SVENSK RÄTTSPRAXIS. STRAFFRÄTT 1939—1943.
AV
BYRÅCHEFEN FÖR LAGÄRENDEN IVAR STRAHL.
Denna artikel utgör fortsättning på hovrättsrådet ERIK BERGENDALS översikter över svensk rättspraxis på straffrättens område åren 1931—1938, vilka finnas införda i SvJT 1936 s. 590 ff. och 1940 s. 684 ff. Där ej annat anges, avse hänvisningarna till lagrum strafflagen.
Dolus eventualis. I NJA 1941 s. 466 fällde HD en man, som haft samlag med en kvinna under femtonårsåldern under sådana omständigheter att HD fann det uppenbart att det för honom, om han än icke med säkerhet visste att kvinnan icke fyllt femton år, dock måste ha framstått såsom synnerligen tvivelaktigt huru därmed förhöll sig. Vid första påseende kan det synas, som om HD härvid, i enlighet med en mening som STJERNBERG tidigare framställt såsom möjlig,1 ansett culpa med avseende å kvinnans ålder vara tillfyllest för straffbarhet. Det är emellertid föga troligt, att HD omfattat denna åsikt. Vid den skärpning av straffet enligt 18: 8, som ägde rum år 1937, utgingo de sakkunniga uttryckligen från att culpa i detta hänseende icke skulle vara tillräcklig (NJA II 1937 s. 367). De förutsatte vetskap hos gärningsmannen om att kvinnan ej fyllt femton år men torde ej ha velat med detta uttalande utesluta dolus eventualis. Det är att förmoda, att HD med sitt uttryckssätt avsett denna form av dolus.2 De av HD använda ordalagen följa emellertid icke den definition på dolus eventualis, som strafflagskommissionen och efter denna straffrättskommittén givit. Enligt denna definition kräves, för att dolus eventualis skall föreligga i förhållande till en effekt, att gärningsmannen insett att effekten möjligen kan inträffa samt att förhållandena äro sådana att det måste antagas att han skulle företagit handlingen även om han varit säker på att effekten skulle inträffa.3 Skånska HovR:n förklarade i nära anslutning till denna definition uttryckligen, att det måste för visst antagas att mannen, därest han ägt kännedom om kvinnans ålder, icke skulle låtit sig avhålla från gärningen. I NJA 1942 s. 420 använde Skånska
HovR:n däremot, likaledes i ett mål där tillämpning av 18: 8 var i fråga, den av HD i 1941 års rättsfall använda formuleringen och HD tog ej avstånd därifrån. En tredje formulering, för vilken en förebild finnes i NJA 1924 s. 32, användes i NJA 1942 s. 358. I 1924 års rättsfall hade dömts för uppsåtligt mordförsök under motivering, att de ifrågavarande personerna handlat i uppsåt att tillfoga offren sådan skada varav livets förlust kunnat bliva en följd. I överensstämmelse härmed dömde Svea HovR i 1942 års rättsfall en man enligt 14: 10 under motivering, att han måste antagas ha insett att svår kroppsskada kunde bliva en följd av misshandeln. I HD ansåg en ledamot, att mannen icke kunde anses ha haft uppsåt att tillfoga svår kroppsskada, men pluraliteten fann ej skäl att göra ändring i hovrättens utslag.
Mot båda de uttryckssätt som domstolarna använt i de ifrågavarande rättsfallen kan anmärkas, att de egentligen mera tyckas ange culpa än dolus. Den sist anförda typen av domsmotivering förefaller att framhäva det för medveten culpa karakteristiska. Det är dock ingalunda säkert, att domstolarna med dessa domsmotiveringar velat taga avstånd från strafflagskommissionens och straffrättskommitténs dolusbegrepp. Troligen har det blott ansetts lämpligt att mildra den skärpa, som skulle utmärka en domsavfattning enligt kommissionens och kommitténs definition. Det måste nämligen medges, att det kan vara föga tilltalande att slunga en åtalad i ansiktet ett omdöme om huru han skulle ha handlat därest han känt till mer än han visas ha vetat. Särskilt bjuder det måhända emot att, där ovisshet råder om den tilltalades kännedom angående förhållandena vid gärningens begående, utsäga, att han skulle förövat gärningen även om han vetat hur det förhöll sig. STJERNHERG har ifrågasatt, att svensk rättspraxis icke skulle vara främmande för att ådöma ansvar för uppsåtligt brott i vissa fall där det hypotetiska bedömandet ger negativt svar men där de till brottet hörande omständigheternas inträde eller förefintlighet för gärningsmannen i handlingsögonblicket tett sig höggradigt sannolikt.1 De ifrågavarande rättsfallen kunna emellertid icke utan vidare åberopas såsom stöd för detta uttalande. I ingen av domsmotiveringarna förekommer något framhållande av att de ifrågavarande omständigheterna skulle tett sig särskilt sannolika för gärningsmannen. Att låta den högre eller lägre graden av sannolikhet vara avgörande för frågan, huruvida dolus är för handen, inger ock så till vida betänkligheter, som gränsen kring dolusbegreppet därmed blir flytande. Det torde vara att föredraga att hålla fast vid strafflagskommissionens och straffrättskommitténs begreppsbestämning. Att frågan, huruvida uppsåt skall anses föreligga, därmed blir beroende av ett hypotetiskt prov, är visserligen en svaghet hos uppfattningen, men denna erbjuder å andra sidan fördelen av en åtminstone teoretiskt sett klar gräns mellan dolus och culpa, och den anknyter också till det allmänna föreställningssättet, då den medger
att ordet uppsåt omskrives med uttrycket »med vett och vilja». — Jfr NJA 1942 s. 691 nedan under 10 kap.
Nåd. Under de här ifrågavarande åren har i ett flertal fall fråga uppstått, huruvida gjord ansökan om nåd innefattat ämne som kan utgöra föremål för sådant beslut. I NJA 1939 s. 560 ansågs, med en avvikande mening, ansökan om villkorlig frigivning innefatta sådant ämne. I NJA 1939 s. 433 ansågs, mot fångvårdsstyrelsens mening, ansökan att bliva på prov utskriven från interneringsanstalt för återfallsförbrytare likaledes innefatta sådant ämne, och på enahanda sätt bedömdes i NJA 1941 s. 366 en ansökan om utskrivning på prov från anstalt för ungdomsfängelse. I NJA 1940 s. 753 fann däremot HD:s pluralitet ansökan om utskrivning på prov från tvångsuppfostringsanstalt icke innefatta sådant ämne, och K. M:t lämnade ansökningen utan avseende. Dessa frågor ha i litteraturen senast behandlats av EEK, Administrativa frihetsberövanden, 1943 s. 151 ff.
2 kap. I NJA 1939 s. 305 dömdes ett par psykiskt tämligen undermåliga pojkar, den ene enligt undersökningsläkarens uppfattning en 5:6-a, till ungdomsfängelse. Det under förarbetena till ungdomsfängelselagen gjorda uttalandet, att denna strafform vore avsedd endast förs. k. »raske Drenge» har desavouerats av utvecklingen. Genom uppdelning av klientelet på skilda anstalter har ungdomsfängelse gjorts till en ändamålsenlig strafform även för psykiskt undermåliga. Se härom SCHLYTER i SvJT 1939 s. 484 ff., T. LINDBERG i SvJT 1941 s. 553, GÖRANSSON i Nordisk Tidsskrift for Strafferet 1941 s. 171 ff. och strafflagberedningen i dess betänkande angående strafflagens tillräknelighetsbestämmelser m. m. (SOU 1942: 59) s. 93 f. I NJA 1942 s. 353 dömdes en pojke till ungdomsfängelse under åberopande av att han jämväl i ett annat mål funnits skyldig till brott (jfr NJA 1941 s. 201 nedan under 5 kap.).
Enligt 19 § ungdomsfängelselagen skall, där någon som dömts till ungdomsfängelse misstänkes att ha begått annat brott före frigivningen eller tillsynstidens utgång, det ankomma i Stockholm på förste stadsfiskalen och eljest på landsfogden att efter ungdomsfängelsenämndens hörande avgöra, huruvida allmänt åtal lämpligen bör ske. (Liknande bestämmelser finnas i tvångsuppfostringslagen 14 §, barnavårdslagen 44 § 4 mom. och alkoholistlagen 49 a §.) I NJA 1943 s. 636 förklarade pluraliteten inom HD, att denna paragraf icke var tilllämplig på krigsrättsmål. Två ledamöter ansågo, att vederbörande krigsfiskal bort höra ungdomsfängelsenämnden men att hans underlåtenhet icke utgjorde hinder för prövning av åtalet. Pluralitetens mening inger betänkligheter, därest den, såsom ordalagen ge vid handen, utesluter krigsrättsmål från den i 19 § ungdomsfängelselagen stadgade lämplighetsprövningen. Att sådan prövning när det gäller dessa mål näppeligen torde kunna ske genom förste stadsfiskalen i Stockholmeller landsfogde, synes icke behöva utesluta, att krigsfiskalen prövar åtalets lämplighet. Den av HD:s pluralitet intagna ståndpunkten torde i allt fall icke böra få motsvarande tillämpning i fråga om SL 20: 12, 21:11 och 22:10. Beträffande de i de båda sistnämnda av dessa lag-
rum jämte andra avsedda brotten oredligt förfarande, olovligt förfogande och olovligt brukande, är den i lagrummet stadgade lämplighetsprövningen grundad i själva brottskonstruktionen.
Sedan en person efter nöjdförklaring börjat undergå honom för visst brott ådömt straffarbete, blev han, innan utslaget vunnit laga kraft gentemot åklagare och målsägande, för tidigare brott dömd till sammaslags straff och förklarade sig därefter nöjd även med det senare utslaget samt villig att undergå den därigenom ådömda bestraffningen. Denna förklaring ansågs emellertid i NJA 1942 s. 417 av HD icke vara en lagligen gällande nöjdförklaring och således icke utgöra hinder för hovrätten att till prövning upptaga de besvär den dömde anfört över det senare utslaget. Med nöjdförklaring avses nämligen, anförde HD:s pluralitet, att den ådömda bestraffningen genast skall gå i verkställighet, men i detta fall hade, då den senare förklaringen avgavs, verkställighet av det först ådömda straffet redan börjat, och vid sådant förhållande kunde med hänsyn till regeln i 4:4 andra stycket sista punkten det sist ådömda straffet ej verkställas. — Villkorligt dömd ansågs i SvJT 1943 rf s. 12, ehuru han dömts enligt 5: 6, ha tillräckliga själsförmögenheter för att nöjdförklaring av honom skulle vara giltig.
