Kring Svea hovrätts tillblivelse. Förloppet vid Svea Hovrätts tillkomst 1614 liksom den nya domstolens ställning i instansordningen erbjuder åtskilliga problem, med vilka redan många författare sysselsatt sig. Det senaste bidraget har lämnats av J. E. ALMQUIST i denna tidskrift 1940.¹ Almquist lämnar där ett referat av tidigare litteratur i ämnet samt framlägger en del förut icke uppmärksammat arkivmaterial och vissa av honom därur dragna slutsatser. Ämnet torde emellertid ännu vara långtifrån uttömt, och särskilt förefalla Almquists i och för sig intresseväckande slutledningar att inbjuda till närmare granskning.
    Almquist avtrycker till en början ett från Axel Oxenstierna härrörande odaterat koncept till en stadga angående rättegångsväsendet, vari Almquist synbarligen med rätta ser första utkastet till 1614 års rättegångsordinantia. I anslutning härtill uttalar Almquist vidare, att »de formella olikheterna mellan första utkastet och den slutliga redaktionen även i de delar, som väsentligen hava samma innehåll, tyda på att det varit en annan person än Oxenstierna, som från början stiliserat det omarbetade nya förslaget till rättegångsordinantia».² En närmare blick på den ifrågavarande Oxenstiernska konceptsamlingen (ser. A Ⅱ: 1) i riksarkivet uppdagar emellertid, att i denna bredvid det av Almquist påträffade konceptet vilar en annan, likaledes med rikskanslerns karakteristiska handstil skriven handling, som är av icke mindre betydelse i sammanhanget och därför även synes förtjäna att bekantgöras. Den har följande lydelse:³
    Wij Gustaff Adolff etc. Göre wetterligtt, att efter störste besuär och klagemål, medh huilke wij dageliger dags ehuar wij och kunne stadde wara blijfwa öffuerlupne och betungede, sig mästedeels och fornembligen fororsake deraf att häredz- och lagmansting så wäl som rådstuffuudagar i städerne icke så förestås, eij heller ähre wed den myndighett som de efter lagen borde. Sedhan att almogen utan laglig beskeed begiffuer sig strax till hoffua der att klaga sin saak uthij sins wederparts frånwaru, huilked man sedhan befinner gemenligen skee af dem, som föreklagan åstundhe och orätt haffue opåstå. Huaruthaff sedhan fölier, at wij antingen moste dem snöpligen affwijse låthe eller giffue på deres berättelse ett sådantt beskeed som den andre parten som oftest länder till förfong och praeiudicium. I lijke motte blijffue wij och fast allestädher besuäredhe af dem, som tilgiffter söke på deres skatt och uthlagher, förebärandes fattigdom, eldzwodh och andre orsaker, så och af dem, som hielp söke till kyrkebyggninger, de fattiges uppehelle etc. Och än

 

¹ ALMQUIST, Bidrag till frågan om Svea hovrätts uppkomst, SvJT 1940 s. 468.² ALMQUIST, a. a. s. 478 not 2.:Normalisering av stora bokstäver och av interpunktionen har eftersträvats, varjämte bokstaven j i vokalställning ersatts med i.

doch wij icke ähre obenägne att hielpa dem, som torfftige ähre, efter lägenheett och tilbörligheet, så finnes doch mången iblandh dem, som sådantt söke, ringe orsak haffue därtill uthan mehra af en sedwane och ett fattedt hop någett att nåå ähn för någon synnerlig trångmål framför andre eller någon annan mechtig orsak löpe derefter.
    På ded wij nu måge under denne besuärlige regeringsbörden lijsede warda och wåre trogne undersåter, högre och lägre, andelige och werldslige, wederfahras lag och rätt, såsom och att den torfftige må af oss hugsualatt och hulpen [varda] och wij däremot af den, som ingen synnerlig nöd tränger, måge oöfuerlupne wardha. Därföre haffue wij medh wårt elskelige rijksrådh för gott anseett och beslutedt, att medh alle rettegongs och klagemåls saker skall holles som fölier.
    Först skole alle häredzhöffdinger och lagmän observere och achte alle de laga tingstijmar, som Sveriges lag i tingmålabalken uthtrycker. Försummar ded någon och där blijffuer öffuer klagadt, då böthe häredzhöffdinge 30 daler och lagman 60 daler till treskifftes, konunge, målsägandhe och häradhe för huarie tingstijma, han försummar. Samma rätt ware medh borgmestare och rådh som medh häredzhöffdinge, om de försumma sin rådstuffuudag och där blijffuer klagadt öfuer. Och häröffuer skole wåre stådthollare i huarie landzende haffue ett noga upseendhe att ded må efterkommedt blijffue.
    Till ded andra. Huadh som nu såledhes å häredzting, lagmansting eller å rådstuffue dömbdt blijffuer, ded skall haffua laga krafft medh sig, och skole wåre stådthollare och befallningsmän holle der handh öffuer, att häredzhöffdingers, lagmäns så och borgmestere och rådhs domar måge efterkompne och exequeradhe wardha, doch huariom och enom lagligtt wadh uthj de ährender, som wädias må, forbeholledt.
    3. Således skall härefter wädias: å landet ifrån häredzhöffdinge under lagman, ifrån lagman under oss och rijksens rådh, i städerne ifrån rådstuffuun under oss och rijksens rådh, och skall härutinnan alltid achtas, att därmedh lagligen procederas och ingen försummar i rättan tijdh att wädia så framptt han det will åthniuta.
    4. Så skall och ingen efter denne dag medh någon rettegongssak, ehuadh nampn hon haffue kan, understå sig att begiffue sig till oss, förre ähn han haffuer söktt desse före:ne ting och tagedt där dom åå saken. Med minder så kan wara, att han haffuer orsak sig rättlös att klaga och kan bewijse, att honom åå tinged rätten föruägras. Uthij huilked fall den domare, som han på klagar, ähr ded häredzhöffdinge, då skall han inför lagmannen stämder warda, ähr han lagman eller borgmestare och rådh, de skole stempnas inför oss och rijksens rådh och där suara åkärandhen till retta och lijdhe och undgelle huadh rätten medhgiffuer.
    5. Nähr nu någon haffuer lagligen uadt ifrån för:te ting in under oss och rijksens rådh, då skall han taga besked åå tinge, och domarenar wara plichtige honom ded att meddela, och begiffue sig därmedh till oss eller wår domhaffuandhe och tage stempning på sin wederdeloman. Huadh sedan aff oss eller wår domhaffuande dömbdt och affsagdt warder, ded skall ståndha och eij åthergånga. Och haffue ded ingen macht sedhan yttermehra att quälia wid straff tilgörendhes för konungs dombrutt.

