Magistratsreform i Finland. Då olika mindre svenska städer som en förberedelse för rättegångsreformen lagts under landsrätt, ha de dömande uppgifter, som förut varit anförtrodda rådhusrätterna, övertagits av häradsrätterna, medan flertalet av de administrativa magistratsgöromålen lagts över på kommunalborgmästarna. Trots bestämda yrkanden ha däremot magistraterna i de större städerna fått sitta i orubbat bo. 1943 års riksdag har emellertid begärt utredning rörande frågan om magistrats skiljande från rådhusrätt, och det är därför sannolikt att frågan förr eller senare blir aktuell.1
Det kan under sådana förhållanden vara av intresse att taga del av ett av finska lagberedningen utarbetat »betänkande om fullgörande av magistrats åligganden efter rättegångsreformen.» I Finland har rättegångsreformen icke avancerat så långt som hos oss, och ännu har man icke låtit lägga någon stad under landsrätt. Städerna ha sålunda samt och synnerligen fortfarande egen jurisdiktion, och så gott som överallt tjänstgör rådhusrätten samtidigt som magistrat. Vad magistratens uppgifter beträffar, så skedde år 1927 den förändringen att magistraten upphörde att vara stadens styrelse och övervakare av de kommunala verkställande myndigheterna. Medan magistraten hos oss på en gång är statlig och kommunal myndighet, är magistraten i Finland sålunda i stort sett endast en statsmyndighet, som — för att nämna några exempel — meddelar tillstånd till utövande av vissa näringar, ombesörjer olika åligganden vid val och skatteuppbörd, tjänstgör som överexekutor samt givetvis fungerar som förmedlande organ mellan olika myndigheter. Därjämte tjänstgör magistraten — förstärkt med två sakkunniga — som motsvarighet till vår byggnadsnämnd. Magistraten har även befogenhet att fastställa vissa taxor och utdöma böter för brott mot vissa stadgar och reglementen. En del skiljaktigheter finnas sålunda mellan magistraten hos oss och i Finland, men likheterna äro dock större än olikheterna.
I det föreliggande betänkandet har först den frågan upptagits till bedömande hur magistratsuppgifterna skola ombesörjas i de mindre städer som läggas under landsrätt. Eftersom domstolsgöromålen över-
gå till häradsrätterna, kan det ju icke förväntas att de kvarstående administrativa göromålen äro av den omfattning att de kunna motivera bibehållandet av magistraten. Det föreslås nu att frågan erhåller motsvarande lösning som i Sverige, så att flertalet av magistratens åligganden överföras på borgmästaren. Denne skall sålunda icke ombesörja några judiciella utan endast administrativa göromål. Då de kommunala ärendena av sistnämnda slag icke längre åvila magistraten, kommer icke heller borgmästaren att befatta sig med dessa. Detta är anledningen till att han icke såsom i Sverige lämpligen kan kallas kommunalborgmästare. I vederbörande författningsförslag säges tvärtom uttryckligen ifrån att han är innehavare av statstjänst, som besättes av statsrådet.
Den finländska lagberedningen nöjer sig emellertid icke med att behandla frågan om magistratsgöromålens framtida handläggning i de mindre städerna. Även för de större städer som få bibehålla sin jurisdiktion föreslås ett indragande av magistraten och ett överförande av de flesta magistratsgöromålen på borgmästaren. I dessa städer skall emellertid borgmästaren fortfarande vara ordförande i rådhusrätten. Meningen är sålunda icke att magistratsgöromålen helt skola frigöras från rådhusrättens befattningshavare. Vad man åsyftar är i stället att åstadkomma en rationalisering på så sätt att de administrativa ärendena koncentreras på en ledamot, borgmästaren, emedan de icke anses vara av den art att de påkalla en kollegial handläggning. I detta avseende syfta de reformkrav, som i olika sammanhang framförts i Sverige, betydligt längre. Här fordrar man att icke blott rådhusrätten utan även samtliga dess ledamöter skola skiljas från allt vad magistratsgöromål heter. Dessa kunna nämligen enligt reformkravens förespråkare mycket bättre skötas av personer som erhållit speciell kommunal och administrativ skolning än av dem som äro satta att huvudsakligen förvalta rena domargöromål.
Av denna kortfattade redogörelse torde framgå att många paralleller finnas mellan Sverige och Finland på detta område. Skillnader finnas emellertid också. En av de viktigaste är att de svenska reformkraven icke upptagits som grund för den framtida ordningen i Finland.
Axel Lindskog.