Juridiska föreningen i Uppsala 100 år. »År 1844 den 24 maj» omtalar Juridiska föreningens i Uppsala protokoll, »sammanträdde jurisprudentiae oeconomiae et commerciorum adjunkten Carl Axel Juel, philosophiae mag:ne Otto Herrman Forsell och Frans Fabian Huss, philos. cand. Carl Ottmar Törnebladh, jurid. philos. cand:ne Lars Herrman Gyllenhaal, Axel Adlercreutz, Carl David Poppius, Claes Julius Rabe, Victor Kruse, Gustaf Vilhelm Westberg, Uno Skoglar Bergström, Pehr Jacob von Ehrenheim samt juris kandidaten N. A. Fröman för att öfverlägga om tjänliga medel och utvägar att bereda dem, som vid härvarande universitet idka rätts- och statsvetenskapernas studium, tillfälle till personlig bekantskap, inbördes meddelanden och uppmuntran, till närmare beröring med äldre vetenskapsidkare och praktiske jurister, samt till anskaffande af gemensam tillgång till dessa vetenskapers såväl äldre som nyare in- och utländska litteratur.» Resultatet av överläggningarna blev, att nämnda tretton personer bildade Juridiska föreningen i Uppsala.
    Trogen sitt av stiftarna givna program har föreningen nu under 100 år bedrivit sin verksamhet genom att anordna diskussioner om juridiska spörsmål, genom att samla och till medlemmarna utlåna juridisk litteratur och genom att ombesörja och utgiva anteckningar efter föreläsningar, som hållits vid juridiska fakulteten.
    Vid diskussionerna hava de mest olika frågor behandlats. Vad protokollen innehålla angående dessa »samtal» om juridiska spörsmål, som diskussionerna ursprungligen kallades, utgör en båda intressant och roande läsning. I protokollsreferaten återspeglas mycket bland det väsentligaste av de senast förflutna hundra årens juridiska liv i vårt land, och på protokollsböckernas blad möta namnen på många av de mest bemärkta männen inom vår rättsvetenskap och vårt offentliga liv under denna tid. Som en intressant detalj kan i detta sammanhang noteras, att icke mindre än fem av föreningens stiftare blevo juris hedersdoktorer vid Uppsala universitet.
    På arbetet att åstadkomma ett juridiskt bibliotek har mycket arbete nedlagts, och till detta ändamål har under lång tid större delen av föreningens inkomster använts. Detta arbete har mött välvillig förståelse både hos olika myndigheter och hos många enskilda. Icke minst hava juridiska fakultetens professorer nedlagt ett intresserat arbete och berikat biblioteket med många värdefulla verk. Resultatet har också blivit, att föreningen nu äger en mycket värdefull boksamling. Denna, som under många år var uppställd i ett rum i universitetshuset men sedan under flera år var mer eller mindre hemlös, har nu åter fått en tillflykt i universitetet.

    En stor omfattning och betydelse har föreningens arbete med att ombesörja och utgiva föreläsningskompendier särskilt under de senare decennierna erhållit. Föreningen utger numer kompendier för omkring 7,000 kr. om året.
    Sitt 100-årsjubileum firade Juridiska föreningen lördagen d. 14 okt. med ett högtidssammanträde på Värmlands nation, i vilket bland andra landshövding Hilding Kjellman, universitetets rektor prof. Nils von Hofsten och juridiska fakultetens samtliga ledamöter samt ett stort antal av föreningens förutvarande medlemmar deltogo, många av dessa gäster med damer. Sammanträdet inleddes av föreningens ordförande, prof. Phillips Hult, med ett hälsningsanförande, i vilket han tecknade huvudkonturerna av föreningens verksamhet. Därpå följde instiftandet av »Juridiska föreningens 100-årsstipendium». Till föreningen överlämnades ett bland gamla medlemmar insamlat belopp av 2,958 kr., avsett att utgöra en grundplåt för en föreningens stipendiefond. Gåven överräcktes av föreningens äldsta hedersledamot, häradshövding Axel Olivecrona, tillika med en textad adress, upptagande gåvogivarnas namn. Ordföranden framförde föreningens tacksamhet för donationen och uttalade därvid bl. a., att den dag varje år, då föreningen komme att utdela sitt 100-årsstipendium, skulle komma att bliva en föreningens högtidsdag.
    Härefter tillkännagav ordföranden, att föreningen fått mottaga ännu en stor donation, i det styrelsen för Knut och Alice Wallenbergs stiftelse beslutat att årligen under 10 år ställa till föreningens förfogande ett belopp av 1,000 kronor att användas till stipendier till medlemmar av Juridiska föreningen med håg och fallenhet för vetenskapligt studium inom något av rättsvetenskapens områden. På ordförandens förslag beslöt föreningen att framföra sin tacksamhet för denna stora gåva genom en telegrafisk hälsning till ordföranden i styrelsen för Wallenbergska stiftelsen, justitierådet Hellner.
    Jubileumsfestens höjdpunkt utgjorde professor Thore Engströmers festtal, en synnerligen intressant, roande och spirituell skildring ur Juridiska föreningens 100-åriga historia.¹
    Efter högtidssammanträdet hade festdeltagarna tillfälle att bese juridiska fakultetens nya seminarielokal samt Juridiska föreningens bibliotek.
    Senare på kvällen var en jubileumssupé anordnad i Värmlands nations festsal. Sedan föreningens ordförande hälsat de många gästerna välkomna och särskilt harangerat alla hedersgäster, höll han följande högtidstal:
    »Mina damer och herrar.
    Så länge Uppsala universitet existerat, ha unga män suttit på kalla, tysta studentrum, ibland djupt försjunkna i sina böcker, nästan förhäxade av läsningen, men ibland tvärtom kämpande med boken, kämpande med sin misströstan, kanske rent av med sin förtvivlan. Det har varit så, och det skall säkerligen alltid komma att förbliva så. Sten Selander har skildrat detta i dikten En bondestudent:

