Engelska domareminnen. Sir HENRY SIESSER är en engelsk f. d. advokat, politiker och domare, som i en volym med titeln Judgment reserved (London. Hutchinson. 288 s. Kr. 11.55) samlat sina minnen från en märklig levnadsbana. Den har lett från Fabian society, makarna Webbs, Wells' och Berhard Shaws radikala socialpolitiska sammanslutning, till uppdraget som juridisk rådgivare åt engelska arbetarpartiet, därifrån till posten som solicitor general i Storbritanniens första arbetarministär och parlamentsledamotskap för Leeds, slutligen från parlamentet till ett av de elva domarämbetena i landets mellaninstans för viktigare mål, the court of appeal. Såvitt anm. har sig bekant är han den förste socialist som nått en högre domarbefattning i sitt åtminstone på rättsväsendets område konservativa hemland.
Det engelska parlamentet räknar numera bland sina många jurister också ett ej ringa antal, som tillhöra Labour party, och dessa torde ingalunda i sin yrkesverksamhet vara handikappade av sin politiska åskådning. Helt annorlunda var förhållandet när Slesser under seklets första årtionde som ännu icke trettioårig barrister anslöt sig till Fabian society och Labour party. Utan bitterhet konstaterar han att han under många år bojkottades av ett flertal solicitorfirmor som, om han haft en annan politisk uppfattning, skulle ha anlitat honom. Hans småningom växande praktik kom huvudsakligen att inriktas på mål med anknytning till arbetarvärldens förhållanden och radikala strömningar, olycksfall i arbete (workmen's compensation), arbetsrättstvister, strejkuppträden, suffragettdemonstrationer och samvetsömmas värnpliktsvägran. På arbetsrättens område publicerade han f. ö. en handbok, som fick karaktär av standardverk.1 Vid sidan av sin praktik gjorde han — efter vad det vill synas helt utan vederlag — först sporadiskt i Fabian societys regi och efter 1912 som »standing counsel» åt Labour party en betydelsefull insats i juridiskt lagstiftnings- och utredningsarbete. Icke desto mindre var han föga känd utanför en trängre krets, då han 1924 vid tillkomsten av Macdonalds första ministär kallades till posten som solicitor general (denna utgör den ena av de två, politiskt rekryterade, kronjuristbefattningar, som tillsammans närmast motsvara vårt justitiekanslersämbete). Först i samband med denna utnämning erhöll han värdigheten av »kings counsel» , inseglet på att vederbörande är advokat i första ledet; det ledamotskap i parlamentet, som vanligen är en ofrånkomlig förutsättning för innehav av en ministerpost, kunde hans parti icke bereda honom förrän efter lång väntan. Hans ettåriga ministerverksamhet synes icke ha bjudit på några sensationer; till att
hans position blev relativt undanskymd bidrogo förmodligen, utom hans frånvaro från underhuset, både hans närmaste förmans mera lysande egenskaper — förste kronjuristen, attorney general sir Patrick Hastings, var en rivande, färgstark person — och misstro från Macdonalds sida. Av denna hade Slesser ej ringa olägenhet också under sin följande femårsperiod som parlamentsledamot på »the front opposition bench», och även med partiet i övrigt uppstod ofta friktion. Enligt hans egen framställning vållades denna i mycket av den stränga syn på etiska och humanitära spörsmål, vartill han kommit på grund av sitt djupa, anglokatolskt färgade religionsintresse. Hans redogörelse för olika passeringar under parlamentstiden är ganska roande men erbjuder icke tillräckligt juridiskt intresse för att här mera utförligt återgivas. Om inte annat så visar den tydligt att Slesser hade föga sinne för satsen att »ett steg till vänster försvarar sig alltid». Han led vidare av en för flertalet partivänner irriterande benägenhet att stödja sin argumentation med originalcitat från antika författare, påvliga encyklikor och — framför allt — Thomas, ab Aquino skrifter. Icke desto mindre var han vid olika tillfällen till stor nytta för sin