Litispendens och resjudicata i skiljemannaförfarandet. En fråga, som varit föremål för delade meningar, är huruvida — sedan skiljenämnd avgjort en mellan parterna uppkommen tvist — den sålunda meddelade skiljedomen utgjorde hinder för den tappande parten att på grund av omständigheter, som tillkommit efter skiljedomen, inleda nytt skiljemannaförfarande angående saken.1
    Det framkomna spörsmålet sammanhänger uppenbart i första hand med frågan vilken rättsverkan som tillkommer den tidigare meddelade domen. En giltig skiljedom äger, såsom torde vara allmänt erkänt, flera beröringspunkter med domstols lagakraftägande dom; den innefattar ett slutligt avgörande av den materiella fråga, som hänskjutits till skiljemännen. I negativt hänseende torde skiljedomen i stort sett äga en med domstolsdomen jämförlig processhindrande verkan. Med domstolsdomen föreligger en olikhet därutinnan, att skiljedomen icke kan angripas genom de för den allmänna processen gällande extra ordinära rättsmedlen. Skiljedomen kan dock på grund av vissa brister av formell natur redan i och för sig vara en nullitet; denna nullitet är då icke beroende av särskild talan, även om något hinder icke föreligger att i vanlig rättegångsväg föra sådan talan. I vissa andra fall kan skiljedomen göras till föremål för klandertalan vid domstol; detta är förhållandet vid vissa mindre ingripande formella brister. Underlåtenhet av klander medför i dessa fall att skiljedomen icke i dessa hänseenden vidare kan angripas.
    Det nu sagda hänför sig till skiljedomar, då skiljeavtal slutits utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen. Ett sådant avtal

 

1 Se NJA 1936 s. 663; 1944 s. 638.

N. GÄRDE. 293skall enligt skiljemannalagen anses innebära, att parterna utfäst sig att åtnöjas med skiljedomen. Någon ytterligare prövning av det materiella rättsförhållande, som genom skiljedomen avgjorts, är alltså principiellt icke tillåten vare sig i domstolsväg eller genom nytt skiljemannaförfarande (jfr 3 kap. 46 § UL).
    Om sålunda skiljedomen i stort sett äger en med domstolsdom jämförlig rättskraftsverkan av processhindrande natur, torde vid bedömandet av dennas gränser i objektivt hänseende väsentligen samma synpunkter göra sig gällande som i fråga om domstolsdomar. Rättskraften är begränsad till den genom domen avgjorda saken d. v. s. det materiella rättsförhållande, varom talan väckts (jfr nya RB 17: 11). Även frågan om identitet föreligger mellan en tidigare och en senare väckt talan bör besvaras efter samma grunder. Ett särskilt spörsmål, som varit föremål för övervägande, är huruvida den tidigare domens rättskraft även sträcker sig till sådana efter domen tillkomna nya fakta, som äro ägnade att verka rättsgrundande, rättsupphävande eller rättsförändrande i förhållande till det tidigare avgjorda rättsförhållandet. I allmänhet torde anses, att domen hänför sig till rättsläget mellan parterna i ett visst tidmoment och att efter tillkomsten av nya rättsfakta en ny sak kan komma att föreligga. I vissa fall kan ock i domen ha uttryckligen angivits, att domens omedelbara verkan upphör eller eljest är beroende av, om ett nytt rättsfaktum av viss angiven karaktär tillkommer. I övrigt har en sådan dom samma karaktär som en vanlig dom. Förbehållet har emellertid den betydelsen, att därav tydligt framgår, att det angivna rättsfaktum icke ingått i prövningen.
    Även om goda skäl kunna anföras till stöd för en begränsning av den tidigare domens rättskraft vid s. k. factum superveniens, synes dock uppenbart, att ett viktigt förbehåll bör göras. Den omständigheten, att ett nytt rättsfaktum tillkommer efter domen, torde ur processuell synpunkt icke ensamt böra berättiga till ny talan. Det avgörande, som ägt rum i domen, kan direkt eller indirekt omfatta även det nya rättsfaktum. I det åberopade rättsfallet — utbekommande av brandskadeersättning — hade försäkringsbolaget berättigats att innehålla försäkringsbeloppet till dess försäkringstagaren blivit genom lagakraftägande dom frikänd eller förklarats icke kunna åt saken fällas i anledning av branden. Av denna ståndpunkt — som för sakens återupptagande uppenbart förutsätter domstols prövning av försäkringstagarens straffrättsliga ansvar — torde omedelbart följa att ett påstående om, att åtal för brottet preskriberats eller försäkringstagaren avlidit eller frågan om ansvar eljest förfallit, skulle varit utan inverkan på avgörandet. Såsom KALLENBERG framhållit, måste fritt bedömas, om den nytillkomna omständigheten har karaktären av ett nytt självständigt faktum (Svensk civilprocessrätt, andra bandet VI s. 1372). Huruvida ett factum superveniens föreligger i förhållande till den tidigare domen, beror alltså på en tolkning av denna och innebörden i det avgörande, som träffats genom domen.
    Frågan huruvida ett factum superveniens i förhållande till den tidi-