 

Där sutto studenter, som nu äro döda

och hörde hur kring dem tystnaden teg,

 

¹ SvJT hoppas få tillfälle att senare återgiva detta tal.

när flämtande marshimlar flammade röda

och gränden gav eko av röster och steg —

studenter, som sågo på flickor och krogar

så hungrigt som bara den ensamme gör

och sen gingo hemåt med vitnande knogar

till rågbröd och tunnsaltat smör.

I blåsiga höstar och frostiga vårar

de läste och hårdnade långsamt till män,

tills boken, som fläckats av skolpojkens tårar

med åren besegrats och blivit en vän.

Och lönen var ej blott en sådblandad kaka

som fattig adjunkt i ett klent pastorat —

men makten att hålla förtvivlan tillbaka

med stålblanka romarcitat.

 

    Ensamma ha många av studenterna i Uppsala varit, och starkt ha de känt ensamhetens tryck. Kanske var det så också med de unga män, som för 100 år sedan bildade vår förening. Jag vet det icke. Men säkert är väl åtminstone, att det var ett starkt behov av ett förtroligt umgänge med studiekamrater, som drev dem att samlas för att bilda en juridisk förening.
    Ensamheten kan nog vara fruktbar, fruktbar särskilt för dem som gjort till sin uppgift att tänka. En fransk abbé, som skrivit en bok om konsten att tänka, säger, att »konsten att tänka är konsten att vara sig själv, och denna konst kan man icke lära utan att vara för sig själv. Andras sällskap frambringar endast gemensamma tankar, klichéer, d. v. s. ord, men ord som äro som befallningar». Men även om det är så, skall man icke underskatta betydelsen av ett förtroendefullt umgänge med kamrater och vänner. Redan i våra äldsta litterära dokument möta oss vackra uttryck för den sanningen. Eddans skald sjöng:

 

Ung var jag fordom,

for vida omkring,

då kom jag vill från vägar.

Rik mente jag mig,

då en man jag mötte.

Man är mans gamman.

 

    Icke minst för den, som studerar juridik, gör sig behovet av kamratlig samvaro, kamratlig diskussion gällande. Unga juris studerande behöva bättre än några andra studenter komma tillsammans för att tala och diskutera med varandra, och de behöva bättre än andra studenter en förening, som samlar dem.
    Hur lätt är det icke för en ung student inom juridiska fakulteten att inför paragrafernas mångfald misströsta om möjligheten att han någonsin skall kunna fatta verkligt intresse för sitt studieobjekt. Om, såsom den av mig förut i kväll citerade Henrik Wilhelm Bredberg klagade, justitierådet Backmans lagfolianter kostade på både huvud och armar att läsa, så gör justitierådet Skarstedts tjocka lunta det säkert icke mindre. För en nybliven juris studerande med aptit på det levande livet är det för visso ofta icke så lätt att känna livets puls i lagarnas många paragrafer. Vad som krävs, för att man skall kunna i rätten se, vad som verkligen finns där, livet självt, det oupphörligt växlande livet med alla dess strävanden, alla dess konflikter, alla dess glädjeämnen, det är ett studium, som inte stannar vid lagens bokstav utan som söker tränga in till lagens verkliga funktion och till lagens anda, det är med ett ord — ett vetenskapligt studium av rätten. Att inrikta sina medlemmars intresse på ett sådant studium, det är den främsta av Juridiska föreningens uppgifter. Den uppgiften har föreningen, som det skildrats för oss i dag av prof. Engströmer, sökt fylla efter måttet av sin förmåga. Och att dess strävan icke varit utan framgång, därom synes mig redan föreningens protokoll med deras skildringar av föreningens juridiska de

