JURIDISK LITTERATURHISTORIA.

 

EN RÄTTSHISTORIKER FRÅN 1700-TALET.

 

AV

 

PROPESSOR JAN ERIC ALMQUIST.

 

    I »Katalog över Stockholms högskolas juridiska fakultets bibliotek», som 1918 utgivits »genom fakultetens försorg», återfinnes under rubriken »rättshistoria» ett numera sällsynt förekommande tryckt arbete med följande titel: »Utkast til historisk beskrifning om Swea rikes äldre province- eller landskapslagar så wäl som allmänna stads- och landslagen. Med tilläggning om 1734 års lag» (Sthlm 1775). Något författarnamn finnes icke utsatt. I ett företal till läsaren omtalas, att utkastet blivit redan år 1731 sammandraget »av en då tjugoårig yngling», som nyligen hemkommit »till fäderneslandet ifrån tyska rikets akademier». Endast »tilläggningen» hade författats omedelbart före tryckningen år 1775. Arbetet är »vördsammeligen» tillägnat »Kongl. Maj:ts och Riksens höglofl. Swea hofrätt», vilket motiveras med att dess auskultanter enligt den anonyme författarens mening behövde öka sina kunskaper i »laghistorien, som, ehuru den rätteligen bort inhämtas vid akademien, till äventyrs av de flesta nu för tiden blivit därstädes förbigången». Förmodligen anspelar detta uttalande på det vanrykte, i vilket det akademiska undervisningssystemet råkat under 1700-talets senare hälft och som medfört, att de statliga myndigheterna måste införa särskilda inträdesprövningar vid ämbetsverken, trots att de sökande kunde förete intyg om avlagd akademisk juridisk examen.¹ Den anonyme författaren har väl under sådana förhållanden hyst en hemlig avsikt att åstadkomma en lärobok i laghistoria, som kunde begagnas vid de av hovrätten anordnade inträdesprövningarna. Detta låter han dock på intet sätt förmärka. Tvärtom säger han blygsamt, att om »den ungdom, vars huvudsak lagfarenheten är», icke skulle finna boken värd någon uppmärksamhet, den fick undergå samma öde som »en oräknelig mängd andra både större och mindre skrifter», nämligen att som »makulatur antingen platt undangömmas och multna eller åtminstone till någon slags nytta i omslags- och strutpapper förvandlas».
    Trots att högskolans katalog ej anför den anonyme författarens namn, är detta likväl ej okänt. A. L. BYGDÉNS Anonym- och pseudonym-lexikon, som utgivits före sagda katalogs tillkomst, upptager såsom utkastets författare rådmannen i Stockholm Johan Henrik

 

¹ Jfr SvJT 1938 s. 63.

Hochschild.¹ Denne dog 1776 eller året efter bokens tillkomst, och hans data i övrigt passa väl in med de personliga upplysningar, som den anonyme författaren i företalet meddelat om sig själv. Hochschild var sålunda född i Viborg 1711, reste efter erhållen privat undervisning till akademien i Greifswald i slutet av år 1727, disputerade där 1730, återkom s. å. på hösten till Stockholm och inskrevs följande år som auskultant vid Stockholms rådhus- och kämnärsrätter. År 1761 blev han rådman i huvudstaden och deltog sedermera som fullmäktig för Stockholms stad i riksdagsarbetet 1765—66 och 1771—72. Under åren 1772—76 tjänstgjorde han dessutom som bankofullmäktig.² Av det sagda framgår, att Hochschild skrivit utkastet i Stockholm 1731 vid 20 års ålder, då han efter avslutade juridiska studier återkommit från Greifswalds universitet och ännu väntade att få anställning som auskultant vid kämnärs- och rådhusrätterna. Då han publicerade arbetet var han 64 år gammal. Utkastet är icke det enda litterära verk, som Hochschild utgivit. År 1770 har han sålunda, likaledes anonymt, publicerat en svensk översättning av BECCARIA'S berömda propagandaskrift »Dei delitti e delle pene» (1764) under titeln: »Afhandling om brott och straff. Öfwers.» Denna översättning åberopas en smula omotiverat i utkastets »tilläggning» (s. 78), vilket förhållande ytterligare styrker antagandet, att Hochschild är identisk med utkastets anonyme författare.
    Den första fråga, som inställer sig vid läsningen av utkastet, är huruvida det kan vara med verkligheten överensstämmande, att Hochschild 1775 publicerat sitt ungdomsverk utan att i efterhand vidtaga några förändringar eller förbättringar av manuskriptet. Innehållet är nämligen så pass märkligt, att det vore förvånande, om det i dess helhet åstadkommits av en 20-årig student. Något fullt säkert svar på frågan kan antagligen icke numera lämnas. Men en undersökning har givit vid handen, att ingenting tyder på att några viktigare förändringar skett i den ursprungliga redaktionen. Alla källor, som åberopas i utkastet med bortseende från »tilläggningen», härstamma sålunda på ett undantag när från tiden före 1732, vilket knappast torde hava varit fallet, om Hochschild innan tryckningen velat förbättra eller modernisera innehållet.
    I Greifswald hade den unge Hochschild studerat juridik för juris professorn därstädes Christian Nettelbladt (sedermera adlad von Nettelbla), och då denne är känd för sitt rättshistoriska intresse,³ är det tydligen från honom, som Hochschild direkt eller indirekt mottagit impulsen till att söka åstadkomma en lärobok i svensk laghistoria. I inledningen till utkastet omnämner Hochschild sina förnämsta föregång-