    6. Och efter wij icke altid sielffue kunne uara tilstädes för andre rijksens nödtorfftige ährender skuldh och wij dochlijkuäl icke wele, att rätten därföre skall neder ligga, då haffue wij så uäl i wår nähr- som frånwahru fullmachtt giffuidt oss elskelig wår och Sueriges rijkes trogne man och drottzett welborne her Magnus, Greffue till Wisingsborgk, Frijherre till Ridboholm och Axeholm, att döma konungsdoma. Och honom till adsessores och bijsittere förordnedt i lijke motte oss elskelige, de edle, wälborne och wälbördige her Abraham, Greffue till Wisingsborgk, Frijherre till Ridboholm och Lindholmen, her Nils Bielke, Frijherre till Salestadt, Hans Åkeson till Biurum, Erlandh Biörson till Skattmansöö, Nijls Anderson till Fårdala, sampttlige Sveriges rijkes rådh, Jahan Skytte till Elffuesiö, Jören Ulfson till Nornäs, Michel Olsson secreterare.
    7. Och skole de först haffue macht att optaga alle lagwadde saker, så ock de ährender, som icke måge af någon annan ähn oss och rijksens rådh förhörde warda, dem skärskodha, ransaka och döma, och skall ifrån dem ingen må wädia.
    8. Sedhan skole de åhrligen öffuerse alle domböcker öffuer hela rijket .Och där de befinna någon domare att haffua feltt en orättwijs sentenz för weldh, wenskap, hatt, mutor etc. skuldh, den skole de haffue macht att stämma till rätta och han wara förplichtad inför dem att försvara sin dom eller undgelle huadh lag medgiffuer. Och skole för den skuldh alle häredzhöffdinger och lagmän så och borgmästare och rådhmen i städerne wara förplichtade åhrligen om kyndermesse tijdh att leffuerera här i Stockholm till vår advocatfiscal deres oförfalskadhe domböcker. Ho ded försummar skall huar gong ded skeer böthe 13 daler, domarnas ensaak och lijkuäl leffuerera domboken in.
    9. Och på ded missgerningsmän icke så länge som härtill skedt ähr måge blijffua ostraffadhe och synden tage i så motte öffuerhandhen. Såsom och att däremott den oskyldige motte sin oskyldigheett till godhe åthniute eller och straffuedt icke skerpas öffuer dens brottsliges skuld. Därföre skall förbe:te wår domhaffuendhe medh sine adsessoribus öffuersij alle lijffssaker, dem uthur förbe:te häredzhöffdingers, lagmens och borgermästares och rådz domböcker skärskodha, oss sedhan dem bredewedh sitt egitt betenkiandhe praesentera. Men i wår frånwahru giffue wij dem fulmacht att förklara sig på alle hals- och lijffssaker och huadh de däropå för förklarning giffuendhes wardhe, anten till lijff, leem, hechte eller penningeböther, ded skall så fast gella som wij ded giordt hadhe och af wåre stådthollare och befallningsmän efterkommedt wardha.
    10. Men alldenstundh wij förnimme månge groffue offentlige missgerningar skee i landed, som ingalundhe uthan Gudz synnerlige förtörnelse och de enfaldiges förargelse benådhes kunne, så blijffue samma missgerningar som oftast ostraffuedhe eller medh straffuedt på någre åhr eller eliest en long tijdh fördrögdt, altt fördy att man därom först haffuer most sökie beskedh hos oss. Därföre på ded offentlig synd må androm till warnagell och i tijdh straffuedt blijffua, då giffue wij wåre stådthollare och befallningsmän huar i sitt lähn fulmachtt och tilstondh efter laglig, flitig, noga ransakning och dom att rätta öffuer efter:ne missgerningar, som ähre: kätterij uthij den

up- eller nedstigende linea och uthij den förste och andre leed lineae inaequalis, tijdelaag, wåldtechtt, barnemördande, wetterligtt mordh, röffuerij på skogar, å almenne wägar eller annorstädes, dråp som sker medh hemgång eller försåttligen åå kyrkie- eller tingswäg. Doch så att därmedh procederas efter föregongen dom åå heredz eller lagmansting eller rådstuffuun i städerna.
    11. Processen belangande, som i rättegångerne brukelig wara skall, därmedh skall holles efter som den i tingmåla- och rådstuffuebalken beschriffuin finnes.
    12. Huadh nu de andre almogens klagemål wedkommer anlangendes till giffter, hielp till bygningar eller för fattigdom skuldh så och andre besuärligheters afskaffuandhe, därmedh skall således hollas, att eho efter denne dag någott hoos oss will klaga eller sökie, then skall först sökie heredzting, om han ähr sittiandhe åå landed, eller rådstuffuun i städerne, där tee sin nödh och taga där bewijs bådhe om sitt leffuerne, att han ähr wår hielp wärdh, så ock om saken, att han medh sanning fahr. Eller huar ting icke så nähr ähr förhanden och han för nödh skuldh den tijdh icke kan uthbijdha, då må han på rättan prädikiedag åå sochnestempne giffue prosten i häreded samptt sin sochnepräst och sochnemän sin saak tilkenna, att tage sådan bewijs af dem, som för ähr sagdt. Och därmedh begiffue sig till oss eller där wij icke så nähr för handen ähre, då måge de besökte wårt cammerrådh, som wij i Stockholm förordnedt haffue medh sine bewijs. Och giffue wij wårt cammerrådh, som då tillstädes ähre, fulmachtt att uthij wår frånwahru uptage all almogens klagemål, öffuersij deres bewijs, dem sedhan så wijdt rättwijst och tillbörligtt gille eller ogille. Och dem, som sanningen haffue att med fahre och nödstelte befinnas, på wåre wegnar efter som lagligtt och tillbörligtt ähr hielpe. Och huadh de i så motte rättwijsligen görendhes wardhe, ded wele wij bestå och gott wara låthe. Kommer och någon anten för oss eller forb:tte wårtt cammerrådh och icke haffuer sådan bewijs medh sig som sagdt ähr, hans saak skall icke antagen eller suaredt wardha. Och där någon domare eller prästman befinnes att giffue någett osanferdigtt wittnesbördh uth för weldh, wenskap eller andre orsaker skuldh, han skall framdeles suara därtill för wår domhaffuendhe och straffues såsom för anned falsktt witnesbördh.
    Att wij dette så obrotsligen weledt holledt och efterkommedt haffue af alle wåre officerere och befallningsmän så wäl som alle andre wåre undersåter, edle och oedle, andelige och wärdzlige, högre och lägre, haffue wij denne wår godhe ordning underschriffuidt och medh wårtt konglige secret försegla låthid. Som giffuidt och schriffuidt ähr i Stockholm den 12 Aug. Anno 1613.