Medan en man, som för brott dömts till straffarbete vilket börjat verkställas d. 14 mars 1942, undergick straffet, förekom till verkställighet ett utslag, varigenom gemensamt straff ådömts honom för nämnda och ett annat brott. Fråga uppstod i NJA 1942 s. 439 om strafftidens beräkning. Överståthållarämbetet utlade det gemensamma straffet, 9 månaders straffarbete, efter kalendern från d. 12 maj 1942, då utslaget förelåg till verkställighet. Med den därvid erhållna slutdagen, d. 12 febr. 1943, såsom utgångspunkt avräknade överståthållarämbetet sedan vad den dömde utstått av det honom förut ådömda straffet, en månad 28 dagar. Slutdagen blev då d. 15 dec. 1942. Häröver besvärade sig emellertid den dömde, med yrkande att slutdagen för bestraffningen måtte fastställas till d. 14 dec. 1942, vilken dag 9 månader förflutit från det bestraffningen tagit sin början. Svea HovR och en majoritet av fyra ledamöter inom HD funno ej skäl att göra ändring i överståthållarämbetets resolution, men tre justitieråd funno straffet böra, såsom den dömde yrkat, sluta d. 14 dec. 1942. Enahanda fråga förelåg till bedömande också i SvJT 1941 rf s. 41, varest Svea HovR biträdde överståthållarämbetets ståndpunkt, och i SvJT 1943 rf s. 23, där en annan division av Svea HovR intog motsatt ståndpunkt. Hovrättsrådet BOYE, som deltog i sistnämnda avgörande, har i SvJT 1943 s. 246 f.f. utvecklat sin åsikt. Till Boyes framställning må fogas en erinran, att ådömande av gemensamt straff enligt 4: 3 i det vida övervägande antalet fall sker efter rannsakning som åstadkommer avbrott i det förut ådömda straffet, varefter den dömde återintages för att undergå det gemensamma straffet. Det är i ett mindre antal fall, som verkställigheten av det först ådömda straffet skulle kunna utan avbrott övergå i verkställighet av det gemensamma straffet. Det förtjänar också framhållas, att när dom-
stol dömer till gemensamt straff som är lika med ett förut ådömt redan verkställt straff, domstolen kan i utslaget förklara, att det gemensamma straffet skall anses verkställt genom det tidigare ådömda straffet.1 En annan fråga om beräkning av strafftid förelåg i NJA 1940s. 694. Då två straff, utgörande det ena straffarbete i fyra månader och det andra fängelse i fem dagar (förvandlingsstraff), förekommit till gemensam verkställighet, ansågs i detta rättsfall strafftiden skola bestämmas så, att sedan fängelsestraffet förklarats skola övergå till straffarbete i två dagar, dessa beräknades följa efter det i månader ådömda straffarbetet. Om, såsom skulle ha kunnat ske, sammanläggning ägt rum till ett straff om straffarbete i fyra månader två dagar, skulle riktigheten av beräkningssättet ha framgått redan av ordalagen i 2 § 1898 års lag om beräkning av strafftid. Den dömde hade yrkat, att tiden skulle beräknas på det för honom lindrigaste sättet, vilket var att de två dagarna utlades först och därefter den övriga strafftiden. I NJA 1940 s. 592 förelåg fråga om beräkning av strafftid vid avbrott i bestraffningen på grund av sjukhusvistelse utom anstalten. Fången hävdade, att strafftidens slutdag skulle försenas med så många dagar som avbrottet varat, i detta fall 41 dagar, men överståthållarämbetet och domstolarna räknade efter kalendern. Som han överförts till sjukhuset d. 12 sept. och återförts d. 23 okt., hade avbrottet varat en månad 11 dagar. Till den förut bestämda slutdagen, d. 9 okt., lades därför först en månad enligt kalendern och därefter 11 dagar.2
3 kap. I NJA 1941 s. 473 dömde HD med fyra röster mot tre, i likhet med RR:n, en man jämlikt 3: 5 för stämpling till fosterfördrivning, under åberopande av att mannen, som gjort kvinnan havande, i samråd med henne beslutat att låta fördriva fostret, samt att han vidtalat fosterfördriverskan och erlagt betalning för dennas åtgärder. Minoriteten dömde däremot, i likhet med Skånska HovR:n, mannen jämlikt 3: 1 för anstiftan av fosterfördrivning. Det överensstämmer med gängse uppfattning, att bestämmelsen om stämpling tager över bestämmelsen om anstiftan. Rättsfallet är ett exempel på de många svåra och ganska onyttiga frågor, till vilka 3 kap:s långt drivna uppdelning på olika bestämmelser ger upphov. — Innehaverskan av en sjukvårdsaffär sålde, enligt NJA 1942 s. 15, en gummisond och överträdde därmed KF d. 9 sept. 1938 med vissa bestämmelser ang. fosterfördrivande medel. Köparen förövade sedermera fosterfördrivning å annan person med användande av sonden. Säljaren dömdes i alla instanserna förutom för överträdelsen även för delaktighet i fosterfördrivningen. Enligt HD:s utslag ansågs det utrett, att det stått klart för henne att köparen planlagt ett fosterfördrivningsbrott om hon än icke visste å vilken kvinna den brottsliga behandlingen skulle företagas. En ledamot av HD ansåg det icke styrkt, att säljaren ägde kännedom om att sonden
var avsedd att användas vid ett redan planlagt brottsligt förfarande, och frikände därför från delaktighetsansvar. Straffbar delaktighet har sålunda ansetts kunna föreligga, ehuru den delaktige icke har uppsåt i förhållande till något visst brott. HAGSTRÖMER, som delar denna mening, framhåller, att rättsstridighetsrekvisitet i hithörande fall ofta leder till straffrihet emedan det vore för mycket att begära av en affärsman att han avstår från att sälja en vara blott för det han inser att kunden har något ont i sinnet.1 I förevarande fall var emellertid försäljningen rättsstridig såsom förbjuden i den nämnda förordningen. Av motiveringen i HD synes framgå, att man ansett en förutsättning för delaktighetsansvar i förevarande fall vara att ett brott var planlagt då den medverkandes gärning utfördes. Det måste ifrågasättas, om en sådan förutsättning kan uppställas. Måhända har det förefallit naturligt att anse ansvar för överträdelse av förbudet i förordningen vara tillräcklig reaktion, om överträdelsen äger rum innan ännu säljaren veterligen något fosterfördrivningsbrott blivit planlagt. I regel få dock bestämmelser i specialstraffrätten icke anses utesluta delaktighetsansvar enligt strafflagen. Även NJA 1939 s. 472 är av intresse fördelaktighetsläran. Skånska HovR:n och två ledamöter av HD dömde nämligen i detta rättsfall en person för delaktighet enligt 3: 3, ehuru gärningsmannen gick strafflös enligt 5: 5. I motiveringen anförde de två justitieråden, att den delaktige ej kunde antagas ha ägt kännedom om gärningsmannens bristande tillräknelighet. Hade han vetat att gärningsmannen var otillräknelig, skulle han varit att döma för medelbart gärningsmannaskap, men då han var okunnig om gärningsmannens otillräknelighet, kunde han ej dömas för mer än delaktighet. För delaktighetsansvar förutsättes visserligen i princip, att gärningsmannen kan straffas, men från denna grundsats torde få göras undantag i ett fall sådant som det ifrågavarande, där det objektivt sett föreligger gärningsmannaskap.2 Pluraliteten inom HD frikände den tilltalade på skäl som ej sammanhänga med delaktighetsläran. Se om målet vidare nedan under 23 kap. — Se NJA 1943 s. 33 nedan under 8 kap. och NJA 1941 s. 464 nedan under 21 kap.
4 kap. Enligt 2: 17 skall, om den som förskyllt avsättning eller mistning av befattning på viss tid ej är i besittning av den befattning vari han förbrutit sig, han i stället dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. I NJA 1939 s. 528 hade HR och HovR dömt en f. d.kassaförvaltare i barnavårdsnämnd och i arbetslöshetskommitté för förskingringar som han förövat medan han innehade dessa befattningar att hållas till straffarbete ävensom att i stället för att vara avsatt från befattningarna, vilka han ej längre innehade, böta visst antal dagsböter. HD dömde honom emellertid under åberopande av grunderna för 4: 1 allenast till straffarbete såsom gemensamt straff avseende jämväl vad han enligt 2:17 förskyllt i stället för avsättning.
Vid ådömande av ansvar för vållande till annans död genom ovarsamt förande av bil tillämpades i NJA 1940 s. 9 ej allenast 14:9 utan ock vissa paragrafer i vägtrafikstadgan samt 4:1. En bestämmelse i allmänna strafflagen om straff för vållande torde nämligen i regel ej konsumera specialstraffrättsliga stadganden.
Bestämmelsen i 4:3 om ådömande av gemensamt straff, där någon efter att genom lagakraftvunnet utslag ha dömts till fängelse eller straffarbete på viss tid övertygas om brott som förövats innan verkställighet av nämnda straff börjat och likaledes förskyller fängelse eller straffarbete på viss tid, har i NJA 1943 s. 708 funnits icke vara tillämplig, när det första utslaget avser förvandlingsstraff för böter; med fängelse skall således i 4: 3 förstås allenast omedelbart för brott ådömt fängelse.
En man dömdes av RR till fängelse, NJA 1939 s. 463 I. På hans talan bragtes målet sedermera under HD:s prövning. I HD upplystes, att han under målets vandring genom instanserna förövat ett nytt brott och därför dömts till fängelse genom utslag som vunnit laga kraft. Emedan det i HD ifrågavarande brottet således förövats innan verkställighet av straffet för det senare brottet börjat, fann HD 4:3 tilllämplig och ådömde gemensamt straff för brotten utan hinder av att mannen av RR:n fällts till straff för det ifrågavarande brottet innan han dömdes för det senare brottet. I ett i anslutning till detta mål under II refererat rättsfall (s. 464) hade den tilltalade likaledes under målets gång genom instanserna dömts till frihetsstraff för annat brott. Detta utslag hade emellertid icke vunnit laga kraft, och 4: 3 kunde därför icke tillämpas. HD omnämnde emellertid utslaget med hänsyn till stadgandet i 4: 4.
I NJA 1941 s. 476 refereras ett fall, som kan förefalla likartat med det första av de båda målen från 1939 men som i ett väsentligt avseende skiljer sig från detta. Den tilltalade hade förut dömts till fängelse för bedrägeri och avtjänat (eller börjat avtjäna) detta straff. I det förevarande målet övertygades han om att före straffverkställighetens början ha förövat ännu ett bedrägeribrott. RR:n och HovR:n ådömde jämlikt 4: 3 gemensamt straff för de nu nämnda brotten. Sedan målet bragts under HD:s prövning, begick den tilltalade ytterligare bedrägerier m. m. och dömdes därför av RR:n till straffarbete genom utslag som vann laga kraft innan HD meddelade sitt utslag. HD förklarade, att enligt 4: 3 gemensamt straff skulle ådömas för samtliga brotten, undanröjde straffbestämningen i RR:ns senaste utslag och ådömde ett gemensamt straff för hela brottsligheten. Nämnda lagrum är emellertid avfattat för det enkla fallet, att blott en straffdom ligger i tiden efter det brott som är i fråga. Har en tilltalad först dömts till ett straff och börjat avtjäna detta samt därefter begått nya brott, får vid avdömande av de sistnämnda icke ådömas gemensamt straff enligt 4:3 för hela brottsligheten. Lagföres han senare för brott förövat före första straffverkställigheten, skall detta, under vanliga förutsättningar, medföra, att 4: 3 tillämpas beträffande alla de brott som ligga i tiden före denna straffverkställighet, men domen över de senare begångna brotten tor-
de böra lämnas orubbad. En tolkning, enligt vilken båda domarna skulle bringas att återgå, medför svårigheter, emedan det kan inträffa att summan av de ådömda, och kanske verkställda, straffen är större än det högsta straff som kan ådömas vid gemensam prövning av hela brottsligheten. Den tanke, som ligger till grund för 4: 3, torde vara, att när någon skall avtjäna frihetsstraff, verkställigheten regelmässigt bör avse all brottslighet av allvarligare art som han förövat; har han förut undergått frihetsstraff, bör verkställigheten avse all brottslighet av allvarligare art som han förövat sedan han senast frigavs (eller, mera noggrant uttryckt, senast börjat avtjäna frihetsstraff). Har något brott kommit att lämnas utanför verkställigheten, bör förhållandet rättas till med hjälp av gemensamt straff enligt 4: 3. Detta gemensamma straff bör tydligen icke omfatta även brott, som förövats efter verkställighetens början. För det fall, som avses i 4: 3 första stycket andra punkten, har dock medgivits en avvikelse härifrån, men om tillämpning av denna bestämmelse synes ej ha varit fråga i rättsfallet.
Emedan återfallsbrott redan i och för sig var grovt, åberopades i NJA 1943 s. 442 icke 4: 14; se BECKMAN i SvJT 1944 s. 307.
Då en person, som enligt lagen d. 22 april 1927 om internering av återfallsförbrytare internerats första gången och utskrivits på prov, begått nytt brott och med anledning därav dömts till straffarbete över ett år, ansågs i NJA 1942 s. 429 nytt förordnande om hans internering kunna meddelas allenast på livstid. Detta ansågs nämligen vara innebörden av 7 § nämnda lag. Någon motsvarighet till §:n finnes icke i 1937 års ännu ej ikraftträdda lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.
5 kap. I SvJT 1942 rf s. 63 ansågs med hänsyn till lagen om beräkning av lagstadgad tid, att barn icke fyllt femton år förrän vid utgången av den dag under femtonde kalenderåret efter barnets födelseår, som genom sitt tal i månaden motsvarar dagen för födelsen.
