Om fonografisk upptagning av utsagor vid domstol. Enligt 6 kap. 9 § första stycket nya RB äger rätten förordna, att utsaga av part, målsägande, vittne eller sakkunnig skall i stället för att antecknas i protokollet upptagas genom stenografi eller på fonetisk väg. Rätten har sålunda jämlikt nämnda stadgande tre möjligheter till buds vid upp-

392 TAGE SILFVERSKIÖLD.tagande av utsaga nämligen dels anteckning av utsagan i protokollet genom en memorialförare på sätt som hittills oftast brukats, dels anlitande av stenograf och dels användning av fonografisk upptagning. Användningen av sistnämnda metod redan nu — särskilt vad angår underrätter med stor arbetsbörda — har rekommenderats i den nyligen inom justitiedepartementet utarbetade promemorian angående möjligheterna att anpassa det nuvarande processuella förfarandet vid de allmänna underrätterna efter de principer på vilka den nya rättegångsbalken bygger. Sedan författaren av denna artikel i egenskap av tingsdomare i Ångermanlands norra domsaga varit i tillfälle att under närmare ett års tid pröva metoden att upptaga utsagor på fonografisk väg, göres härmed några korta anteckningar angående nämnda metod.
    Den fonografiska upptagningen sker på följande sätt. Utsagoavgivaren talar in sin utsaga i en mikrofon, anbragt å t. ex. vittnesskranket. Härigenom överföres utsagan på en på visst sätt konstruerad rulle. Denna rulle återgiver sedan utsagan på samma sätt som en grammofonskiva. Innehållet kan avlyssnas antingen genom lurar eller också, där sådan apparatur finnes, genom högtalare. Vad som upptagits skall, enligt 6 kap. 9 § fjärde stycket nya RB, så snart ske kan, återgivas i vanlig skrift och uppteckningen (nedan kallad reproduktionen) biläggas handlingarna.
    Vid upptagande på fonografisk väg blir sålunda den avgivna utsagan ordagrant återgiven å rullen. Detta är väl utan tvivel den främsta fördelen med den fonografiska metoden. I reproduktionen från rullen blir utsagan varken förskönad eller försämrad; och någon kontroll erfordras icke, att det upptagna överensstämmer med vad som yttrats. Att få fram varje liten nyans i till exempel ett vittnesmål angående en viss bestämd iakttagelse, kan måhända ha betydelse för hela målets utgång. Ofta kan det också vara av stor vikt för bedömandet av trovärdigheten hos den person, som avgivit en utsaga, att få antecknat exakt med vilka ord utsagan avgivits. För läsaren av reproduktionen måste dessutom utsagoavgivaren framstå mera levande, om hans egna ordvändningar äro direkt återgivna, än om utsagan mer eller mindre omformats och likriktats genom anteckning till protokollet.
    En annan fördel med den fonografiska metoden är vidare, att användningen därav vid handläggningen av mål, vari utsagor avgivas, medför, att handläggningen kan ske mera ostört, än då utsagorna skola antecknas till protokollet. Varken uppteckning eller uppläsning med mera, varom förmäles i 6 kap. 8 § andra stycket nya RB, behöver nämligen ske. Härigenom vinnes dessutom den fördelen, att handläggningen tager avsevärt kortare tid i anspråk. Särskilt för de större domsagorna — och allra helst sedan den nya rättegångsbalken trätt i kraft— måste detta betyda mycket. Att handläggningen förkortas och förenklas, är givetvis även ur arbetssynpunkt till stor fördel.
    För den händelse högtalaranordning finnes tillgänglig, må ytterligare framhållas fördelen därav att man, om redan under handläggningen eller den därpå följande överläggningen tveksamhet skulle uppstå an-