 

    En jämförelse mellan detta d. 12 aug. 1613 daterade koncept samt å ena sidan det av Almquist till trycket befordrade konceptet och å andra sidan texten i 1614 års rättegångsordinantia¹ ger vid handen, att förstnämnda handling innefattar en av Axel Oxenstierna gjord utvidgning och omarbetning av det koncept, som utgivits av Almquist, samt att av denna omarbetning stora stycken i det närmaste oförändrade influtit i ordinantien. Även om vad som närmare förekommit på stadierna

 

¹ Se Schmedeman s. 133 f.

mellan tillkomsten av rikskanslerns koncept nummer 2 och framläggandet av den kungliga propositionen för Örebroriksdagen 1614 till följd av det bevarade källmaterialets torftighet undandrager sig vår kunskap, låter det sig därför likväl fastslå, att rättegångsordinantiens text åtminstone till mycket väsentlig del flutit direkt ur Axel Oxenstiernas penna.
    Emellertid äro olikheterna såväl mellan de båda koncepten inbördes som även mellan det yngre konceptet och rättegångsordinantien tillräckligt stora för att något böra uppmärksammas.
    Mest anmärkningsvärt beträffande förhållandet mellan de båda koncepten är, att medan i det äldre konceptet den tilltänkta nya kungliga överdomstolen genomgående benämnes »vår sittande nämnd» och förutsättes skola bliva sammansatt av 13 därtill särskilt förordnade personer, däribland några riksråd, så har i det yngre konceptet beteckningen »nämnd» alldeles utgått. I stället säges först helt allmänt, att från lagmän och rådstuvor skall vädjas »under oss och riksens råd», vilket ju icke innebar någon nyhet i förhållande till vad förut gällde. Därefter heter det, att åt riksdrotsen Magnus Brahe gives fullmakt att döma »konungsdoma», samt att till hans assessorer och bisittare förordnas riksråden Abraham Brahe, Nils Bielke, Hans Åkesson (Soop), Erland Björnsson (Bååt) och Nils Andersson (Lilliehöök) jämte Johan Skytte, Jöran Ulfsson (Bååt) och sekreteraren Mickel Olofsson. I fortsättningen talas sedan om »vår domhavande med sina assessoribus». Varför har den nya domstolens namn på detta sätt ändrats i det yngre konceptet? Måhända kan förklaringen sökas däri, att Axel Oxenstierna ansett beteckningen »nämnd» förutsätta ett tolvtal domstolsmedlemmar jämte en ordförande och därför även i sitt första koncept fastställt antalet ledamöter i domstolen till 13, men att han sedermera, då det gällt att finna personer för att bekläda domarsätena, icke kunnat uppbringa så stort antal lämpliga namn och på grund härav funnit sig i det nya konceptet icke längre böra beteckna domstolen såsom »nämnd». Ett visst stöd synes denna hypotes vinna genom en liten annotation i samlingen av Axel Oxenstiernas litteraturexcerpter (riksarkivets Oxenstiernska samling ser. A X). En liten dylik minnesanteckning, som är rubricerad »Magistratura juxta leges sueticas», innehåller nämligen bl. a. dels ordet »konungs domhafuande» med en hänvisning till ett flertal ställen i landslagen och dels i en därifrån skild punkt följande ytterligare hänvisning till denna lag:

    »Nempd i konungz rättarating äger wara 12 men, 6 af hofmannom och 6 af bondom och landboom. Tingzm(åla) B(alken) c. 40, 41 medh häradshöffdinge i samma häradhe.»

 

    Eftersom hovrätten icke är omnämnd i denna annotation, får densamma antagas härröra från tiden före 1614. Den visar, huru Axel Oxenstiernas tankar sysslat med formerna för den kungliga domsrättens utövande enligt landslagen, och huru därvid hans uppmärksamhet fångats av det flerstädes i landslagen förekommande uttrycket »den konungs dom haver» och av bestämmelserna om rättartingets 13-mannanämnd. Om de sistnämnda varit anledningen till att Axel Oxenstierna

