IVAR PHILIPSON. Das Devisenrecht Schwedens. Basel 1943. Verlag für Recht und Gesellschaft. 79 s. Schw. fr. 6.00.
Förf. har försökt att i en liten behändig broschyr ge en sammanfattning av våra svenska valutabestämmelser och de med dem oskiljaktigt sammanflätade clearing- och spärrbestämmelserna, och på det hela taget har han lyckats väl, vilket är så mycket mera erkännansvärt, som hela detta område ej synes ha behandlats tidigare.
Tydligen är det med full avsikt, som förf. undvikit att gå alltför långt in på detaljföreskrifterna, vilka ju ändras tid efter annan, utan hållit sig till de ledande grundprinciperna. Tacknämligt är också, att förf. (s. 19) påpekar svårigheterna att inordna dessa restriktioner i vårt privaträttssystem och att han ägnar ett kapitel åt deras inverkan på processer och exekutioner. Däremot måste man beklaga, att förf. undvikit att kritisera de av honom meddelade detaljbestämmelserna, även när dessa omedelbart mana till kritik. Därigenom skulle hans arbete ha kunnat bliva något mera än blott och bart ett referat.
Så kunde å s. 43—44 den inkonsekvens ha påtalats, som ligger i att Valutakontoret medger okontrollerade överföringar från spärrat tidskonto upp
till Kr. 10,000 i kvartalet men annars prövar även de minsta valutainköp in i minsta detalj. Vidare kunde s. 48 ha nämnts, att den bekräftelse, som avfordras valutautlänning, när han utfår sina deponerade värdepapper, ej torde överensstämma med valutaförordningen.
I detta samband kunde ha undersökts, i vilken mån Valutakontoret kan skärpa valutaförordningens bestämmelser eller meddela nya förbud. Därtill har kontoret ej uttryckligen berättigats, men trots detta har det t. ex. i viss mån underkastat utländsk legationspersonal gällande valutabestämmelser. Utöver valutaförordningens ordalydelse vill Valutakontoret vidare t. ex. ej tilllåta betalningar från valutainlänning till annan valutainlänning för valutautlännings räkning. (Tydligen avses detta fall i sista stycket å s. 34, där »Devisenausländer» i ena fallet torde böra utbytas mot »Deviseninländer».) Frågan saknar alltså ej praktisk betydelse.
Förf. förbigår tyvärr även, att valutaförordningen och de olika clearingförordningarna ej överensstämma med varandra, varigenom i många fall tveksamhet kan uppstå. Som ett exempel kan nämnas, att valutaförordningens egendomliga definition av inlänning och utlänning saknar motsvarighet i clearingbestämmelserna. Likaså hade det varit önskvärt att få utrett, vilka bestämmelser som skola tillämpas, när flera ej överensstämmande valuta- och clearingbestämmelser konkurrera med varandra, vilket ej är ovanligt.
Som rena detaljanmärkningar kan kanske också nämnas, att s. 39 skulle ha vunnit i klarhet, om förf. tydligt skilt mellan införsel av kapital (ifråga om betalningsmedel endast förbud för svenska sedlar och mynt) och försäljning av utländska betalningsmedel, vartill i många fall tillstånd erfordras, och att å s. 47 »für ihn massgeblicher Stichtag» lämpligen torde utbytas mot »25. 2. 1940». Kapitlet om clearing- och spärrbestämmelser kunde även det ha vunnit på en mera kritisk granskning, särskilt med hänsyn till den av förf. å s. 16 berörda omständigheten, att många avtal aldrig publicerats. Vidare kunde här ha visats, hur de egentliga clearingbestämmelserna kompletterats med föreskrifter, som ha sin lagliga grundval i valutaförordningen, varigenom dessa båda i princip så skilda områden praktiskt flutit hop.
Dessa anmärkningar få dock ej undanskymma, att arbetet i dess helhet utgör en väl avvägd kortfattad relation av de faktiskt tillämpade bestämmelserna angående betalningar och andra kapitaltransaktioner till och från utlandet, dock utan någon kritisk granskning och utan att ingå så i detalj, att det kan ge tillräckligt ingående anvisningar för den praktiska behandlingen av ärenden av detta slag.
K. Lundberg.