermålsbalken har i fråga om hemskillnads- och äktenskapsskillnadsmål gällt, att om uppteckning av vardera makens tillgångar och skulder ej skett under målet, sådan uppteckning skulle förrättas sedan hemskillnad, resp. äktenskapsskillnad beviljats. Det ålåg rätten eller domaren att tillse, att bouppteckning inkom inom viss tid, och att eljest förordna lämplig person att verkställa uppteckningen. Makarna voro skyldiga att under edsförpliktelse redligen uppgiva sina tillgångar och skulder för förrättningsmannen, som hade att till rätten eller domaren översända en avskrift av bouppteckningen. Dessa bestämmelser ha i betydande omfattning eftersatts. Sålunda ha makar i stor utsträckning underlåtit att efter skillnadsdom upprätta bouppteckning och till rätten eller domaren inkomma med avskrift därav. Det oaktat har ofta särskild bouppteckningsförrättare icke förordnats och där så skett har den utsedde mången gång underlåtit att fullgöra sitt uppdrag. Genom lag d. 2 juni 1944 (SFS nr 267), vilken lag trätt i kraft d. 1 juli 1944, har genomförts sådan ändring av ifrågavarande bestämmelser, att rätten eller domaren, om bouppteckning ej verkställts, skall meddela förordnande om boupptecknings förrättande endast om ena maken eller någon borgenär det begär. Make, som underlåter att lämna uppgift till bouppteckning, må av rätten vid vite därtill hållas. Genom tillägg till 9 kap. 9 § har möjlighet till sådant vitesföreläggande samtidigt införts i fråga om bouppteckning som upprättats i samband med boskillnad. Lagen innefattar även ändringar i 15 kap. 24 och 25 §§ giftermålsbalken. Genom sistnämnda ändringar har möjlighet införts att meddela provisoriska beslut i mål om jämkning av underhållsbidrag enligt 5 kap. 5 eller 7 § eller 11 kap. 25 eller 26 § giftermålsbalken, resp. i mål om jämkning av avtal som makar träffat angående rätt för ena maken att av andra maken till nyttjande erhålla nödiga lösören.
Genom samtidigt utfärdade lagar (SFS nr 268 och 269) ha motsvarande bestämmelser införts i fråga om sådana underhållsbidrag som avses i lagarna om barn i äktenskap och om barn utom äktenskap. I anslutning till förstnämnda ändringar i giftermålsbalken har K. M:t genom cirkulär till rikets hovrätter och nedre justitierevisionen förordnat om upphävande av cirkuläret d. 11 okt. 1920 ang. vissa meddelanden till domhavandena och rådhusrätterna om äktenskapsmål och boskillnadsmål (SFS nr 270).
Riksdagen har i anledning av motioner i skrivelse till K. M:t anhållit om utredning angående möjligheten till dispens i särskilda fall för sinnesslö eller sinnessjuk från förbudet i 2 kap. 5 § giftermålsbalken att ingå äktenskap. Under riksdagsbehandlingen framhölls särskilt att frågan om rätt för sinnesslöa och sinnessjuka att ingå äktenskap kommit i ett förändrat läge genom den under senare tid tillkomna steriliseringslagstiftningen.
Genom lagen d. 5 maj 1944 (SFS nr 180) ang. ändrad lydelse av 8, 21 och 22 §§ adoptionslagen ha vissa betydelsefulla ändringar vidtagits i adoptionsinstitutets utformning. Enligt 8 § i dess hittillsvarande lydelse har gällt att tillstånd till adoption för det fall att sökanden har bröstarvinge skall vägras, om ej synnerliga skäl tala för adoptionen. Den nu genomförda ändringen av lagrummet innebär att bestämmelsen i fråga uteslutits ur lagtexten. Adoptant har enligt tidigare gällande bestämmelser icke kunnat vinna adoptivförhållandets hävande om adoptivbarnet befunnits lida av sinnesslöhet eller annan svår defekt. I 21 § adoptionslagen har nu tillagts ett nytt första stycke av följande innehåll: »Finnes adoptivbarnet lida av sinnesslöhet, annat svårt själsligt eller kroppsligt lyte eller svårartad sjukdom, som kan antagas härröra från tiden före adoptionen, utan att adoptanten då ägde vetskap därom, varde adoptivförhållandet hävt, såframt ansökan göres av adoptanten inom fem år från adoptionen.» Som skäl för lagändringen — vilken föranlett vissa jämkningar av de formella föreskrifterna i 22 § — uttalade departementschefen bl. a., att det både ur ekonomisk synpunkt och i rent personligt hänseende kunde bli en alltför tung börda för adoptanten att för framtiden vara bunden vid ett abnormt eller eljest svårt sjukt barn. I en övergångsbestämmelse har stadgats att om adoption ägt rum före d. 1 juli 1944 ansökan om hävande enligt 21 § första stycket må göras under tiden före d. 1 juli 1945, ändå att den tid av fem år, som avses i nämnda lagrum, tidigare gått till ända.
Lagen d. 1 nov. 1940 med särskilda bestämmelser ang. förmynderskap, godmanskap och boutredning vid krig eller krigsfara m. m., lagen d. 8 nov. 1940 med särskilda bestämmelser ang. bolag, föreningar, sparbanker, vissa andra inrättningar och samfälligheter samt stiftelser vid krig eller krigsfara m. m. samt lagarna d. 4 juni 1943 om förlängd giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger m. m. och om förlängning i särskilt fall av tiden för rätt att lyfta utdelning i konkurs ha erhållit förlängd giltighet under ytterligare ett år eller t. o. m. d. 30
juni 1945. Jämväl clearinglagen d. 16 febr. 1934 och valutalagen d. 22 juni 1939 ha prolongerats för ytterligare ett år.
För den nya aktiebolagslagen kommer en särskild redogörelse att lämnas å annan plats i SvJT.
