Om utsagors upptagning på fonografisk väg vid underrätt. Under nu rådande övergångsperiod på processens område anses, åtminstone inom Stockholms rådhusrätt, protokolleringsfrågan utgöra ett mycket bekymmersamt problem. Det förmenas, att den kommer att vara ett sådant även sedan nya RB trätt i kraft. Tanken härpå verkar bl. a. därhän, att många förmena, att särskilt nu under övergångstiden domstolens arbetskrafter måste i hög grad utökas.
    Med avseende å sådana bekymmer synes det mig befogat att här särskilt framhålla de möjligheter till frågans lösning, som ligga i användande av fonografisk metod för utsagors upptagande. Den rättsliga möjligheten att utnyttja sådan metod är klar. Den nu gällande rättegångsbalken säger icke något om det sätt, på vilket utsaga skall upptagas för att överföras till skrift. Det står domaren öppet att själv bestämma därom. Nya RB stadgar i 6 kap. 9 §, att rätten äger förordna, att utsaga av part, målsägande, vittne eller sakkunnig skall istället för att antecknas i protokollet upptagas genom stenografi eller på fonetisk väg.
    Å Stockholms rådhusrätts 6:e avdelning, som sedan länge tillämparen muntlig förhandlingsmetod, medförande under nu rådande ordningen ganska omfattande protokolleringsskyldighet, användes från medio av maj 1944 ediphonapparat för upptagande av folks utsagor av beskaffenhet att anses böra inflyta i protokoll. Ordföranden startar och avkopplar apparaten genom att trycka på knapp, som finnes vid hans sida å domarbordet. På detta äro fyra mikrofoner uppställda å platser lämpliga för de agerande. Från mikrofonerna överföres utsagan till en mottagningsapparat i ett rum, gränsande till domsalen, där den upptages på grammofonrulle. Från denna utskrives sedan utsagan på skrivmaskin av skrivbiträde. Resultatet granskas därpå av vederbörande protokollsförare och av ordföranden. Enligt min mening leder denna metod för upptagande av utsagor, givna inför domstol, till goda resultat. De äro fördelaktiga såväl ur rättslig som ur ekonomisk synpunkt.
    Det är för domstolens ordförande en jämförelsevis enkel sak att under handläggning sköta en apparat av här ifrågavarande typ. Någon kortare tid tar det emellertid för honom innan han blir förtrogen med dess finesser. Han lär sig därunder rent automatiskt iakttaga, att parterna verkligen i sitt tal begagna sig av apparaten, och han studerar ut något lämpligt sätt att i sitt tal inför densamma markera vem det är som yttrar sig i vart särskilt fall. Någon tvekan i sist angivet hänseende behöver aldrig vid utskriften förekomma. Han lär sig också,

att, då part eller vittne avbryter sitt tal, t. ex. för att ingiva någon handling eller för att demonstrera en rörelse, avkoppla apparaten för att därefter måhända ånyo börja upptagningen genom att i apparaten diktera vad som förekommit vid demonstrationen och låta vederbörande yttra sig vidare. Ordföranden lär sig alltså snart att under pågående session rent automatiskt iakttaga vad som med hänsyn tillapparaten fordras för åstadkommande av en god upptagning.
    Ur rättslig synpunkt är vidare en fördel förenad med denna metod därutinnan, att domstolens ordförande är satt i tillfälle att på ett enkelt sätt själv bestämma vad som skall upptagas. Han behöver icke i den delen förlita sig på sin protokollsförare. Denne är å andra sidan i tillfälle kontrollera ordföranden, i det han kan iakttaga om och när upptagning sker.
    Efter någon träning märker ordföranden knappast något besvär vid upptagning medelst apparat. För protokollsföraren är användandet av apparat ur arbetssynpunkt en verklig lindring, i det att apparaten minskar hans arbete vid domarbordet till en obetydlighet.
    Av vikt ur rättslig synpunkt är också, att nyttjandet av apparat av här ifrågavarande slag på domarbordet medgiver en fortlöpande förhandling. Upptagandet av det sagda sker lika hastigt som talet kommer till. Något upprepande i andra hand från ordförandens sida behöver ej ifrågakomma. Mycket betydelsefullt är, att uppläsning av utsaga, upptagen i apparat, inför sittande rätt ej behöver anordnas förjustering. Är apparaten försedd med högtalare, kan likväl en utsaga, om det någon gång anses fördelaktigt, omedelbart repeteras. Efter upptagning i apparat torde det ej vara nödvändigt att genast verkställa utskrift av det sagda. Med utskriften kan anstå till efter sessionens slut. Allt detta verkar i riktning därhän, att förhandlingen inför domstolen kan fortgå utan att störande avbrott behöva förekomma med hänsyn till protokollering. Funktionärerna i domstolen kunna, om apparat användes för upptagande av utsagor, utan avbrott följa förhandlingarnas gång.
    Efter upptagande av utsaga med begagnande av apparat åligger det protokollsföraren, åtminstone efter sessionens slut, att verkställa utskrift. Det är givet, att intet bör hindra, att utskrift genom skrivbiträde ombesörjes redan under sessionens gång. Protokollsföraren bör naturligtvis genomläsa utskriften för granskning. Det kan ju tänkas, att i partens eller vittnets ord kommit att inflyta på ett eller annat ställe ofullbordade meningar utan betydelse eller rena upprepningar. Sådant bör möjligen i utskriften strykas över, men eljest bör utsagan stå fast, såsom den återgives av apparaten. Även ordföranden bör måhända genomläsa utsagan i granskningsändamål. Såväl protokollsförarens som ordförandens arbete med tillkomsten av detta slags utskrift är jämförelsevis obetydligt.
    Vid utnyttjande av den nämnda metoden för upptagande av utsagor vid domstol har jag funnit, att det mesta av vad som muntligen förekommer vid huvudförhandling utgör, åtminstone i Stockholm, ett så

