EMIL STANG. Norsk bygningsrett. Oslo 1943. Grundt Tanum. 337 s. Kr. 22.40.
Att vara fastighetsägare är, som bekant, inte alltid en dans på rosor. Den Flemingska gårdrevningen och gatujämningen, ett av statsmakterna hänsynslöst genomdrivet omplanerande av vissa delar av Stockholm under mitten av 1600-talet, framkallade hos de därför utsatta borgarna säkerligen lika bitter klagan som den husrasering och utflyttning som blev en följd av det ungefär samtidiga genomförandet av 1643 års stadsplan för Uppsala. Med frihetstidens inbrytande följde en period av bortåt tvåhundra år, varunder man tog varsammare på dessa frågor. 1734 års lag upptog blott ett fåtal bestämmelser som hänförde sig till stadsbyggande; utförligare stadganden härom förutsattes få formen av speciallagstiftning. En dylik förelåg för Stockholm redan i 1725 års byggnadsordning, förnyad 1736 och 1763 och därefter ytterligare åtskilliga gånger. 1803 fick Göteborg sin första byggnadsordning, och ungefär samtidigt utfärdades dylika ordningar för åtskilliga andra städer. Dessa äldre byggnadsordningar upptaga även regler åsyftande tomtjämkning och därmed stadsplanering.1 Med tillkomsten av byggnadsstadgan för rikets städer 1874 blevo hithörande frågor i huvudsak en rikslagstiftningens angelägenhet. Nu gällande reglering grundas på 1931 års stadsplanelag och därtill anslutande byggnadsstadga och lokala byggnadsordningar, stadsplaner och stadsplanebestämmelser.
Även om den moderna stadsplaneringen icke upptagit 1600-talets brutala metoder, är den dock i viss mån samma andas barn, i den mening att den enskilde fastighetsägaren ofta får vidkännas intrång av det allmänna. Garantier finnas visserligen för att den enskilde får göra sin stämma hörd i ett honom berörande stadsplaneärende, men däri ligger
icke, att han får sina synpunkter beaktade. Visst är emellertid, yttrade lagrådet rörande det då (1930) föreliggande förslaget till stadsplanelag, att de föreslagna lagstadgandena för att leda till gynnsamt resultat kräva en omdömesgill och varsam tillämpning. HALVAR G. F. SUNDBERG har i en läsvärd artikel i Förvaltningsrättslig tidskrift 1938 redogjort för hur denna varsamhet dittills tett sig för Stockholms del och kommit till för rättskänslan ganska nedslående resultat. Stadsplaneringen har i första rummet blivit en stadsplaneteknikernas angelägenhet, för vilka ifrågasatta åtgärders lämplighet ur det allmännas synpunkt naturligt nog kommer i främsta rummet medan den enskildes rätt får träda tillbaka. Sundberg efterlyser tillämpningen av den kompensationsprincip, som framskymtar i stadsplanelagen § 28, och som skulle innebära, att den enskilde genom ny stadsplan (stadsplaneändring) icke borde åsamkas större intrång än att detta uppväges av för honom uppkomna förmåner.
Med dessa iakttagelser i minnet tar man med intresse del av STANGS i förevarande arbete lämnade redogörelse för motsvarande norska förhållanden. Likheter mellan svenskt och norskt finnas men också olikheter. Den dominerande likheten presenteras redan i förordets första mening: »Bygningslovgivningen og alle de lovene som henger sammen med den — bygningsretten — er det overmåte vanskelig å trenge inn i.» Den äldre norska lagstiftningen i ämnet uppvisar som den svenska bilden av partikulär lagstiftning för särskilda städer, för Oslo (Christiania), Bergen, Trondhjem. Anmärkningsvärt är, att denna historik icke kan föras längre tillbaka än till 1827, då Oslo fick sin första »lov om bygningsvesenet». I motiven till en ny lag om Oslos byggnadsväsen 1875 meddelas, att man, i olikhet med vad förhållandet vore i Stockholms och Berlins byggnadsordningar, icke ansett sig berättigad till att låta rent estetiska hänsyn få ett avgörande inflytande på lagens innehåll. Numera är huvudkällan för den norska bygningsretten en lov av 22. februar 1924 om bygningsvesenet. Denna motsvarar närmast vår stadsplanelag, och till den sluter sig en mängd kompletterande författningar.
Det allmänna intryck som Stangs redogörelse förmedlar är, att denenskilde fastighetsägaren i Norges städer sitter lika trångt som den svenske. I olika sammanhang framhålles (s. 64, 146) att han, bortsett från de fall då lagen i samband med expropriation eller eljest uttryckligen föreskriver ersättning, icke har någon allmän rätt till gottgörelse för olägenhet som ny stadsplan kan medföra för honom. Med detta allmänna intryck blandas likväl även ett annat, nämligen intrycket av att man inser att frågan om den enskildes rätt verkligen är en fråga av betydenhet. Förf. erinrar (s. 59) om §§ 97 och 105 i den norska grundlagen, där det uttalas, att ingen lag får ges tillbakaverkande kraft, och att, om statens behov fordrar att någon skall upplåta sin egendom till offentligt bruk, full ersättning skall ges honom ur statskassan. Frågan om ny lag kan fordra att ägaren till byggnad skall ändra denna måste ses ur synpunkten av dessa stadgandens innehåll, och förf. finner, att
man icke kan fordra en äldre byggnad ändrad blott därför att den icke motsvarar en ny lags krav. Men om hänsynen till det allmännas intresse är starkt och det offer som krävs av byggnadens ägare är jämförelsevis litet, kan det allmännas krav sättas före (s. 72). Kompensationsprincipen kommer till uttryck på en punkt som denna: Den norska lagens bestämmelser om fastighetsägares skyldighet att lämna bidrag till stads gatukostnad — motsvarigheten till §§ 45—48 i den svenska lagen — innebära, att fastighetsägarna skola ersätta staden dess utlägg för förvärv av mark till gata till en bredd av 15 meter, och ersättningen fördelas mellan bidragsgivarna efter varje fastighets fasadlinje längs gatan. Regeln kan utsträckas till att gälla en gatubredd av 20 meter, men för detta fall begränsas bidragsgivarnas skyldighet till att avse ett belopp motsvarande den värdeökning som gatan medför för fastigheterna (s. 172). Trots att denna begränsning icke är i lagen utsatt för 15-metersgatan, har Höyesterett fastslagit, att även här bidragsplikten skall begränsas till vad motsvarar värdeökningen (s. 175, jfr s. 76).
Förf., som i egenskap av advokat, domare och kommunalman sysselsatt sig med hithörande ting, ger i enlighet med bokens syfte läsaren inblick i en mängd till stadsplanearbetet hörande detaljer. De två avslutande kapitlen omhandla privata servitut och grannelagsförhållanden, där förf. behandlar kollision mellan redan bestående byggnadsservitut och nya stadsplanebestämmelser och innehållet av den norska nabolagen av den 27 maj 1887.
Hadar Berglund.