Rådhusrättsförhandling med nämnd enligt nya RB. Föreningen Sveriges stadsdomare företog vid sitt årsmöte i Stockholm d. 25 nov. 1944 till handläggning ett fingerat brottmål med nämnd enligt nya RB:s bestämmelser. Handläggningen ägde rum i Medborgarhuset, Lilla hörsalen, där rådhusrätten var placerad på estraden med nio nämndemän längst till höger, framför dem en talarstol för rättens ordförande, flankerad av en protokollförare, assessor i rätten, och en stenograf. Till vänster funnos pulpeter för åklagaren och svarandeadvokaterna. Angående rältens sammansättning, fungerande åklagaren och de tilltalades rättegångsbiträden se nedan s. 106. Bland de fyra tilltalade funnos två tidigare straffade inbrottstjuvar, en 16-årig springpojke och en förut ostraffad direktör. Åtalet gällde inbrottsstöld, förskingring och häleri. Såsom målsman för 16-åringen var hans moder närvarande. Två vittnen hördes och en förundersökare. De påstådda brottsliga gärningarna förutsattes ha begåtts i oktober 1948. Huvudförhandlingen ansågs äga rum i slutet av november eller någon av de första dagarna i december 1948. Förhandlingen tog sin början vid 11-tiden på förmiddagen och slutade, efter hållen lunchpaus, först vid 6-tiden på eftermiddagen. Någon diskussion ägde härefter icke rum, men efter middagen framförde justitierådet N. Gärde på begäran av föreningens ordförande sina synpunkter på förhandlingen.
    Justitierådet Gärde framhöll att sedan ett mål påropats bör, innan förhandlingen vidtager, undersökning ske om hinder möter mot huvudförhandlingen. Rätten har därvid att förvissa sig om bl. a. huruvida de personer som skola höras äro närvarande. Uppmärksamhet bör särskilt ägnas åt frågan, om försvarare förordnats för tilltalad som är i behov därav. Att en sådan undersökning icke i förevarande fall ägde rum ledde till att målsäganden, som dock allt från målets början var närvarande i rättssalen, icke kom att höras i sin ordning, nämligen omedelbart efter åklagaren. En undersökning av försvararfrågan hade ock varit påkallad.
    Vid förhandlingens början skall bl. a. den tilltalade uppmanas att angiva huruvida han erkänner eller förnekar »gärningen». Tydligt är att frågan till den tilltalade icke får ha den innebörden, huruvida han medger åklagarens yrkanden. Den tilltalade bör endast tillfrågas om det faktiska händelseförloppet, icke huruvida han gjort sig skyldig till det åtalade brottet.
    Redogörelse för levnadsomständigheterna, särskilt tidigare begångna brott, bör icke, såsom skedde, upptagas före bevisningen. Den tilltalade bör icke ingå i rättegången med den belastning som ligger i hans tidigare brottslighet.
    En viss oklarhet rådde vilket system som rätten använde vid protokollföringen. Enligt nya RB kan protokollföringen ske på två sätt: antingen antecknande av det huvudsakliga innehållet i vittnesberättelsen i protokollet eller ock ett såvitt möjligt fullständigt upptecknande i stenogram eller fono-

gram. I sistnämnda fall ingår utskriften icke i protokollet annat än som bilaga. I stället för att stenografera av förhandlingarna, närmast vittnesmålen, skrev stenografen allenast efter ordförandens diktamen. Härefter fick stenografen ånyo läsa upp vad ordföranden dikterat.
    Såsom redan framhållits borde vid förhandlingens början vittnena ha framkallats och de hade då bort få tillsägelse att icke övervara förhandlingen.
    Vittnesförhöret leddes, såsom riktigt var, av åklagaren och försvararen. Åklagaren var väl mycket inkvisitorisk mot vittnena. Man bör lämna vittnet tillfälle att om möjligt avgiva en sammanhängande berättelse. Vittnet bör ha tid att orientera sig. Man får akta sig för att klippa av tråden för vittnet med frågor som komma i alltför snabb följd. Suggestiva frågor böra icke förekomma.
    Det föreföll som om man icke helt frigjort sig från traditionen från den inkvisitoriska processen. Domarens uppgift är att med så små medel som möjligt driva parterna resp. försvararen att själva gå i elden för sin sak.
    I fråga om hänvändelsen till nämnden bör framhållas vikten av att denna äger karaktären av fri överläggning. Ordföranden bör väl redogöra för »saken», i den mån det erfordras, men han bör ej öppna överläggningen med att ge sin mening tillkänna. Särskilt då det gäller skuldfrågan, är av vikt att meningarna inom nämnden komma till spontant uttryck. Det förefaller ej säkert, att vid en sådan omedelbar hänvändelse nämnden i allo delat domarens uppfattning. I den tveksamma frågan om hälarens skuld urgerade domaren väl mycket sin egen uppfattning. Först sedan överläggningen avslutats har, vid omröstningen, domaren såväl rätt som skyldighet att säga sin mening först.
    Såväl justitierådet Gärde i sitt anförande som statsrådet Bergquist, i ett tal vid middagen, underströk det förtjänstfulla i att föreningen velat nedlägga ett så stort och omsorgsfullt arbete på iscensättningen av en rättegång efter den nya ordningen och vitsordade det förträffliga sätt varpå de agerande utfört sina roller; icke minst de tilltalade hade i sitt ofta improviserade framträdande visat prov på framstående skådespelartalanger.