först velat kalla den tilltänkta nya överdomstolen »nämnd», ter det sig naturligt, att en ändring häri skett, då i det yngre konceptet antalet ledamöter i domstolen nedskrevs från 13 till 9, och att i stället med fortsatt anlitande av uttryck, som kunde återfinnas i landslagen, den nya domstolens ordförande skjutits i förgrunden och benämnts »konungs domhavande».¹
    Däremot begagnar Axel Oxenstierna i de nu ifrågavarande båda koncepterna icke för den blivande kungliga domstolen någon av benämningarna »parlament» och »hovrätt», vilka sedermera komma till användning. Detta utesluter emellertid tydligen icke, att även dessa beteckningar på ett senare stadium av lagstiftningsarbetet kunna ha införts av Axel Oxenstierna. Dennes bevarade bokförteckningar (ser. AX i Oxenstiernska samlingen i riksarkivet) visa i varje fall, att han i sin ägo haft såväl fransk statsrättslig litteratur som tyska hovrättsstadgor. Orden »parlament» och »hovrätt» ha därför täckt för honom välbekanta institutioner på utländsk botten.
    Ur ytterligare en synpunkt påkallar förhållandet mellan Axel Oxenstiernas koncept och rättegångsordinantien uppmärksamhet. I punkt 9 av det senare av de båda koncepten ges den nya domstolen fullmakt att »i vår frånvaro» förklara sig på alla hals- och livssaker. I den kungliga propositionen till riksdagen 1614 har detta ändrats till »i vår fjärran frånvaro», vilket även blev lydelsen i ordinantiens artikel 16, som motsvarar ifrågavarande punkt i konceptet. Sist i samma artikel har vidare i propositionen och ordinantien tillagts en bestämmelse, vartill motsvarighet i konceptet saknas, nämligen det bekanta stadgande, varigenom hovrätten betogs behörigheten att benåda till livet:
    »Och hwar någon finnas kundhe, som domaren till lifwet icke frije motte, och likwäl, för någre omständigheter skuldh, christeligen wore honom till lifwet förskoona, dedh wele wij oss siälfwe förbehollit hafwe.

 

    Här har sålunda i två avseenden skett en inskränkning av hovrättens kompetens till förmån för den personliga kungamakten. Troligen spårar man här ett ingripande av Gustaf II Adolf själv. Det är känt, att denne i sina yngre år kunde visa sig betydligt mindre benägen att gå fram med mildhet mot regimens politiska motståndare än hans rådgivare inom riksrådet. Ännu så sent som 1624 kunde det t. ex. hända, att konungen obevekligt vägrade benåda den för inblandning i katolska stämplingar dödsdömde rektorn för Enköpings skola Nicolaus Campanius, oaktat riksrådet Gabriel Gustafsson Oxenstierna och andra av domarna i målet så enträget hemställde om den olyckliges benådning till livet, att de efteråt kunde säga, att »om för någon människa i världen är vordet intercederat, är det skett för hans person».² Förmodligen

 

¹ Framhållas bör, att HJ. HARALDS i sin på synpunkter rika uppsats »Konungsdom och konungsnämnd» i Historisk Tidskrift 1927 s. 33 ser hovrättens föregångare i rättartingsnämnden. Haralds uppger likväl oriktigt, att denna nämnd med inräknande av häradshövdingen endast hade 12 medlemmar.

² Se artikeln om Campanius av B. BOËTHIUS i Svenskt Biografiskt Lexikon. Jfr ang. andra fall N. AHNLUND, Gustav Adolf den store (1932) s. 118 ff.

har konungen genom det sist i ordinantiens artikel 16 inskjutna stadgandet velat med tanke på dylika lägen under alla förhållanden förbehålla sig själv benådningsrätten.
    Ett centralare spörsmål beträffande förhållandet mellan konungens personliga domsmakt och den nyinrättade hovrätten är emellertid frågan om uppkomsten av revisionsinstitutet. Stadgandet om detta rättsmedel innehålles som bekant i 1615 års rättegångsprocess, ¹ där det återfinnes i artikel 35. Almquist har i sin förutnämnda uppsats ansett sig kunna korrigera den vanliga framställningen, enligt vilken revisionsinstitutet trätt i kraft först i och med utfärdandet av rättegångsprocessen d. 23 juni 1615.² Detta påstående stöder Almquist genom att åberopa ett kungligt brev av d. 25 juli 1614, vilket ålägger hovrätten att tillsvidare tillämpa en rättegångsprocess, som tidigare för yttrande remitterats till hovrätten och varöver denna avgivit påminnelser d. 30 juni 1614. Härjämte uppgiver Almquist, att det i hovrättens liber causarum nr 1 fol. 17 gives exempel på att rättegångsprocessens artikel 35 varit åberopad av hovrätten före förordningens formella utfärdande.
    Vad först gäller det av Almquist åberopade kungliga brevet medgiver detta givetvis den av Almquist dragna slutsatsen endast under förutsättning, att det genom brevet till provisorisk efterlevnad anbefallda utkastet till rättegångsprocess innehöll samma stadgande om beneficium revisionis som den sedermera utfärdade slutliga förordningen. Huruvida så var förhållandet, har Almquist likväl icke undersökt.
    Det visar sig emellertid vid granskningen av ett av Almquist självåberopat, i riksarkivets konceptsamling förvarat koncept till 1615 årsrättegångsprocess,³ att detta saknar varje bestämmelse om beneficiumrevisionis. Hela artikel 35 i den sedermera utfärdade förordningen —liksom även artikel 38 — saknas nämligen i konceptet. Antalet artiklari konceptet är emellertid detsamma som i den slutliga förordningen, beroende på att konceptet som artiklar 7 och 8 upptar två stadganden, vilka icke återfinnas i förordningen. Dessa båda sedermera strukna artiklar äro av så pass stort intresse, att de förtjäna att här återgivas. De lyda:

7.

    Hwar och hända kunde att någon saak kommo för rätta, hwilken syntes willia behöfua fleres rådsamma betänkiande eller och een nogere skärskådan och ransakning och wår doomhafuende och bijsittiere icke understodho sig allena att fälla deruthinnan någen sentens och doom. Då skall samma sak skiutes in till oss och skall thet som sedhan af oss och samptlige rijksens rådh, wår domhafuende och bijsittiare afseges, wara kraftigt, gillas och efterkommas.

8.

    Men på thet wår domhafuende och assessores kunna och måga utan all redhoga och ahnseende till personen fritt och oförskräckt förhandla alle

 

¹ SCHMEDEMAN S. 143 ff.

² ALMQUIST a. a. s. 477. Jfr även samme förf. i Personhistorisk Tidskrift 1939—40 s. 14.

