Förslag till ny uppskovskungörelse. I dec. 1944 framlade 1944 års militära uppskovsutredning betänkande med förslag till det militära uppskovsväsendets ordnande (SOU 1944:63). Av förslaget synas vissa delar vara av intresse för SvJT:s läsare.
    Den nu gällande uppskovskungörelsen (SFS 1944: 717) handlar om uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap. Uppskov som beviljats för fall av mobilisering, s. k. mobiliseringsuppskov, gäller även vid förstärkt försvarsberedskap, såvida icke annorlunda uttryckligen förordnas. Kungörelsen upptager vidare en särskild art av uppskov, s. k. beredskapsuppskov, som endast gäller under förstärkt försvarsberedskap, men denna form av uppskov har i praktiken ersatts av ett system med anstånd och hempermittering, d. v. s. en tidsbestämd, kortare befrielse från beredskapstjänstgöring, i allmänhet beviljad i samband med en inkallelse tillsådan tjänstgöring.
    Mobiliseringsbegreppet spelar i den nu gällande uppskovskungörelsen en betydelsefull roll i systematiskt hänseende. Uppskoven ha i själva verket begreppsmässigt anknutits till mobiliseringen. I betänkandet framhålles, att begreppet mobilisering under senare år ändrats i sådan grad, att dess innebörd blivit alltmera svårdefinierad. Med allmän mobilisering torde man tidigare ha avsett inkallelse av samtliga de årsklasser som erfordrades för krigsmaktens sättande på krigsfot. I den moderna krigsorganiationen spelar emellertid årsklassindelningen ringa eller ingen roll. Inkallelse till beredskaps- eller krigstjänstgöring av vissa årsklasser har numera helt övergivits och inkallelserna avse i stället vissa större eller mindre i krigsorganisationen ingående förband, vilka oftast äro sammansatta av värnpliktiga tillhörande olika årsklasser, och inkallelserna äga regelmässigt rum individuellt.
    Det äldre mobiliseringsbegreppet har sålunda förlorat sin betydelse, och något annat mobiliseringsbegrepp till vilket man i lagstiftningsväg kan anknyta vidtagandet av organisatoriska åtgärder torde icke existera. Man har därför i uppskovsutredningen sökt tillskapa en mera modern begreppsindelning och funnit de mest adekvata begreppen vara »beredskapstillstånd» och »krigstillstånd». Beredskapstillståndets inträde anknytes till tidpunkten för förordnandet att värnpligtiga må inkallas jämlikt 28 § värnpliktslagen och blir sålunda en motsvarighet till det mindre lyckligt formulerade begreppet förstärkt försvarsberedskap. Krigstillståndets inträde bör hänföra sig till tiden för ett krigsutbrott eller eventuellt till den tidpunkt dessförinnan, som bestämmes av Konungen. Ur uppskovssynpunkt liksom ur allmän militärorganisatorisk synpunkt överhuvud är det beredskapstillståndets inträde som får den största betydelsen. I de flesta organisatoriska hänseenden torde skillnaden mellan beredskapstillstånd och krigstillstånd snarast bli av kvantitativ art.
    Vad härefter angår frågan om uppskov under beredskapstillstånd och krigstillstånd, erinras om att uppskovsmännen nu indelas i två uppskovsgrupper beroende på vilken myndighet som beviljar uppskovet.

I uppskovsgrupp I beviljas uppskovet av det verk vid vilket den värnpliktige är anställd, i uppskovsgrupp II däremot av statens arbetsmarknadskommission. Till uppskovsgrupp I höra emellertid icke alla befattningshavare vid de verk som själva äga bevilja uppskov utan endast de som upptagits i en vid uppskovskungörelsen fogad bilaga. Erfordras uppskov för befattningshavare vid verk som icke upptagits i bilagan måste verket i vanlig ordning söka uppskov för vederbörande befattningshavare i uppskovsgrupp II.