D. 5 maj 1944 har utfärdats lag om redovisningsmedel (SFS nr 181), vilken lag träder i kraft d. 1 jan. 1945 (jfr SvJT 1942 s. 334). Denna lag avser att skapa möjlighet för den, som är redovisningsskyldig, att avskilja mottagna medel med verkan mot hans borgenärer. Genom ett sådant avskiljande kan den redovisningsskyldige förhindra att den redovisningsberättigades medel användas till betalning av den förres gäld. I lagen stadgas att vad den som mottagit medel för annan, med skyldighet att redovisa för dem, för sådant ändamål har innestående på räkning i bank eller annorledes håller avskilt skall vara förbehållet huvudmannen, såvitt beloppet avskilts utan dröjsmål. Detsamma skall gälla i fråga om belopp som avskilts senare, om den redovisningsskyldige ej var på obestånd, när beloppet avskildes. Vad den redovisningsskyldige har omedelbart tillgängligt för att avskiljas skall ock vara förbehållet huvudmannen, såvitt dröjsmål med avskiljandet ej föreligger. Om bankräkning eller kassa är avsedd för flera huvudmäns medel skola de inbördes njuta lika rätt, envar i förhållande till sin redovisningsfordran. De nya lagbestämmelserna ha föranletts av och innebära till viss del ett avsteg från de allmänna rättsreglerna om äganderättens övergång. Enligt dessa regler har en person, som för något ändamål överlämnat en honom tillhörig sak, vare sig en summa penningar eller något annat, till en syssloman vanligen icke kunnat bibehållas i sin äganderätt längre än saken funnits kvar oförvandlad. Om penningar överlämnats och sysslomannen sammanblandat dem med andra — vilket i praktiken mycket ofta sker — har huvudmannen förlorat sin äganderätt och fått nöja sig med att bevaka en skadeståndsfordran om sysslomannen försatts i konkurs innan redovisning skett. Enligt en samtidigt med lagen om redovisningsmedel utfärdad lag om ändring i konkurslagen (SFS nr 183), varigenom i sistnämnda lag införts en ny paragraf, betecknad 194 a §, åligger det förvaltaren att omhändertaga redovisningsmedel, som gäldenären innehade då beslutet om egendomsavträde meddelades, och att därefter redovisa dem till vederbörande redovisningsborgenär jämte ränta som upplupit från den dag, då nämnda beslut meddelades. Regeln i första stycket av 17 kap. 2 § handelsbalken att endast skadeståndsfordran återstår, då den ursprungliga egendomen förvandlats, har uteslutits för att undanröja tvekan om möjligheten att sätta annan egendom i den ursprungligas ställe (SFS nr 182).
För lagen d. 9 juni 1944 om köpares rätt till märkt virke (SFS nr 302) kommer en särskild redogörelse att lämnas i SvJT.
Genom lag ang. fortsatt tillämpning av lagen d. 5 mars 1943 om jämkning av arrendeavtal i vissa fall har förordnats, att vad i sistnämnda lag stadgas i fråga om 1943 skall gälla jämväl år 1944 (SFS nr 71). Beträffande lagarna d. 19 juni 1942 om hyresreglering m. m.
samt om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. hade K. M:t föreslagit förlängning under 2 år men riksdagen biföll på hemställan av andra lagutskottet motionsvis framställda yrkanden om förlängning under allenast ett år eller t. o. m. d. 30 sept. 1945.
Förordningen d. 16 maj 1884 ang. patent har ändrats i åtskilliga betydelsefulla hänseenden (SFS nr 357). Lagarna d. 1 nov. 1940 med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. och d. 30 juni 1942 med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen m. m. ha dels undergått vissa ändringar, dels prolongerats för tiden t. o. m. d. 30 juni 1945 (SFS nr 358 och 359). En översiktlig redogörelse för ändringarna i patentlagstiftningen kommer att lämnas i SvJT.
Vattenlagen har ändrats genom två särskilda lagar, den ena, som trätt i kraft d. 1 april 1944, avseende 7, 11 och 14 kapitlen (SFS nr 87) och den andra, som trätt i kraft d. 1 juli 1944, avseende 4 kap. 14, 15 och 16 §§ (SFS nr 199). Genom förstnämnda ändringar ha bestämmelser införts om torrläggningsföretag till förmån för gruva, i samband varmed reglerna om förfarandet undergått vissa jämkningar. Genom sistnämnda lagändring ha föreskrifter meddelats om utgivande av vattenregleringsavgifter jämväl för sådana fall då båtnaden av regleringen icke utgöres av ökning av den i strömfallet uttagbara vattenkraften utan därav att den förut uttagbara vattenkraften kan uttagas under en lämpligare tid av året, varigenom sekunda kraft kan förvandlas till prima. I samband härmed har 7 § lagen d. 20 okt. 1939 med särskilda bestämmelser ang. tillfällig vattenreglering ändrats (SFS nr 200).
Vissa ändringar ha vidtagits i lagen d. 18 juli 1928 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige (SFS nr 76). Bl. a. ha i 1 § upptagits bestämmelser om maximering av det antal renar, som renskötande lapp må äga eller inneha. Som huvudregel har stadgats att renskötande lapp icke utan KB:s tillstånd må äga eller inneha flera renar än 600 eller, om han är gift, 800.
Den segslitna frågan om rätten till vilt växande bär har även innevarande år motionsvägen bragts under riksdagens prövning. Första lagutskottet erinrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande i ämnet att allmänheten i vårt land sedan gammalt ansetts äga rätt till bärplockning på annans mark och uttalade att den fria bärplockningsrätten finge anses utgöra en verklig »alle mans rätt». Tillräckliga skäl hade enligt utskottets mening icke förebragts för ett upphävande eller inskränkande av denna rätt. Riksdagen, som vid tidigare tillfällen i huvudsak hänvisat till lagberedningens väntade behandling av frågan i samband med den pågående revisionen av jordabalken, har genom dessa uttalanden i princip anslutit sig till ett bibehållande av den fria bärplockningsrätten. Såväl i utskottets utlåtande som i riksdagsdebatterna betonades vikten av att allmänheten visar hänsyn och aktsamhet vid bärplockning på annans mark. Motioner med begäran om bestämmelser som förhindra att skogsbär skördas i omoget skick avslogos av riksdagen.
Straffrätt. Genom lagen d. 19 maj 1944 (SFS nr 215) om eftergift av åtal mot vissa underåriga har ett nytt institut av betydande räckvidd införlivats med vårt rättssystem. För den nya lagstiftningen har redogörelse lämnats i särskild artikel i förra häftet av SvJT (s. 676). I samband med den nya lagen ha 2 § 3 mom. barnavårdslagen och 49 a § alkoholistlagen erhållit ändrade lydelser (SFS nr 216 och217). K. M:t har i anledning av den nya lagstiftningen d. 15 juni utfärdat åtskilliga kungörelser, innefattande bl. a. ändringar i gällande åklagarinstruktioner (SFS nr 326—334).