³ ALMQUIST a. a. s. 478 not. 4.

12—457004. Svensk Juristtidning 1945.

saker efter som thet kan lända rettwisan och sielfue sanningen till märkeligit bijstånd, berömligit styrke och förkofring, så wele wij hermedh hafue gifuit them, som nu tillförordnede äre uthj thenne wår konungzlige hofrätt eller och i tillkommande tidher förordnas kunna, theras eed löös och frijat them ifrå then plicht, som the oss ähre medh förbundne, så mycket som thenne rättegångshandel kan wedkomma och ahnröra, och hon sig sträckia kan, serdeles uthi the saker, som wi sielfue kunne wara intresserede uthj och oss angå. Dogh skall medh thenne theres eedz tilgifuende icke förstås then eedh, then the göre när the uthi domare embetet inträde, och föreskrifuin står.

 

    Det är tydligt, att artikel 7 i konceptet icke rätt väl stått att förena med revisionsinstitutet. Om nämligen i svårare mål domen skulle fällas av konungen, riksrådet och hovrätten tillsammans men i ringare mål av hovrätten ensam, kunde i de förra målen någon revision alls icke ifrågakomma och måste vidare i de senare målen hovrätten framstå såsom innehavare av en från konungen delegerad domsmakt, varvid beneficium revisionis mot hovrättens dom skulle innebära en oformlighet. Att denna artikel utgått i samband med insättandet av stadgandet om beneficium revisionis är därför naturligt. Varför den ur statsrättslig synpunkt mycket intressanta artikel 8 i konceptet även fått utgå, är däremot svårare att förklara (jfr emellertid vidare nedan).
    Den fråga, som härnäst inställer sig, är när konceptet reviderades därhän, att artiklarna 7 och 8 utgingo samt stadgandet om beneficium revisionis insattes. Konceptet självt lämnar oss i denna del i ovisshet. De rättelser däri, som gjorts med Axel Oxenstiernas hand, gå visserligen bl. a. ut på att stryka artiklarna 7 och 8 samt antyda en ny artikel 35, men det finns i handlingen icke någon datumangivning, som omtalar vare sig när handlingen först upprättats eller när rättelsernagjorts.
    Emellertid kan ledning hämtas från andra håll. I den Nordinska samlingen i Uppsala Universitetsbibliotek finnes nämligen en anteckning (Nordin 320 fol. 40), som upplyser, att två i anteckningen återgivna punkter — som äro likalydande med artiklarna 7 och 8 i konceptet och försedda med samma nummerbeteckningar — »finnas uti rättegångsprocessen uti själva originalet i cantzelijt på pergament underskrivit av salig konung Gustaf Adolph, enär hofrätten blev constituereder, som för särdeles orsaker äre ur trycket uteslutne».
    Denna notis tyder sålunda på, att ändringen skett på ett mycket sent stadium, sedan det inneliggande — och förmodligen i 1697 års slottsbrand förstörda — kansliexemplaret av rättegångsprocessen redan färdigställts och undertecknats av konungen.
    I samma riktning pekar innehållet i en utav Erik Jöransson Tegel — Jöran Perssons son och Karl IX:s gamle sekreterare — d. 22 maj 1615 till hovrätten ingiven processinlaga,¹ vari det bl. a. heter:
    — — alldenstundh uthi rättegångzprocessen i den 25 articel warder af KM:tt alles wår nådigeste konung och herre budit och befallat, att HKMtz

 

¹ Svea Hovrätts liber causarum nr 1 fol. 23.

tilforordnede doomhafuande och bijsittiere skole för allthing beflijta sig derom, huruledes the kunne föreene och förlijke de stridige parter, för än något wijdere blifuer tilgiort i saken. Och samma rättegångsprocess uthi den 22 artikel så wäll som ordinantien i den 13 articel inneholler och förmäler, att alle saker icke skole immediate och uthan åttskillnat skärskådes af konungz tilförordnede nämpd, besynnerligen the som icke lagwadde äre, eij heller the, som rätten icke är förnekat wordhen— —

 

    De stadganden i rättegångsprocessen, som Erik Jöransson här åberopar, återfinnas i 1615 års rättegångsprocess i artiklarna 23 respektive 20. Att Erik Jöransson i stället angiver artiklarnas nummer till 25 respektive 22, kan icke bero på någonting annat än att den rättegångsprocess, som vid ifrågavarande tidpunkt tillämpades, var identisk med konceptet till förordningen i dettas ursprungliga lydelse.
    Hur förhåller det sig emellertid med det av Almquist till stöd för hans teori åberopade stället i hovrättens liber causarum nr 1 fol. 17? Almquist åsyftar härmed en under dateringen d. 21 juni 1615 upptagen protokollsanteckning i ett mål mellan Erik Tönnesson Tott och fru Elin Johansdotter Månesköld, vilken förmäler att Henrik och ClaesHorn inträda och på Erik Tönnessons vägnar begära, att hovrätten skall återupptaga den redan förut avdömda processen, varå hovrätten svarar genom att först låta läsa upp artikel 35 i rättegångsprocessen och därefter avsäga ett beslut, enligt vilket Erik Tönnesson inom åtta dagar skulle inlägga 200 daler i rätten, så framt han ville åtnjuta beneficium revisionis. Detta synes ju onekligen ge vid handen, att revisionsinstitutet skulle ha trätt i tillämpning åtminstone någon kortare tid före rättegångsprocessens utfärdande d. 23 juni 1615. Att så verkligen skulle ha skett, är emellertid i belysning av vad förut anförts osannolikt, för att icke säga omöjligt. Om den rättegångsprocess, som var i bruk ännu d. 22 maj 1615, icke kände något beneficium revisionis, kan det icke rätt gärna antagas, att detta rättsmedel skulle ha förhandsvis införts under den korta tid, som återstod till den slutliga rättegångsprocessens utfärdande en månad senare. Den ovan återgivna anteckningen i Nordinska samlingen synes även utesluta, att någon kunskap om det nya rättsmedlet skulle ha kunnat uppkomma i hovrätten före förordningens offentliggörande. Man frestas därför att närmare granska den — vid första påseendet obestridligen förbryllande — protokollsanteckningen i den Tott-Månesköldska processen.
    Det är då till en början att märka, att protokollssviterna i hovrättens libri causarum icke äro originalprotokoll utan renskrifter och sammanställningar av äldre protokollsuppteckningar. Den nu ifrågavarande anteckningens närmaste förlaga återfinnes i vad som betecknas som hovrättens konceptprotokoll för år 1615, varifrån anteckningen med oförändrad lydelse även i vad gäller datumangivningen överförts till liber causarum nr 1. Icke heller detta konceptprotokoll är emellertid ett originalprotokoll i den mening, att det förts direkt vid målens handläggning inför hovrätten. Detta framgår av åtskilliga omständigheter, såsom handstilarnas jämnhet, det omsorgsfulla utsättandet av de