294 N. GÄRDE.gare domen föreligger är, såsom berörande denna doms rättskraftsverkan, av processuell natur; det åberopade factums betydelse i och för sig för det materiella rättsförhållandet ingår icke i denna prövning. Vad angår domstolsprocessen föreligga ej i detta fall några svårigheter; reglerna om res judicata som rätttegångshinder äga härvid omedelbar tillämpning.
    Mera tveksam ställer sig frågan om förfarandet i skiljedomsprocessen. För besvarande av denna fråga erfordas en undersökning av ordningen för behandling av frågor om rättegångshinder vid denna processform.
    Ett slag av rättegångshinder, som behandlas i gällande skiljemannalag, är litispendens. Enligt 1 § andra stycket i lagen må skiljemännen ej upptaga fråga, varom rättegång eller lagsökning pågår, med mindre anmälan om målets nedläggande skett hos rätten. Motsvarande besämmelse återfanns redan i äldre skiljemannalagen. Har skiljedom meddelats, ehuru mot skiljemannaförfarandet förelåg sådant hinder, är enligt uttryckligt stadgande i 20 § p. 3 nya skiljemannalagen skiljedomen ogill. Denna verkan inträdde ock enligt äldre skiljemannalagen; den innefattades uti bestämmelsen i 15 § om skiljedoms ogiltighet, då skiljemännen dömt i fråga, som ej enligt lag må skjutas under skiljemän. Uppkommer i skiljemannaförfarandet fråga om litispendens i förhållande till en vid domstol väckt talan, ha i första hand skiljemännen att pröva denna fråga. Anses litispendens föreligga, skall tydligen skiljemannaförfarandet inställas. Skulle resultatet av prövningen vara det motsatta, böra skiljemännen meddela skiljedom. Denna prövning är emellertid icke bindande; frågan kan dragas under domstols prövning och vid denna skall, om litispendens anses föreligga, skiljedomen förklaras ogiltig. De ifrågavande bestämmelserna ha uppenbarligen tillkommit i syfte att förebygga att en domstols dom komme att konkurrera med en skiljedom. Ur samma synpunkt måste emellertid motsvarande bestämmelser böra gälla, då samma sak upptagits till prövning inför olika skiljenämnder liksom då, utan att nytt skiljeavtal träffas, en redan av skiljemän avgjord sak upptages till nytt skiljemannaförfarande. Ehuru skiljemannalagen på denna punkt icke innehåller någon uttrycklig bestämmelse, föreligger i samtliga nu berörda fall rättegångshinder av väsentligen samma natur; någon rimlig anledning att behandla dessa fall olika torde icke kunna påvisas. Även i dessa fall böralltså prövning i rättegångsväg stå öppen. Detta resultat torde ock stå i överensstämmelse med skiljemannainstitutets karaktär. Detta åsyftar ett materiellt avgörande av en tvist, varom förlikning kan träffas. De frågor om rättegångshinder, som därvid kunna uppkomma, äro icke till sin natur dispositiva; de skola bedömas efter allmänna processuella regler. Med en viss rätt kan därför sägas att de, enligt ordalagen i 20 § p. 3 gällande skiljemannalag, angå fråga, som ej enligt lag måskjutas under skiljemän. Samma ståndpunkt har ock Högsta domstolen intagit i ett tidigare rättsfall (NJA 1930 not. A 138).
    Såsom redan framhållits är den prövning, som sålunda tillkommer

LITISPENDENS OCH RESJUDICATA. 295domstol, av processuell natur. I fall, då factum superveniens åberopas, har domstolen alltså att taga ståndpunkt såväl till frågan huruvida överhuvudtaget ett sådant faktum som det åberopade kan göras gällande som grund för ny talan som ock, därest denna fråga principiellt besvaras jakande, om i det särskilda fallet det åberopade factum är i processuell mening superveniens. Däremot har domstolen ej att pröva, huruvida det åberopade factum verkligen föreligger; denna prövning tillkommer, om ny talan är tillåten, enbart skiljemännen.
    Uti det åberopade rättsfallet av år 1936 har Högsta domstolens majoritet ingått i prövning av det nytilkomna factums förhållande till den tidigare domen samt därvid funnit talan, grundad på detta factum —lagen den 16 februari 1934 om upphävande av 17 kap. 32 § första punkten RB — icke kunna upptagas till prövning. Minoriteten har däremot ansett att det på grund av det mellan parterna gällande skiljeavtalet tillkommit skiljemän att pröva jämväl den uppkomna frågan om det åberopade nya rättsfaktum. Av denna formulering framgår ej, om reservanterna ingått i något bedömande av det åberopade factumsförhållande ur rättskraftssynpunkt till den tidigare domen eller om de ansett att ej heller denna prövning tillkomme domstol. Som framgår av den föregående framställningen, bör domstolen företaga en sådan prövning. Om reservanterna velat överlämna även denna till skiljemän, ha de enligt min mening icke tillräckligt beaktat det behov av rättsskydd för en redan avkunnad, giltig skiljedom, som även av praktiska skäl gör sig starkt gällande.

N. Gärde.