En brottstyp som varit föremål för särskild uppmärksamhet under de senaste åren är olovlig underrättelseverksamhet enligt 8 kap. 14 a § strafflagen. I detta lagrum stadgas att den som, i annat fall än förut i kapitlet är sagt, inom riket för främmande makts räkning bedriver hemlig underrättelseverksamhet i militärt eller politiskt syfte, skall för olovlig underrättelseverksamhet dömas till fängelse eller straffarbete i högst två år. Om omständigheterna äro synnerligen mildrande må till böter dömas. Genom lag d. 9 juni 1944 (SFS nr 314) har till lagrummet fogats ett nytt andra stycke, däri föreskrives att allmän åklagare icke må utan Konungens lov väcka åtal för ifrågavarande brott. I en ny paragraf, 28 a §, har införts ett stadgande av enhanda innebörd beträffande sådan förberedelse eller medverkan till olovlig underrättelseverksamhet, som avses i 8 kap. 26 eller 28 § strafflagen. Lagändringen, vilken trätt i kraft d. 1 juli 1944, har närmast föranletts av en motion, vari föreslagits bl. a. viss ändring av brottsbeskrivningen i 14 a §. Första lagutskottet fann att en sådan ändring icke lämpligen kunde företagas annat än i samband med en revision av 8 kap. strafflagen i dess helhet och hänvisade därutinnan till straffrättskommitténs väntade betänkande om brott mot staten och allmänheten. Utskottet underströk vikten av att förslag till helt ny lydelse av sagda kapitel framlägges för nästa års riksdag. I avvaktan härå föreslog utskottet införande av den förprövning, som nu blivit lagfäst. Utskottet, vars utlåtande godkändes av riksdagen, uttalade bl. a. att förprövningen vore avsedd att utgöra en prövning av ifrågasatt åtals lämplighet ur politiska och andra förekommande synpunkter. En sådan prövning vore ägnad att förebygga onödiga eller eljest olämpliga åtal enligt ifrågavarande lagrum. Förprövningen borde uppfattas såsom en verklig begränsning av dessa straffbestämmelsers tillämpningsområde och icke blott som en garanti mot åtals anställande i tveksamma gränsfall. Utskottet, som beretts tillfälle att taga kännedom om tillämpningen av 8 kap. strafflagen, fann avfattningen av 14 a § sådan att den möjliggjort ingripande i större omfattning än vad vid bestämmelsernas tillkomst torde ha förutsatts.
I detta sammanhang kan anmärkas att JO påbörjat en särskild undersökning rörande bl. a. tillämpningen av 8 kap. strafflagen (jfr nedan).
Lagen d. 13 dec. 1940 om straff för sabotage har förlängts under ytterligare ett år Något förslag om förlängning av Iagen d. 14 juni
1940 ang. upplösning av vissa sammanslutningar m. m. framlades icke från regeringens sida. Motionsvis framställda förslag om antagande av en på visst sätt modifierad upplösningslag vunno icke rikdagens bifall. Den ifrågavarande lagstiftningen har sålunda upphört att gälla med utgången av juni 1944. Justitieministern uttalade under riksdagsdebatten att statsmakterna komme att äga möjlighet att om så bleve erforderligt ingripa mot statsfientliga sammanslutningar på ett effektivare sätt än som varit möjligt med hjälp av upplösningslagen.
Beträffande ändringarna i 18 och 25 kap. strafflagen (SFS nr 167), varigenom frågan om den homosexuella otuktens straffrättsliga behandling vunnit sin lösning och straffet för otukt med djur bortfallit, samt vad därmed äger samband hänvisas till den framställning som lämnats i SvJT 1944 s. 559. Spörsmålet om homosexualitetens behandling har visst samband med frågan om kastrerings tillåtlighet. Jämväl sistnämnda lagstiftningfråga har nu vunnit sin lösning. D. 24 mars 1944 har nämligen utfärdats en särskild lag om kastrering (SFS nr 133), vilken lag trätt i kraft d. 1 juli 1944. Med kastrering förstås en åtgärd som åsyftar att beröva en person, man eller kvinna, alla de funktioner som äro betingade av könskörtlarna, medan sterilisering, som reglerats i lagen d. 23 maj 1941 om sterilisering, icke medför annan påföljd än att fortplantningsförmågan försvinner. Såsom indikationer för kastrering uppställas i 1 § av den nya lagen dels att någon med skäl kan antagas komma att på grund av sin könsdrift begå brott som medför allvarlig fara eller skada för annan (s. k. kriminalpolitisk indikation), dels att någon på grund av könsdriftens abnorma riktning eller styrka åsamkas svårt själsligt lidande eller annan allvarlig olägenhet (s. k. humanitär indikation). Förutsättning för kastrering är att den på vilken ingreppet skall företagas samtycker till åtgärden. Saknar han på grund av rubbad själsverksamhet förmåga att lämna giltigt samtycke, må han dock kastreras, även om han ej samtyckt (2 §). Den som är under 23 år må ej kastreras med mindre synnerliga skäl därtill äro (3 §). Som huvudregel gäller att kastrering endast får företagas efter tillstånd av medicinalstyrelsen. Kastrering på humanitär indikation kan dock under vissa förutsättningar företagas utan dylik central prövning (4 §). K. M:t har d. 26 maj 1944 utfärdat särskild kungörelse med tillämpningsföreskrifter till den nya lagen (SFS nr 285).
D. 19 maj 1944 har utfärdats lag om djurskydd (SFS nr 219). Denna lag torde få anses innebära ett betydelsefullt steg framåt för beredande av en bättre djurvård i Sverige. Lagen innehåller detaljerade föreskrifter om vad som är tillåtet eller ej i fråga om människans sätt att behandla djuren och innefattar även mera positiva bestämmelser om en god djurvård. I 2 § meddelas den grundläggande regeln, att djur skall behandlas väl och såvitt möjligt skyddas mot lidande. Vad detta i skilda hänseenden skall anses innebära utvecklas närmare i de följande bestämmelserna i 2-6 §§. I 8 § stadgas att djur icke må övas för eller användas vid filminspelning, offentlig föreställning eller annan förevisning på sådant sätt att det utsättes för ångest eller li-
dande. I samband med antagandet av denna bestämmelse har riksdagen hemställt att K. M:t måtte till förnyad prövning upptaga frågan om en sådan omarbetning av den s. k. menageriförordningen d. 30 dec. 1916 att vissa av riksdagen uttalade önskemål om en bättre behandling av sådana vilda djur som kringföras för förevisning av dressyr vinna beaktande. 9—11 §§ i den nya lagen innehålla bestämmelser om kastrering och kupering m. m., 12 och 13 §§ föreskrifter om användning av djur för vetenskapligt ändamål m. m. samt 14—16 §§ regler avseende tillsyn å lagens efterlevnad. I 14 § stadgas att hälsovårdsnämnden har att, i samverkan med vederbörande veterinär, öva tillsyn över djurens vård och behandling. För sådant ändamål äger nämnden utse tillsyningsman. Enligt 15 § gäller att den som har djur i sin vård är skyldig att låta hälsovårdsnämnden, tillsyningsman, veterinär m. fl. besiktiga djuret ävensom stall eller annat förvaringsrum. Dessa bestämmelser skola dock icke äga tillämpning i fråga om djur som användas inom försvarsväsendet. Lagen d. 6 maj 1921 om rätt i vissa fall för polismyndighet att omhändertaga djur har upphävts och ersatts av bestämmelserna i 17—19 §§ djurskyddslagen. I 20 § har upptagits ett stadgande om rätt att döda djur som är svårt sjukt eller skadat. Enligt 21 § straffas den som bryter mot vissa lagrum eller underlåter att ställa sig till efterrättelse av hälsovårdsnämnden meddelad föreskrift med dagsböter. — Den centrala lagbestämmelsen till skydd för djur har hittills innefattats i 18 kap. 16 § strafflagen, vars utformning som bekant ansetts mindre tillfredsställande. I samband med djurskyddslagens antagande har sagda lagrum erhållit följande nya lydelse: »Den som, genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes, utsätter djur för otillbörligt lidande, dömes för djurpågeri till böter eller fängelse.» Den nya lydelsen innebär både en ändring av brottsbeskrivningen, ägnad att medföra en utvidgning av det straffbara området, och en skärpning av straffskalan. Den nya lagstiftningen träder i kraft d. 1 jan. 1945. Bestämmelsen i 10 § tredje stycket djurskyddslagen att öronen på hund ej må kuperas skall dock — med hänsyn till pågående försök inom arméhundväsendet beträffande hundens hörselförmåga — icke gälla förrän fr. o. m. den dag Konungen bestämmer. Under tiden dessförinnan gäller att kupering av öronen på hund må utföras endast av veterinär.