I NJA 1939 s. 140 förekom fråga, huruvida en man som förövat homosexuell otukt befunnit sig i sådant sinnestillstånd som avses i 5: 5 eller 5: 6. Enligt utlåtande av överläkaren vid ett sinnessjukhus, på vilket han efter delfående av stämningen låtit intaga sig, led han av konstitutionell bisexualitet, hörde under 5: 5 och var i behov av ytterligare en tids vård på sinnessjukhus. En annan sinnessjukläkare, som efter förordnande av medicinalstyrelsen undersökt honom, hänförde honom likaledes under 5:5 men fann honom ej vara i behov av vård på sinnessjukhus. Medicinalstyrelsen yttrade, att han på grund av psykisk abnormitet varit av sinnesbeskaffenhet som avses i 5:5, att han icke var i behov av vård å sinnessjukhus men att han borde ställas under tillsyn av hjälpverksamhet för psykiskt sjuka. Allmänne åklagaren anförde, att homosexuell läggning icke ensam för sig kunde medföra straffrihet och att den tilltalade enligt uttalande i motiveringen tillden förordnade undersökningsläkarens utlåtande icke företedde någrasom helst tecken på sinnessjukdom. Domstolarna dömde honom jämlikt 18:10 utan tillämpning av vare sig 5:5 eller 5:6. Endast i hovrätten
förekom en avvikande mening: ett hovrättsråd fann 5: 6 tillämplig. I NJA 1940 s. 593 förekom enahanda fråga. Den förordnade undersökningsläkaren hänförde den tilltalade under 5: 5 samt förklarade, att han var i behov av vård på sinnessjukhus. Vid undersökning hade dock icke funnits några symptom tydande på att han lede av sinnessjukdom i egentlig bemärkelse. Icke heller hade något framgått, som gjorde att han kunde betraktas som intellektuellt undermålig. Däremot hade han visat en viss etisk-moralisk undermålighet. Han vore en höggradigt asocial, sexuellt abnorm personlighet. Från kriminalpolitisk synpunkt vore intagande å sinnessjukhus den lämpligaste möjliga åtgärden för att kunna under en längre tid ernå betryggande kontroll över honom. RR:n, en ledamot av HovR:n och HD:s majoritet funno varken 5: 5 eller 5: 6 tillämplig. HovR:ns majoritet och två ledamöter av HD tillämpade däremot 5: 5. I NJA 1941 s. 620 fann HD:s majoriteten man, som hemfallit åt höggradigt spritmissbruk och förskingrat för att få medel därtill, falla under 5: 6 men blott beträffande senare delen av den tid under vilken hans brottsliga förfaranden pågingo. I NJA 1940 s. 289 funno de lägre instanserna i likhet med medicinalstyrelsen, att en något mer än 50-årig hemmansägare, som bl. a. förövat misshandel på landsfiskalen när denne besökte hans gård i tjänsteärende, föll under 5: 5. Emedan han enligt medicinalstyrelsens utlåtande var i behov av vård å sinnessjukhus, något som återgavs i utslaget, överklagade han detta. HD:s majoritet fann, i likhet med den förordnade undersökningsläkaren, att han föll under 5: 6 och dömde honom till tre månaders fängelse. — En skildring av utvecklingen i praxis beträffande tilllämpningen av 5: 5 och 5: 6 finnes i strafflagberedningens betänkande angående strafflagens tillräknelighetsbestämmelser m. m. (SOU 1942: 59 s. 30 ff.).
Enligt 5:6 må straffet nedsättas under vad i allmänhet å gärningen följa bort. I NJA 1942 s. 644 dömdes i underinstanserna en man, som ansågs falla under 5: 6, för bl. a. rån till straffarbete på livstid. HD ändrade emellertid straffet till tio års straffarbete, varvid justitierådet Ericsson till utveckling av sin mening anförde, att maximum i en straffskala ej borde användas då 5:6 vore tillämplig. Enligt hans uppfattning äger stadgandet om straffminskning i 5: 6 följande innebörd: dels utgår stadgandet från att, eftersom straffminskningsgrund föreligger, straffminskning skall eller bör äga rum, dels innebär stadgandet att minskningen eller straffnedsättningen är teoretiskt obegränsad, d. v. s.att minimum är en dagsbot. Denna mening, vilken justitierådet Ericsson i sitt anförande till protokollet utförligt motiverade, strider mot ett uttalande i betänkandet med förslag till revision av förvarings- och interneringslagarna m. m. (SOU 1937:3 s. 37), att straffnedsättning enligt 5: 6 är fakultativ. Från sakliga synpunkter torde sistnämnda mening förtjäna företräde.1 Abnormitet på känslo- och viljelivets område är nämligen i motsats till vad fallet i allmänhet är beträffande abnormitet med avseende å förståndsfunktionen visst icke alltid ägnad att
låta brottslingen framstå såsom mindre straffvärd; i fråga om många psykopater är förhållandet snarast det motsatta. Vad ordalagen i 5: 6 beträffar äro de, särskilt vid jämförelse med 5: 2, obestridligen ägnade att ge läsaren det intrycket, att straffminskning icke är obligatorisk och att straffarbete på livstid icke är uteslutet. Under sådana omständigheter förefalla skälen för en motsatt mening att väga jämförelsevis mindre tungt. Det skall vilja mycket till för att en domstol icke skall kunna slå sig till ro med den tolkning, som såväl lagens ord som ett rationellt bedömande anvisar, utan behöva därutöver pröva andra, mindre närliggande tolkningsmöjligheter.
NJA 1941 s. 251 rörde frågan, huruvida ett förskingringsbrott, som förövats innan maximistraffet för förskingring år 1937 höjdes från två till fyra års straffarbete, preskriberas efter fem eller efter tio år. Brottet var vid höjningen av straffmaximum icke redan preskriberat. HD fann i plenum i enlighet med tidigare avgöranden och i likhet med underinstanserna jämlikt grunderna för 13 § promulgationslagen till strafflagen, att preskriptionstiden var den längre. Den omständigheten, att maximistraffet höjdes efter brottets begående ansågs alltså förlänga preskriptionstiden, ehuru den nya strängare straffsatsen naturligtvis icke skulle tillämpas. Tre ledamöter av HD voro skiljaktiga, och en av dem, justitierådet Alexanderson, utvecklade sin mening i ett längre anförande till protokollet. Han ansåg, att 13 § promulgationslagen borde tolkas så, att i fråga om brott som äro att bestraffa enligt en äldre mildare straffbestämmelse skall tillgodonjutas den därav betingade kortare preskriptionstiden, och han sökte påvisa, att 13 § vid sin tillkomst troligen ansetts äga denna innebörd. En ledamot av pluraliteten, justitierådet Stenbeck, som motiverade sin ståndpunkt med ett särskilt yttrande, fann det visserligen mindre tillfredsställande och ej väl stämmande med grundsatsen i 5 § promulgationslagen, att den skärpta straffsatsen, ehuru den icke finge tillämpas vid straffbestämningen, ändock skulle tillerkännas verkan att förlänga preskriptionstiden. Som denna tolkning emellertid enligt hans uppfattning stode i överensstämmelse med vad som vid 13 §:s tillkomst var avsett och tolkningen dessutom godtagits vid senare straffrättslig lagstiftning och i praxis, ansåg han, att avsteg från tolkningen icke borde göras i lagskipningsväg. Till dessa uttalanden må fogas en erinran, att det dock icke är ologiskt ehuru måhända sakligt ej tillräckligt motiverat att en straffskärpning tillägges verkan att förlänga preskriptionstiden ehuru det skärpta straffet icke tillämpas. Att den nyare strängare straffsatsen icke kan tillämpas i fråga om brott som förövats före straffskärpningen beror på grundsatsen, att straffskärpningar icke må givas tillbakaverkande kraft. Denna grundsats synes emellertid icke med fog kunna drivas därhän, att icke preskriptionstid skulle kunna förlängas. Och en sådan förlängning av preskriptionstiden kan med visst fog fattas som en följd av att lagstiftaren genom lagändring angivit, att han numera betraktar förskingringsbrottet såsom grövre än dittills ansetts.1
Ett annat rättsfall beträffande preskription gällde tillämpning av
hälsovårdsstadgan 24 § 5 mom., vari stadgas att den som vill anlägga eller inrätta fabrik eller näring i stad skall göra skriftlig anmälan därom hos hälsovårdsnämnden och avvakta besked huruvida från dess sida hinder därför möter. Enligt SvJT 1940 rf s. 67 hade en bageriidkare utan att ställa sig detta stadgande till efterrättelse brukat en bagerilokal i mer än två år, vilket är preskriptionstiden för ansvar för denna förseelse. RR:ns majoritet fann därför, att enär lägenheten tagits i bruk mer än två år före åtalets anhängiggörande, straff för åtalade förfarandet vore förfallet. En ledamot av RR:n samt Göta HovR fällde däremot bageriidkaren till ansvar, enär han under de senaste två åren före stämningens delgivning brukat ifrågakomma bagerilokal oaktat hälsovårdsnämnden icke lämnat sitt tillstånd till att lokalen finge tagas i bruk. Enligt denna mening bestod förseelsen icke så mycket i att bageriidkaren underlät att inhämta tillstånd innan han startade sin rörelse, som fastmera i att han drev rörelsen utan tillstånd.
I SvJT 1943 rf s. 57 förelåg fråga, huruvida domstols beslut, varigenom ett mål om ansvar för oriktig deklaration förklarats vilande i avbidan på utslag på de besvär den skattskyldige anfört över prövningsnämndens beslut med anledning av deklarationen, skulle anses innefatta sådant avbrott i åtalet, att enligt 5:17 preskriptionstid skulle räknas därifrån. Frågan om verkan av att ett mål förklaras vilande i avbidan på annat måls utgång har i såväl teori som praxis besvarats på olika sätt. I förevarande rättsfall ansåg pluraliteten inom Göta HovR, att preskriptionstid icke hade börjat löpa, medan en ledamot liksom ock HR:n fann åtalet vara preskriberat. Den av hovrättens pluralitet intagna ståndpunkten är i sak att föredraga, emedan det med motsatt ståndpunkt föreligger avsevärd risk för att skattskyldig skall undandraga sig ansvar genom att överklaga beskattningsmyndigheternas beslut. SANDSTRÖM, Om taxering, 1940, s. 383, åberopar ett uttalande av STJERNBERG, enligt vilket det i 5:17 använda uttrycket avbrott i åtal icke bör anses omfatta sådana avbrott i ett måls handläggning som blott ha sin grund i ett av lagen åt parterna anvisat sätt för rättstvistens fullföljande.
I NJA 1941 s. 201 åberopades såsom motivering för dom till tvångsuppfostran, att den tilltalade även i ett annat mål funnits skyldig tillbrott. Jfr NJA 1942 s. 353 ovan under 2 kap.
Enligt 12 § lagen d. 22 april 1927 om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare skall, om det innan förvaringsfånge utskrivits förekommer till verkställighet ett beslut varigenom han blivit dömd till frihetsstraff eller böter vilka skola förvandlas till frihetsstraff, förvaringen träda i stället för nämnda straff. I NJA 1942 s. 702 hade underinstanserna dels ådömt en person straffarbete, dels förordnat att honom tidigare ålagda böter skulle förvandlas till fängelse, dels ock med stöd av nämnda lag beslutat att han skulle i stället för att undergå straffarbetsstraffet intagas till förvaring. HD förordnade jämlikt grunderna för 12 §, att förvaringen skulle träda i stället för jämväl förvandlingsstraffet. — Enligt 16 § samma lag skall straff i vars ställe trätt förvaring anses verkställt den dag då utskrivning från förva-
rings anstalten ägde rum. I NJA 1941 s. 233 ansågs detta stadgande avse även det fallet att utskrivningen skett på prov. För att domstol skall kunna förordna om förvaring beträffande någon som utskrivits på prov, vilket är den regelmässiga utskrivningsformen, gälla enligt detta avgörande utom med avseende å straffet samma förutsättningar som beträffande den vilken ej förut varit intagen till förvaring.
8 kap. Tryckfrihetsförordningen § 3 9:o hänvisar till 8:4. I NJA 1943 s. 445 ansåg pluraliteten inom HD, att straffet skulle bestämmas enligt ej blott 8: 4 utan även 8: 29 a, varest stadgas skärpning av straffet enligt vissa lagrum och bland dem 8: 4 om gärningen förövas under tid då riket befinner sig i krig eller 8: 29 a enligt Konungens förordnande skall gälla. — Civilperson, som med vetskap om att värnpliktig gjort sig skyldig till rymningsbrott hyst honom och inför utsänd patrull förnekat detta, blev i NJA 1943 s. 33 dömd till ansvar enligt 8: 16 såsom den vilken hjälpt krigsman till rymning. Utgången är icke lätt att förena med 58 § strafflagen för krigsmakten. Måhända hade man i stället kunnat, såsom en ledamot av HovR:n gjorde, döma civilpersonen enligt 3: 9 för efterföljande delaktighet i krigsmannens brott. Visserligen kan den, som ej är underkastad strafflagen för krigsmakten, icke dömas för delaktighet i brott som är belagt med straff endast i nämnda lag, men det hade måhända ej varit nödvändigt att i detta hänseende uppfatta 3: 9 som en delaktighetsbestämmelse. Sedan 3: 9 i ifrågavarande del numera ersatts med 10: 18 a enligt vilket lagrum personlig faution bestraffas såsom självständigt brott, synes sistnämnda lagrum kunna tillämpas i ett fall som det förevarande.