grupp, särskilt i samband med generalstrejken och vid behandlingen av den »trade union bill» som Baldwins ministär i anledning därav framlade. Partichefen stod därför inför ett kinkigt val, när han efter Baldwins fall 1929 skulle besätta kronjuristbefattningarna i den andra arbetarministären. Hastings hade då ledsnat på politiken och Slesser stod närmast att rycka upp som attorney general. Macdonald föredrog emellertid den liberale överlöparen Jowitt och erbjöd som kompensation den endast 46-årige Slesser det domarämbete i court of appeal som blev ledigt genom lord justice Sankeys samtidiga kallelse till lordkansler. Slessers upphöjelse vid så unga år till det mycket förnämliga och eftertraktade domarämbetet som eljest sällan uppnås före sextio års ålder väckte på sina håll en stark opposition; kritiken gav t. o. m. genljud i samtida svensk press. Slesser har av naturliga orsaker själv föga att berätta om dessa missljud; för en främmande iakttagare är det svårt att säga, hur pass mycket sanning det låg i de konservativa ramaskrien om hans otillräckliga kvalifikationer och utnämningens karaktär av partibelöning. Som lord justice of appeal verkade Slesser till dess han år 1940 på grund av sjukdom drog sig tillbaka. Han hade då de tre sista åren såsom äldste ledamot varit ordförande på den ena av domstolens avdelningar.
Den redogörelse för juridiskt arbete på ömse sidor om skranket, som upptager nära hälften av Slessers minnen, erbjuder mycket av intresse också för den nordiske juristen — även om man här som eljest nödgas konstatera att engelska förebilder, ehuru ofta i sig beundransvärda, på grund av skillnaden i juridiskt system och tradition alltför sällan äro av beskaffenhet att kunna efterliknas utanför hemlandet. Den så att säga socialrättsliga inriktning, som hans praktik haft före ministerskapet, förändrades i viss mån under åren därefter. Slesser berättar bl. a. att han i sin egenskap av f. d. kronjurist ofta blev konsulterad i internationella och offentligrättsliga ärenden;
han mottog bl. a. beställningar på grundlagar för nya stater och medverkade vid de segslitna skiljedomsförhandlingarna mellan Ungern och Rumänien rörande Siebenbürgens gränser. Ur aktuell svensk synpunkt är det värt att omnämna att författaren, framskjuten radikal i juryns hemland, med exempel just från tryckfrihetstvister uttrycker sin misstro mot jurysystemet och påtalar dess ojämnhet.
Sin skildring av domstolsåren inleder Slesser med några kloka ord om de krav som böra ställas på en domare; i anslutning därtill lämnar han en varmhjärtad karakteristik av sin pittoreske ämbetsbroder, lord justice Scrutton (=: Scrutton on charterparties and bills of lading). Den svenske jurist, som vill undvika mellanhavanden med rikets högre åklagare, torde emellertid göra klokt i att icke alltför nära efterlikna en så robust domaretyp. Den fränhet och frispråkighet, som den berömde sjörättsmannen utvecklade, framstå för en främmande iakttagare som betänkliga drag även när de förekomma hos en så ovanligt skarpsinnig och kunnig domare. Scrutton hade bl. a. tagit till sin uppgift att visa de kolleger i första instans tillrätta, som offrade åt lusten att briljera med sin kvickhet eller allmänbildning. När den bekante Mc Cardie en gång i ett mål funnit anledning beröra sina insikter i »social science», anmärkte Scrutton vid meddelandet av appellationsdomstolens utslag i samma mål: Den lärde domaren har berättat att han studerar sociologi. Jag vet inte vad det ordet betyder, men det låter otäckt; ju mindre en domare vet om den saken, desto bättre är det i mitt tycke. — Slesser och Scrutton tillhörde båda den avdelning av court of appeal, som avdömde det kända skadeståndsmålet Banco de Portugal ./. boktryckarfirman Waterlow & Sons angående sedelförfalskning. Slessers mening, innebärande ett jättelikt skadestånd åt banken, segrade knappt både i mellaninstansen (2 mot 1) och överhuset (3 mot 2). Hans konstlösa argumentering för sin uppfattning (s. 253) torde icke tillfredsställa de civilrättsteoretiker, som ägnat mycket skarpsinne åt den ekonomisk-juridiska knäckfrågan i målet, men präglas onekligen av ett visst sunt förnuft.1