Ikraftträdandet d. 1 jan. 1944 av lagen d. 22 juni 1939 om villkorlig dom och d. 1 jan. 1945 av lagen d. 18 sept. 1943 om villkorlig frigivning har föranlett åtskilliga ändringar i lagen d. 17 okt. 1900 om straffregister. Lag ang. ändring i sistnämnda lag, vilken även i övrigt undergått vissa jämkningar, har utfärdats d. 9 juni 1944 (SFS nr 294). Vid tillämpningen av den nya lagen böra övergångsbestämmelserna särskilt uppmärksammas.
Inom den militära strafflagstiftningens område märkes en ändring av 6 § strafflagen för krigsmakten (SFS nr 155), varigenom den militärmeteorologiska personalen upptagits bland de civilmilitära personalgrupper som lyda under nämnda lag. Lagändringen har trätt i kraft d. 1 juli 1944.
Riksdagen har med anledning av väckta motioner anhållit om utredning av frågan om en skärpning av straffansvaret för anordnande utan tillstånd av vadhållning vid tävlingar. Syftet härmed är väsentligen att erhålla ökad möjlighet att bekämpa det s. k. bookmakeriet vid trav- och galopptävlingar.
Processrätt. Inom processrättens område märkes till en början lagen d. 22 juni 1944 om rätt att i mål och ärenden som tillhöra domstols handläggning insända handlingar med posten m. m. (SFS nr 393). I denna lag, som trätt i kraft d. 1 juli 1944, stadgas att inlaga eller annan handling som skall ingivas till domstol, domare, överexekutor eller nedre justitierevisionen må inlämnas genom bud eller insändas med posten i betalt brev. Om skriftlig vadeanmälan inlämnas genom bud eller insändes med posten må vadepenning erläggas på samma sätt. Handling, som inlämnas genom bud eller inkommer med posten, skall anses ingiven av den som undertecknat densamma. Handlingen skall anses ingiven den dag då den inkom till mottagaren. Vad i lag eller författning är stadgat därom, att handling skall ingivas eller åtgärd eljest företagas före visst klockslag å dagen, skall ej gälla i fråga om handling eller åtgärd som avses i lagen eller beträffande muntlig vadeanmälan och erläggande av vadepenning vid sådan anmälan. Första lagutskottet uttalade i sitt utlåtande över lagförslaget, att en besvärshandling, som enligt 27 kap. 1 § rättegångsbalken skulle ha ingivits till hovrätten före kl. 12 å tjugonde dagen från dagen för underrättens utslag, enligt den nya lagen kommer att upptagas till saklig prövning, om den ingivits eller inkommit med posten till hovrätten före tjänstetidens slut eller så länge expeditionen därefter hålles öppen å tjugonde dagen. Inom justitiedepartementet ha i anslutning till formulären å s. 1260 i Skarstedts lagedition 1944 utarbetats och distribuerats formulär till nya fullföljdshänvisningar, enligt vilka vadeinlagor och besvärsskrifter skola vara hovrätten tillhanda före tjänstetidens slut den sista dagen. Klaganden erinras i formulären därom att han i sin fullföljdsinlaga bör tydligt angiva det utslag mot vilket talan föres ävensom uppgiva sin postadress. Utskottet framhöll att någon utsträckning av tiden för inskrivningsdag, som skall pågå från kl. 10 till kl. 12, icke följer av den nya lagen, då en inskrivningsdag är att betrakta som en särskild förrättning. En handling som ej inkommit till inskrivningsdomaren före förrättningens avslutande kan sålunda icke upptagas till behandling förrän nästföljande inskrivningsdag. — Bestämmelserna i den nya lagen skola även gälla i fråga om handling som skall ingivas till militär befälhavare vid klagan över beslut i disciplinmål eller utslag av krigsdomstol. — Genom ett av K. M:t utfärdat cirkulär (SFS nr 395) har föreskrift meddelats om angivande i fullföljdshänvisning av det beslut mot vilket talan föres, klagandens postadress samt, i krigsrättsmål, postadressen till den befälhavare som är behörig mottaga besvärshandling. Några övergångsbestämmelser ha icke upptagits i den nya lagen. Den bör, enligt vad första lagutskottet framhöll, äga tilllämpning på t. ex. besvär som anföras över underrättsutslag, som med-
delats före dagen för lagens ikraftträdande, om blott tiden för besvärs anförande utgår efter ikraftträdandet. Detta bör gälla även om besvärsskriften inkommit till hovrätten dessförinnan. Den nya lagstiftningen, som skall gälla till dess nya rättegångsbalken träder i kraft, kan anses utgöra ett övergångsstadium mellan förut gällande ordning och nya rättegångsbalkens fullföljdssystem. Det har av olika skäl varit omöjligt att redan nu helt anknyta till detta system, enligt vilket fullföljdsinlagor skola inlämnas eller insändas till den domstol, som dömt i målet.
I samband med den nya lagens utfärdande har 10 § första och andra styckena i lagen d. 26 april 1940 med särskilda bestämmelser ang. domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m., vilka upptogo bestämmelser av motsvarande innehåll, upphört att gälla, varjämte tredje stycket i samma paragraf undergått viss jämkning. 1940 års lag har i sin sålunda ändrade lydelse prolongerats t. o. m. d. 30 juni 1945 (SFS nr 394).
Ett av K. M:t framlagt förslag om utsträckt tillämpning av stadgandet i 20 § lagen om verkställighet av bötesstraff avslogs av riksdagen under hänvisning huvudsakligen till den nya lagstiftningen om rätt att insända handlingar med posten.