10 kap. Det måste anses vara en brist hos gällande lag, att ämbetsskydd enligt 10 kap. icke gäller för den som lämnat sin syssla. I SvJT 1943 rf s. 68 ansåg sig pluraliteten inom Svea HovR likväl kunna tillämpa 10: 5 på misshandel i hämndsyfte å ordningsvakt som var på hemväg från tjänstgöring, då han visserligen erhållit polismans skydd endast vid fullgörandet av sitt uppdrag men dock för återstoden av året var förordnad till ordningsvakt med viss återkommande tjänstgöringsskyldighet. Anställd vid en spårvägsanläggning, vilken enligt Konungens förordnande skulle äga skydd enligt 19 kap. såsom statlig sådan anläggning, ansågs i NJA 1943 s. 438 av pluraliteten inom HD icke åtnjuta det skydd som enligt 10: 5 under enahanda förutsättning beredes anställd vid järnvägsanläggning. Jfr SvJT 1943 rf s. 37 nedanunder 25 kap.
I 10: 14 a stadgas straff för den, som uppsåtligen giver allmän spridning åt falska rykten eller lögnaktiga uttalanden ägnade att framkalla fara för den allmänna ordningen eller att väcka förakt för offentlig myndighet eller annat organ som äger besluta i offentliga angelägenheter. På hösten 1941 åtalades professor emeritus Israel Holmgren under åberopande av detta lagrum, NJA 1942 s. 691, för det han vid offentliga möten 1940 och 1941 givit allmän spridning åt vissa rykten om ett nazistiskt uppror i Sverige i början av april 1940 och åt vissa uttalanden om regeringen och högre svenska officerare. Stockholms RR ogillade åtalet under anförande bl. a., att det icke mot Holmgrens
bestridande blivit tillförlitligen styrkt att han insett att ryktena voro sanningslösa. Svea HovR fann däremot, att Holmgren måste ha insett väl ej att hans påståenden voro oriktiga men att de voro till sanningshalten så tvivelaktiga att fog saknats att på sätt som skett framställa dem som vissa, och hovrätten biföll på denna grund åtalet. I HD dikterades domen av tre ledamöter som hyste en uppfattning liknande hovrättens: det framginge av utredningen, att Holmgren åsyftat att bibringa sina åhörare den föreställningen att sådan brottslighet varom han talat vore klar och obestridlig, och att så icke vore fallet måste för Holmgren ha varit tydligt. Ett justitieråd ådömde ansvar under förmälan, att det måste ha stått klart för envar som ägnat något intresse åt saken att ryktena vore att behandla såsom falska. Den femte ledamoten av HD frikände däremot Holmgren, då det ej kunde anses styrkt att Holmgren insett att ryktena eller uttalandena voro osanna och det ej heller kunde antagas att Holmgren, därest han vetat att detta var förhållandet, likväl icke skulle ha avstått från att sprida dem. Detta justitieråd utgick från det begrepp dolus eventualis som strafflagskommissionen och straffrättskommittén förordat (se ovan s. 32). Pluraliteten inom HD tog visserligen lika litet som HovR:n avstånd från detta begrepp men begränsade kravet på uppsåt på sådant sätt, att det tillsynes ej skulle fordras att alla objektiva förutsättningar för ansvar skulle vara täckta av uppsåt. Ty en förutsättning för ansvar måste väl enligt lagrummet vara, att ryktena eller uttalandena äro till sitt innehåll oriktiga. Icke kan väl den omständigheten allena, att gärningsmannen, låt vara mot bättre vetande, yttrar sig med större bestämdhet än förhållandena bort föranleda, vara av så graverande beskaffenhet att därmed gränsen till det straffbara området bör anses överskriden.
11 kap. En man, som under besök i en verkstad misshandlat en där arbetande mekaniker, dömdes i NJA 1941 s. 163, ehuru under stark meningsskiljaktighet i HD, bl. a. enligt 11: 14. — I SvJT 1942 rf s. 83 ådömde polisdomstolen i Stockholm och Svea HovR en butiksinnehavare ansvar jämlikt 11: 15 för förargelseväckande beteende, för det han i sitt skyltfönster uppsatt anslag om att judar icke ägde tillträde. En ledamot av hovrätten ansåg emellertid gärningen icke vara av beskaffenhet att rymmas under lagrummet. Det är i rättspraxis sedan länge erkänt, att 11: 15 kan vara att tillämpa på meningsyttringar av politisk eller social natur. Förargelseväckande beteende får dock icke fattas som en åsiktsförbrytelse. Emedan det är straffbart endast då det förekommer på allmän plats, torde få anses, att lagrummet är tillämpligt blott på sådant beteende vars förargelseväckande egenskap åtminstone till någon del beror på platsen för beteendet. I SvJT rf 1941 s. 8 ansågs en man, som på ett förhyrt hotellrum överlastat sig med starka drycker och därunder i berusat tillstånd några gånger gått över hotellets från gatan medelst en port skilda gård till hotellets toalett, icke ha gjort sig skyldig till fylleri på allmän plats.
12 kap. En konstnärs signatur på en målning ansågs av pluraliteten i Svea HovR och av HD i NJA 1942 s. 559 innefatta sådant intyg som avses i 12:5, varför en person, som anbragt Liljefors' och Kallstenius'
signaturer på kopior, dömdes för förfalskning. De falska tavlorna ansågos således som förfalskade handlingar. Domstolarna bejakade därigenom dels frågan huruvida en tavla kan föras under detta begrepp då därå gjorts en anteckning om konstnärens namn, dels frågan om en signatur i detta sammanhang är tillräcklig för att utgöra texten i en handling. I det senare avseendet märkes, att tavlor stundom signeras, förutom med namnet, med ordet pinxit och att detta eller liknande ord kan anses underförstått där det saknas.
En ansökan kan icke i och för sig utgöra förfalskningsobjekt. I NJA 1943 s. 482 blev emellertid, under dissens, en person som undertecknat en ansökan med falskt namn dömd för förfalskning, då i ansökan ingick en för ansökningens bifallande erforderlig uppgift och en försäkran att den inköpslicens som ansökningen avsåg skulle användas på visst sätt. — I NJA 1943 s. 242 ansåg HD förfalskning föreligga, där en arbetare ändrat ett kvitto som han fått då han lämnat skrot till ett skrotupplag. Kvittot bestod visserligen blott av en kartongbit, på vilken antecknats: »80 kg. Smide I Blom». Blom var det namn, under vilket utställaren gick på arbetsplatsen. Att en sådan anteckning godtogs som förfalskningsobjekt, ehuru den icke var undertecknad med riktigt namn och innehöll en starkt förkortad text, torde vara motiverat med hänsyn till att det dock därav med hänsyn till förhållandena framgick att den var utställd som kvitto av någon som företrädde skrotupplaget.
I vissa rättsfall har 12 kap:s uppdelning av förfalskningsbestämmelserna på ett flertal paragrafer vållat tvivelsmål. En person, som utraderat vissa på stämplingsbladen i hans motbok gjorda stämplingar omtidigare inköp och därefter företett motboken för nya inköp, dömdes i NJA 1941 s. 591 av underrätterna jämlikt 12:3, medan i HD en pluralitet bestående av tre ledamöter tillämpade 12: 5 och en lika manstark minoritet 12:4. I NJA 1943 s. 257 tillämpades i enahanda fall 12: 5 i alla instanser med dissens blott i HD, varest en ledamot tilllämpade 12: 4. En person, som falskeligen tecknat motboksinnehavarens namn å rekvisitionsblanketter till hans motbok, dömdes i NJA 1943s. 155 likaledes enligt 12:5. I NJA 1941 s. 463 dömdes enligt 12:2, där en räkning över (fingerade) leveranser, ställd på en kommun, åtecknats falsk attest att en kommunens tjänsteman verkställt granskning av räkningen. Ansvar enligt 12: 3 ådömdes i NJA 1943 s. 424 en värnpliktig, som på ett för honom utfärdat s. k. skaffningskort, vars giltighetstid utgått, företagit sådan ändring, att åt kortet givits sken av att vara gällande, och som därefter använt kortet. — I NJA 1943 s. 292 tillämpades 12:3, då på ransoneringskort, som var försett med påskrift om innehavarens namn och bostadsadress, påskriften utplånats och annans namn i stället införts, varefter kortet begagnats. Fraktsedelsduplett avseende enskild järnväg ansågs i NJA 1941 s. 57 falla under 12:4, ehuru järnvägen åtnjöt skydd enligt 19:11 och 12 såsom statlig järnväg.
Föreligger förfalskning, om någon på annat sätt än avsett är ifyller ett tomrum som för senare komplettering lämnats i en äkta hand-
ling? En annonsagent hade i NJA 1941 s. 478 skaffat sig beställning på en annons att införas en gång. På den av annonsören, f. ö. endast genom stämpling, undertecknade ordersedeln tillskrev agenten sedermera, på den plats varest enligt sedelns ordalydelse skulle anges antalet gånger för annonsens införande, talet 26 och det pris vilket annonsen för detta antal gånger skulle betinga, varefter han uppbar provision för den på detta sätt förstorade annonsbeställningen. HD fann, i olikhet mot underinstanserna, att agentens beteende icke kunde, anses innebära förfalskning; i stället dömdes agenten för bedrägeri mot sin arbetsgivare. Att tillägget icke betraktades såsom förfalskning berodde antagligen på att beställaren lämnat agenten plats att ifylla annonsernas antal och pris. Det kunde måhända därför icke helt utan fog göras gällande, att fallet skulle bedömas såsom om beställaren uppdragit åt agenten att utfylla handlingens felande text. Att agenten sedermera förfor instruktionsvidrigt, innebar icke, att han förfalskade handlingen. Som förfalskning bedömdes däremot i NJA 1943 s. 490 ett fall, där en militär tillgrep en in blanco underskriven beställningsblankett för tjänsteresa samt ifyllde blanketten och använde den för resa. I detta fall hade utställaren icke uppdragit åt gärningsmannen att ifylla blanketten.
En rymling från Svartsjö blev anhållen för fylleri. För att slippa uppge sitt rätta namn sade han sig heta Karl Gustaf Granvik. Då han följande morgon skulle friges, kvitterade han i en liggare med namnet K. Granvik ett belopp, som återställdes till honom efter att ha tagits i förvar vid anhållandet. Att en person med det namnet verkligen fanns, visste han icke. Han dömdes i NJA 1942 s. 271 i alla instanser utan meningsskiljaktighet jämlikt äldre 22: 16 första stycket för begagnande av veterligen falsk i diktad persons namn skriven handling. Utgången synes hård. Sedan 22: 16 genom 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott blivit upphävd, finnes emellertid icke längre den speciella bestämmelse om straff för användande av diktat namn efter vilken rymlingen fälldes. Ett fall som det ifrågavarande är numera att bedöma enligt förfalskningsbestämmelserna, och enligt dem fordras för ansvar, att gärningsmannen givit handlingen sken av att vara utfärdad av någon annan än honom själv. Måhända borde i betraktande av omständigheterna så icke anses ha varit fallet enligt gällande rätt, utan rymlingens gärning fastmera bort bedömas allenast såsom ett uppgivande av falskt namn, något som även om det sker skriftligen är straffritt. Ett fall, i vilket utgången måhända likaledes skulle blivit en annan enligt nu gällande rätt, förelåg i SvJT 1941 rf s. 25. I detta fall hade en man i diktade personers namn öppnat ett flertal räkningar i postsparbanken, på dessa insatt smärre summor och sedan uttagit beloppen, allt med begagnande av samma diktade namn. Att han utkvitterade beloppen i diktad persons namn bedömdes i detta rättsfall, liksom i det likartade fallet i NJA 1935 s. 76, enligt äldre 22: 16. Ehuru mannens förfarande med hänsyn till hans vidare syfte icke var oskyldigt, kan det ifrågasättas om det skulle vara straffbart såsom förfalskning. J. HARTVIG JACOBSEN uttalar i sin bok Dokumentforbrydelserne, Kjøbenhavn 1927,
s. 223 f., att om en person uppträder under annat namn än sitt eget, de handlingar han utställer under sitt antagna namn äro äkta därest de peka på honom såsom utställaren. Till belysande härav nämner han det av vissa tyska författare anförda exemplet, att en person deponerar under falskt namn och kvitterar med samma namn. SCHÖNKE, Strafgesetzbuch, 2:e Aufl., München & Berlin 1944, s. 594, hävdar, att det för att förfalskning skall föreligga städse kräves ett vilseförande beträffande utställarens identitet, ej blott beträffande hans namn. Vilseförande beträffande namnet utgör enligt honom blott en skriftlig lögn, och han anför som exempel härpå, att en person lever under falskt namn och undertecknar med detta för att icke ge sitt rätta namn tillkänna, såsom då en kvinna som utan äktenskap sammanlever med en man undertecknar ett hyreskontrakt såsom hans hustru. GARRAUD, Traité theorique et pratique de droit pénal français, 3:e éd. T. 4, Paris 1922, s. 213, gör skillnad mellan l'emploi d'un faux nom och l'emploi d'une fausse signature. Jfr NJA 1944 s. 245 och 328. Jfr även straffrättskommittén i NJA II 1942 s. 294.