ordnat och hyvsat material, att det lämpar sig för upptagning genom apparat. Sådan upptagning resulterar i utskrift, som troget återgiver vad som i verkligheten sagts. Häri ser jag ur rättslig synpunkt det förnämsta resultatet av upptagning enligt denna metod.
    Nu tycker jag mig från ett eller annat håll höra tvivlande invändningar. Det frågas kanske: är det verkligen av så stor betydelse, att talet vid domstolen blir ordagrant återgivet? I ett eller annat fall, menas det, kunna ordalagen vara av betydelse, men ej i allmänhet. Härtill kommer, sägs det kanske, att talet, som förekommer inför domstol, i regel är ganska oordnat och innefattar upprepningar. Det kan vara nyttigt, menas det måhända, att vid återgivning bearbeta detsamma. Också anföres förvisso, att det i överinstans, där det gäller föredragning, kan vara trist att läsa den ordagranna upptagningen, som där kan försvåra arbetet. Härtill genmäles, att, då tvist mellan parter föreligger, ordalagen i utsagan vanligen äro av betydelse för förståelsen av dess innehåll. Bearbetning av en utsaga är, då fråga gäller rättsligt dömande i tvist, sällan till något gagn, mest till ogagn. Det exakta återgivandet av utsaga i tvist är vanligen av sådan betydelse, att domaren måste finna sig i olägenheten att det muntliga talet kan vara något mera oregelbundet än det skrivna. Det är emellertid (inom parentes sagt) märkligt, huru väl allmänheten, åtminstone i Stockholm, förmår att med egna ord inför domarebordets apparat utveckla sina tankar. Det talade ordet behöver i regel icke skämmas för sin form. Vad som säges därom, att svensken, till skillnad från dansken, har svårt för att uttrycka sig, är nog ej fullt hållbart. Någon räddhåga att tala inför apparat föreligger i regel icke, åtminstone ej hos stockholmaren. För överinstansen bör det vara en lättnad och icke en tunga att vid läsningen av underinstansens återgivningar veta, att de äro exakta.
    Apparat på domarbordet sparar under pågående session tid åt domstolen i dess helhet i det den medgiver en god arbetstakt och möjliggör inbesparing av pauser för justering. Härigenom ökar apparaten hela domstolens avverkningsförmåga. Den möjliggör också, att ledamot i domstol, som under den nya ordningen rimligen icke kan i rätten sysselsättas med nedteckning av utsaga, likväl kan utnyttjas för upptagning, och den frigör juridiskt bildad arbetskraft från en hel del bekymmer ifråga om återgivning av utsagor i skrift, arbetskraft, som i stället kan utnyttjas bättre på annat sätt. Bland annat ur dessa synpunkter måste utnyttjande av apparat på domarbordet anses för det allmänna vara av stor ekonomisk betydelse. Särskilt gäller detta i enom fattande domstol sådan som Stockholms rådhusrätt. Därest metoden kommer till allmän användning därstädes, kommer den förvisso att minska behovet av juridiskt bildad arbetskraft i förhållande till vad eljest kan behövas under den nya processens tid. Visserligen kunna engångskostnaderna för anskaffning av apparat te sig ganska stora. Materialkostnader för dess drift förekomma också, om än ganska obetydliga. Det är jämväl så, att för apparatens utnyttjande erfordras skrivbiträde. Den fordrar också under session tillsyn av vaktbetjäning.

