Till problemet krigsförbrytare från svensk synpunkt. Ett försök att i någon mån hyfsa problemet krigsförbrytare, sådant det ter sig från svensk synpunkt och med hänsyn till rättsliga moment, kräver i första hand att man gör klart för sig vad som skall menas med krigsförbrytare och krigsförbrytelser. Tydligen skall det vara fråga om förbrytelser i samband med kriget. Men hurudant samband? I den allmänna diskussionen sammanflyta stundom två linjer.1 Enligt den ena vill man betrakta kriget i sig självt som en förbrytelse, om det har karaktären av ett orättmätigt angrepp, och krigsförbrytare äro alltså de som bära ansvaret för att krig av sådant slag börjats. För den andra uppfattningen äro krigsförbrytelser sådana under ett krig begångna gärningar, som varit rättsligen förbjudna och därför böra drabbas av rättsliga sanktioner mot de därför ansvariga individerna. Naturligen kan man låta begreppet omfatta båda grupperna på en gång. Krigsförbrytare av det förra slaget äro att finna bland de krigförande makternas ledare; det synes icke vara meningen att dit hänföra t. ex. vanliga medlemmar av parlament och liknande statsorgan med större numerär. Det senare slagets krigsförbrytare kunna finnas inom alla grenar av en krigsmakt eller eljest en statsorganisation, och de lära icke behöva tillhöra någon sådan. Uppenbarligen äro de i nuvarande läge betydligt talrikare än den förra gruppen. Samma person kan tydligen tillhöra båda grupperna; härvid märkes att brottsligheten naturligen kan hava formen av anstiftan eller annan delaktighet.
Den rättsuppfattning som varit allmänt omfattad under åtskilliga generationer, åtminstone fram till det förra kriget, gör en bestämd skillnad mellan de båda grupperna; de kunna ungefärligen betecknas såsom resp. den politiska och den kriminella gruppen.
Enligt den berörda uppfattningen är kriget intet brott annat än möjligen mot den egna staten, såsom ämbetsfel eller möjligen brott mot statens säkerhet, vilket från svensk synpunkt i förevarande sammanhang är utan större intresse. Krigets »rättsenlighet» kan motiveras på skilda sätt: det är ett med hittillsvarande internationella organisation, eller brist på organisation, ofrånkomligt yttersta medel att nå politiska ändamål; det saknas möjlighet att på ett »rättvist» sätt skilja mellan lovliga och olovliga krigsföretag; eller det kan i allt fall icke åvägabringas tillbörlig säkerhet för likformig behandling av dem som bära ansvaret för ett förbjudet krig, etc. I överensstämmelse med den angivna uppfattningen synes åtgärder, som av segrare vidtagits mot de besegrade staternas ledare, hava uppfattats icke såsom straff utan som politiska säkerhetsåtgärder, och sådana åtgärder hava i allmänhet uteblivit. Ett motiv härvid har naturligtvis ofta varit en önskan att undvika att giva ny näring åt bitterhet och folkhat. Även efter det nordamerikanska inbördeskriget, vars karaktär av egentligt krig från början uppenbarligen var diskutabel, blevo sydstaternas politiska ledare icke i denna egenskap föremål för bestraffningsåtgärder. Med ett ord: politiska »krigsförbrytare» äro icke förbrytare.
Har nu denna åskådning övergivits? Under förra världskriget framträdde inom de allierade makterna en stark opinion för bestraffning av de statschefer och statsmän inom centralmakterna, som ansågos skyldiga till krigsutbrottet. Mest omtalad blev den tilltänkta aktionen mot tyske kejsaren. Som bekant genomfördes icke några sådana bestraffningsåtgärder. Under mellankrigstiden sökte folkförbundet åstadkomma ett förfarande, som skulle möjliggöra att skilja mellan lovliga och olovliga krig. Men, förbundet var icke universellt, dess bestämmelser efterlevdes i mera betydelsefulla fall icke av dess egna organ och, framför allt, intet blev allmänt överenskommet om bestraffning av individer, som vore ansvariga för olovliga krigsföretag. Det vill därför förefalla, som om den ovan angivna ståndpunkten fortfarande finge anses allmänt omfattad och såtillvida skulle kunna sägas utgöra »gällande rätt».