Polisman, som under vikariatsförordnande hade att föra bok över hittegods, gav genom tillägg vissa av den ordinarie befattningshavaren gjorda införingar oriktigt innehåll, NJA 1943 s. 6. Han frikändes dock från ansvar för förfalskning, emedan han inskrivit tilläggen utan förändring av sin handstil och på sådant sätt att tilläggen tydligt framträdde som av honom verkställda tillägg till de ursprungligen gjorda införingarna.
Innehavaren av ett körkort, på vilket fanns en under utfärdarnas namnunderskrifter tryckt text av innehåll att tillståndshavaren vore skyldig att använda glasögon, hade, efter vad han uppgav av obetänksamhet, strukit över denna bestämmelse. Han åtalades för förfalskning, SvJT 1939 rf s. 15, men frikändes, emedan han vid uppvisandet av körkortet icke åsyftat att med körkortet styrka att han finge föra bil utan glasögon. En ledamot av hovrätten, Svea HovR, var såtillvida skiljaktig, som han såsom domsmotivering angav att överstrykningen icke varit ägnad att vilseleda vederbörande polistjänsteman.
Förfalskning ansågs åter i NJA 1943 s. 477 föreligga, där en ölutkörare falskeligen tecknat andras namn under föreskrivna kvitton på mottagande av pilsnerdricka ehuru han därmed icke vållade kunderna eller sin arbetsgivare något förfång; han använde dock kvittona till fullgörande av sin författningsenliga redovisningsskyldighet och förfogade på icke författningsenligt sätt över pilsner, för vilken han redovisade med kvittona fastän den ej levererats.
En person, som hopfogade två halvor från olika tiokronorssedlar till en sedel och använde denna för inköp ehuru han väl visste att sedeln icke var giltig, dömdes i SvJT 1942 rf s. 54 icke för förfalskning utan för bedrägeri. Det starkaste skälet för denna ståndpunkt är nog det höga straff, som hade måst ådömas om gärningen betraktats såsom förfalskning.
I NJA 1940 s. 371 ansågs fullbordad förfalskning av allmänna handlingar, telegrampostanvisningar, föreligga i och med att förfalskaren, ett
stationsbiträde vid telegrafverket, avlämnat de förfalskade anvisningarna till tjänstemännen vid telegrafstationen, där han arbetade, för journalföring och befordran till vederbörande postkontor. Jfr NJA 1944 s. 440.
13 kap. Vittnesförhör, vid vilket avgavs falsk utsaga, avbröts för att vittnena skulle erhålla kristendomsundervisning av sin själasörjare, varefter de vid förnyat vittnesförhör lämnade riktiga uppgifter. Förfarandet ansågs i NJA 1939 s. 363 innefatta fullbordat menedsbrott. Emedan återkallandet av de oriktiga uppgifterna finge anses ha skett av egen drift, tillämpades emellertid 13: 3. Det förefaller strängt, att menedsbrottet skall anses fullbordat ehuru vittnesmålet avbrutits på grund av misstanke om mened och för att vittnet skall bibringas bättre förståelse för ett vittnes plikter. Från kriminalpolitisk synpunkt torde det vara lämpligt att tillåta vittne att riskfritt rätta sin utsaga så länge förhör med honom ännu skall anställas. Man må också betänka, vilken egendomlig uppgift själasörjaren får i ett fall sådant som det ifrågavarande: han skall å ena sidan inskärpa vittnets plikt att beriktiga vittnesmålet om detta är osant men kan å andra sidan icke gärna anses böra dölja att vittnet blir straffat om han gör detta. I NJA 1942s. 1 dömde såväl Göta HovR som HD enhälligt en man, som uppsåtligen förlett en annan att, såvitt styrkts i god tro, avgiva en vittnesutsaga av oriktigt innehåll, för mened i medelbart gärningsmannaskap. Att domstolarna alltså i detta mål, liksom tidigare i NJA 1934 s. 421, ansett det möjligt att straffa den som ej själv avlagt ed för mened, synes följdriktigt i betraktande av att anstiftan till mened bestraffas lika strängt som gärningsmannaskap.
14 kap. En havande kvinna berövade sig avsiktligt livet medelst gift, NJA 1941 s. 487. HD:s pluralitet fann, att barnafadern, som lämnat giftet till kvinnan, icke kunde fällas till ansvar. Medverkan till självmord anses nämligen icke straffbar, och den omständigheten, att självmordet såsom biverkan medförde att fostret framföddes livlöst, ansågs ej böra föranleda, att gärningen borde uppfattas annorledes än såsom självmord. Läget var ett annat i NJA 1902 s. 377, där havande kvinna avlidit till följd av gift som hon intagit för att fördriva sitt foster; barnafadern dömdes i detta fall för delaktighet i fosterfördrivning. Två ledamöter av HD dömde i 1941 års rättsfall barnafadern enligt 14: 20 första punkten för utlämnande av gift.
Då försummelse vid förlossning medfört såväl moderns som fostrets död, ådömdes i NJA 1943 s. 522 straff enligt 14:9 med tillämpning av 4: 1 och 2. (Se om rättsfallet vidare nedan under 25 kap.)
Enligt 5: 12 andra stycket skall misshandel, som fått dödlig utgång ehuru sådan ej ingick i gärningsmannens uppsåt, icke bestraffas med det förhöjda straffet enligt 14:4 eller 5, om utgången timat mera av våda än av vållande (eller gärningsmannen låtit viss underlåtenhet komma sig till last). Det möter emellertid vissa svårigheter att konstatera, att en person, som uppsåtligen misshandlat en annan, icke därmed också är vållande till följderna av misshandeln. I NJA 1943 s. 22 tilllämpades 14: 5 första stycket. Att i detta fall misshandeln fick dödlig utgång ansågs således orsakat med vållande, tydligen beroende på att miss-
handeln var så svår att gärningsmannen bort begripa att den var förenad med avsevärd risk för ganska betydande skador.
I NJA 1942 s. 167 tillämpades 14:8, som behandlar det fall att flera deltagit i misshandel varav någon ljutit döden, oaktat det icke var styrkt att misshandeln förövats av mer än en person. Denne påstod emellertid, att annan deltagit i misshandeln och att det nog varit dennes slag som orsakat den misshandlades död. Då detta påstående vann visst stöd av omständigheterna i målet, ansågs det icke klarlagt, att den ende, som bevisligen förövat misshandeln, tillfogat offret livsfarlig skada.
I NJA 1942 s. 490 tillämpades 14: 12, då den misshandlade erhållit brott på näsbenet resulterande i att näsan blivit varaktigt sned och att andningen blivit försvårad i högra näsborren. Likaledes tillämpades 14: 12 i NJA 1942 s. 426 vid brott å näsbenet; i detta fall hade den misshandlade vårdats å lasarett en vecka. Samma lagrum tillämpades i NJA 1943 s. 263, där den misshandlade knivskurits så att ett fullt tydligt ärr kvarstod från hårfästet över pannan längs näsan ned till ena mungipan. Jfr NJA 1943 s. 48.
En man, som med ett strykjärn tilldelat en annan ett kraftigt hugg i pannan, ansågs i NJA 1942 s. 24 av HD, i motsats till underinstanserna, ej ha rest livsfarligt vapen. HD fann däremot i NJA 1943 s. 48, i olikhet mot hovrättens pluralitet, en skyffel med hänsyn till dess form och tyngd vara sådant vapen. I SvJT 1941 rf s. 13 ansågs en tvåhektogramsvikt fastbunden i ett snöre icke av Svea HovR men väl av RR:n vara ett livsfarligt vapen. Fallen äro exempel på de tolkningssvårigheter, vartill 14: 15 leder då man ej får tolka lagrummet såsom avseende blott vapen i egentlig mening och ej heller såsom åsyftande varje livsfarligt tillhygge. Enligt R. BERGENDAL i landsfiskalsläroboken, s. 286, räknas såsom livsfarligt vapen utom vapen i egentlig mening även stor hammare, yxa, järnspett och lie men däremot nog icke knölpåk eller stor sten, ehuru de i rättstillämpningen någon gång hänförts dit. Det stämmer ej väl med lagrummets ordalydelse, om än historiska skäl därför finnas,1 att med livsfarligt vapen förstå redskap som normalt användas på helt annat sätt än vapen i egentlig mening. — För resande av livsfarligt vapen dömdes i NJA 1939 s. 527 en man, som för att förmå några personer att avlägsna sig avskjutit ett revolverskott mot en stenhäll tätt invid den plats där de befunno sig.
Bestämmelsen i 14: 36, att det skall anses som en synnerligen försvårande omständighet att dråp eller misshandel riktat sig mot någon av vissa angivna personer, däribland den under vars lydnad gärningsmannen står, tillämpades jämte 10: 5 i NJA 1943 s. 48 beträffande en på arbetshem intagen försörjningspliktig, vilken förövat våld mot hemmets föreståndare, tillika ordningsvakt med polismans skydd och befogenhet.
15 kap. I NJA 1939 s. 597 och 1942 s. 3 förelåg den ömtåliga frågan, om våldtäkt skulle anses ha ägt rum. I det förra fallet hade gär-
ningsmannen flera gånger på liknande sätt övat otukt med kvinnan innan angivelse skett, och i det senare fallet hade kvinnan efter en längre strid givit efter. HD tillämpade 15: 12, i förra fallet under stark meningsskiljaktighet. — Bestämmelsen i 15:15 a om straff för den, som förmår kvinna till otukt med mindre våld eller hot än som förutsättes för våldtäkt, ansågs i NJA 1943 s. 40 mot ett justitieråds avvikande mening tillämplig, ehuru kvinnan endast var något över åtta år gammal.
Enligt 15: 16 må ej anställas åtal för våldtäkt och vissa liknande brott sedan sex månader förflutit efter det brottet skedde, där ej laga förfall visas eller kvinnan ljutit döden genom brottet. I NJA 1943 s.449 anhängiggjordes åtalet först sedan ett par dagar utöver sex månader förflutit efter våldtäkten, men laga förfall ansågs ha förelegat. Brottet hade förövats natten till d. 4 okt. och angivits av kvinnan d. 5 i samma månad. Gärningsmannen var emellertid till namn och adress obekant för kvinnan. Det hade därför trots omsorgsfull efterspaning först i slutet av mars året därpå blivit utrönt vem han var. Han hade blivit ställd under åtal d. 6 april, vilket ansågs vara inom skälig tid efter förfallets upphörande. Det förtjänar erinras, att preskriptionsbestämmelsen framför allt torde bygga på att en kvinnas uppgift, att hon varit utsatt för sådant tvång som förutsättes för brott av ifrågavarande slag, synes mindre trovärdig om hon dröjer mer än sex månader med att göra sak av händelsen. I det föreliggande fallet hade kvinnan och även polismyndigheterna gjort vad som skäligen kunde begäras för att åtal skulle komma till stånd utan dröjsmål.
16 kap. Ombudsmannen hos en arbetarorganisation meddelade arbetsgivare, att viss arbetare utfört arbete vid företag som var förklarat i blockad av organisationen, NJA 1941 s. 597. Arbetaren blev på denna grund permitterad från en anställning och sedermera vägrad anställning hos en annan arbetsgivare. Pluraliteten inom HD fann i likhet med underrätterna, att vad ombudsmannen gjort ej var av beskaffenhet att för honom medföra ansvar eller skyldighet att utge skadestånd. En ledamot av HD kom till samma slut genom att fästa avseende vid attarbetaren ej tillhört organisationen och därför ej påståtts ha åsidosatt någon av honom åtagen förpliktelse. Två ledamöter ådömde emellertid ansvar enligt 16: 8 och skadestånd, varvid de i sitt votum redogjorde för de närmare omständigheterna vid meddelandet, såsom att ombudsmannen krävt att arbetaren skulle avskedas. — SvJT 1943 rfs. 22 utgör ett exempel på det relativa överseende, varmed parts uttalanden i rättegång bedömas. Ett till bestridande av motpartens talan framställt grundlöst påstående, att denne fordrat och mottagit likvid för varor som ej levererats, ansågs av pluraliteten i Svea HovR strafffritt med hänsyn till att yttrandena riktat sig mot vederpart i rättegång och avsett bestridande av dennes talan samt icke haft smädlig form.