 

    Utredningen har funnit den nuvarande ordningen för beviljande av uppskov för de statliga verkens personal mindre tillfredsställande. Till en början har man ansett att bl. a. verkscheferna utan prövning böra vara befriade från beredskaps- och krigstjänstgöring. För deras del bör det, oberoende av deras militära ställning, räcka med en anmälan till de militära registreringsmyndigheterna att de inneha en befattning, vilken medför vad utredningen kallar »krigstjänstgöringsfrihet». Vidare är det av författningstekniska skäl icke lämpligt att i uppskovskungörelsen uppräkna de befattningshavare som skola kunna erhålla uppskov. Verken omorganiseras tid efter annan och nya verk tillkomma, varav följer att nya personalkategorier böra kunna ifrågakomma för uppskov. Vidare har det framgått av en rundfråga till vissa av de verk, som finnas upptagna i bilagan till uppskovskungörelsen, angående den omfattning i vilken verken den 30 juni 1944 begagnat sin möjlighet att bevilja uppskov, att det förekommit avsevärda ojämnheter i tillämpningen. Av de tillfrågade verken ha sålunda socialstyrelsen och ett par länsstyrelser till 100 % utnyttjat sina möjligheter att meddela uppskov, medan i främsta rummet domstolarna visat betydligt större återhållsamhet. Som exempel kan nämnas, att av den värnpliktiga personal vid domsagorna under Svea hovrätt, 107 stycken, som kunnat ifrågakomma till uppskov i uppskovsgrupp I, endast 5, eller 4.7 %, erhållit uppskov. Även i ett annat avseende ha uppskovsreglerna tillämpats olika av verken. Såsom ovan antytts gäller meddelat uppskov som regel såväl under beredskapstillstånd som vid »mobilisering». Vid två verk — Svea hovrätt med underlydande domstolar och telegrafverket — har man använt den genom en följdförfattning till uppskovskungörelsen (SFS 1942: 735) tillskapade möjligheten att meddela uppskov »allenast vid mobilisering». Vid Svea hovrätt har denna möjlighet till begränsning använts beträffande samtliga befattningshavare som erhållit uppskov.
    Bl. a. med anledning av de ovan antydda författningstekniska olägenheterna och på grund av de ojämnheter i tillämpning de olika verken emellan som visat sig föreligga har utredningen föreslagit, att den nuvarande indelningen i uppskovsgrupper skall slopas och att i princip alla uppskovsärenden skola avgöras av arbetsmarknadskommissionen. Vissa verk och personalkårer som äro av särskild betydelse i krig nämligen kommunikationsverken, tullverket, civilförsvaret och polisväsendet skulle emellertid alltjämt själva äga bevilja uppskov för sina befattningshavare, och uppskov för statsdepartementens personal och befattningshavare inom utrikesrepresen-

tationen skulle beviljas av K. M:t efter föredragning av vederbörande departementschef.
    I stället för den gamla indelningen i uppskovsgrupper föreslår utredningen en indelning i två uppskovskategorier efter angelägenhetsgrad. Uppskovskategori I skulle omfatta värnpliktiga som på grund av att de anses oundgängligen erforderliga i sin befattning, tjänst eller arbetsanställning prövas böra vara befriade från tjänstgöring enligt 28 § värnpliktslagen, antingen helt eller allenast från dag då krigstillstånd inträder eller som dessförinnan med hänsyn till inträffade utomordentliga förhållanden av Konungen bestämmes. Uppskovskategori II skulle omfatta sådana värnpliktiga vilkas befrielse under hela året eller viss del därav prövas vara av den angelägenhetsgrad, att de i varje fall under ett beredskapsläge av mindre skärpa böra åtnjuta sådan befrielse. Till denna kategori skulle komma att hänföras de värnpliktiga som äro oumbärliga för verket under beredskapstillstånd och vilka med en riktig tillämpning av den gällande uppskovskungörelsen endast kunna erhålla anstånd eller hempermittering, vilka former av ledighet, såsom ovan påpekats, i regel endast meddelas i samband med en inkallelse och alltid för en begränsad, kortare tid. Det är sannolikt att uppskovskategori II kommer att få sin största betydelse för personal inom statsförvaltningen som sysslar med sådana uppgifter som skola upphöra eller begränsas under krig.
    Sammanfattningsvis kan sägas att utredningens förslag till ny uppskovskungörelse för personal inom statsförvaltningen torde komma att innebära, att antalet under krigstillstånd gällande uppskov för värnpliktiga med sådan tjänst kommer att i någon mån minskas, medan deras möjligheter att erhålla ledighet från tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen under beredskapstillstånd sannolikt komma att bli något bättre än de för närvarande äro, genom att anstånd och hempermittering i viss utsträckning kan komma att utbytas mot uppskov i kategori II.

Lars-Olof Ekeberg.