Riksdagen har i anledning av motioner i skrivelse till K. M:t hemställt, att K. M:t måtte låta verkställa utredning angående tillämpningen av bestämmelsen att mål må handläggas inom stängda dörrar i sådana fall då något kan uppenbaras, som med hänsyn till rikets säkerhet bör hållas hemligt för främmande makt. I motiveringen framhölls med skärpa angelägenheten av att offentlighetsprincipen upprätthålles i största möjliga utsträckning. I samma skrivelse anhölls om utredning angående rätt för part att föra särskild talan mot beslut, varigenom domstol förordnat om måls handläggning inom stängda dörrar. Sådan rätt saknas såväl enligt rättegångsbalken i 1734 års lag som enligt nya rättegångsbalken.
Inom processrättens område märkas vidare ändringarna i lagen om fri rättegång (SFS nr 212), för vilka redogöres i särskild artikel i detta häfte (s. 794). I anledning av dessa ändringar ha jämväl 16 kap. 10 § rättegångsbalken i 1734 års lag samt tillämpningsförordningen till lagen om fri rättegång ändrats i vissa delar (SFS nr 213 och 214).
Fr. o. m. budgetåret 1944/45 ha nämndemännen tillerkänts rätt till traktamentsersättning av statsmedel för inställelse vid alla tingssammanträden i samma utsträckning som tidigare gällt beträffande resekostnadsersättning (se SvJT 1944 s. 703). Till följd härav har 9 § lagen d. 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden, den s. k. tremanstingslagen, genom lag d. 15 juni 1944 (SFS nr 315) upphört att gälla med utgången av juni 1944. I detta sammanhang kan nämnas att riksdagen hemställt om utredning rörande sådan ändring av 21 kap. 12 § jorddelningslagen, att resekostnads- och traktamentsersättning till ägodelningsnämndemän, vilken nu skall gäldas av sakägarna, i stället skall utgå av allmänna medel.
Lagen d. 9 jan. 1940 om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. har erhållit förlängd giltighet under ytterligare ett år eller t. o. m.d. 30 juni 1945 (SFS nr 255). I samband därmed har 4 § i lagen erhållit ändrad lydelse. Den längsta tid, som någon med JK:s medgivande må kvarhållas enligt lagen, har sålunda förkortats från 60 till 30 dagar, varjämte föreskrivits, att anmälan ofördröjligen skall göras hos JK om någon kvarhålles mer än fem dygn. Såväl departementschefen som riksdagen uttalade att det uppenbarligen vore synnerligen angeläget att den särskilda tvångsmedelslagen upphäves så snart möjlighet därtill finnes. Riksdagen underströk för sin del angelägenheten av att de särskilda tvångsmedlen — öppnande av brev, avlyssnande av telefonsamtal etc. — icke tillgripas eller utnyttjas för andra syften än de i lagen uttryckligen medgivna samt att polismyndigheternas tillämpning av lagen kontrolleras. I samband med behandlingen av en inom riksdagen väckt motion, däri hemställts, att riksdagen måtte uppdraga åt JO att verkställa undersökning rörande bl. a. verkningarna av den särskilda tvångsmedelslagen, upplystes, att JO påbörjat en särskild undersökning av sådan beskaffenhet (jfr ovan).
Genom lagen d. 25 febr. 1944 om ändring i vissa delar av utsökningslagen (SFS nr 68), vilken lag trätt i kraft d. 1 juli 1944, ha vissa förenklingar genomförts i fråga om kungörandet av exekutiva auktioner å fast egendom (101 §) samt å fartyg eller gods i fartyg (91 §). Beträffande sådana auktioner har tidigare gällt att kungörelse om auktionen skulle införas i posttidningen (»allmänna tidningarna») tre gånger. Kungörelse skall numera införas i posttidningen allenast en gång, beträffande fast egendom minst fyra veckor före auktionsdagen och beträffande fartyg eller gods i fartyg minst 14 dagar före auktionen. Motsvarande inskränkning har vidtagits i fråga om kungörande av sammanträden för fördelning av köpeskilling i de särskilda fall som omförmälas i 140—142 §§. I 140 och 142 §§:s fall har samtidigt kungörandet i ortstidning inskränkts till ett tillfälle. Genom dessa ändringar torde kostnaderna för kungörande av exekutiva auktioner och fördelningssammanträden, vilka ofta uppgått till avsevärda belopp, i hög grad kunna nedbringas. Riksdagen uttalade önskvärdheten av att en allmän översyn äger rum för utrönande av huruvida icke kungörelseförfarandet i allmänhet kan inskränkas och förenklas.
Lagen d. 31 maj 1940 om förbud i vissa fall mot beviljande av kvarstad eller skingringsförbud har förlängts t. o. m. d. 30 juni 1945 eller den tidigare dag Konungen bestämmer.
Lagarna d. 14 okt. 1939 med särskilda bestämmelser rörande utmätning hos vissa värnpliktiga m. m., d. 31 okt. s. å. om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods från vissa värnpliktiga m. m. och d. 19 april 1940 om anstånd för vissa värnpliktiga med betalning av hyra m. m. ha genom särskild lag (SFS nr 244) upphört att gälla fr. o. m. d. 1 juli 1944. Med stöd av 1 § moratorielagen d. 3 maj 1940 har i stället utfärdats särskild förordning ang. tillämpning av sagda lag å värnpliktiga m. fl. (SFS nr 245). Förordningen har utformats i
huvudsaklig överensstämmelse med militära moratorieutredningens i SOU 1943:42 framlagda betänkande med förslag till bl. a. militär moratorielag.
