Från dagens diskussion. I den fråga som belyses i föregående båda artiklar av universitetskansler Undén och professor Bergendal har professor TORGNY T:SON SEGERSTEDT (J:OR) i oktoberhäftet av »Samtid och Framtid» diskuterat »krigsförbrytarna och människovärdet».
Förf. upptar den gamla frågan om straffets ändamål, avvisar tanken att skuld skall sonas, hämnd eller vedergällning utövas, och undersöker avskräckningsidén. Krigsförbrytelser är inte av den arten som t. ex. tjuvnadsbrott, förklarar förf., så att förbrytaren frestas att på nytt upprepa brottet. Krigsförbrytelsen har som förutsättning en alldeles särskild social- och masspsykologisk situation, och det är knappast troligt att fruktan för ett mycket ovisst straff skulle kunna hindra en sådan situation att på nytt uppstå. Avser då domarna mot krigsförbrytarna att ha en moralbildande effekt? Straffets sociala funktion är den att verka förstärkande på vissa imperativer som avser att påtvinga medborgarna i ett samhälle ett visst beteende. Men vill man skapa respekt för människovärdet, kan man inte till skydd för det stadga horribla straff att obönhörligen verkställas mot den som icke visar sådan respekt. Det måste nämligen råda någon harmoni mellan de moraliska värderingarna i ett samhälle och de inom samhället rådande straffen. Människokärlekens attityd växer inte fram genom att man glorifierar avrättningar. Skall då dessa människor få löpa? Nej, det rör sig i stor utsträckning om grovt psykopatiska element. Deras rätta plats är psykiatriska kliniker och hospital. Många krigsförbrytare kan rubriceras som miljöskadade; andra är förmodligen födda förbrytare. Några kan måhända göras ofarliga t. ex. genom kastration; andra kan tänkas vara så vådliga att det säkraste är att avliva dem. Det är inte medlidande med krigsförbrytarna som gör oss betänksamma mot att straffa dem, utan den onda verkan av lössläppta hämndkänslor.
Då förf. räknar med möjligheten att låta avliva för rättssäkerheten vådliga ledare bland krigsförbrytarna, kan det väl icke vara hans mening att beslut härom skulle fattas av psykiatrerna på egen hand. Att överlåta denna beslutanderätt till psykiatrerna skulle icke vara förenligt med de krav man i en rättsstat ställer på rättssäkerheten. I en dylik fråga kan endast domstol besluta. Över huvud torde det ur rättssäkerhetssynpunkt vara rådligast att städse låta domstolarna, naturligtvis med assistans av den rättspsykiatriska expertisen, fungera, när det gäller att bevaka samhällsskyddets intressen i fråga om psykopatiska brottslingar. Domstolens beslut behöver — i länder där dödsstraffet finnes kvar — ingalunda regelmässigt gå ut härpå. Krigsförbrytare, vilkas förbrytelse vinner sin förklaring i en utpräglad psykopati för vilken de är i behov av vård, bör naturligtvis — efter vederbörlig domstolsbehandling — komma i åtnjutande av sådan vård i stället för att insättas i en vanlig straffanstalt. Svensk kriminalpolitik av i dag är emellertid för sin del icke beredd att utan vidare till sinnessjukvård överlämna alla psykopater som begått brott här i landet, utan kräver en objektivt utredande domstols beslut om reaktionsformer mot den kriminelle psykopaten.
Det lär inte råda något tvivel därom att flertalet grova förbrytare är psykopater. De känslokalla tortyrhjältarna bland krigsförbrytarna, för vilka ett människoliv icke är värt mer än en flugas, har vi nog haft motsvarighet till i svensk brottsmålshistoria även från senare år. Det kan icke ur synpunkten av strafflagens moralbildande betydelse vara likgiltigt om tortyrförbrytelser, begångna av sadistiska ockupanter i ockuperat land, bringas inför domstol eller blott överlämnas till sjukhusvård, låt vara med kastration i utsikt. Ur samma synpunkt skulle det säkerligen också vara betänkligt att släta över de enligt gällande strafflagar såsom mord kriminaliserade, låt vara med olika krigssituationer sammanhängande illgärningar som systematiskt och målmedvetet begåtts för att utrota judarna. Sedan kan man fullt instämma i Segerstedts avvisande av vedergällningsprincipens tillämpning, även om det ligger något i den gamla uppfattningen att det är bättre att samhället tar hämnden i sin hand än att det överlåter brottslingarna åt lynchjusticen.