18 kap. I NJA 1940 s. 593 dömdes en man, som förmått en gosse att gnida hans könslem till dess säden avgått, jämlikt 18: 10 enligt dess dåvarande lydelse för otukt mot naturen. Stockholms RR men ej Svea
HovR hade i stället hänfört gärningen under 18: 13 såsom tukt och sedlighet sårande gärning. I NJA 1943 s. 541 dömdes en man som fingrat på en femårig gosses könsorgan, enligt egen uppgift utan att känna den minsta njutning, enligt 18: 13. En minoritet inom HD och även Skånska HovR:n tillämpade däremot 18: 10. Frågan, huruvida dylika gärningar skola anses som otukt varom 18: 10 handlar, torde ha kommit i något annat läge efter den ändring nämnda lagrum undergått genom lagen d. 14 april 1944. I det betänkande, vari strafflagberedningen framlade förslaget till lagändringen, uttalade beredningen, att åt otuktsbegreppet borde givas en ganska vid tolkning (SOU 1941:32 s.23 f.). Det är ock tydligt, att då 18:10 utformats till ett stadgande, som avser att skydda ungdom mot homosexuella handlingar, det för att fylla sin uppgift bör träffa de vanligaste formerna av sådana handlingar. Betydelse bör även tillmätas den omständigheten, att fängelse införts i straffskalan vid sidan av straffarbete. Det vore emellertid förhastat att utan vidare tillämpa den vidsträckta tolkningen av uttrycket otukt i 18: 10 och 10 a på de andra lagrum där uttrycket förekommer, t. ex. incestbestämmelserna i 18:1—3. Beträffande 18:8 har emellertid i NJA 1942 s. 420 HD enhälligt ansett otukt föreligga, där en man förmått en flicka att förfara på samma sätt som gossen i NJA 1940 s. 593. I Skånska HovR:n, där pluraliteten omfattade samma mening, hänförde en ledamot, strafflagberedningens ordförande, gärningen i stället under 18: 13. En framställning av homosexuell otukt som juridiskt begrepp har lämnats av AGGE i en bilaga till strafflagberedningens nämnda betänkande.
Såsom framhållits i början av denna artikel (s. 32), har HD i NJA 1941 s. 466 utgått från att 18: 8 förutsätter uppsåt att begå gärningen med kvinna under femton år, något som tidigare icke varit ställt utom tvivel. Se även NJA 1942 s. 420.
Vanemässigt främjande av otukt mellan andra ansågs i NJA 1943s. 415 icke kunna läggas den till last, som ej var övertygad om annat eller mera än att vid ett eller möjligen två tillfällen i hans bostad bedrivits otukt mellan hembiträde i hans tjänst och besökande man under sådana omständigheter att det måste ha skett med hans begivande.
19 kap. Enligt 19:17 andra stycket inträder ansvar, där någon veterligen bryter mot de föreskrifter som äro givna till förekommande eller hämmande av kreaturssjuka. I SvJT 1939 rf S. 42 tolkades ordet veterligen såsom avseende föreskrifterna. Transport av nötkreatur till förbjudet område ansågs sålunda ej ådraga ansvar, då gärningsmannen icke kände till förbudet. Rättsvillfarelse fick således här, mot vad eljest är vanligt, lända till ursäkt.
I NJA 1942 s. 184 förelåg fråga, huruvida två personer, som utfört enligt 19: 21 första stycket straffbar förberedelse till sprängämnesbrott, kunde anses ha tillbakaträtt på sådant sätt att de enligt andra stycket skulle gå fria från straff. Fallet var det, att en person anskaffat en bomb åt en annan som därefter placerat den i en källarglugg med avsikt att vid senare tillfälle antända bomben och skada huset. Detta
gjorde han emellertid icke, och den förstnämnde, som ångrat sig, tog sedermera utan hans vetskap bort bomben och gömde den i ett upplag av stolpar, enligt egen uppgift för att vid lämpligt tillfälle plocka sönder den och borttaga dynamiten. När den, som placerat bomben i källargluggen, dagen efter bombens borttagande passerade huset, varseblev han, att bomben blivit avlägsnad; enligt egen utsago hade han redan tidigare uppgivit sin avsikt att föröva attentatet. Att denne icke, såsom i 19: 21 andra stycket förutsättes för straffrihet, förstört sprängämnet eller eljest gjort det obrukbart ansågs i alla instanserna tydligt. Även den andre dömdes i alla instanserna. Hans åtgärd att undanskaffa bomben ansågs icke innefatta ett sådant oskadliggörande som krävs för straffrihet. Avgörandet stämmer med lagens ordalag men synes hårt, eftersom han dock torde ha förebyggt brottslig användning av bomben. Enligt en av HR:n och en ledamot av HovR:n omfattad mening kunde straffrihet icke ifrågakomma, emedan han från början överlåtit åt den andre att fritt fullborda gärningen och ej undanskaffat bomben förrän han konstaterat att den andre icke satte planen i verket. Det synes emellertid kunna ifrågasättas, om faran för brottslig användning av sprängämnet verkligen var förbi när bomben undanskaffades och om icke ett tillbakaträdande med friande verkan bör anses möjligt så länge brottslig användning kan befaras.
I NJA 1942 s. 430 ansåg HD, att en motorförare, som dömdes jämlikt 25: 15 första stycket för vållande av järnvägsolycka genom fel i tjänsten, icke tillika skulle dömas jämlikt 19: 22 första stycket.
20 kap. Under fälttjänstgöring hade en officer på en gärdesgård invid en landsväg lagt från sig en uniformskappa med flera persedlar, som därefter vid truppförbandets förflyttning från platsen blevo kvarglömda. Senare under dagen tillvaratogos persedlarna av en person, som förde dem med sig till sin bostad och där hade dem kvar ännu när polisundersökning efter några dagar anställdes hos honom, NJA 1939 s. 329. Han dömdes i alla instanserna för stöld. Persedlarna ansågos nämligen vid tiden för omhändertagandet ännu vara i ägarens besittning och ej att jämställa med tappad sak. Enligt 20: 1 i dess lydelse efter 1942 års lagstiftning kräves för stöldansvar icke nödvändigtvis, att saken är i annans besittning. Genom orden »olovligen tager» har lagstiftaren velat ange, att stöld kan föreligga även om saken icke kan sägas vara i någons besittning. Därmed har det blivit tydligare än enligt äldre rätt, att kvarglömd sak kan bliva föremål förstöld om den ej kommit värre på avvägar än att den dittillsvarande besittaren vet var han skall återfinna den. I det ifrågavarande rättsfallet dömde emellertid två justitieråd för förskingring, emedan de ansågo att persedlarna då de omhändertogos icke voro i ägarens eller annans besittning. Enligt nuvarande rätt skulle förskingringsansvar icke kunna ifrågakomma men väl, därest stöldansvar ansåges uteslutet, ansvar för olovligt förfogande eller fyndförseelse. Ett fall liknande det ifrågavarande förelåg i SvJT 1943 rf s. 27, där en person, som tillägnat sig en i hans bostad kvarglömd handväska med innehåll, dömdes för stöld.
Det förhåller sig emellertid alltjämt så, att derelinkverad sak icke kan vara föremål för stöld. Att taga en sådan sak kan nämligen icke anses olovligt. I SvJT 1942 rf s. 51 åtalades en person för att han tagit en cykel som låg på marken invid en avstjälpningsplats och behållit den för eget bruk. Han uppgav själv, att han trott att cykeln stulits av någon som sedermera kastat bort den. Han frikändes under motivering, att cykeln vid besittningstagandet icke var i ägarens eller annan persons besittning. För förtigande av hittegods kunde han icke dömas, emedan detta brott då var målsägandebrott och målsäganden ej förde talan. Enligt gällande rätt borde han, såsom skedde, ha blivit frikänd från stöldansvar men under motivering att hans besittningstagande ej var olovligt. Däremot skulle han kunnat dömas för fyndförseelse — vilket brott ligger under allmänt åtal — därest han ej, vilket synes riktigt, skulle dömas för olovligt förfogande. En stundom hävdad åsikt att stulen cykel som hittas icke är hittegods torde ej förtjäna gillande.1 Jfr SvJT 1943 rf s. 87, varest omhändertagande av en övergiven stulen cykel icke ansågs medföra ansvar för stöld men väl för underlåtenhet att anmäla hittegods. Se om hithörande spörsmål BECKMAN i SvJT 1944 s. 309.
Byggnadsmaterial, som inköpts av ägaren till en sportstugetomt, avlämnades av misstag på en annan person tillhörig sådan tomt och denne tillägnade sig materialet. I NJA 1940 s. 447 dömdes han för stöld under anförande, att den omständigheten att byggnadsmaterialet av misstag upplagts på hans tomt icke kunde anses ha medfört att det kommit ur ägarens besittning. Se om rättsfallet KARLGREN i SvJT 1944 s. 400.
Fullbordat tillgreppsbrott ansågs i NJA 1943 s. 45 föreligga, där en skorstensfejare tagit en säck kaffe från dess plats på vinden och gömt den på annat ställe där för att kunna sedermera vid lämpligt tillfälle bortföra den. Jfr NJA 1943 s. 634 nedan under 22 kap. samt NJA 1944 s. 4. Av pluraliteten inom HD bedömdes gärningen som stöld, medan en minoritet ansåg den vara snatteri. Justitierådet Bellinder anförde till stöd för pluralitetens mening, att tillgreppet avsett en strängt ransonerad vara, inneburit svikande av lämnat förtroende och förövats med ganska stor förslagenhet. Jfr NJA 1944 s. 231.
En man sålde till en annan en bil, som icke tillhörde honom och som han icke heller hade i sin besittning. Köparen satte sig sedermera i god tro i besittning av bilen. Säljaren dömdes i NJA 1939 s. 324 för stöld i medelbart gärningsmannaskap. Ett annat fall av tillgrepp i medelbart gärningsmannaskap förelåg i NJA 1942 s. 565. En bilförare, som förmått annan person att utan vetskap om det olovliga däri taga och till bilföraren utlämna en säck träkol till bränsle för bilen, dömdes i underinstanserna för bedrägeri, men HD dömde honom i stället för snatteri. Att bedrägeri icke kan anses föreligga i ett fall som detta, är enligt nu gällande rätt tydligt, ty enligt 21: 1 i dess nuvarande lydelse fordras uttryckligen, att det är den vilseledde eller någon i vars ställe denne är som tillskyndas skada. Se om detta spörsmål EKEBERG, STRAHL & BECKMAN, Förmögenhetsbrotten, s. 36 f. och 195 f.
En yngling tillgrep en cykel, som tidigare tillhört hans fader men dåmera tillhörde annan person. Åtalad av allmänne åklagaren för tillgreppet, SvJT 1940 rf s. 61, uppgav han, att han trott att cykeln alltjämt tillhörde fadern, och denna uppgift vederlades icke i målet. HR:n frikände honom därför, men Skånska HovR:n dömde honom för bodräkt. Detta brott var visserligen enligt dåvarande rätt målsägandebrott, men denna begränsning av åtalsrätten torde, liksom även den nuvarande begränsningen av allmän åklagares åtalsrätt till fall där angivelse eller tillstånd av överåklagare föreligger, icke avse andra fall än sådana som objektivt sett äro bodräkt.
21 kap. I NJA 1941 s. 528 dömdes två personer, vilka yrkesmässigt såsom golvfernissa sålt ett synnerligen underhaltigt preparat, för bebedrägeri under motivering att de uppenbarligen insett, att preparatetvar otjänligt för det angivna ändamålet och att jämväl de uppgifter dei övrigt lämnat i samband med försäljningen varit vilseledande. Deras uppgifter ansågos sålunda icke innebära allenast ett visserligen överdrivet men tillåtet lovprisande av varan. Se härom STERZEL, Bidrag till läran om bedrägeribrottet, 1919, s. 193 ff.