Men det är — vilket här säges såsom ett exempel på den ekonomiska betydelsen — väl givet, att det är mycket billigare, att utsagorna nedskrivas av ett skrivbiträde med tillhjälp av apparat än att det allmänna i samma syfte nödgas hålla särskild kvalificerad person, t. ex. jurist, som lämnar sitt opus till skrivbiträde för renskrift. Min uppfattning är, att de inbesparingar, som användande av apparat kommer att medföra, i det långa loppet mångfalt komma att uppväga utgifterna. Attså är fallet är i och för sig en naturlig sak, då ju här är fråga om utnyttjande av ett framsteg på teknikens område.
    Nu är det en fråga, om icke genom användande av stenografi kunna vid domstol nås samma gynnsamma resultat vid upptagning av utsaga som genom användande av apparat. — Härvid är till en början att märka, att det tager långa år av övning för att bliva dugande stenograf, och att det är tveksamt, om det verkligen bör kunna uppställas såsom fordran på en domstolsjurist, att han skall vara tillförlitlig stenograf i ändamål att han skall kunna utnyttjas för stenografiskt upptagande av utsagor i domstolen. En sådan fordran skulle kunna medföra, att en skicklig jurist måhända icke skulle kunna vinna placering. Det kan däremot förutsättas, att en var jurist kan i domstolen utan vidare handhava en apparat för utsagors upptagande och vara duktig i den konsten redan efter någon kortare tids övning. Förutom mycket annat av rättslig och ekonomisk betydelse ligger häri, att tanken på stenografisk upptagning vid domstolen alltid leder in på organisationsfrågor, såsom t. ex. spörsmål om hur man skall kunna hava duktiga stenografer till hands, medan däremot tanken på teknisk upptagning befriar från liknande frågor på ett välgörande sätt. — Sen vid besvarandet av det uppställda spörsmålet på förhållandena sådana de te sig i det särskilda målet, måste vi givetvis säga, att en tillförlitlig stenograf vid domarens eller domstolens sida uti ett mål kan åstadkomma en god upptagning och återgivning och göra mycken nytta på olika sätt. Det är dock att observera, att, medan upptagning genom apparat kan handhavas av ordföranden eller annan ledamot i domstolen, det torde vara orimligt begära, att sådan funktionär, även om han är stenograf, skall under den nya ordningens tid handhava upptagning genom stenografi. För sådan fordras särskild funktionär vid sidan av domstolens ledamöter, en funktionär, som drager icke obetydlig kostnad. Att märka är också, att i domstolen, där talet ofta löper fort, då replikerna växlas, det kan vara svårt för en stenograf att hinna, medan apparaten däremot alltid hinner med, och att vid långa förhandlingar stenografen ganska snart tröttnar, medan apparaten aldrig tröttnar. En beaktansvärd omständighet är också, att, under den nya processordningen, efter upptagning genom stenografi uppläsning av den skrivna utsagan måste ske i justeringsändamål, medan såda nicke behöver äga rum vid upptagning genom apparat. Uppläsningen orsakar i målet tidsförlust för den dyrbara organisation, som domstolen är, och verkar störande på förhandlingen. — Rikta vi härefter, vid sökande av svaret på den uppställda frågan, vår tanke mera på för-

hållandena i domstolen i dess helhet, särskilt en omfattande underrätt såsom t. ex. Stockholms rådhusrätt, är det givet, att vad nyss nämnts angående betänkligheter beträffande stenografisk metod i detta sammanhang får betydande konsekvenser. Även andra detaljer kräva i denna del beaktande. Domstolen och särskilt den stora underrätten har, såvida den vill undgå ödet att under den nya rättegångsordningen öka i omfattning, ett behov av att i alla mål ha bästa möjliga medel tillgängliga för utsagors upptagande. Upptagning genom stenografi torde icke komma att stå såsom en öppen möjlighet i alla mål, därför att kostnaden för sådan kommer att i viss utsträckning drabba parterna, som förmodligen i många fall komma att vägra underkasta sig sådan utgift. Däremot kommer upptagning genom apparat, om sådan finnes, att vara avgiftsfri för parterna och därmed tillgänglig i alla mål. Det torde icke vara möjligt att säga, att stenografisk upptagning befordrar arbetstakten inom domstolen på samma sätt som teknisk utrustning på varje domarbord. För stenografisk upptagning torde domstolens ledamöter icke kunna utnyttjas, såsom kan ske vid upptagning genom apparat, utan särskild organisation måste tillkomma för den stenografiska upptagningen. Sådan måste särskilt i en stor underrätt komma att te sig såsom en mycket dyrbar anordning i förhållande till upptagning genom apparat. — Summerar jag alla omständigheter i denna del, blir min uppfattning den, att verkligen betydelsefulla resultat i här ifrågavarande hänseenden kunna nås allenast genom nyttjande av apparat å domarbordet.
    I den stora omvälvning, som nu äger rum vid våra underrätter, är frågan om sättet för den muntliga utsagans upptagande en på alla sätt viktig fråga. Om den löses i ena eller andra riktningen, får detta inom domstolsväsendet betydande verkningar. Enligt min mening bör, för underlättande av utsagors upptagning, domarbordet förses med bästa tillgängliga tekniska utrustning. Sker så, lämnas därigenom, samtidigt som återgivningen blir tillförlitlig, ett bidrag till lösningen av en hel del andra problem, bl. a. berörande organisationen av underrätten, som just nu äro ett bekymmer, åtminstone i Stockholms rådhusrätt. Jag vill därför sluta dessa rader med en hemställan till höga vederbörande, som hava bestämmanderätt, att överväga, om ej något skulle kunna göras snarast för att få fram i domsalarna förstklassiga apparater lämpade för bruk vid utsagors upptagande.

Gustaf Bång.