batter bära gott vittnesbörd. Låt mig i dag, då vi fira 100-årsminnet av vår förenings tillblivelse, uttala den förhoppningen, att föreningen aldrig skall släppa den uppgiften ur sikte.
    Detta är en av mina önskningar för föreningen i dag. Men jag skulle vilja önska något ändå mycket mer. Jag ville önska, att vi kunde bedriva vårt arbete på ett sådant sätt och i en sådan anda, att föreningens medlemmar finge en levande insikt om den djupa ideella grunden för allt arbete i rättens tjänst. Målet, som vi alla jurister skola sträva efter, är ytterst att trygga vårt fosterland som en fri och oberoende stat, där alla medborgare våga säga sitt ärliga, fria ord. Det är en stor uppgift. Ty den genom fria medborgares samverkan skapade och försvarade rätten är det, som utgör värnet för allt vad vi älska och hoppas på i vårt land — frimodigheten såväl i det enskilda umgänget och i familjelivet som i föreningslivet och i det offentliga livet, rätten att välja sin boningsort, sina böcker och tidningar, sitt arbete och sin religion, friheten att bedriva en oberoende, förutsättningslös forskning. Friheten, och ytterst det fria ordet, är det, som ger vårt samhällsliv värdighet och värde. Och rätten är det starka värnet för friheten. Aldrig förr har väl insikten härom varit mera levande, än den är i våra dagar. Måtte denna insikt om rättens livsavgörande betydelse komma att fortleva lika stark, som den är nu, även i kommande år. Och måtte även Juridiska föreningen alltid komma att bedriva sin verksamhet i en anda, som motsvarar denna uppfattning av vår rätts betydelse. Med denna önskan, mina damer och herrar, höjer jag mitt glas för Juridiska föreningen.»
    Efter ordförandens tal hyllades föreningen av universitetets rektor, prof. von Hofsten, som underströk de vetenskapliga studentföreningarnas stora betydelse och framhöll, att deras föredrag och diskussioner faktiskt ingå som en inofficiell men integrerande del i universitetets liv.
    Juridiska fakultetens lyckönskan framfördes av prof. Vilhelm Lundstedt i ett spirituellt anförande, i vilket skämt och allvar blandades. Talaren belyste med roande anekdoter förhållandet mellan fakultetens professorer och dess studenter, manliga som kvinnliga. Kärnpunkten i talet utgjorde emellertid vad talaren yttrade om rättens och rättsvetenskapens betydelse. I anledning av tendenser, som framträtt på senare tid, framhöll han, att rätten och rättsvetenskapen utgöra själva basen för all samhällsvetenskap.
    I anledning av sitt jubileum hade Juridiska föreningen kallat fem nya hedersledamöter, justitierådet Nils Alexanderson, häradshövding Nils Edling, presidenten Birger Ekeberg, prof. Thore Engströmer och universitetskansler Östen Undén. Föreningens hyllning till de nya hedersledamöterna frambars av vice ordföranden, jur. kand. Åke Larsson, vilken i hjärtliga ordalag särskilt vände sig till häradshövding Edling och professor Engströmer, vilka voro närvarande vid festen och fingo mottaga textade bevis på den dem givna hedersbetygelsen. Till de tre frånvarande nya hedersledamöterna avsändes hyllningstelegram.
    De nyblivna hedersledamöternas tack framfördes av prof. Engströmer, som lade studenterna på hjärtat, att deras uppgift är, inte att beundra de äldre jurister, som för tillfället agera i rampljuset, utan i stället att — kritisera dem.
    I varma ordalag talade härefter prof. Kristen Andersen, citerande Pär Lagerkvist, om sökandet efter rätten som studenternas stora uppgift.
    Sedan slutligen landshövding Kjellman framfört gästernas tack, vidtogo vid kaffet nya hyllningar för den 100-åriga föreningen. Sålunda talade för Uppsala studentkår dess ordförande teol. lic. Harald Riesenfeld, för Juridiska

föreningen i Lund doc. Folke Schmidt, för Stockholms högskolas juridiska förening jur. stud. Curt-Staffan Giesecke, för Sveriges yngre juristers förening professor Knut Rodhe samt för Juridiska klubben i Uppsala jur. kand. Alvar Nelson. Talens långa rad avslutades av jur. stud. Ragnar Widén, som i snärtiga verser hyllade juridiska fakultetens professorer, samt fil. och jur. kand. Svante Bergström, som höll en ingående, vetenskaplig, synnerligen fängslande betraktelse över ämnet »jurissan».

Ph. H.