 

¹ Se numera även SETTERWALL-ÅGREN, Svensk historisk bibliografi 1771—1874 (1937), s. 544.

² Hochschilds data äro hämtade från festskriften »Stockholms rådhus och råd» Bd 2 (1915), s. 220—21. Hans son var den kände niemoarförfattaren Rutger Fredrik Hochschild.

³ Ang. hans utgivande av Lundii rättshistoriska dissertationer i nya upplagor, se SvJT 1944, s. 655.

are på området, nämligen Loccenius, Stiernhöök, Stiernhielm, Åkerman, Hadorph och Lundius. Om Stiernhööks arbete säger han, att det »är ett bland de förnämsta vi äga i svenska laghistorien», men att det »för dess korthets skull» — den yttre laghistorien, om vilken här närmast är fråga, inrymmes nämligen i första kapitlet till första boken — icke kan anses »meddela någon nöjaktig och tillräcklig kunskap». Även de övriga nämnda författarna anser han träffas av samma kritik i större eller mindre mån. Hochschild riktar sig i inledningen mot dem, som kunna tänkas finna hans arbete vara av »mindre nytta, sedan alla gamla lagar blivit avskaffade». Ett dylikt »inkast» väntar han dock endast från »så kallade rabulister» och från dem, »som läsa lagen blott för brödfödans skull, men ej av några rättskaffens jurister, vilka det icke kan undfalla, att Sveriges lagar stå i noga sammanhang och förbindelse med varandra, så att den ena av den andra upplyses, ja, att våra nu i bruk varande lands- och stadslagar äro egentligen av de äldre lagar upprunna och samlade».¹ I detta avseende hade Hochschild kunnat till stöd för sin åsikt åberopa ett uttalande av DAVID NEHRMAN, som kort förut i sin (1729) utgivna lärobok i civilrätt flerstädes betonat, att »historia legum är ett stort hjälpmedel uti lagfarenheten».² Hochschild återkommer emellertid i dedikationen, vilken som nämnt skrivits 1775, till samma ämne. Under mellantiden hade 1734 års lag erhållit gällande kraft, och det har ansetts, att detta förhållande i viss utsträckning verkat förlamande på det rättshistoriska intresset hos det praktiska livets män.³ Det visar sig också, att den åldrige rådmannen 1775 ej intog fullt samma ståndpunkt som den 20-årige ynglingen 1731. Tonen har blivit mera dämpad. Han erkänner sålunda, att »laghistorien icke utgör någon väsentlig del av lagfarenheten eller kan prövas oundgängligen nödig för lagvittra män, minst i utövningen». Men, säger han, laghistorien kan dock förliknas vid »vackra sirater i byggningskonsten

 