agerande personernas titlar och sättet för interpolationers verkställande i marginalen. Konceptprotokollen ha sålunda i sin tur tillkommit på grundval av andra anteckningar, vilka nedkastats direkt vid handläggningstillfällena och icke längre finnas i behåll. Den tid, som förflutit mellan handläggningen och konceptprotokollets upprättande, kan ha varit avsevärd. Misstag och felskrivningar vid överförandet av de primära uppteckningarna ha, enligt vad erfarenheter från andra samtida mål visat, ingalunda varit sällsynta. Vad som i nu förevarande fall ger anledning till misstänksamhet är siffran 1 i datumangivningen d. 21 juni. Skillnaden mellan siffrorna 1 och 7 är i de handstilar, med vilka man här har att göra, ej sällan nästan omärklig. Särskilt gäller detta, när dessa siffror ej stå ensamma eller först i ett tal. Dessa omständigheter, sammanställda med vad förut sagts om det i och för sig orimliga i att redan d. 21 juni 1615 skulle ha förekommit en revisionshänvisning enligt artikel 35 i den då ännu icke utfärdade rättegångsprocessen, måste anses bestämt tala för att den ifrågavarande protokollsanteckningen i själva verket överförts från en memorialanteckning, som haft datumangivningen d. 27 juni, och att avskrivaren därvid misstagit sig, i det han tagit 27 för 21, vilket medfört att anteckningen i konceptprotokollet felaktigt kommit att uppföras under d. 21 juni 1615.
    Att revisionshänvisningen i fråga sålunda kan antagas ha meddelats d. 27 juni 1615 stämmer f. ö. väl överens med det förhållandet, att enligt en annan anteckning i hovrättens konceptprotokoll ett av konungen underskrivet exemplar av rättegångsprocessen nämnda dag upplästes i hovrätten. Att det icke ankommit dit tidigare, oaktat förordningen är daterad Stockholm d. 23 juni 1615, kan måhända förklaras av vad förut sagts om den tydligen i sista stund vidtagna ändringen i författningen.
    Om sålunda med en mera kritisk metod för behandlingen av källmaterialet det resultat, vartill Almquist kommit, icke kan godtas, utan tvärtom den äldre och naturligare uppfattningen om tidpunkten för revisionsinstitutets tillkomst alltjämt måste anses ha skäl för sig, så har emellertid därmed icke lösts den vida intressantare frågan om orsaken till det nya rättsmedlets införande.
    I sin avhandling om Erik Jöransson Tegel har S. LJUNG berört detta senare spörsmål och givit uttryck åt den förmodan, att revisionsinstitutets tillkomst varit en följd av att hovrätten i ett antal processer dömt Erik Jöransson emot, och att denne i anledning härav till konungen personligen framburit klagomål över hovrätten.¹ Denna tankeav visas av Almquist i hans förutnämnda uppsats,² därvid Almquist emellertid utgår från sin här ovan bemötta uppfattning, att beneficium revisionis införts redan d. 25 juli 1614. I själva verket synes mycket, särskilt vissa faktorer i tidsatmosfären, tala för att Ljung träffat rätt.
    Karl IX :s regering hade varit en tid av stora egendomsöverflyttningar. Efter Stångebro slag hade många svenska män följt efter lan-

 

¹ S. LJUNG, Erik Jöransson Tegel. En biografisk-historiografisk studie (1939) s. 76.

² ALMQUIST a. a. s. 478 not 1.

dets laglige konung till Polen, icke endast blomman av Sveriges adel utan också talrika medlemmar av andra samhällsklasser, icke minst av borgarna i Stockholm, bland vilka Sigismund hade många anhängare.¹ De utrestas — liksom de i Linköping och annorstädes avrättades —egendom indrogs av Karl, som därvid kunde stödja sig på de stränga riksdagsbesluten av 1599 och senare. Några rättsliga former vid indragningarna iakttogos icke, utan förfarandet inskränkte sig till att Karl under motiveringar såsom »enär N.N. ock är en av den avvikne förrädarehopen» förklarade sig »vidkännas» egendomen. I klar strid mot såväl vad landslagen innehöll om att kvinna och övermage icke kunde bryta edsöre² som mot själva riksdagsbesluten utsträcktes vidare indragningarna till att omfatta även hustrurs giftorätt och omyndiga barns mödernearv. I praktiken tillgick det ofta så, att det lösa bohaget på gårdarna och i borgarhusen först prisgavs till »skövling» genom några av Karls lägre kreatur — hustrur till sådana kunde på Stockholms gator ses stoltsera i prydnader och klädesplagg, »adelig klädebonad», som tillhört de avrättade riksrådens änkor, och det finns vittnesbörd om hur små barn icke en gång fingo behålla en säng eller ett enda par skor. Därefter uppdrogs förvaltningen av den indragna fasta egendomen åt Karls fogdar. Dessa indragningar nådde efter handen enorm omfattning.³ I alla delar av landet funnos indragna gårdar, ofta bildande stora godskomplex, medan i Stockholm de gator voro lätt räknade, vid vilka icke åtminstone något hus plundrats av folk från slottet.
    I många fall donerades emellertid efter kortare eller längre tids fogdeförvaltning de indragna gårdarna och husen som belöning för visat nit till Karls handgångna män, ofta till nyinflyttade tyskar med tvivelaktigt föregående eller inhemska redskap av föga bättre sort. Dessa inväntade icke heller alltid, att egendomen först indrogs till kronan. I den dunstkrets av misstänksamhet och angiveri, som låg tjock över Karl IX:s hov, frodades allehanda utpressartyper, som under hot att angiva sina offer för konungen tvingade dem att för ringa eller intet vederlag skiljas från gård och grund. Exemplen härå äro i tidens handlingar många. Ett typiskt sådant är, hur Alf Eriksson Ikorn av bergsmannen Kristoffer i Nor tvangs att på denne överlåta sin gård Främsbacka i Falu socken. Enligt vad som sedermera framkom inför hovrätten⁴ uppnådde Kristoffer detta genom att hota Alf Eriksson med»att om jag icke får brev uppå Främsbacka, skall jag än giva konungen ettusen daler, då skulle jag laga att Alf skulle springa ifrån huvud». Genom detta Kristoffers yttrande synes f. ö. framskymta, att provision till Karl IX själv icke tedde sig som något otänkbart i dylika situationer. Kristoffer i Nor hade många likar. En av de allra värsta utpressarna var just Erik Jöransson.