Införselinstitutet har undergått vissa ändringar genom lagen d. 9 juni 1944 (SFS nr 304) ang. ändring i lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta. Ändringarna, vilka träda i kraft d. 1 jan. 1945, avse dels bestämmelserna om underrättelse rörande sökt införsel för underhållsbidrag (3 §), dels arbetsgivares redovisning av införselmedel (11 och 21 §§) och dels påföljdsbestämmelserna i 14 och 15 §§. I fråga om införsel för enskildas underhållsbidrag av familjerättslig natur gäller nu enligt 3 § att utmätningsmannen, då införsel begärts, bevisligen skall tillställa den underhållsskyldige skriftlig underrättelse om ansökningen med föreläggande att inom viss kort tid avgiva yttrande, därest han har något att invända mot ansökningen eller att andraga beträffande de bestämmelser, som böra meddelas vid beviljande av införsel. Särskilt beträffande sjöfolk på resa i utländska farvatten har detta stadgande kommit att medföra avsevärda olägenheter för de underhållsberättigade. Behov av en lättnad i underrättelseplikten har även framträtt i vissa fall då den underhållsskyldige vistas å okänd ort inom riket, såsom i fråga om handelsresande och agenter, vilka ofta befinna sig på resande fot och till följd härav äro svåra att anträffa. Med hänsyn till nu antydda förhållanden har i 3 § införts ett nytt andra stycke av följande lydelse: »Underrättelse vare ej erforderlig, där den underhållsskyldiges vistelseort icke kan utrönas eller han vistas utom riket samt till följd härav underrättelse icke utan avsevärd tidsutdräkt kan tillställas honom.» I fråga om arbetsgivares redovisning av införselmedel har vidtagits sådan ändring av 11 och 21 §§, att arbetsgivaren ålagts att, å tid som utmätningsmannen bestämmer, insätta innehållet belopp å tjänstepostgirokonto, som denne anvisar, i fråga om underhållsbidrag en gång i månaden och i fråga om skatter och böter minst en gång varje kalenderkvartal, det kvartal oräknat varunder införseln beviljats. För samtliga fall gäller att utmätningsmannen, om förhållandena därtill föranleda, äger bestämma längre tidsmellanrum än nu sagts. Utmätningsmannen har vidare tillagts rätt att, då särskild anledning därtill förekommer, hos arbetsgivaren lyfta vad som innehållits. Skyldighet har jämväl införts för arbetsgivaren att göra anmälan till utmätningsmannen om att underhållsskyldig slutat sin anställning. Sådan anmälan skall göras inom en vecka från det arbetsgivaren erhöll kännedom om anställningens upphörande (11 § tredje stycket). Genom ett tillägg till 14 § har stadgats, att utmätning omedelbart hos arbetsgivaren får äga rum jämväl för det fall att arbetsgivaren underlåter att inom föreskriven tid tillställa utmätningsmannen innehållet belopp eller att utgiva beloppet, när utmätningsmannen inställer sig för att lyfta detsamma. I 15 § i dess nya lydelse stadgas straff i form av dagsböter även för de fall att arbetsgivare underlåter att inom föreskriven tid göra anmälan som i 11 § sägs eller utbetalar avlöning i uppenbar strid mot beslut om införsel och icke
inom föreskriven tid tillställer utmätningsmannen det belopp som skolat innehållas eller om han underlåter att inom föreskriven tid tillställa utmätningsmannen innehållet belopp.
I detta sammanhang kan anmärkas att motioner vari yrkats utredning om sådan ändring i införsellagen, att införsel finge meddelas för uttagande av skadestånd på grund av misshandelsbrott, avslogos av riksdagen.
I sin berättelse till 1943 års riksdag framhöllo statsrevisorerna att ett betydande antal av de vid krigsrätterna handlagda målen och ärendena varit betingat av förlust av eller skada å kronans egendom. Med hänsyn till de kostnader och den tidsutdräkt som vore förenade med förfarandet vid krigsrätt ifrågasatte revisorerna, huruvida icke utredning borde ske i syfte att begränsa antalet hithörande ärenden, som hänskötes till krigsrätt. Riksdagen anhöll i skrivelse sagda år, att K. M:t måtte föranstalta om den ifrågasatta utredningen. På grund härav har tillkommit lagen d. 9 juni 1944 ang. behörighet för militär befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet (SFS nr 292). Enligt 1 § i den nya lagen må genom beslut av militär befälhavare ersättningsskyldighet till kronan åläggas för förlust av eller skada å egendom, som tillhör eller nyttjas av krigsmakten, såframt ersättningsbeloppet ej överstiger 100 kr. Behörighet tillkommer befälhavare som i disciplinmål äger utan inskränkning utöva bestraffningsrätt över den ersättningsskyldige (2 §). Innan ersättningsskyldighet ålägges, skall befälhavaren inhämta yttrande av vederbörande auditör rörande ersättningsskyldigheten och ersättningens belopp. Godkänner icke befälhavaren auditörens yttrande, äger denne anteckna sin mening till protokollet; har sådan anteckning icke skett, är auditören jämte befälhavaren ansvarig för beslutet. Under vissa särskilda förhållanden (i fält etc.) är inhämtande av auditörs yttrande ej erforderligt (3 §). Om befälhavaren finner att vad den ersättningsskyldige har att gälda överstiger 100 kr., skall målet enligt 4 § överlämnas till krigsdomstol. Vad som är stadgat om klagan i disciplinmål skall äga motsvarande tillämpning beträffande klagan över befälhavares beslut om ersättningsskyldighet (5 §). Departementschefen fann ej erforderligt att i lagtexten beröra de allmänna förutsättningarna för skadeståndsskyldighet utan erinrade allenast om att i 33 § strafflagen för krigsmakten hänvisats härom till allmän lag. Första lagutskottet underströk i sitt av riksdagen godkända utlåtande i ärendet att alltför stränga ansvarighetsprinciper icke borde tillämpas, så att ersättning utkrävdes så snart utlämnad materiel icke kunnat återställas i oskadat skick. Ersättningsskyldighet borde sålunda, där icke på grund av särskilda förhållanden ett strängare ansvar kunde anses föreligga, ådömas allenast när omständigheterna gåve stöd för att vederbörande icke iakttagit normal aktsamhet. Beträffande förfarandet i ersättningsärenden enligt den nya lagen gäller att det icke skall förekomma något slags rättegång inför befälhavaren, utan han skall grunda sitt avgörande på en utredning som verkställts inom vederbörande förband. Utskottet uttalade i sitt utlåtande, att det utginge
från den förutsättningen att ersättningsskyldighet icke skall kunna åläggas annan än den, som blivit hörd under utredningen och därvid erhållit kännedom om det krav som komme att riktas mot honom. Den nya lagstiftningen har trätt i kraft d. 1 juli 1944. Lagens bestämmelser skola emellertid tillämpas, ändå att förlust eller skada som i lagen avses inträffat före sagda dag. Den nya lagen har föranlett vissa följdändringar i 39 och 46 §§ lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes (SFS nr 293). Genom en kungörelse d. 15 juni 1944 (SFS nr 321) har K. M:t utfärdat närmare föreskrifter ang. förfarandet vid krigsmakten då egendom skadats eller gått förlorad.
Stats- och förvaltningsrätt m. m. Riksdagen har såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling under nästkommande andrakammarperiod antagit av processreformens genomförande betingade ändringar i regeringsformen (§ 17 mom. 1, §§ 18 och 20, § 22 mom. 1 samt §§ 24, 26 och 31 jämte övergångsstadgande). Ändringarna avse bl. a. stadgandena om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring samt om återbrytande av dom och återställande av försutten tid. I § 31 upptages såsom allmän regel för tillsättning av tjänst såsom lagfaren rådman att staden skall äga uppgöra ett förslag på tre behöriga personer, inom vilket K. M:t utnämner en till innehavare av tjänsten. Ändringarna överensstämma i huvudsak med processlagberedningens förslag i ämnet.