Beträffande de kriminella krigsförbrytarna är läget ett helt annat. Deras gärningar äro sådana, att de i och för sig äro hänförliga under vanliga brott: mord, dråp och annan misshandel, exempelvis tortyr; olaga inspärrning och andra frihetsbrott; även skadegörelse, exempelvis mordbrand och sprängämnesbrott, stöld, utpressning m. fl. förmögenhetsbrott. Många sådana gärningar äro ju oundvikliga medel för krigföring. I den mån så är fallet, skyddas även de av den ovan berörda grundsatsen om själva krigets lovlighet. Emellertid har icke varje i kriget deltagande individ eller ens varje statsledning ansetts själv äga slutligt avgöra, vilka medel som finge komma till användning för
att fullfölja kriget. Folkrätten har ansetts i detta hänseende uppdraga gränser, och man hade delvis sökt fixera dessa genom Haagkonventionerna från början av 1900-talet, vilka biträtts av talrika stater. En enligt dessa regler lovlig krigshandling har icke uppfattats såsom »rättsstridig» och följaktligen icke heller såsom straffbar enligt stadgandena om ovanberörda och andra brott, vare sig enligt strafflag i den skyldiges eget land eller enligt strafflag i det land, där gärningen förövats eller där personer, som kränkts genom gärningen, äro statsborgare. Omvänt har ansetts, att då gärningar begåtts, som icke äro lovliga enligt folkrätten, deras brottslighet enligt vanlig straffrätt icke bortfaller därför att de varit avsedda att tjäna som medel för krigföringen, eller utgivits hava sådant syfte. Kriminella krigsförbrytare äro m. a. o. vanliga förbrytare. Vilket lands domstolar och bestraffningsorgan som få hand om åtgärder mot dem, blir straffrättsligt sett att avgöra enligt vanliga kompetensregler, motsvarande 1 kap. i svenska strafflagen. Vid konkurrerande behörighet, som lär vara vanlig, kunna överenskommelser mellan staterna, i fredsfördrag eller eljest, ifrågakomma. Härvid möter den begränsningen att de flesta länders interna lagstiftning, i den mån den icke ändras, förbjuder utlämning av egna medborgare. Fredstraktaterna efter förra världskriget ålade emellertid de besegrade staterna att utlämna kriminella krigsförbrytare till bestraffning genom segrarmakternas försorg. Dessa bestämmelser kommo icke att genomföras. I stället ägde i viss utsträckning rättegångar rum i de skyldigas hemland, varvid segrarmakterna representerades av särskilda emissarier. Om värdet av dessa rättegångar, från segrarmakternas synpunkt sett, föreligga mycket stridiga uttalanden.1
Uppmärksamhet kräves f. n. jämväl av vissa grupper, som mera oegentligt synas räknas som krigsförbrytare, nämligen medborgare i ockuperade eller eljest av krig hemsökta länder, som ha samarbetat med ockupationsmakten och därigenom förbrutit sig mot den egna staten eller särskilda medborgare i denna. Även på dessa kan indelningen i politiska och kriminella förbrytare passa. Till de förra skulle räknas de som i administrativa funktioner — högre eller lägre, lagligen åtkomna eller självtagna, resp. av ockupationsmakten anförtrodda — hjälpt fienden i hans krigföring eller i genomförandet av en ockupation. Sådana gärningar äro utan tvivel mycket ofta brott, och kanske mycket svåra brott, enligt det egna landets lagstiftning och alltså enligt denna straffbara, såsom förräderi eller annan statsförbrytelse, ämbetsbrott, obehörigt utövande av ämbete, väl också ej sällan som rättsstridigt tvång mot andra medborgare. Det hör emellertid till elementen av den internationella straffrätten, att sådan politisk brottslighet är en intern angelägenhet för det egna landet. Varken straff eller utlämning kan förväntas av en annan statsmakt. Ej heller dessa politiska förbrytare äro därför, i utlandet, t. ex. i Sverige, att betrakta såsom förbrytare i den meningen att straffrättsliga ingripanden mot dem kan
ifrågakomma. — Individer som förövat vanliga kränkningar av personer eller egendom äro däremot att anse såsom skyldiga till de motsvarande vanliga brotten. Angivelse till ockupationsmakten kan utgöra straffbar delaktighet i de av dennas organ därefter vidtagna åtgärderna, om dessa enligt det förut sagda äro folkrättsvidriga och därför att bedöma såsom mord o. s. v. Genomförandet av bestraffningen av dessa kriminella förbrytare ställer sig såtillvida föga komplicerad, som det icke möter något tvivel att det egna landet, sedan det befriats från ockupationen eller liknande läge, är behörigt både att straffa och att för detta ändamål erhålla de brottsliga till sig utlämnade. Men själva gränsdragningen mellan de två grupperna kan naturligen erbjuda svårigheter.