En värmeledningsskötare och portvakt i en fastighet tillhörande Stockholms stad hade under flera år utkvitterat ersättning för dessa sysslor såväl å stadens fastighetskontor som hos ett annat av stadens verk och därigenom uppburit dubbel betalning. I NJA 1939 s. 138 dömdes han i alla instanser utan meningsskiljaktighet för bedrägeri. Han sökte förgäves försvara sig med att han icke företagit någon positiv åtgärd för att tillskansa sig ersättning från två håll utan allenast mottagit vad som utanordnats åt honom; han hade blott förtegat, att han uppbar dubbel betalning. Mannen ansågs tydligen ha varit skyldig att yppa att det erbjöds honom dubbelbetalning. Se EKEBERG, STRAHL & BECKMAN, Förmögenhetsbrotten, s. 191 f. Hithörande spörsmål ha dryftats av STERZEL, nyss a. a. s. 96 ff., HÄGERSTRÖM i SvJT 1939 s. 311 ff. och ANDENÆS. Straffbar unnlatelse, Oslo 1942, s. 439ff. Ett liknande fall förelåg i SvJT 1941 rf s. 11. En åkeriägare hade efter avtal med ett aktiebolag verkställt leveranser av sand och erhållit slutlikvid för dessa. Omkring en månad därefter mottog han från bolaget en postgiroanvisning på ungefär samma belopp. Han utkvitterade och förbrukade beloppet, ehuru han var medveten om att han icke hade något att fordra. Han trodde, att bolaget av misstag sänt honom dubbel betalning, men i själva verket var beloppet avsett för annan person med samma namn. RR:n dömde honom för bedrägeri, men Skånska HovR:n dömde honom för förskingring. Det synes också vara att gå för långt att anse honom ha sådan skyldighet att visa penningförsändelsen från sig eller upplysa bolaget om dess misstag, att underlåtenhet härav vore att jämställa med ett bedrägerirekvisitet uppfyllande positivt vilseledande. Däremot var förskingringsbestämmelsen tilllämplig. Enligt gällande lag skulle dock gärningen i stället vara att bedöma såsom olovligt förfogande, eftersom åkeriidkaren icke mottog penningarna på grund av avtal, tjänst eller dylik ställning.
En värnpliktig hade såsom förare av en kronans lastbil avhämtat bensin för bilen i en affär mot uppvisande av rekvisition från vederbörande befäl, NJA 1940 s. 562. Endast en del av den rekvirerade kvantiteten tillfördes emellertid kronans bil; på tillsägelse av den värnpliktige tappade biträdet i affären återstoden i en bil som tillhörde den värnpliktige. Denne dömdes i alla instanserna för bedrägeri: han hade bibragt affärsbiträdet den uppfattningen, att även den senare bilen användes för kronans räkning. En ledamot av krigshovrätten fann i stället förskingring föreligga. Enligt nu gällande lag hade fallet näppeligen kunnat bedömas såsom bedrägeri. Den som fördes bakom ljuset, nämligen affärsbiträdet, kan nämligen knappast sägas ha varit i den skadelidandes, kronans, ställe. Däremot torde fallet kunna bedömas som behörighetsmissbruk. Den värnpliktige missbrukade nämligen till kronans skada den behörighet att för kronans räkning köpa bensin som innehavet av rekvisitionen skänkte honom. Ett annat rättsfall, där vilseledandet utförts mot annan än den skadelidande, finnes i SvJT 1942 rf s. 13. I detta fall hade mellan en förening och ett bolag överenskommits, att föreningen skulle till bolaget leverera ett bilaggregat, som bolaget behövde för att kunna fullgöra en avtalad leverans av ett sådant aggregat, samt att faktura på aggregatet skulle tillställas kunden direkt från föreningen som alltså skulle äga att av kunden uppbära likvid för aggregatet. Bolaget hade icke desto mindre uppburit likviden av kunden, som icke kände till överenskommelsen och icke heller kunde begäras känna till denna. Föreningen gick på detta sätt miste om likvid för aggregatet. RR:n i Malmö dömde bolagets disponent för förskingring från föreningen, men Skånska HovR:n dömde honom för bedrägeri mot denna. Enligt nu gällande rätt kan ansvar för bedrägeri icke gärna komma i fråga i ett sådant fall, ty den vilseledde, nämligen kunden, kan icke anses vara i den skadelidandes, föreningens, ställe. Icke heller förskingringsansvar är på sin plats, då bolaget icke fått penningarna i besittning för annan. Däremot torde bestämmelsen om behörighetsmissbruk kunna tillämpas, ty vad bolaget gjort är att det missbrukat sin behörighet att så länge denuntiation ej skett uppbära likvid av kunden. Jfr NJA 1942 s. 565 ovan under 20 kap.
En lantbrukarhustru, som vid leverans av mjölk från makarnas egendom till en mejeriförening under en följd av år å sön- och helgdagarna, då någon kontroll av mjölkens fetthalt icke brukade äga rum, tillsatt vatten till mjölken, dömdes i NJA 1941 s. 547 för bedrägeri. Två ledamöter av HD tillämpade dock i stället stadgandet i äldre 22: 13 andra stycket om ansvar för den som föryttrat mängt för omängt. Att sedan sistnämnda stadgande upphävts ett fall sådant som det ifrågavarande är att bedöma som bedrägeri, torde vara otvivelaktigt. Hade kvinnan sålt mjölken direkt till en konsument, skulle gärningen uppenbarligen ha inneburit skada för denne. Och att i förevarande fall köparen var en mejeriförening, som lyckats sälja mjölken vidare utan förlust för sig, får icke föranleda, att gärningen anses ej ha inneburit skada. Ty att den vilseledde medvetet eller, såsom i detta fall säker-
ligen var händelsen, omedvetet lyckas i sin ordning lura en tredje att påtaga sig förlusten, kan icke få lända den vilseledande till ursäkt. Tvivelaktigt torde däremot vara, om det i bedrägeribegreppet ingående skaderekvisitet var uppfyllt i NJA 1942 s. 379. I detta fall hade en försäljare av kostymtyger, framställda med användande i stor utsträckning av cellull, med vetskap därom vid försäljningarna uppgivit, att tygerna vore fria från detta ämne, eller åtminstone uttalat sig på sådant sätt, att köparna fått den uppfattningen att så vore fallet. Försäljaren åtalades för bedrägeri men försvarade sig med att tygerna varit värda de priser till vilka han sålt dem. Köparna hade därför icke tillfogats någon ekonomisk skada, och han hade sålunda icke gjort sig skyldig till bedrägeri. HR:n, vars dom i denna del lämnades utan ändring av överrätterna, förklarade emellertid, att då köparna, med vissa undantag, icke velat förvärva tyger med inblandning av cellull, det finge förutsättas att de ansett sig icke ha någon användning för dylika tyger. För den skull måste enligt domstolarnas mening ekonomisk skada anses ha tillfogats köparna, även om försäljningen i en del av fallen måhända skett till priser som tygerna betingade i öppna marknaden. Försäljaren dömdes därför för bedrägeri. Det är emellertid ej lätt att se, att köparna verkligen ledo ekonomisk skada genom köpen. De erhöllo visserligen icke de tyger de önskade men dock tyger, som voro brukbara för det ändamål till vilket köparna tänkte använda dem, för priser ej överstigande marknadspriserna. Efter strafflagsändringarna år 1942 torde ett fall sådant som det förevarande böra hänföras under 21: 7 såsom oredligt förfarande. — En särskild fråga uppkom i målet därigenom, att en av köparna omedelbart efter köpets avslutande lämnat tillbaka det köpta tygstycket och därvid erhållit den erlagda köpeskillingen åter. I överinstanserna dömdes försäljaren icke desto mindre även för denna försäljning. Detta är säkerligen riktigt enligt nu gällande rätt, ty i och med köpslutet får fullbordat brott anses ha kommit tillstånd, och den omständigheten att köpet därefter fått gå åter kan icke göra det förövade brottet ogjort. Jfr straffrättskommitténs utredning angående förmögenhetsbrottens perfektionspunkt, återgiven i NJA 1942 II s. 325 ff.
I NJA 1941 s. 462 fälldes en man till ansvar för det han bedragit sig till penningar av en havande kvinna genom att taga betalt för åtgärder som han mot rätta förhållandet uppgav ha fosterfördrivande verkan. Att gärningsmannen skulle ådragit både sig och kvinnan straff genom att hålla vad han förespeglat henne, ansågs sålunda icke befria honom från ansvar för att han narrat till sig penningar utan motprestation. Kvinnans intresse av att erhålla den utlovade prestationen förtjänade visserligen icke straffrättsligt skydd, men bedrägeribestämmelserna torde få anses avse att skydda det mera abstrakta intresset, att man ej skall bliva förledd att ikläda sig kostnad förgäves.
I SvJT 1942 rf s. 96 dömdes en man för inbrottsstöld för det han i en försäljningsautomat lagt ned ett tyskt enpfennigmynt i stället för en tjugufemöring och därigenom tillskansat sig några äpplen. Frågan om rätta bedömandet av dylikt s. k. automatbedrägeri har varit mycket
omdiskuterad. Att bedöma det som bedrägeri har mött betänkligheter, emedan något vilseledande icke sker. Numera torde sådant förfarande emellertid bestraffas såsom bedrägligt beteende. Den s. k. snyltningsbestämmelsen i 21:2 andra stycket första punkten förutsätter nämligen ej att någon vilseledes. I SvJT 1943 rf s. 71 ansågs sålunda denna bestämmelse tillämplig på plundring av försäljningsautomat medelst instickande av en pinne. Där automaten ej förmedlar försäljning av sak utan avser annan prestation, såsom fallet är exempelvis med en telefonautomat, kan annat lagrum icke gärna komma i fråga.
En person dömdes i NJA 1941 s. 44 för ocker, ehuru han endast förmedlat ett lån. Den nya lydelsen av ockerbestämmelsen, 21: 5, torde icke göra någon ändring i detta hänseende.
I NJA 1940 s. 536 dömdes en kvinna för tjuvgömmeri för det hon för tjuvens räkning dolt sedlar som denne erhållit genom belåning av det stulna. Målet har refererats, emedan det varit föremål för tvivel huruvida den förutvarande bestämmelsen om tjuvgömmeri, 20: 12, var tillämplig på den som tagit befattning icke med det stulna utan med något som trätt i dess ställe. Dess motsvarighet i nuvarande 21:6, häleribestämmelsen, upptager som ett första alternativ, att någon tager befattning med sak som är frånhänd annan genom brott; enligt detta alternativ godtages ej substitut för det stulna. Enligt det andra alternativet, avseende den som bereder sig vinning av annans brottsliga förvärv, kan gärningen däremot väl avse substitut, men det kräves, att gärningsmannen bereder sig vinning; att taga befattning med något vari det stulna omsatts har icke ansetts i och för sig vara av beskaffenhet att böra föranleda ansvar. Såvitt av referatet kan utläsas, gjorde sig emellertid kvinnan i det ifrågavarande fallet icke någon vinning. Hon synes ha tagit mot sedlarna för att göra tjuven en tjänst och utan att erhålla något vederlag. För häleri skulle hon därför icke kunnat dömas, men omständigheterna kunna möjligen ha varit sådana att istället 10: 18 a, bestämmelsen om personlig faution, varit tillämplig.
En person hade med vetskap om att en annan åtkommit en cykel genom stöld och i samförstånd med denne utbjudit cykeln till salu utan att emellertid försäljning kommit till stånd. I NJA 1942 s. 605 ansågs han, vid det förhållandet att han icke fått cykeln i sin besittning utan denna alltjämt omhänderhades av tjuven, icke kunna fällas till ansvar. Detta överensstämmer med THYRÉNS tolkning av uttrycket »tagit befattning» i äldre 20:12. 1 Enligt honom borde uttrycket troligen fattas bokstavligen, varför exempelvis ett köpeavtal som ännu icke åtföljts av sakens traderande ej skulle innebära fullbordat tjuvgömmeri. Det torde icke finnas anledning att fatta den nuvarande häleribestämmelsen, 21: 6, på detta restriktiva sätt. Emellertid fordras för häleriansvar i ett fall sådant som det ifrågavarande, att gärningen är ägnad att försvåra sakens återställande, och det kan vara föremål för tvivel, om detta krav var uppfyllt i fallet.2 I NJA 1941 s. 218 hade en
person olovligen tagit och brukat en cykel, varefter den stals av en annan. Med vetskap om stölden, och f. ö. även om det olovliga brukandet, omhändertog därpå efter överenskommelse med tjuven en tredje cykeln. Han dömdes jämlikt äldre 20: 12 för tjuvgömmeri utan hinder av att cykeln kommit ur ägarens besittning annorledes än genom stöld. Enligt nu gällande rätt skulle han varit att döma för häleri. Enligt NJA 1942 s. 42 köpte en man en cykel, ehuru han hade skäl att misstänka att säljaren åtkommit den på olovligt sätt. Sedan han därefter fått veta att den var stulen, övermålade han den med annan färg för att hindra att den skulle bliva igenkänd. Han dömdes av överrätterna jämlikt äldre 20: 12. Det torde vara tydligt, att hans beteende enligt strafflagens nya lydelse är häleri. Vid tillämpning av äldre 20: 12 uppstod i NJA 1942 s. 182 fråga, om ett par personer tagit brottslig befattning med ett stulet kaffeparti i dess helhet eller blott med en del av varan. Ehuru var och en av dem tillgodogjort sig allenast en del därav, ansågos de samfällt ha omhändertagit hela partiet och dömdes sålunda för brottslig befattning med partiet i dess helhet. Frågan torde böra bedömas på enahanda sätt vid tillämpning av bestämmelsen om häleri i nya 21: 6.