¹ Det anförda bringar i erinran vad C. J. SCHLYTER något mer än 100 år senare på ett för honom karakteristiskt sätt uttalat i samma ämne (Juridiska afhandlingar I): »Man behöver blott nämna studium av gamla lagar, för att från en skara av domare och ämbetsmän, som aldrig fått begrepp om en vetenskaplig uppfattning av lagfarenheten, mötas av den frågan: 'Vartill tjänar det att känna gamla lagar, som längesedan upphört att gälla? Det fordrar arbete nog att ha reda på de lagar, som nu äro gällande, utan att vi skulle behöva att också läsa de lagar, som funnits i forna tider; en domare kan ju icke döma efter någon enda av de gamla lagarna . . ., vilka dessutom äro skrivna på forntidens ohyfsade språk, som numera ingen begriper.' Vill man nu också härtill svara, att även för den mest obildade practicus, som ej kan uppfatta rättsvetenskapen från någon annan än dess lägsta synpunkt såsom en kännedom av de för ögonblicket gällande lagar, som vid domstolarna och i det allmänna levernet dagligen tillämpas, är kännedomen av lagarnas historia oumbärlig, emedan även det nu gällande rättssystemet icke är ett ögonblicks oföränderliga verk, utan det är en vävnad, vari under århundradens lopp snart sagt var dag inlagt sina trådar, och att detta historiska element, som ligger även i det nu gällande rättssystemet i och för sig betraktat, gör det omöjligt att med klarhet och reda uppfatta detta system utan att betrakta dess historiska uppkomst och utveckling — så skall en sådan på all idé om vetenskap utblottad practicus lika litet förstå detta skäl, som han skulle kunna fatta även den klaraste bevisning, framställd på ett för honom obekant språk.»

² Inledning til then swenska jurisprudentiam civilem, s. 44.

³ Jfr K. G. WESTMAN i SvJT 1919 s. 260.

på ett eljest välbyggt hus» eller vid »flera slags fagra blomster i en utom dem ändå gagnelig träd- och örtagård». De ungefär samtida juris professorerna hyste likväl en annan uppfattning. OLOF RABENIUS, som vid mitten av 1700-talet var den ledande juristen i Uppsala, hade i en 1769 utgiven skrift¹ sökt uppvisa, att den gamla rätten delvis supplerade den nya och alltjämt hade praktisk betydelse för domaren och lagstiftaren. Och något senare (1794) gjorde Lundaprofessorn LARS TENGWALL ett liknande uttalande av följande lydelse: »Gamla lagarna kan en försvarlig jurist aldrig umbära. Han förstår icke de nyare, med mindre han har tillgång till de gamla».²
    Hochschilds utkast omfattar 79 sidor in 8:o inklusive »tilläggningen om 1734 års allmänna lag», vilken senare del dock består blott av knappt fyra sidor. Den ursprungliga delen innehåller fem kapitel, av vilka det första handlar om de äldsta lagarna, det andra och tredje om landskapslagarna, det fjärde om stadslagen och det femte om landslagen. Rörande de fyra sista kapitlen är icke mycket att säga. Hochschild har här sanimandragit alla de notiser om lagarnas tillkomst, vilka han påträffat i litteraturen. Därvid har han särskilt utnyttjat de upplysningar, som JOHAN HADORPH givit i sina editioner av landskapslagarna, och har på detta sätt kunnat giva en fylligare framställning av den yttre laghistorien, än som STIERNHÖÖK mäktat åstadkomma.³ Större intresse tilldrager sig det första kapitlet, eftersom på detta område meningarna tidigare varit ytterst skiftande. De båda polerna representeras av STIERNHÖÖK och LUNDIUS. Den förre hade som bekant på ett vetenskapligt förtjänstfullt sätt sökt förringa värdet av den fantasirika historieskrivning, som leder sitt ursprung från JOHANNES MAGNUS. Lundius åter, som ansåg detta vara ett angrepp på den nationella äran, hade med alla medel sökt uppvisa, att Stiernhöök farit vilse, och att den svenska laghistorien sträckte sina anor långt in i forntiden. Det var detta problem, som den unge Hochschild hade att söka lösa, då han i utkastets första kapitel hade att taga ställning till frågan om våra »äldsta lagar». Det kan icke förnekas, att han gått väl rustad till sitt värv. Hans kännedom om säväl äldre som nyare tryckt litteratur är förvånansvärt omfattande. Och dessutom åberopar han ej mindre än tre manuskript, vilkas innehåll säkerligen varit av betydelse för hans ställningstagande. Dessa voro: 1) OLAVI PETRI krönika, som först 1818 skulle komma att utgivas genom trycket, men som dessförinnan efter allt att döma funnits tillgänglig i ett otal avskrifter. 2) Ett collegium juris patrii av CARL LUNDIUS d. y. utan angiven tidsbestämning. 3) Ett collegium de antiquitatibus patriæ av ERIK BENZELIUS d. y. (från omkring 1715).
    Hochschilds uppgift hörde ej till de lättare. Hans juridiska undervisning hade som nämnt varit anförtrodd åt Nettelbladt, vilken personligen hyste stor beundran för Lundius' lärdom och säkerligen sökt