Böra, från mera allmänna straffrättsliga synpunkter, krigsförbrytare bestraffas efter ett stillestånd eller fredsslut? Denna fråga skall här något beröras endast såsom ett bidrag till diskussionen, hur Sverige kan böra ställa sig till krav på dess medverkan till genomförande av en sådan bestraffning. Svaret på förstnämnda fråga beror naturligtvis på, vilket ändamål bestraffningen avses skola tillgodose.
I fråga härom tjänar det intet till att dölja, att de mest energiska kraven på sådan bestraffning av krigsförbrytare, även när de framställas i vårt land, äro präglade av en sådan känslomässig intensitet att de måste sägas fordra bestraffning såsom hämnd eller, med ett sobrare uttryck, rättvis vedergällning. Sådana känslor äro helt naturliga, icke blott hos dem som närmast träffats av förbrytelserna. Det anses, åtminstone bland straffrättsliga reformatorer och andra specialister, att straffet för vanliga brott icke bör tjäna vedergällningssyften. Emellertid, straffet har från början varit vedergällning eller åtminstone av staten anordnats såsom ett surrogat för den enskilda hämnden, vilken utan ett sådant icke kunde undertryckas. Och det vore verklighetsfrämmande att förneka att, i den mån en opinion som kräver straff i särskilda fall är mera allmänt omfattad, den även i nutiden och i situationer utan någon internationell karaktär till mycket väsentlig del bygger på omedelbara vedergällningskänslor. Vid jämförelse med vanligt straff kan det därför icke sägas, att någon moralisk mindervärdighet vidlåder kravet på hämnd mot krigsförbrytare. En internationell straffrätt existerar ännu icke och det vore blott en upprepning av den interna straffrättens födslovåndor om den skulle komma att födas ur hämdaktioner. Längre torde mänskligheten icke ha kommit. En annan fråga är däremot, i vilken mån den svenska statsledningen bör taga sådan hänsyn till vedergällningskraven att den för att möjliggöra deras genomförande bör jämka på hittills stadgade eller tillämpade grundsatser.
Om straffet skall fylla ett praktiskt ändamål, är detta naturligtvis att förebygga brott för framtiden. Den s. k. individualpreventionen, vilken tar sikte på att förebygga ny brottslighet av de individer, som straffas, påkallar beträffande krigsförbrytare mindre uppmärksamhet. Man torde kunna räkna med att dessa, även om de icke underkastas egentliga
straffåtgärder, likväl i regel icke bliva i tillfälle att begå nya brott av liknande beskaffenhet.
Återstår allmänpreventionen, syftet att genom ett repressivt ingripande mot brottslingar inskärpa laglydnaden och avhålla från brott, antingen genom att direkt hota med straff såsom påföljd av överträdelse av givna regler eller mera indirekt genom att stämpla vissa gärningar såsom moraliskt förkastliga och därigenom påverka människornas moraliska inställning och genom denna deras handlingssätt. Enligt en utbredd åsikt, som visserligen bland psykologer är starkt bestridd, är detta den mest hållbara grunden för de straffrättsystem, som bestå enligt alla länders interna rätt. Frågas nu, i vilken utsträckning bestraffning av krigsförbrytare, genom segrarmakters och befriade under kriget ockuperade staters försorg, är ägnad att fylla en analog funktion, är följande att erinra. Det allmänpreventiva straffsyftet kräver att straffet skall utgöra en påföljd för överträdelse av en regel; enligt i varje fall vissa, låt vara något ensidiga, formuleringar skall det egentligen avskräckande vara hotet om straff och det konkreta straffet närmast hava uppgiften att låta hotet framstå såsom allvarligt menat. En bestraffning, som icke anknyter till en regel som förut varit stadgad eller åtminstone något så när allmänt erkänd — i alla berörda stater — fyller icke denna uppgift. Den kommer att framstå såsom lagd utan giltig grund och såsom en engångsåtgärd utan ett klart syfte för framtiden, d. v. s. såsom hämnd. Straff bör även drabba — tillnärmelsevis — obönhörligt och undantagslöst alla dem som förbrutit sig på ett visst sätt (och blivit upptäckta). Annars framstår det såsom orättvist och förlorar redan därigenom kanske det mesta av sin moralbildande kraft. Det är nu tydligt att bestraffning som av den segrande sidan skulle utmätas åt besegrade fiender och samarbetsmän, endast mycket ofullkomligt skulle motsvara dessa krav. Härvid förbises icke, att meningen ibland säges vara att låta rättsskipningen omhänderhavas av internationella domstolar; under den närmaste tiden efter en avslutning av det nuvarande kriget skulle dylika ej kunna bliva mycket annat än gemensamma organ för segrarmakterna. Ej heller bortses ifrån att åtminstone teoretiskt även personer som tillhöra dessa makter skola ställas till ansvar, i allt fall för »kriminella» krigsförbrytelser; att någon skulle tro att rättsskipningen i praktiken bleve likformig åt båda sidorna, får väl beträffande vissa av de presumtiva segrarmakterna betraktas såsom uteslutet.