I anledning av väckta motioner har riksdagen såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling antagit vissa av konstitutionsutskottet utarbetade förslag till grundlagsändringar i huvudsakligt syfte att under nästa valperiod till andra kammaren möjliggöra ett återförande av tryckfrihetsrättens regler till vad som gällde före 1941 års grundlagsändringar (upphävande av § 6 TF, avskaffande av befogenheten för chefen för justitiedepartementet att utan rättegång besluta om skrifts beläggande med kvarstad etc.).
I samband med lagen om kastrering har utfärdats en lag ang. ändrad lydelse av 14 § lagen d. 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, den s. k. sekretesslagen (SFS nr 134), varigenom det i sagda lagrum stadgade sekretesskyddet utsträckts till att avse även myndighets beslut i ärenden rörande tillämpning av steriliserings- och kastreringslagarna.
Under de sistförflutna riksdagarna ha upprepade förslag framställts om lättnader i villkoren för återvinnande av svenskt medborgarskap. Som resultat härav har 5 § medborgarskapslagen nu undergått sådan ändring, att förutvarande svensk medborgare skall kunna upptagas (naturaliseras) till svensk medborgare även om han icke har möjlighet att försörja sig och sin familj (SFS nr 127). Av förarbetena framgår att man härvid särskilt åsyftat sådana fall då svenskfödd kvinna, som genom äktenskap med utlänning och utflyttning till mannens hemland förlorat sitt svenska medborgarskap, efter äktenskapets upplösning genom mannens död eller eljest åter vill bli svensk medborgare. Lagändringen har trätt i kraft d. 1 juli 1944.
Utöver de primära uppgifterna att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt verkställa undersökningar i anledning av begångna brott ha polisorganen i en mångfald lagar och författningar inom olika förvaltningsområden ålagts speciella uppgifter och tilldelats för uppgifternas fullgörande erforderliga befogenheter. Utmärkandet av vilka organ som i de olika fallen äro avsedda att vara verksamma har skett på skilda sätt, vilket — särskilt för städernas vidkommande — givit upphov till tvekan och tolkningssvårigheter. Lagen d. 15 juni 1944 om vad i allmänhet skall med polismyndighet avses (SFS nr 415), vilken lag träder i kraft d. 1 jan. 1945, har tillkommit i ändamål att råda bot på antydda missförhållanden. Till grund för lagen ligger ett i SOU 1942:40 publicerat betänkande med förslag ang. innebörden av begreppet polismyndighet i olika författningar m. m. Lagen innehåller två paragrafer. I 1 § stadgas, att där i lag eller författning uppgift ålagts polismyndighet utan att samtidigt föreskrift meddelats om vad med polismyndighet avses, uppgiften skall tillkomma i stad med poliskammare denna och i övriga delar av riket polischefen i orten. Jämlikt 2 § må Konungen om särskilda skäl därtill äro uppdraga åt annan polisman än polischef att i dennes ställe fullgöra på polischef enligt 1 § ankommande uppgift. Med anledning av den nya lagen ha ändringar vidtagits i 10 kap. 12 § strafflagen (SFS nr 416) och ett stort antal andra lagar och författningar. Dessa ändringar äro antingen direkt föranledda av den nya lagen eller innebära en tillämpning av samma principer för fördelning mellan de egentliga polisorganen och de allmänna administrativa organen, som kommit till uttryck i lagen.
Lagen d. 30 juni 1933 om förbud mot politiska uniformer, vilken lag ägt giltighet t. o. m. d. 30 juni 1944, har förlängts att gälla under ytterligare tre år.
I 59 § byggnadsstadgan ha vissa ändringar företagits (SFS nr 261). I 1 mom. har införts ett stadgande av innehåll att byggnad skall vara försedd med erforderliga takluckor eller andra öppningar för uppstigning på taket, varjämte säkerhetsföreskrifterna i 2 mom. effektiviserats.
Beträffande den nya brandlagen (SFS nr 521) ävensom brandstadgan (SFS nr 522) må här hänvisas till redogörelsen för sakkunnigförslaget i ämnet SvJT 1942 s. 340.
Riksdagen har i skrivelse till K. M:t hemställt, att K. M:t måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lag om tvångsinlösning av enskild järnväg.
Lag om ändrad lydelse av 54 och 56 §§ utlänningslagen har utfärdats d. 22 juni 1944 och trätt i kraft d. 30 juni 1944 (SFS nr 372). I sistnämnda paragraf har tillagts ett nytt tredje stycke av innehåll att Konungen äger förordna, att vad i lagen sägs om socialstyrelsen i stället skall gälla annan myndighet som inrättats för handläggning av ärenden som avses i lagen. Tillägget har föranletts av den nya organisationen för utlänningsärendenas centrala handläggning, varigenom till utlänningskommissionen överflyttats bl. a. de ärenden, som tidigare ankommit på socialstyrelsen. Genom ändringen av 54 § har möjlighet
införts för K. M:t att under de i lagrummet angivna omständigheterna meddela de särskilda bestämmelser om utlännings rätt att här i riket antaga eller innehava arbetsanställning som må finnas nödiga. K. M:t har härigenom bemyndigats att meddela dispens från föreskrifterna i 15 § utlänningslagen.
Inom beredskapslagstiftningens område är att anteckna att prolongering för ytterligare ett år beslutats för bl. a. allmänna förfogandelagen, prisregleringslagen, lagen om begränsning av vinstutdelning från aktiebolag, lagen om tjänsteplikt, lagen om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret, lagen ang. begränsning av dyrtidstilllägg å lön och pension, lagen med vissa bestämmelser om mätning av ved och annat virke, lagen om avverkningsskyldighet, lagen ang. vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m. samt lagen om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas.
Vissa ändringar ha vidtagits i förordningen d. 18 juni 1927 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring (SFS nr 316) ävensom i förordningen d. 28 juni 1941 om familjebidrag åt värnpliktiga m. fl., vilka drabbats av kroppsskada (SFS nr 456). Ändringarna, vilka främst innefatta en avsevärd förbättring av hjälpen till familjeförsörjare och efterlevande, utgöra ett provisorium i avbidan å den slutliga prövningen av hithörande, med revisionen av gällande lag om försäkring för olycksfall i arbete delvis sammanhängande problem.
Civilförsvarslagen d. 15 juli 1944 (SFS nr 536) bygger i allt väsentligt på 1943 års civilförsvarsutrednings betänkande (se om detta SvJT 1944 s. 445). I ett par betydelsefulla hänseenden ha dock avvikelser från utredningens förslag gjorts. Sålunda utgör den övre åldersgränsen för civilförsvarsplikten 65 år. Vidare begränsas tjänstgöringsskyldigheten under fredstid till 30 timmar årligen för de civilförsvarspliktiga, som icke äro inskrivna i civilförsvaret, d. v. s. de som icke tillhöra civilförsvarets personalkader. Lagen träder i kraft den dag Konungen bestämmer och dess giltighetstid har begränsats till d. 1 juli 1949.