 

¹ Decas thesium juridicarum usum juris antiqui hodiernum ostensura. Jfr K. G. WESTMAN i SvJT 1919 s. 260.

² Twistemåls lagfarenheten (1 uppl.), s. 20.

³ Jfr J. E. ALMQUIST, Johan Stiernhöök och den yttre laghistorien (1934),s. 27.

inplanta samma känsla hos sin lärjunge. Å andra sidan mötte denne exempelvis hos Benzelius en motsatt inställning. Denne hade nämligen i sina föreläsningar vid Uppsala universitet under 1710-talet dragit »ett tyst streck över den yverborna hyperboreiska uppfattning av Sverige som historiens vagga, vilken Johannes Magnus invigt och O. Rudbeck d. ä. utbildat till en verklig kult».¹ Att den unge Hochschild under sådana förhållanden varit utsatt för vitt skilda impulser och att detta även kommit till uttryck i hans framställning ligger i öppen dag. Han redogör utförligt för sina föregångares olika meningar om Zamolxis och andra föregivna lagstiftare, men läsaren får endast sällan klart besked vilken ståndpunkt han själv representerar. Han döljer icke sin beundran för Lundius' lärdom, men talar å andra sidan om »åtskilliga hävdatecknare», som varit »intagna av otidig ärelystnad och narraktig kärlek för eget fädernesland», och som därför velat göra dess historia »uråldrig». Det viktiga är emellertid, att han redan i kapitelrubriken karakteriserat våra »äldsta lagar» såsom »ovissa och tvivelaktiga». Om detta, såsom sannolikt är, skall utgöra hans totalomdöme, har han därigenom tagit avstånd från rudbeckianismen och återvänt till Stiernhööks mera realistiska betraktelsesätt.
    För ett rätt bedömande av Hochschilds insats som rättshistoriker bör jämförelse givetvis ske med andras ungefär samtidiga motsvarande verk. Egendomligt nog har den eljest i litteraturen väl insatte författaren ej känt till att DAVID NEHRMAN två år tidigare i tredje kapitlet (s. 44—66) av sin berömda »Inledning til then swenska jurisprudentiam civilem» givit en kortfattad framställning av den svenska laghistorien. Nehrman undgår emellertid att taga ställning till Zamolxis et consortes genom förklaringen, att han i detta sammanhang endast vill skildra de lagar, »som här i landet varit brukliga». Detta behöver dock icke betyda, att han betvivlat »filosofernas» insatser som lagstiftare, ty han uppräknar deras namn och säger sig vilja behandla ämnet vid »ett annat tillfälle», nämligen i samband med den utländska lagstiftningen. Tillvägagångssättet visar emellertid, att intresset för rudbeckianismen var på retur, vilket i någon mån sammanhängde med det svenska stormaktsväldets fall. I jämförbara delar står likväl Hochschilds framställning icke tillbaka för Nehrmans. Materialet är också i stort sett detsamma.
    Ett annat hithörande arbete är på kungligt uppdrag² författat av rikshistoriografen JAKOB WILDE och utgavs 1736 under titeln: »Sweriges beskrifna lagars grund, art och upprinnelse samt ålder, omskiftelser och förnyelser». Wildes arbete är betydligt vidlyftigare än Hochschilds, men detta beror delvis på att Wilde, som icke var jurist, blandat in en mängd ovidkommande saker och dessutom är onödigt ordrik. Denne tog emellertid steget fullt ut, då det gällde att värdesätta

 

¹ Cit. efter CL. ANNERSTEDT i Svenskt biografiskt lexikon, Bd 3 (1922), s. 248.