De nu berörda bristerna ur generalpreventiv synpunkt hos ett bestraffningsförfarande emot krigsförbrytare måste icke utan vidare föranleda till att taga avstånd från all sådan bestraffning. Även i detta sammanhang får erkännas att en internationell straffrätt måste tänkas börja skäligen primitivt. Den rätta ordningsföljden mellan regel och tillämpning är resultatet av en lång utveckling, som någon gång måste börja. Skillnaden mellan vedergällning och allmänprevention är till en god del endast ett resultat av en teoretisk analys: är syftet att förebygga brott omedvetet, blir straffet hämnd, är det medvetet, föreligger
allmänprevention. Likväl kommer den väl med nödvändighet bristande likformigheten att hindra hämnden att framstå såsom rättvis vedergällning. Det kan tilläggas, att särskilda allmänpreventiva åtgärder mot krigsförbrytare skulle vara onödiga och därför oriktiga, om krig kunde förebyggas; den som påyrkar sådana åtgärder bör följdriktigt räkna med krig såsom ånyo aktuella om icke alltför lång tid. Däremot är kanske intet att säga. Och det kunde göras gällande, att bestraffning av politiska krigsförbrytare just skulle vara ett medel att förebygga krig. Här måste då ställas frågan om icke den, som börjar krig, så gott som alltid måste tänkas räkna med en övervägande utsikt till seger och därmed till strafflöshet för kriget.
En kanske viktigare invändning mot ett bestraffningsförfarande, om det skall erhålla mycket stor omfattning, är följande. Bestraffningsåtgärder mot mycket talrika medlemmar av den besegrade sidans krigsmakt eller mot mycket framskjutna representanter för dess statsledning äro, eftersom de icke kunna framstå såsom en i princip självklar tillämpning av allmänt erkända regler, ägnade att frammana bitterhet och hat och överhuvud ett stämningsläge som kan bli utgångspunkt för ett revanschkrig. Många krigsförbrytare, liksom andra statsförbrytare, som i gånga tider blivit föremål för straff eller en straffliknande behandling, ha kommit att för eftervärlden framstå såsom martyrer, ibland som efterföljansvärda föredömen. Och en ogynnsam påverkan måste förväntas icke blott på de besegrades sida, även segrarfolken och deras bödlar komma att taga moralisk skada. En i stor skala, under lång tid och med mycken publicitet bedriven bestraffningsaktion, helst med dödsstraff såsom huvudsakligt straffmedel, enligt vad allmänt påyrkas eller förutsättes, kommer, i synnerhet i den mån den rättsliga grundvalen måste erkännas vara osäker, att framstå såsom en tämligen direkt fortsättning av de under krig och ockupation begångna ogärningarna.Den kan icke undgå att i likhet med dessa, om än kanske i mindre grad, verka förråande och att undergräva aktningen för människovärdet, och den kommer icke att tjäna något folks uppfostran till humanitet och aktning för andra folk.1 Ur denna synpunkt vore möjligen att föredraga en exemplarisk bestraffning av ett mindre antal särskilt uppenbara missdådare.
Sammanfattande torde kunna sägas att önskan om krigsförbrytares bestraffning är högst förståelig men att också ganska vägande skäl däremot kunna anföras. Naturligen göra dessa sig gällande med olika styrka i olika fall; därvid kräver framför allt distinktionen mellan politiska och kriminella krigsförbrytare att beaktas. Den är fast förankrad i den svenska utlänningslagstiftningen. En grundläggande fråga blir, i vilken mån man är berättigad att bortse därifrån vid tillämpningen av utvisning och andra åtgärder enligt utlänningslagstiftningen.
Ragnar Bergendal.