På vilka villospår rättsuppfattningen kan komma genom ett odlande av hämndkänslorna mot de politiska »krigsförbrytarna» visar det angrepp för vilket en ledande svensk advokat blivit utsatt från en partikamrats sida på grund av att han fullgjort sin solklara yrkesplikt såsom av myndighet förordnat juridiskt biträde åt en nazistiskt betonad finsk flykting. Fallet Ragnar Casparsson—Hugo Lindberg är följande:
I Morgon-Tidningen 14 okt. 44 omtalades att det på en del håll väckt en viss undran att advokat Hugo Lindberg, som alltid intagit en klart markerad ställning mot diktaturideologierna, biträtt den förre finske statspolischefen vid förhör inför överståthållarämbetet. I en avgiven förklaring erinrade H. L. om den uppmärksamhet det väckt i kulturvärlden, när för några år sedan ett antal kommunister stod åtalade i Finland och ingen finsk advokat ville åtaga sig deras sak. Något liknande får inte och kan inte inträffa i vårt land, sade H. L. — Sverige är en rättsstat. Försvarsadvokatens heliga plikt är att utan hänsyn till brottslingens person lämna sitt biträde, att med lojala medel sköta försvaret för sin klient, söka bevisa hans oskuld, om han är oskyldig, och dra fram de förmildrande omständigheter som alltid finns, om han är skyldig. Rättsordningen garanterar varje häktad en försvarsadvokat, och enligt den nya processordningen kan domstol helt enkelt ålägga en advokat att biträda häktad. Om någon söker en läkare, rannsakar läkaren inte patienten om hans politiska uppfattning.
Ragnar Casparsson upptog saken påföljande dag och skrev: »Herr Anthoni hör till den grupp av djupt föraktliga människor som icke av falska rättsgrundsatser eller enfaldig sentimentalitet bör få undfly sitt rättmätiga straff. Att finna herr Lindberg som juridisk rådgivare åt en dylik figur är faktiskt påkostande.» Efter en pepprad replik av H. L. d. 16 okt. frågade R. C. d. 17 okt. om herr L. som rättsvårdens av alla politiska hämningar obundne tjänare med samma beredvillighet skulle vilja åtaga sig att bevaka Hitlers, Göring och Quislings intressen inför förhörsledaren, om det celebra sällskapet en vacker dag skulle dimpa ner på en flygplats. H. L. svarade d. 18 okt.,
att om i den angivna situationen Ö. Ä. frågade honom om han vore villig åtaga sig förordnande att biträda Hitler vid förhör inför Ö. Ä., skulle H. L. i första hand råda herr Hitler att söka ett lämpligare biträde, men om ingen annan skulle vilja åtaga sig uppdraget, skulle H. L. göra det. Det vore hans tunga plikt. Han kunde icke bryta mot god internationell advokatsed. I samma nr av M.-T. framträdde en annan advokat till R. C:s bistånd. Han hade fattat R. C. så, att man kunde låta nazisterna hjälpa varandra och att det kunde bli en oöverkomlig konflikt mellan advokatens personliga politiska övertygelse och en yrkesplikt som kan komma att avse plädering för en politisk ståndpunkt oförenlig med advokatens egen. Han kunde icke godtaga de av H. L. åberopade borgerliga domarnes och advokaternas fiktion att rättsskipningen stode över klasstriderna. D. 19 okt. fick R. C. sista ordet i polemiken och underströk därvid att enligt nya RB advokat endast är skyldig att biträda för så vitt icke annan försvarare står till förfogande genom frivilligt åtagande. I fallet Anthoni förelåg ingen sådan tvångssituation. Slutligen vore ett åberopande av nya RB icke på sin plats, då denna lag ännu icke trätt i kraft.