OM FONOGRAFISK UPPTAGNING. 393gående rätta innebörden av en utsaga, omedelbart kan genom högtalaren låta återgiva vad som yttrats. Att man även vid fullföljd av mål i högre rätt i förekommande fall må kunna ha god nytta av att låta återgiva innehållet å underrättens rullar synes ej uteslutet.
    Vissa förutsättningar för att man med tillfredsställande resultat skall kunna använda den fonografiska metoden synas dock förefinnas. En av dessa är att den person, som skall avgiva en utsaga, besitter åtminstone någon redighet i framställningssättet, och att det i varje fall går att något så när leda honom eller henne in på de frågor, som äro väsentliga i målet. Varje förhörsledare känner väl till den typ av utsagoavgivare vilken, när han eller hon en gång börjat tala om en sak, knappast går att hejda. Och ej mindre besvärligt är det, när vederbörande endast svarar ja eller nej på frågor och knappast det. I båda nu angivna fall uppstå svårigheter vid den fonografiska upptagningen, i ty att reproduktionen av utsagan kan bliva alltför svårläst i sitt ursprungliga skick. Ett annat besvärligt fall är när utsagoavgivaren har dålig hörsel eller av någon orsak har svårt att fatta framställda frågor. Även i dessa fall kan reproduktionen av utsagan bliva svår att läsa. Ytterligare ett fall, som erbjuder svårigheter, är då utsagoavgivaren skall framlägga sina iakttagelser eller synpunkter med hjälp av en skiss eller dylikt. Än vidare torde vid mera invecklade utsagor — en part skall t. ex. redogöra för en hel del trassliga affärstransaktioner — reproduktionen av utsagan bliva nog så svårläst i sitt ursprungliga skick.
    Vid beaktandet av nu angivna svårigheter må emellertid framhållas, att sedan man under någon tid — dock ej alltför kort — använt sig av den fonografiska upptagningen och blivit förtrogen med de rent tekniska anordningarna, svårigheterna synas bliva betydligt mindre och lättare att bemästra. Det må vidare återigen erinras därom, att man enligt nya RB vid upptagandet av utsagor har tre olika möjligheter till buds. Går ej den ena metoden, kan man ju övergå till någon av de andra. Detta har också särskilt framhållits av processlagberedningen, som yttrat: »Rätten kan på vilket stadium som helst besluta om upptagning, och denna kan avse såväl samtliga utsagor som ock allenast sådana, i fråga om vilka behovet av ett noggrant återgivande framträder starkare.» (NJA II 1943 s. 73).
    Ett särskilt beaktansvärt krav vid fonografisk upptagning av utsaga synes vara, att man handlar i överensstämmelse med vad som angående vittne finnes föreskrivet i 36 kap. 17 § andra stycket nya RB, nämligen att utsagoavgivaren före utsagans avgivande bör uppmanas att i ett sammanhang avgiva sin berättelse. Gärna kan man väl då även lämna utsagoavgivaren några kortfattade upplysningar om de förhållanden, vilka önskas närmare belysta genom utsagan. Först sedan utsagan avgivits, må rätten och parterna ställa frågor till utsagoavgivaren. Förutom att utsagan härigenom blir mera omedelbar, blir reproduktionen av densamma mera lättläst. Vad en utsagoavgivare berättat endast som svar på frågor, kan många gånger vara betydligt mindre värdefullt, än vad han själv spontant uppgivit.

394 OM FONOGRAFISK UPPTAGNING.    Den fonografiska metoden ställer otvivelaktigt stora krav på den som vill begagna sig av densamma. Förhörsledaren får tänka sig noga för, så att han framställer klara och korta frågor, helst väl formulerade, och att han undviker onödiga frågor. Allt vad som yttrats, återgives ju sedan ordagrant i reproduktionen av utsagan.
    Huruvida reproduktionen av en utsaga skall utgöras av en fullständigt exakt avskrift av innehållet å rullen, eller om reproduktionen får eller bör »putsas» åtminstone något, synes vara föremål för delade meningar. Författaren till denna artikel är av den uppfattningen, att en försiktig »putsning» med borttagande av adiafora och omsägningar endast är av godo, enär reproduktionen då blir mera lättläst. Å andra sidan får givetvis texten ej förskönas så, att något bortgår, som sätter speciell prägel över utsagan i det ena eller det andra avseendet.
 

Tage Silfverskiöld.