 

¹ Se vidare N. AHNLUND, Kring Gustav Adolf (1930) s. 47 ff.

² Edsöresbalken kap. 36.

³ Se T. BERG, De särskilda fögderierna för förbrutna gods under Karl IX:s och Gustaf II Adolfs regeringar. Meddelanden från Svenska Riksarkivet 1927.

⁴ Svea Hovrätts liber causarum nr 1 fol. 33.

    Inför utsikten att sålunda se sig berövad alla andra ägodelar än det lilla, som kunde medtagas på resan till Polen, måste det för mången ha känts svårt att taga de yttersta konsekvenserna av sin politiska åskådning. Tydligt kommer, ehuru vid ett tillfälle längre fram i tiden, en dylik vånda fram hos Lucia Grothusen — Johannes Messenii stridbara hustru — då hon i sitt Stockholmshus inför en förtrogen »knippade ihop ett kläde, som hon hade i handen, och sade: Jag ville att allt det som mitt är vore i smått brutet guld uti ett sådant kläde och jag sedan vore på den ort, jag gärna ville».¹
    De åter, som reste ut och gingo brokiga öden till mötes i länderna söder om Östersjön, släppte aldrig den förlorade fädernejorden ur tankarna. Härom finnas många gripande vittnesbörd. Så berättar t. ex. en vandrande svensk student, Jöns Papist kallad, i ett hovrättsförhör hur han en gång i Warszawa träffade Gabriel Posse — kusin till Axel Oxenstierna och sedermera Sigismunds flottchef i Östersjön — och med honom hade ett samtal, varom protokollet¹ bl. a. förmäler:
    Då hade Gabriel Posse svarat honom: »Min gård Hellekis är ock borta med», och frågade Jöns, om han hade varit där. Då hade han sagt ja, och om någon skulle längta hem, så måtte I det göra, hade Jöns sagt, som haver där sådant skönt herresäte. Då hade han svarat, att hans fader haver fått gods därute, men hans broder vill draga in, han må se till om han kan förvärve dem igen i Sverige.

 

    Bakom frågan, om Jöns hade varit vid Hellekis, förnimmer man trots den följande karska hänvisningen till faderns nya gods i Polen, hur Gabriel Posse gick där nere i den polska kungaborgen och längtade hem till Kinnekulle.
    För många av dessa emigranter öppnade Karl IX :s död möjligheter att återvända till Sverige. Det försoningsverk, som här kom till stånd — levande skildrat av AHNLUND i hans stora Axel Oxenstiernabiografi² — är icke det minst beundransvärda i Gustaf Ⅱ Adolfs och Axel Oxenstiernas gemensamma gärning. Naturligt var emellertid, att de återvändande och deras anförvanter skulle sträva efter att återvinna den egendom, som frånrövats dem, liksom att inkräktarna icke voro sinnade att godvilligt släppa ifrån sig sitt rov. Striden mellan de båda lägren kom till stor del att utkämpas inför Svea hovrätt, vars första år äro fyllda av processer av detta slag. I dessa var de gamla ägarnas vanligaste angreppsmedel, att de gjorde gällande att indragningarna av egendomen skett på grund av s. k. omild berättelse eller mala narratio, d. v. s. att Karl IX genom felaktiga uppgifter från sina sekreterare eller andra godshungriga anhängare förletts att indraga egendom, som icke tillhört de landsflyktiga själva utan deras hustrur eller omyndiga barn. Om den som verkligen själv rest ur landet kunde det ibland också påstås, att han aldrig därute anslutit sig till rikets fiender. I fråga om gårdar, som åtkommits genom formellt frivilliga överlåtelser, brukade hävdas att föryttringen såsom skedd under tvång och utan föregående

 

¹ Svea Hovrätts liber causarum nr 14.

² AHNLUND: Axel Oxenstierna intill Gustav Adolfs död (1940) s. 147 ff.