Nu framträdde Sveriges Advokatsamfunds styrelse med ett uttalande, vari det efter lämnad motivering förklarades tillkomma advokaterna att fungera som försvarare i brottmål oavsett brottets beskaffenhet och den tilltalades person.
Inom Sveriges domarkår torde icke råda någon meningsskiljaktighet i fråga om riktigheten av styrelsens uttalande. Att nya RB ännu icke trätt i kraft hindrar naturligtvis inte att den med fullt fog kan åberopas som stöd för god internationell advokatsed, hävdad långt innan nya RB ännu var antagen. I Berlin hände det för många år sedan, att en advokat, vilken förordnats biträda ett advokatbiträde som mördat sin principal, inför rätten beklagade att han skulle vara skyldig biträda en person som begått det skändligaste av alla tänkbara brott. Men sin plikt att biträda mördaren fullgjorde han korrekt.
Processreformen kastar redan en bred slagskugga på rättsskipningen i landet. Vid de allmänna domstolarna rustar man sig till att förbereda dess genomförande. En kommitté under ordförandeskap av numera statsrådet Danielson har utarbetat en promemoria jämte förslag till administrativa bestämmelser rörande processreformens förberedande i underrätterna, som redan torde vara tillgängliga när detta läses.1 SvJT hoppas i nästa häfte kunna återkomma till denna fråga.
Någon liknande utredning föreligger ännu icke beträffande hovrätterna. Men åtminstone i en av dem har pågått försök med muntliga förhandlingar efter den nya RB (se SvJT 1944 s. 584). Dessa förhandlingar har i en detaljpunkt bekräftat farhågor som tidigare uttalats, nämligen att muntligheten i hovrätterna skulle högst väsentligt förlänga tiden för målens handläggning på tjänsterummet. Det kan dragas i tvivelsmål huruvida man tidigare beräknat behovet av nya ar-
betskrafter i hovrätterna riktigt. Det skulle sålunda icke förvåna, om de hovrätter för vilka beräknats tre divisioner kommer att visa sig vara i behov av fyra, och de andra i behov av förstärkning i proportion härtill. Frågan om muntlighet i hovrätt behandlades på föreningen Sveriges Hovrättsdomares årsmöte (se SvJT 1944 s. 452).
Föreningen Sveriges Häradshövdingar anslog två mötesdagar, d. 13 och 14 okt. 1944, åt processreformfrågor (se nedan s. 958). Första dagen ägnades frågan om sättet för protokollföring vid domsförhandling enligt nya RB. Häradshövdingarna Leche och Beling redogjorde för de speciella system för vittnesmålens upptagande och protokollens uppsättande, för vilka deras domsagor redan är allmänt kända i landet. Mötet kan sägas ha ställt sig intresserat avvaktande till de båda systemens fortsatta utveckling. Processreformen framtvingar emellertid i och för sig icke ett val dem emellan eller mellan dem och nu bestående praxis att i protokollet allenast upptaga ett koncentrat av vittnesutsagorna, nämligen just det som domstolen anser relevant för målets bedömande. Sistnämnda förfarande torde annars vara det som närmast överensstämmer med nya RB:s (6:6) föreskrift att i protokollet skall antecknas utsaga av vittne etc., i den omfattning utsagan kan antagas vara av betydelse i målet. Föreskriften i nya RB 6:8, att protokollet skall erhålla slutlig avfattning innan förhandlingen avslutas, blev ej föremål för närmare dryftande på häradshövdingmötet.1 I stora mål med långa vittnesförhör ordnas saken tydligen enklast på det sätt, att domstolen begagnar sig av sin befogenhet enligt 6:9 att förordna, att utsaga av vittne, i stället för att antecknas i protokollet, skall upptagas genom stenografi eller fonografiskt, varefter utskrifterna bilägges handlingarna, alltså ungefär de av hrr Leche och Beling tilllämpade metoderna med den skillnad att dessa stenografiska eller fonografiska bilagor icke anses ingå i protokollet i den framtida processen. I detta sammanhang må det tillåtas uttala sin förundran över att de många gånger framförda kraven på färdighet i stenografi hos tingsnotarierna icke lyckats vinna gehör hos de beslutande instanserna. Det är emellertid icke alldeles för sent ännu att sätta saken i gång.
