TAUNO TIRKKONEN. Välimiesmenettely. Prosessioikeudellinen tutkimus. (Skiljemannaförfarandet. En processrättslig undersökning.) Borgå och Helsingfors 1943. Werner Söderström. XXX + 320 s. Fmk 200.00. — Finska juristföreningens publikationer serie B, N:o 2.

 

    Universitetsadjunkten, juris doktorn Tirkkonen har med denna bok velat giva en systematisk och allsidig redogörelse för skiljemannaförfarandet i Finland (jfr SvJT 1944 s. 810 f.). Sin uppgift har han löst med den samvetsgrannhet och grundlighet, som kommit till uttryck redan i hans tidigare produktion. Med tillämpning av allmänna processvetenskapliga föreställningssätt har han i detalj kartlagt ett rättsområde, som visserligen inom den nordiska litteraturen varit föremål för särskilda monografiska framställningar, men som dock fortfarande uppvisat många vita fläckar.
    Inom skiljemannaförfarandet bliva än privaträttsliga, än processrättsliga tänkesätt dominerande vid lösningen av uppkommande rättsfrågor. I sin bok har författaren ofta funnit anledning att taga ställning till gränsfrågor, som härvid kunna uppkomma. Finlands skiljemannalag av den 4 febr. 1928 har i rätt påfallande grad givit uttryck åt processuella synpunkter. Trots detta — och trots sin egen processrättsvetenskapliga skolning — ger författaren ofta i gränsfall företräde åt privaträttsliga normer — kanske t. o. m. oftare än önskvärt. I många situationer måste man konstatera, att en tillämpning av privaträttsliga regler innebär ett försvagande av skiljemannaförfarandets kraft och effektivitet.
    I ett intressant avsnitt berör författaren de fördelar, som skiljemannaförfarandet har att bjuda på framom det vanliga rättegångsförfa-

randet, och de nackdelar, som äro förenade med detsamma. Såsom fördelar framhåller författaren, att skiljemannaförfarandet i allmänhet är snabbare och billigare än rättegång vid domstol, att parterna ha möjlighet att överlämna tvisten till avgörande åt personer, till vilka de hysa särskilt förtroende och vilka äga särskilda kvalifikationer, att publiciteten i förfarandet kan uteslutas samt att skiljemännen i sitt avgörande i högre grad än domstolarna kunna taga hänsyn till skälighetssynpunkter. Till nackdelarna räknar han bl. a., att skiljemannaförfarandet icke alltid lämnar tillräckliga garantier för ett rättvist avgörande, att skiljemännen kunna vara partiska eller okunniga samt att skiljeavtalet kan vara oklart och lämna rum för olika tolkningar, vilket i sin tur kan leda till att skiljedomen förklaras ogiltig. Utöver de nackdelar, som författaren uppräknar, kunde man efter genomläsning av boken framhålla, att skiljemännen påtagligen icke i alla avseenden äro utrustade med tillräckliga processuella befogenheter och tvångsmedel, vilket kan medföra att skiljemannaförfarandet blir långvarigt och kanske helt rinner ut i sanden, om den ena parten icke lojalt medverkar till sakens avgörande.
    Kostnadsfrågan anser författaren såsom nämnt utfalla till skiljemannaförfarandets favör — dock med vissa reservationer, som främst gälla oskäligt höga skiljemannaarvoden. I själva verket synes man i denna fråga kunna ställa sig än mera reserverad än författaren, även om man förutsätter att arvodena hålla sig inom en skälig gräns. Skiljemannaförfarandets kanske största fördel i kostnadshänseende är, att processen begränsas till en enda instans. Skiljemannaförfarandet lämpar sig därför bäst för stora och invecklade mål, vilka kanske annars skulle vandra från instans till instans. Men i övrigt ställer det sig i allmänhet dyrare att processa inför en särskilt sammansatt skiljenämnd där parterna i ett enda mål skola svara för alla kostnader för varje sammanträde, än inför en statsdomstol, som vid varje sammanträde kan handlägga en mängd mål, varvid staten dessutom till en betydande del står för kostnaderna. Det är kanske just denna omständighet som medfört, att skiljemannaförfarandet icke kommit så ofta till användning, som man möjligen hade kunnat vänta sig på grund av de fördelar, vilka detta förfarande i många avseenden har att bjuda på.
    För att få praktiskt material för sin undersökning har författaren gått igenom alla de skiljedomar, som i enlighet med skiljemannalagens föreskrifter deponerats hos rådstuvurätten i Helsingfors. Statistiken är intressant och förtjänar återgivas. Under åren 1928—1942 inlämnades i Helsingfors sammanlagt 348 skiljedomar, vilka fördelade sig på följande sätt: 1928:27; 1929:63; 1930:41; 1931:26; 1932:62; 1933:22; 1934: 20; 1935:17; 1936:13; 1937:19; 1938:33; 1939:11; 1940:14; 1941:11 och 1942: 5. Någon statistik från övriga orter föreligger icke — en samlad statistik för hela landet hade självfallet varit av stort intresse. I den mån tillfälliga omständigheter icke inverkat i avgörande grad på ovannämnda siffror, förefaller det som om de förväntningar, vilka vid den nya lagens tillkomst ställts på skiljemannaförfarandet, åtminstone tillen del skulle ha slagit fel.

    De av författaren genomgångna skiljedomarna och i ämnet förefintliga rättsfall från domstolarna ha, ehuru författaren noggrant utnyttjat materialet, icke haft att bjuda på en tillräckligt rikhaltig flora av processuella problem. Sakfrågan har självfallet oftast varit den dominerande. I den mån olika konkreta processuella rättsfrågor icke tidigare berörts inom doktrinen eller förekommit i de tillgängliga rättsfallen, har författaren själv fått tänka ut sådana frågor, som kunna väntas uppkomma i ett skiljemannaförfarande. Man får kanske därför här och där det intrycket, att författaren diskuterar och besvarar frågor, som måhända aldrig skola förekomma i praktiken. Men detta är synbarligen en sak som icke helt kunnat undvikas vid ett så omfattande nyröjningsarbete, som författaren utfört med sådan berömvärd omsorg.
 

Bo Palmgren.