Slesser upplevde under sin domaretid en även i svensk press omnämnd pinsam episod, som kan förtjäna att i korthet återges, eftersom den illustrerar vilken oerhört stark ställning den enskilde domaren i England intager i jämförelse med sina svenska kolleger. Sakläget var följande: Court of appeal arbetar på två avdelningar, varav den ena huvudsakligen behandlar »chancery appeals», bl. a. skilsmässor och vissa skadeståndstvister, och den andra övriga mål, »common-lawappeals». Ordförande på chanceryavdelningen är regelmässigt »the master of the rolls», vid denna tid en lord Hanworth (f. d. konservativ
solicitor general), och på den andra avdelningen den äldste av de övriga domarna. Ordförande på common-law-sidan var under Slessers första år Scrutton, men när denne år 1934 gick bort, önskade Hanworth, som icke trivdes med chancery-målen, övertaga Scruttons dittillsvarande avdelning. Enligt anciennitetsregeln skulle då Slesser såsom den till utnämningsåret näst äldste bland de övriga domarna ha kommit att emellanåt utöva ordförandeskapet på chanceryavdelningen — den äldste ledamoten var sjuklig och ofta tjänstledig. Hanworth, måhända också andra kolleger, ansågo av olika skäl Slessers eventuella avancemang opåkallat; denne var icke van vid chancerymålen och dessutom, ehuru långt framme ur anciennitetssynpunkt, till levnadsåren en av de yngsta bland kollegerna. Man förmådde därför regeringen att framlägga en bill, enligt vilken lordkanslern skulle äga utse den andre avdelningsordföranden; denne förordnade ordförande kunde beräknas bliva en annan än Slesser och anciennitetsregeln skulle alltså upphöra att gälla. Slesser ansåg med rätt eller orätt detta förslag som en partipolitiskt inspirerad kränkning av sin person och lät — efter samråd med sin vän lord chief justice Hewart, inom parentes tidigare som attorney general Hanworths förman — meddela att han, om billen antoges, som protest skulle avgå eller också vägra att tjänstgöra vid sådana tillfällen, då han enligt äldre bruk skulle ha varit självskriven avdelningsordförande men enligt den nya billen skulle bliva berövad denna funktion. Hewart å sin sidan förklarade i överhuset, att han ämnade tillsvidare inställa rättsskipningen i sin domstolsavdelning för att bli i tillfälle att i överhuset »ord för ord, rad för rad» bekämpa billen. Motståndet gjorde verkan, och förslaget blev antaget först sedan därtill fogats en övergångsbestämmelse, enligt vilken den nya ordningen icke skulle lända till inskränkning i redan utnämnda domares traditionella rätt.
Slesser är förmodligen ej att räkna till de allra största andarna bland moderna jurister men han är en intresseväckande, sympatiskt originell person. Vid sidan av sin yrkesverksamhet och politiken har han hunnit med en diktsamling (»The pastured shire and other poems») och en volym religionsfilosofiska essayer. Hans memoarer bära prägel av denna humanistiska mångsidighet och utgöra en angenäm och lärorik läsning; under sin tjugoåriga verksamhet i första ledet har Slesser ju upplevt mycket av både juridiskt och allmänmänskligt intresse, som han på ett försynt och lättfattligt sätt relaterar. De många mera personliga notiserna — om politiker som Haldane, Henderson och C.D.H. Cole (detektivromansförfattaren och nationalekonomen) eller jurister som Scrutton, Phillimore och Hastings — äro belysande och roande. Det är märkligt att konstatera att författaren, ehuru politiskt klar vänsterman, uppenbarligen är mycket konservativ på rättsväsendets område; boken innehåller knappast ett ord om de sista decenniernas juridiska reformarbete i England, som synes ha varit honom ganska likgiltigt.
Kurt Holmgren.