uppbud till närmaste fränder vore ogill enligt lagen. För dessa argument var hovrätten i hög grad mottaglig, i all synnerhet som dess majoritet bestod av män, som genom släktförbindelser eller eljest stått den tidigare oppositionen mot Karl IX nära. Marken gungade därför under godsrövarna.
    Dessa, som i många fall voro Karl IX:s gamla tjänare, voro å andra sidan naturligen benägna att söka skydd hos den nye konungen. Ljung har påvisat, hurusom Erik Jöransson, vilken av hovrätten blev dömd från flera gårdar, redan på sommaren 1614 anropat Gustaf Adolf om hjälp mot den nya domstolen, och att konungen också från Narva gav sådan hjälp i form av ett förbud att före hans hemkomst exekvera en dom om gården Huvudsta.¹ På våren och sommaren 1615 var Erik Jöransson invecklad i en ny hovrättsprocess, denna gång med Johannes Messenius, som av honom återkrävde en del av arvet efter sin svärfader Arnold Grothusen. Även i denna rättegång har Erik Jöransson ivrigt sökt bistånd hos konungen. Då Messenius d. 8 juli 1615 inför hovrätten klagar över, att Erik Jöransson försummat att inställa sig vid närmast föregående rättegångstillfälle d. 1 juli, svarar sålunda denne, att Messenius »icke skulle bevisa honom sig hava undanhållit eller undanstungit, utan han hade varit ute i skären hos HKMt om sin sak hos HKMt att presentere och förhoppas, att denne lovlige Rätten härutinnan hade honom entskyllt.»² D. 28 juni hade konungen lämnat Stockholm för att sex dagar senare avsegla till sitt ryska fälttåg.³ Helt säkert har Erik Jöransson, medan konungen ännu var kvar i Stockholm, icke mindre enträget uppvaktat denne med klagomål över hovrätten. Som hela situationen tecknar sig med Gustaf Adolf beredande sig att lämna Sverige för lång tid framåt,⁴ varunder han skulle vara urståndsatt att från fall till fall räcka sin faders i hovrätten beträngda gamla tjänare en hjälpande hand, och med Erik Jöransson livligt sysslande i kulissen, är det i varje fall icke otillåtet att antaga möjligheten av att det just varit påtryckningar från Erik Jöransson som förmått konungen att före sin avresa improvisera stadgandet om beneficium revisionis. Det missnöje med hovrätten, som Erik Jöransson kunnat framkalla hos Gustaf Adolf, kan då också ha varit orsaken till att den förut omnämnda artikel 8 i konceptet till rättegångsprocessen blev struken, varigenom hovrättens ställning i förhållande till konungen även eljest blev mindre självständig än som från början tänkts. Framhållas må f. ö. också, hurusom konungen i ett samma dag som rättegångsprocessen eller d. 23 juni 1615 daterat brev till hovrätten med svar på tidigare av denna framställda frågepunkter⁵ bl. a.föreskriver, att hovrätten väl skall få upptaga besvär mot dem, som genom omild berättelse förskaffat sig kungliga donationsbrev, men icke

 

¹ Se LJUNG a. a. s. 67 ff.

² Svea Hovrätts liber causarum nr 1 fol. 7. Se ang. denna process vidare H. SCHUCK, Messenius. Några drag ur Vasatidens kulturhistoria, s. 171 ff, samt LJUNG a. a. s. 87 ff.

³ AHNLUND, Axel Oxenstierna intill Gustav Adolfs död, s. 191.

⁴ Han återkom först i slutet av maj 1616. Se LJUNG, a. a. s. 104.

⁵ Schmedemans s. 163.

fälla dom däröver, förrän konungen förklarat, huruvida han själv ville avhjälpa saken eller icke.
    Även om någon bindande bevisning icke skulle anses föreligga för att just Jöran Perssons son varit den indirekte upphovsmannen till den svenska revisionen, torde det likväl i belysning av vad nu framhållits i varje fall vara tydligt, att det nya rättsmedlets tillkomst ägt nära sammanhang med vad Ahnlund betecknar som den djupt betydelsefulla men lätt förbisedda inre spänning, som löper genom svensk historia under Gustaf Adolf.¹
    Oberoende härav kvarstår emellertid beträffande det nya rättsmedlet liksom beträffande hela hovrättsinstitutionen överhuvudtaget frågan, i vad mån man här har att göra med efterbildning av utländska företeelser. Meningarna härom äro delade. K. G. WESTMAN, vilken är den som senast ägnat frågan ett djupare studium, yttrar emellertid: »Få institutioner i vårt land torde ha tillskapats så fritt från utländsk påverkan som hovrätten genom rättegångsordinantian. I rättegångsprocessen äro visserligen utländska förebilder i vissa fall igenkännbara, men även den är i viktiga avseenden självständig. Dess båda nya rättsmedel, revision och besvär, äro sålunda utbildade från inhemska utgångspunkter. »² I omedelbar anslutning härtill säger Westman likväl vidare: »Att rättegångssättets utformning redan i de grundläggande författningarna påverkats av utländska förebilder, är emellertid tydligt. »²
    Författaren till föreliggande rader känner sig i varje fall tillsvidare icke fullt övertygad om riktigheten av det första av Westmans ovan återgivna uttalanden. Frågan om inhemska och utländska ingredienser i den yngre Vasatidens samhällsbyggande tillhör de mest fantasieggande i svensk historieforskning. Innan man kan instämma med Westman måste en noggrann jämförelse ha skett icke endast med franskt och tyskt utan också med nederländskt. Holland har lämnat förebilder vidså många andra av reformerna i den inre styrelsen under Gustaf II Adolf, att man icke utan vidare undersökning kan vara förvissad om, att så icke var fallet även vid nydaningen av domstolsväsendet. Och även om det skulle visa sig, att Westmans uttalande träffar rätt, är därmed likväl icke uteslutet, att den fortsatta utvecklingen av de nya institutionerna skett i anslutning till de former, i vilka domstolarna i kulturellt mera framskridna länder arbetade. Det kan, väl att märka, gå troll i ord. Om t. ex. därför i början av 1600-talet en nytillkommen domstol i ett europeiskt land av sina upphovsmän åsättes benämningen »parlament» utan att de därmed menat något särskilt, så får man likväl icke bli förvånad, om det förfarande, som sedan utbildas vid denna domstol, skulle befinnas ha lånat drag från processen vid de franska kungarnas gamla domstol, det över hela Europa berömda parlamentet i Paris.

Sture Petrén.

 

¹ AHNLUND, Kring Gustav Adolf, s. VIII.

² K. G. WESTMAN, Från landskapslagar till rikslag, Minnesskrift ägnad 1734 års lag (1934) s. 50. Jfr f. ö. av Westman här angiven äldre litteratur, särskilt N. EDÉN, Den svenska centralregeringens utveckling (1902) s. 113 f. Även ALMQUIST har i sin förut omnämnda uppsats i SvJT 1940 s. 475 varit inne på ämnet.