På den sociala lagstiftningens område kan antecknas att 40 § 1 mom. fattigvårdslagen erhållit ny lydelse (SFS nr 61), att 1 och 4 §§ lagen d. 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar undergått vissa ändringar (SFS nr 226) samt att åtskilliga tidsbegränsade lagar av beredskaps- eller krislagstiftnings karaktär prolongerats för ytterligare ett år (bl. a. lagen om utbetalande av krigsriskersättning till sjömän och lagen om undantag från gällande bestämmelser rörande arbetstidens reglering m. m.).
Den av riksdagen antagna hembiträdeslagen (SFS nr 461) träder i kraft d. 1 nov. 1944 och gäller t. o. m. d. 31 okt. 1947. Om innehållet i denna betydelsefulla lag kan här endast några korta antydningar göras. Lagen innebär i första hand en reglering av hembiträdenas fritid. Den ordinarie arbetstiden skall, ändå att annorlunda avtalats, sluta senast kl. 19. Denna bestämmelse skall dock ej gälla i fråga om hembiträde. som uteslutande har till uppgift att sköta barn (9 §). Hem-
biträde äger, ändå att annat avtalats, åtnjuta fridagar i minst följande omfattning: a) antingen var tredje söndag (helgdag) eller efter kl. 13 varannan sådan dag; b) en bestämd vardag varje vecka efter kl. 14; c) d. 1 maj efter kl. 13 (10 §). Å den fritid som är tillförsäkrad hembiträdet kan övertidsarbete vid behov förekomma, å kvällsledigheten efter den ordinarie arbetstidens slut utan begränsning men å fridagar endast under vissa angivna omständigheter (12 §). För övertidsarbete äger hembiträdet enligt 13 § erhålla gottgörelse, vilken som regel skall utgå i penningar men i vissa fall må utbytas mot ledighet. Lagen innehåller även bestämmelser angående bl. a. uppsägningstid (5 §), hembiträdenas bostadsförhållanden i fall då de bo hos arbetsgivarna (6 §), deras rätt till vård vid sjukdom (7 §), tid för utbetalande av lön (8 §), avtalets upphörande i förtid (14—16 §§) samt betyg (17 §). För hembiträden som ej fyllt 18 år meddelas i 18 § vissa särbestämmelser. Bl. a. gäller att sådant hembiträde ej får användas till övertidsarbete mer än 7 timmar i veckan. Lagens regler äro i princip av tvingande natur men vissa bestämmelser äro avsedda att tillämpas endast då parterna icke avtalsvis annorledes ordnat sitt mellanhavande. Åsidosättande från endera sidan av förpliktelser enligt avtalet eller lagen medför enligt 19 § skadeståndsskyldighet. För talan å skadestånd är i 20 § viss preskriptionstid föreskriven. Den nya lagstiftningen innefattar i väsentliga delar ett fastställande av vad på många håll redan tillämpats.
En annan betydelsefull lag på det sociala området är arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer, vilken träder i kraft d. 1 jan. 1945 och gäller t. o. m. d. 31 dec. 1947 (SFS nr 462). Den nya lagen äger tillämpning å rörelse, vari i regel användes minst 3 arbetstagare. Den omfattar ej blott sådan personal som har att direkt betjäna allmänheten utan även den personal inom näringen, som tidigare fallit under den allmänna arbetstidslagen. Såsom arbetstagare skall vid lagens tilllämpning ej räknas hovmästare, kökschef, husfru eller annan i överordnad ställning och ej heller bokhållare eller annat kontorsbiträde. Lagens huvudstadgande innefattas i 4 §, enligt vilken arbetstiden, raster och måltidsuppehåll oräknade, under loppet av 3 kalenderveckor icke må överstiga 153 timmar för arbetstagare, som har att direkt betjäna allmänheten, och 144 timmar för annan arbetstagare. Arbetstiden må ej något dygn överstiga 11 timmar. Lagen upptager vidare stadganden om övertidsarbete (6 och 7 §§) och om anteckning om arbete å övertid m. m. (8 §) samt åtskilliga allmänna bestämmelser (9—16 §§).
Genom lagen d. 30 juni 1944 om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa (SFS nr 477) har skolplikt i särskild ordning införts för nämnda kategori sinnesslöa. Därjämte föreskrives skyldighet för dem att underkasta sig viss praktisk utbildning efter skoltidens slut. Undervisningen och vården skall i princip ombesörjas av landstingen och de städer som icke deltaga i landsting. För ändamålet inrättas s. k. centralanstalter, vilka stå under skolöverstyrelsens tillsyn. Den nya lagstiftningen träder i kraft d. 1 jan. 1945.
D. 30 juni 1944 har utfärdats lag om arbetslöshetsnämnd (SFS nr
475). Denna nämnd motsvarar den hittillsvarande arbetslöshetskommittén. Konungen äger enligt lagen förordna att inom kommun skall finnas arbetslöshetsnämnd för handhavande av lokala åtgärder i fråga om statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid oförvållad arbetslöshet, ävensom att för ändamålet skall tillsättas särskild sådan nämnd. Om Konungen eller vederbörande kommun ej beslutar om tillsättande av särskild nämnd skall drätselkammaren, resp. kommunalnämnden vara arbetslöshetsnämnd.
Åtskilliga framställningar om lagändringar särskilt på den sociala lagstiftningens område ha av riksdagen gjorts till K. M:t. Någon redogörelse för dessa lagstiftningsinitiativ — berörande bl. a. semesterlagen, epidemilagen, olycksfallsförsäkringslagen, militärersättningsförordningen, lagen om barnbidrag, lagen om förskottering av underhållsbidrag till barn och förordningen om moderskapspenning — kan icke här lämnas. Riksdagen har i anledning av motion anhållit om en förutsättningslös utredning angående möjligheten och lämpligheten av en obligatorisk pensionering av i enskild tjänst anställda. Efter initiativ av enskilda motionärer ha tillkommit dels en särskild förordning angående dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare enligt förordningen d. 11 juni 1918 ang. en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall, m. m. (SFS nr 237) och dels en förordning ang. ändrad lydelse av 11 § förordningen d. 15 juni 1934 om erkända arbetslöshetskassor (SFS nr 405).
Av stort intresse för hela vårt folk torde vara att riksdagen i anledning av väckt motion anhållit om en förutsättningslös utredning om inrättande av en allmän högtidsdag med eller utan kyrklig karaktär under höstens lopp.
Erik Bendz.