Andra dagen av häradshövdingmötet, d. 14 okt., ägnades frågan om personalorganisationen efter nya rättegångsbalkens genomförande.
Det har länge under förberedelserna till processreformen från häradshövdinghåll gjorts gällande att den nya rättegångsordningen krävde en avsevärd förstärkning av arbetskrafterna i domsagorna. Man har menat att hä-
radshövdingarna kommer att erhålla så många nya arbetsuppgifter, en så betungande arbetsbörda, att ansvaret för allehanda mera expeditionellt arbete borde överflyttas på fast anställda tjänstemän, som kunde erhålla större rutin i tjänsten än de nuvarande ständigt skiftande notarierna. Anställandet av dylik fast personal behöver icke hindra, säges det, att unga jurister för sin utbildning alltjämt får gå kvar i domsagorna, men domsagoarbetet bör icke baseras på dessa otränade, utbildningssökande ungdomar. Det är på tiden att överge denna för Sverige egendomliga form för tillgodoseende av en domstols behov av arbetskrafter. Notarieromantiken är ej för våra dagar. Dessa synpunkter kom fram även på häradshövdingmötet, liksom de också bestämt motsades från olika håll.
Nu är det icke säkert att det alltid kommer att finnas samma tillgång på notarier som hittills varit fallet. Inom administrationen föreligger en tendens att söka bereda förvaltningstjänstemännen en särskild utbildning mera ägnad att bereda dem för deras speciella kall än den nuvarande domsagotjänstgöringen, som har sin väsentliga betydelse i fråga om blivande domare och advokater. En fastare organisation av domsagopersonalen kan därför nog ur flera synpunkter vara önskvärd. Men denna torde ej böra vinnas på det sätt att lägre juridiska tjänstemän utan utsikt till befordran på domarbanan anställes på domarkanslierna.
En stor del av domsagoarbetet är av den art, att det med fördel utföres av duktiga kontorister. Till god statshushållning hör att icke anlita överkvalificerad arbetskraft. Sådant arbete som icke-rättsbildad personal kan uppläras att uträtta bör icke anförtros åt jurister, allra minst åt sådana med ordinarie anställning. Vi behöver inte gå längre än till vårt grannland Danmark för att lära att huvudparten av inskrivnings(tinglysnings-) väsendet med stor fördel kan anförtros åt icke rättsbildade tjänstemän. Även svenska domstolar har erfarenhet av att begåvad kvinnlig skrivpersonal kan efter erhållen rutin med stor pålitlighet sköta de löpande inskrivningsgöromålen. På samma sätt kan en del av de mera rutinmässiga arbetsuppgifter som nu åvilar tingsnotarierna att utföra med fördel överflyttas å härför utbildade kontorister. Det är denna tanke som ligger till grund för de planerade, väl avlönade, ordinarie domsagobiträdesbefattningarna i lönegraderna A 11 (kansliskrivare), A 9 (kontorister) och A 7 (kanslibiträden). En outbildad skrivbiträdeskår blir emellertid inte dugliga kanslitjänstemän bara genom uppflyttning i högre lönegrader. Här krävs från häradshövdingarnas sida ett målmedvetet, träget utbildningsarbete med nyanskaffat bildbart material för att nå fram till den med domsagoreformen avsedda organisationen. Men det kan gå fort nog med ett gott urval från början. En god skolunderbyggnad ända upp till studentexamen är härvid av värde.