I NJA 1941 s. 464 dömdes en person, som mottagit eller deltagit i förbrukandet av en bedragares byte, jämlikt äldre 3:9 för s. k. efterföljande delaktighet, ehuru bedragaren själv gick straffri enligt 5:5. Utgången förklaras av att gärningen, reell faution, icke uppfattades såsom verklig delaktighet utan som ett brott för sig. Att häleri icke förutsätter att förbrottet kan bestraffas, torde vara tydligt.
I NJA 1943 s. 590 ådömdes icke särskilt ansvar för häleri, då hälaren jämlikt 3: 5 dömdes för stämpling såsom om han vore gärningsman.
22 kap. I NJA 1941 s. 165 uppstod fråga, huruvida en person, som enligt vissa avtal för försäljning i kommission mottagit ett antal bilar med skyldighet att hålla influtna medel avskilda från egna, skulle trots avtalets lydelse med hänsyn till omständigheterna anses ha köpt bilarna i fast räkning och därför kunna undgå ansvar för det han efter försäljning av bilarna förbrukat valutan för egen räkning. Han ansågs emellertid vara underkastad redovisningsskyldighet enligt avtalen och dömdes för förskingring. I NJA 1940 s. 312 blev utgången den motsatta. En köpman hade enligt skriftligt avtal mottagit ett parti kola för försäljning i kommission med skyldighet att påföljande dag redovisa partiet med angivet belopp och att hålla vid försäljningen influtna medel avskilda från egna. Han sålde sedermera partiet i olika poster men förbrukade medlen för egen räkning. HD frikände honom likväl under motivering, att han enligt avtalet varit skyldig att, oavsett om han förmådde sälja hela partiet, påföljande dag erlägga det i avtalet bestämda beloppet och att med hänsyn därtill och i betraktande av omständigheterna i övrigt avtalet måste anses innebära att han köpt partiet i fast räkning. Enahanda blev utgången i NJA 1940 s. 164. Där hade den tilltalade enligt kontrakt mottagit varan, en bil, i kommission. HD fann, att av bestämmelserna i kontraktet och av utredningen i övrigt framginge att den tilltalade i verkligheten mottagit bilen i fast köp med rätt för honom att även innan han till fullo erlagt köpe-
skillingen i sin tur försälja bilen. Se om hithörande spörsmål ERIK BERGENDAL i SvJT 1936 s. 599 f.
En sakförare, som hade i uppdrag att vid exekutiv auktion på en fastighet bevaka en inteckningshavares intresse, inropade fastigheten i eget namn men för huvudmannens räkning. Han förmådde sedermera auktionsförrättaren att i protokoll och köpebrev upptaga honom själv såsom köpare av fastigheten samt skaffade sig lagfart på fastigheten och försålde den därpå. Avfordrad redovisning påstod han, att han köpt fastigheten för egen räkning, och vägrade att redovisa för försäljningen. Han åtalades sedermera för trolöshet mot huvudman, NJA 1939 s. 187. I målet sökte han försvara sig med att han vore både villig och kapabel att avgiva redovisning därest han befunnes redovisningsskyldig; något straff för vägran att avge redovisning funnes icke stadgat. Svea HovR och HD dömde honom emellertid för trolöshet mot huvudman. Det torde ock vara ganska tydligt, att den tilltalade i detta fall, vilket enligt gällande rätt synes vara att bedöma som förskingring, undandragit sig att redovisa och blott för syns skull gjort sitt erbjudande att redovisa om han bleve förpliktad därtill.
En kock vid en avdelning av ett militärt förband hade i ett skåp i förläggningens skafferi gömt undan en del matvaror, som han fått om händer för avdelningens räkning, uppenbarligen för att sedermera tillgodogöra sig dem, NJA 1943 s. 634. Hans åtgärd kunde icke, såsom gärningen i det ovan under 20 kap. omnämnda rättsfallet NJA 1943 s. 45, betraktas som olovligt tillgrepp, ty han hade kommit i besittning av varorna på lovligt sätt. Icke heller kunde han anses ha tillägnat sig varorna, varför han ej, såsom fältkrigsrätten dock ansåg, kunde dömas för fullbordad förskingring. Av krigshovrätten och en stark minoritet inom HD dömdes han däremot för försök till förskingring. Pluraliteten inom HD ansåg emellertid hans förfarande innebära allenast förberedelse till förskingring och frikände honom, emedan sådan förberedelse ej är straffbelagd. Att förfarandet icke ansågs vara försök, berodde tydligen på att kocken icke ansågs övertygad om uppsåt att inom någorlunda kort tid fullborda förskingringen genom en tillägnelseakt.
En person hade upptagit ett lån mot skuldebrev, som var försett med borgen. För att överflytta lånet till annan långivare utskrev han ett nytt skuldebrev och skaffade sig borgen av borgensmannen även på detta, varefter han som avsett var belånade det hos annan än den förstnämnde långivaren. Han underlät emellertid att fullgöra sitt åtagande att med de därvid erhållna medlen inlösa det äldre lånet. Borgensmannen nödgades därför inlösa båda lånen. I NJA 1940 s. 596 frikändes låntagaren för bedrägeri, emedan det saknades tillräcklig bevisning om att han, då han erhöll borgen å det andra skuldebrevet, icke hade för avsikt att inlösa det äldre lånet. Däremot dömdes han för trolöshet mot huvudman gentemot borgensmannen. Enligt nu gällande rätt skulle han förmodligen ha dömts för behörighetsmissbruk.
En värnpliktig, som varit kommenderad såsom hovmästare på en militärmäss, ansågs i NJA 1941 s. 24 av HD, i motsats till krigshovrät-
ten, icke kunna dömas för trolöshet mot huvudman. Enligt nu gällande rätt torde den omständigheten, att förtroendeställning ej kunnat avböjas, icke utesluta ansvar för trolöshet mot huvudman. Medan äldre 22: 14 beskrev subjektet för brottet trolöshet mot huvudman såsom syssloman, upptager nya 22:5 såsom subjekt för brottet den sompå grund av förtroendeställning, evad det är i allmän eller enskild tjänst, såsom syssloman eller eljest, fått att för annan sköta ekonomisk angelägenhet eller öva tillsyn å skötseln därav.
23 kap. I NJA 1939 s. 472 hade fadern till ett ännu ej framfött barn utom äktenskap för att förhindra uttagandet av barnuppfostringsbidrag avhänt sig egendom, bl. a. till en son utom äktenskap. Då fadern därefter kom i konkurs, bevakades ej andra fordringar än de som avsågode i barnuppfostringsmålet utdömda beloppen samt en sons fordran. Fadern ansågs ha gjort sig skyldig till konkursförbrytelse. Familjerättslig underhållsskyldighet räknades alltså i straffrättsligt hänseende som skuld. Att barnet vid avhändelsen ännu icke var fött, ansågs icke utesluta ansvar. Se EKEBERG, STRAHL & BECKMAN, Förmögenhetsbrotten, s. 298. Se om målet vidare ovan under 3 kap.
En man, som yrkesmässigt drev byggnadsverksamhet, bildade en förening i syfte att i föreningens namn för försäljning uppföra ett större bostadshus. Innan byggnaden färdigställts, blev fastigheten emellertid såld på exekutiv auktion för 457,310 kr. 85 öre och föreningen sattes sedermera i konkurs. Byggmästaren åtalades för konkursförbrytelser, NJA 1939 s. 203. Föreningen ansågs bokföringsskyldig och byggmästaren, som var dess ende styrelseledamot, dömdes av HD för försummad bokföringsskyldighet. Han dömdes även för det han med insikt om att föreningen var på obestånd uttagit ett belopp av 8,705 kr.; det ansågs, att han, även om han ägt rätt till ersättning av föreningen för sitt sysslande med byggnadsföretaget, genom detta uttag till bestridande av sina personliga utgifter avhänt föreningen belopp som stått i uppenbart missförhållande till dess ställning. Enligt nuvarande rätt, 23: 3, är det än tydligare, att den omständigheten att han må ha haft rätt till ersättning icke länder honom till befrielse från ansvar. — Mot konkursgäldenär förd talan om ansvar för vårdslös bokföring, bestående däri att upprättat inventarium varit felaktigt, ogillades i NJA 1939 s. 108, emedan konkursen inträffat innan den tid tilländagått inom vilken det ålegat gäldenären att färdigställa och i inventariebok införa inventariet samt innan detta dagtecknats. Att inventariet var behäftat med fel torde under sådana förhållanden ej ha medfört mera avsevärd olägenhet.
25 kap. Ordföranden i en fattigvårdsstyrelse hade genom att av egna medel utbetala understöd till en person orsakat, att dennes hemortsrätt överflyttades till annat fattigvårdssamhälle. Understödstagaren hade förut hemortsrätt i ordförandens kommun men hade flyttat till annan kommun och mantalsskrivits där. Han förvärvade hemortsrätt i den senare kommunen, emedan han, på grund av understödet från ordföranden, ej behövde söka fattigvård i denna. Ordföranden åtalades och dömdes i NJA 1940 s. 29 av HR:n jämlikt 25: 16 och 22 för ämbetsfel.
Göta HovR och HD frikände honom emellertid, HD under motivering att sådana omständigheter icke förebragts i målet, att understödet, vilket ordföranden utbetalat av egna medel, kunde anses utgöra en å kommunens vägnar i förtäckt form lämnad fattigvård.
I reglementet för barnmorskor av d. 21 nov. 1919 stadgas straff för överträdelse av vissa bestämmelser i reglementet med föreskrift att sådana överträdelser skola åtalas vid allmän domstol. En barnmorska, som genom försumlighet vid förlossning vållat såväl moderns som barnets död, dömdes i NJA 1943 s. 522 av pluraliteten inom HD förutom jämlikt 14: 9 samt 4: 1 och 2 jämväl enligt 25: 17 och 22. Troligen ansågs barnmorskan ha brutit mot en i reglementet given allmän disciplinär bestämmelse, och en sådan torde, i olikhet mot speciell straffbestämmelse för tjänstefel vare sig denna är av disciplinär natur eller icke, ej utesluta tillämpning av SL 25: 17.1 Ett justitieråd, som icke fann att barnmorskan vållat annans död, tillämpade reglementet i stället för 25: 17. — En häradsskrivare dömdes i NJA 1942 s. 150 enligt 25: 17 för det han utfärdat bestyrkta avskrifter av mantalslängd såsom privat uppdrag utan att belägga avskrifterna med stämpel men mot betalning tillfallande honom själv. I vissa fall ansågos avskrifterna ha gjorts i hans egenskap av häradsskrivare, i ett annat ansågs avskrift ha bort utfärdas av honom i denna egenskap.
I SvJT 1943 rf s. 53 frikändes, i Göta HovR med tre röster mot två, polismän i en stad, vilka tjänstgjort som exekutionsbiträden efter förordnande av kommunalborgmästaren, från ansvar enligt 25 kap., emedan de icke utsetts till exekutionsbiträden av länsstyrelsen såsom beträffande stad utan magistrat stadgas i restindrivningsförordningen. Att en tjänstemans förbrytelse sker i utövning av tjänst som icke utan särskilt förordnande tillkommer honom, är dock ej under alla förhållanden tillräckligt för att fritaga honom från ämbetsansvar. Det avgörande torde vara, huruvida tjänsten står i sådant förhållande till den tjänst han rätteligen innehar att gärningen för honom själv och andra framstår såsom utövning av den allmänna förvaltningen.
Anställd vid spårvägsanläggning, vilken enligt kungligt förordnande skulle äga skydd enligt 19 kap. såsom statlig sådan anläggning, ansågs i SvJT 1943 rf s. 37 icke underkastad det ansvar, som enligt 25:22 andra stycket under enahanda förutsättning åvilar anställd vid järnvägsanläggning. Jfr NJA 1943 s. 438 ovan under 10 kap.
I ett flertal här ej upptagna rättsfall under de ifrågavarande åren ha domstolarna haft att fatta ståndpunkt till frågan, huruvida viss ställning varit förenad med ämbetsansvar.
Övergångsbestämmelser. Angående vissa i NJA 1943 s. 163, 358, 422 och 633 behandlade frågor rörande övergångsförhållanden vid genomförandet av 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott må här hänvisas till artiklar av BECKMAN i SvJT 1943 s. 358 och 1944 s. 300 f.