Förslag till ny lagstiftning om brott mot staten och allmänheten. Straffrättskommittén, vars förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott lett till att 20—23 kap. strafflagen erhållit ny lydelse (se SvJT 1940 s. 747, 1942 s. 427, 1943 s. 136 och 1944 s. 299), har 30 nov. 1944 avgivit betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944:69). I det nu avlämnade betänkandet föreslås upphävande av strafflagens 7 kap. och ny lydelse av 8—13, 19, 24 och 25 kap. Av strafflagens speciella del återstå därefter endast de i 14—18 kap. upptagna brotten mot person.
    Kapitelordningen i förslaget ansluter sig i huvudsak till gällande lags.
    8 kap. har visserligen redan undergått åtskilliga förändringar i samband med de båda världskrigen under innevarande århundrade, men kommittén har medtagit detta långa och svåröverskådliga kapitel i sin utredning främst för vinnande av bättre systematik. Hithörande bestämmelser ha även underkastats saklig överarbetning med stöd av de senaste årens erfarenheter.
    I förslagets 9 kap., som bär rubriken Om högmålsbrott, behandlas dels under namn av uppror det s. k. inrikes högförräderiet, dels majestätsförbrytelserna jämte en ny straffbestämmelse om skymfande av Sveriges flagga, vapen e. d., dels ock sådana förstadier till uppror eller majestätsbrott som väpnat hot mot laglig ordning och olovlig kårverksamhet.
    Förslagets 10 kap. handlar om brott mot allmän verksamhet och dess 11 kap. om brott mot allmän ordning. Sistnämnda kapitel inledes med en bestämmelse om upplopp, vilken motsvarar gällande regler om såväl upplopp som uppror. I övrigt behandlas här brott mot förrättningsfrid, motsvarande flertalet av de nu i 11 kap. upptagna brotten mot allmän frid, samt vidare bl. a. hets mot folkgrupp, brott mot trosfrid, fylleri, förargelseväckande beteende, djurplågeri och hållande av spelhus.
    I förslagets 12 kap. behandlas i huvudsak samma brott som i det nuvarande kapitlet. Förfalskning av handlingar behandlas som ett enhetligt brott, urkundsförfalskning, fördelat på tre svårhetsgrader. Gällande lags uppdelning på skilda brott efter olika typer av allmänna och enskilda handlingar skall alltså bortfalla.
    Förslagets 13 kap. motsvarar i gällande rätt dels det nuvarande menedskapitlet, dels stadgandena i strafflagen 16: 1—6 om falskt åtal och falsk angivelse, dels ock de nu provisoriskt i 12: 5 b, 6 a, 21 och 22 upptagna bestämmelserna om immateriell förfalskning.
    Förslagets 19 kap. handlar om allmänfarliga brott, vartill räknas mordbrand, härverk (d. v. s. åstadkommande av explosion, översvämning e. d.), sabotage, allmänfarlig förgiftning, förgöring och allmänfarlig vårdslöshet.

    Skadegörelsebrottet behandlas i förslagets 24 kap. och fördelas på tre svårhetsgrader. För den lindrigaste graden föreslås benämningen åverkan. Tillgrepp av de viktigaste naturprodukterna skall enligt förslaget bedömas som åverkan, alltså den lindrigaste graden av skadegörelse, om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter vid brottet är att anse som ringa; annars skall vad i 20 kap. är stadgat om tillgrepp äga tillämpning.
    I förslagets 25 kap. behandlas ämbetsbrotten, vilkas systematiska anordning väsentligt skiljer sig från gällande lags.
    Den nu föreslagna revisionen av speciella delen är så omfattande, att flera frågor tillhörande allmänna delen måst upptagas till prövning i samband därmed. Sålunda skola enligt förslaget i strafflagens 2 kap. införas nya bestämmelser om förverkande av brottsverktyg, vinning av brott och dylikt. 3 kap. skall erhålla helt ny lydelse. Kommittén föreslår, att den år 1942 införda bestämmelsen om försök sättes först i kapitlet och kompletteras med en bestämmelse om förberedelse. Enligt förslaget skola två former av verksamhet för förberedande av brott vara straffbara, nämligen att taga befattning med brottsverktyg, vederlag eller förlag samt att träda i förbindelse med annan för att förbereda, möjliggöra eller underlätta brott. Kommittén föreslår slutligen en fullständig omläggning av reglerna om fleras medverkan till brott. Enligt förslaget skall den principiella skillnaden mellan gärningsmannaskap och delaktighet bortfalla; även om i visst fall ingen kan straffas som gärningsman, skall envar som med råd eller dåd främjat gärningen vara straffbar, förutsatt att brottet kommit till stånd.

N. B.