Ett allmänt intresse är vidare att i domstolarna plats och arbetsuppgifter beredes de nyexaminerade jurister som aspirerar på befordran inom domstolsväsendet eller på advokatbanan. Efter överflyttande av det rutinmässiga expeditionsarbetet på kontorspersonalen erbjuder de nuvarande tingsnotariebefattningarna förträffliga utbildningsmöjlighe-
ter för de unga juristerna. All erfarenhet visar också att dessa kan göra skäl för sig. Ungdomen bör få utföra kvalificerat arbete på eget ansvar — vilket icke är detsamma som att den skall sitta häradshövdingens ting. Det besvär häradshövdingarna har med de ungas utbildning uppväges av fördelen för häradshövdingarna att ständigt till kanslierna erhålla tillförsel av ungt, friskt blod i stället för att där se placerade grånande underordnade tjänstemän, präglade av besvikenhet över att ej kunna vinna någon befordran. Vad som kritiskt kallats notarieromantik har sin rot i å ena sidan den arbetsglädje den unge nyexaminerade juristen finner i att från studiebordet se sig kastad in i det levande rättslivets centrum med positiva arbetsuppgifter och känslan att utföra ett nyttigt samhällsarbete och inte bara gå i fortsatt skola samt å andra sidan den mogne domarens tillfredsställelse över att se sig omgiven av intresserad, ambitiös ungdom vilken han får bibringa en utbildning i kallet som annorstädes icke står att få under liknande förtroendefullt samarbete, ett samarbete där givandet icke bara ligger på den ena sidan och tagandet på den andra utan som är ägnat att inge både de unga och de äldre känslan av att vara varandras gäldenärer.1
Bortsett från att statsmakterna efter de ingående utredningar som föregick fastställandet av 1943 års domsagoorganisation inte kan antagas vara benägna att redan nu till övervägande upptaga en radikal omläggning av domsagoförvaltningen, torde sålunda det riktiga vara att bygga vidare på den gällande organisationens grunder. Härmed låter önskemålet om en utökning av antalet ordinarie tingsdomare på tingssekreterarnas bekostnad väl förena sig, liksom naturligtvis också att i en eller annan av de redan ämbetsverksliknande jättedomsagorna anställes en ordinarie registrator el. dyl., om det inte går att dela upp dem, vilket vore att föredraga.
Även föreningen Sveriges Stadsdomare kommer att ägna sitt årsmöte, d. 25 nov. 1944, åt processreformen, i det att då kommer att till handläggning företagas ett brottmål med nämnd enligt nya RB:s bestämmelser. Det är ett starkt önskemål att detta exempel måtte följas av juristföreningarna landet runt — eller ännu hellre av domstolarna själva. Ett par sydsvenska juristföreningar har utverkat sig förmånen att av statsrådet Danielson (d. 17 och 18 nov.) erhålla föredrag över ämnet »Processreformens förberedande».
Till processreformens förberedande hör även domstolarnas byggnadsfrågor. Härom se nedan s. 948.
Viktiga straff- och processrättsliga dagsfrågor har gjorts till föremål för populariserande belysning i några under året utkomna böcker. GEORG BRANTINGS uppmärksammade bok med det skickligt formulerade slagordet »Lagröta» som titel kommer att upptagas till skärskådande i SvJT i en artikel som redan föreligger i manuskript. ELSE KLEENS berömvärda intresse för en reform av straffverkställigheten har senast tagit sig uttryck i en mycket läsvärd och tankeväckande bok,.
»Fången, människan, straffet», som säkerligen kommer att låta tala om sig, när strafflagberedningens väntade betänkande om straffverkställigheten upptages till diskussion på Svenska kriminalistföreningens årsmöte i Stockholm d. 7 dec. 1944. Den varme entusiasten för bevarandet av den svenska nämndens bästa traditioner, häradshövdingen ALVAR MONTELIUS, har nyligen, med anledning av de ändringar i nämndens sammansättning och funktion som kommer att inträda med processreformen, utgivit en bekymrad bok, »Häradsnämnden är i fara», vilken förtjänar ett utförligare omnämnande än utrymmet medgiver i denna summariska översikt av några av dagens juridiska diskussionsämnen.
K. Schlyter.