Hovrätterna om förslaget till skärpta kompetenskrav för erhållande av rådmanstjänst. Jämlikt kung. d. 4 maj 1934 (SFS nr 117) må till innehavare av assessors- och stadsnotarietjänst vid rådhusrätt, där ej K. M:t för

särskilt fall annat medgiver, utses allenast den som innehaft förordnande såsom fiskal i hovrätt och som av hovrätten funnits skickad att erhålla fortsatt domarförordnande. I skrivelse till K. M:t d. 9 juni 1943 (nr 290) har 1943 års riksdag på hemställan av sammansatta stats- och första lagutskottet (utl. nr 2) i anledning av väckta motioner (I:253 och II:363) anhållit, att omförmälda kompetenskrav måtte utsträckas att gälla jämväl rådmanstjänst (se SvJT 1943 s. 470). Yttranden över riksdagens skrivelse har av K. M:t infordrats från åtskilliga myndigheter och sammanslutningar, däribland samtliga hovrätter, 5 länsstyrelser samt rådhusrätterna i ett flertal större och medelstora städer. Sammanlagt 45 yttranden ha inkommit. Av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna har ett 30-tal uttryckligen tillstyrkt, att fiskalskompetens uppställes såsom förutsättning för erhållande av rådmanstjänst. De övriga ha ansett sig kunna lämna förslaget utan erinran, i vissa fall dock endast i princip. Ett undantag bör möjligen göras för rådhusrätten i Södertälje, vars yttrande närmast synes gå i avstyrkande riktning. Av särskilt intresse äro de remissvar som avgivits av rikets hovrätter.
    Behovet av fiskalskompetens för rådmännen har vitsordats av samtliga hovrätter. Göta hovrätt har uttalat, att det föreslagna kompetenskravet i första hand skulle medföra ökad garanti för att ifrågavarande befattningar besättas med för domargärningen väl kvalificerade personer men även skulle kunna bidraga till ett önskvärt närmande mellan dessa befattningshavare och de i statens tjänst anställda domarna. Liknande synpunkter ha framförts av hovrätten för Övre Norrland.
    I yttrandena har jämväl frågan om undantag från det föreslagna kompetenskravet berörts. Undantag har föreslagits dels utan föregående prövning för vissa befattningshavare vid stadsdomstolarna, som för närvarande sakna fiskalskompetens, och dels, efter prövning i varje särskilt fall, genom dispens av K. M:t. I förstnämnda hänseende har av Göta hovrätt föreslagits att från kompetensfordringen skulle undantagas innehavare av ordinarie domarbefattning, som saknar fiskalskompetens. Hovrätten för Övre Norrland har uttalat, att de nya bestämmelserna skäligen icke borde bli tillämpliga å den som vid tiden för deras utfärdande redan innehar assessors- eller stadsnotarietjänst vid rådhusrätt och måhända icke heller å den som utan att inneha sådan tjänst under avsevärd tid tjänstgjort vid rådhusrätt i avsikt att där vinna befordran. Svea hovrätt har förordat, att lagfaren ordinarie ledamot i rådhusrätt, i vilken enligt gällande bestämmelser jämte borgmästaren sitta minst två lagfarna ledamöter, borde utan särskild dispens kunna erhålla rådmans-, assessors- eller stadsnotariebefattning vid rådhusrätt, ehuru han ej uppfyller kompetenskravet. Hovrätten över Skåne och Blekinge har föreslagit en bestämmelse av innebörd att ordinarie ledamot av rådhusrätt (assessor, stadsnotarie) som saknar fiskalskompetens må kunna erhålla rådmanstjänst endast vid samma domstol.
    Att kompetenskravet även bör förbindas med möjlighet till dispens efter prövning i särskilda fall har framhållits i hovrätternas yttranden.
    Frågan huruvida icke fiskalskompetens bör uppställas såsom villkor även för erhållande av borgmästarämbete har föranlett vissa uttalanden av hovrätterna. Göta hovrätt finner ej tillräckliga skäl föreligga att för närva-

rande påkalla allmänna kompetensregler jämväl i fråga om borgmästartjänster och uttalar till motivering härav bl. a. att den starkare konkurrensen om dessa tjänster mellan i regel högt kvalificerade personer torde medföra, att frågan om skärpta kompetenskrav för borgmästartjänsternas vidkommande icke har samma aktualitet som beträffande rådmanstjänsterna. Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller att riksdagen icke givit K. M:t någon fullmakt i fråga om borgmästartjänst men förutsätter att K. M:t har sin uppmärksamhet riktad på angelägenheten av att denna fråga göres till föremål för särskild utredning. Även Svea hovrätt har ansett frågan böra utredas ytterligare.
    Ett par av hovrätterna ha uttalat, att nuvarande praxis i fråga om prövningen av aspiranter till stadsdomartjänster icke innebär garanti för en tillförlitlig prövning av vederbörande aspirants kompetens. Samtliga hovrätter ha understrukit vikten av att en verklig prövning av stadsdomaraspiranterna kommer till stånd. Hovrätten över Skåne och Blekinge har om gällande praxis i prövningshänseende gjort följande uttalande: Medan 1934 års kungörelse i själva verket innehåller två förutsättningar för erhållande av stadsdomarförordnande, nämligen 1) att hava innehaft förordnande som fiskal i hovrätt och 2) att av hovrätten hava funnits skickad att erhålla fortsatt domarförordnande, torde i praxis en enda dags fiskalsförordnande i hovrätt hava ansetts innebära intyg nog om att hovrätten ansett vederbörande skickad att erhålla fortsatt domarförordnande.
    I fråga om förutsättningarna för erhållande av fiskalskompetens för stadsdomarbefattning ha hovrätterna gjort följande förslag:
    1) Svea hovrätt: tjänstgöring 1 år i hovrätt; därunder minst 4 månader fiskalsgöromål.
    2) Göta hovrätt: tjänstgöring minst 7 månader i hovrätt (dock samma fordringar som å lantdomaraspirant).
    3) Hovrätten över Skåne och Blekinge: tjänstgöring 1 år i hovrätt; därunder minst 3 månader fiskalsgöromål.
    4) Hovrätten för Övre Norrland: tjänstgöring 1 år i hovrätt; därunder 3—6 månader fiskalsgöromål.
    Svea hovrätt har framhållit att om tiden för provtjänstgöringen utsträckes det tydligen blir av stor vikt att det är väl sörjt för aspiranternas avlöning.
    Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att uttryckliga bestämmelser om prövningsreglerna böra inpassas i hovrätternas arbetsordningar och har utarbetet särskilt förslag till sådana bestämmelser. Svea hovrätt och Göta hovrätt ha anmält motsatt uppfattning medan hovrätten för Övre Norrland uttalat, att särskilda bestämmelser för rikets största städer torde vara erforderliga i förevarande ämne.
    Frågan har av K. M:t avgjorts i konselj d. 8 jan. 1944. SvJT torde få tillfälle återkomma härtill i nästa häfte.

E. Bz.