² Uppdraget gick ut på att Wilde skulle åstadkomma en rättshistorisk inledning till 1734 års lag. Då arbetet förelåg färdigt, befanns det emellertid vara alltför vidlyftigt för sitt ändamål och utgavs därför i stället separat. År 1831 lät J. H. BACKMAN omtrycka arbetet för att i överensstämmelse med den ursprungliga planen låta detta inleda sin lagsamling.

rudbeckianismen. Eftersom »den lärde och övermåttan sinnrike Rudbeck» icke hade »erhållit hela den lärda världens bifall», då han velat bevisa, att »den platoniska Atlantis vore Uppland, de Hyperboreorum eller yverborna svenskas ättland», fann Wilde det nämligen vara säkrast att räkna »Sveriges beskrivna lagars högsta ålder» till »Odens tid», d. v. s. ungefär »till 120 år före Kristi födelse». Och som en följd härav ansåg han sig hava skäl att med tystnad förbigå även Lundius' teori om Zamolxis som vår äldsta lagstiftare. Wildes arbete är dock till följd av sina nämnda stilistiska brister föga lämpad som lärobok.¹
    Förefintligheten av Wildes skrift, vilken med beröm omnämnes i Hochschilds företal, är förmodligen anledningen till den sistnämndes starka understrykande av att hans arbete tillkommit fem år tidigare än Wildes. I motsatt fall hade publiceringen 1775 måhända aldrig kommit till stånd, eftersom utkastet icke innehåller några fakta utöver Wildes framställning. Det märkliga ligger istället däri, att en 20-årig jurist tidigare kunnat åstadkomma ett arbete, som väl uthärdar jämförelse med den frejdade rikshistoriografens. Det var givetvis insikten härom, som förmådde den gamle rådmannen att året före sin död utgiva sitt litterära ungdomsverk genom trycket. Men enär han tydligen till sina dygder även räknade blygsamheten, lät han det ske under anonymitetens slöja.

 

    Det i egentlig mening laghistoriska studiet hade under 1700-talet råkat in i en återvändsgränd. Anledningen var den, att forskningen helt byggde på de ofullkomliga lageditioner, som småningom tillkommit under 1600-talet. Vid beskrivningen av lagarna utgingo rättshistorikerna omisstänksamt från de tämligen godtyckliga dateringar och andra notiser, som utgivarna meddelat i företal eller annorstädes. Textkritiken befann sig ännu i sin linda.² Endast vid ett tillfälle visar sig Hochschild äga blick för betydelsen av handskriftsmaterialet. På tal om allmänna stadslagens ålder säger han nämligen, att denna fråga måste lämnas »oavgjord, intill dess man, om möjligt blir, hunnit genomgå alla handskrivna exemplar» av denna lag. Den som genomförde detta program, icke endast beträffande stadslagen utan även för övriga svenska medeltidslagar, var som bekant C. J. SCHLYTER. Först härigenom skapades småningom under 1800-talets lopp nya förutsättningar för laghistoriens studium. De resultat, som med stöd av Schlyters olika lageditioner kunde utvinnas, visade sig också ofta vara ödesdigra nog för många av de fakta, vilka en rättshistoriker från 1700-talet vant sig att betrakta som vetenskapens sista ord.

 

¹ Trots detta lär det länge hava använts vid universiteten som lärobok i laghistoria.

² FALE BURMAN hade visserligen 1792 utgivit något som han kallar »Critisk afhandling om province lagarnes ållder och hvad anledning de gifva till närmare kännedom af nationens tillstånd», men redan en blick på innehållet visar, att »kritiken» i varje fall ej riktat sig mot lagtexterna och utgivarnas dateringar, vilka tydligen allt fortfarande ansetts vara sakrosankta.