Fingerad rättegång i Lund. Juridiska Föreningen i Lund arrangerade den 21 april 1945 en fingerad rättegång med tillämpning av nya rättegångsbalkens regler för förfarandet i första instans. Utom professorer och juris studerande och övriga representanter för stadens egen juristkår hade domare och advokater i stort antal infunnit sig från olika platser i Skåne, Blekinge och Halland; allt som allt hade över 400 personer kommit tillstädes.
    Som rättens ordförande fungerade borgmästaren Joël Laurin, vilken jämväl varit den som planlagt och regisserat »föreställningen»; bisittare i rätten —rådhusrätten i Håstad — voro hovrättsfiskalerna Anders Bruzelius och Sven B. Jacobson samt parternas ombud advokaterna Bertil Peyron och Olof Wellmark. Agerande i övrigt voro i flertalet roller juris studerande. Tre roller hade emellertid besatts med »verkliga personer», nämligen nämndemannen Bror Åkesson, vilken hördes som vittne, samt docenten Torsten Sondén och kriminalisten Theodor Elmros, vilka båda åberopades som sakkunniga i målet. Ökad verklighetstrohet hade utan tvivel vunnits med detta arrangemang.

582 SVEN B. JACOBSON.    Av de rent tekniska anordningarna kring rättegången kan måhända förtjäna framhållas, att åhörarna grupperats halvcirkelformigt kring den upphöjda tribun, där rätten hade sin plats, samt att parter, vittnen och sakkunniga under förhören fingo stå i ett särskilt anordnat förhörsbås (tre hopställda stolar) på åtskilliga meters avstånd från domstolen, vilket tvingade dem att tala högt.
    Som föremål för handläggningen hade — sedan vissa omarbetningar företagits — valts det i NJA 1938 s. 511 refererade rättsfallet rörande tvist omgiltigheten av en såsom testamente bevakad handling.
    Efter några inledande ord av borgmästare Laurin, därvid särskilt underströks att rättegångens karaktär av fingerad givetvis måste medföra vissa avvikelser från nya RB:s bestämmelser, företogs målet till handläggning från början, d. v. s. med sammanträde för muntlig förberedelse inför rättens ordförande. Stämningsansökan hade redan förut iordningställts och jämte de kallelser, som därefter utfärdats av rätten, utdelats bland publiken. Vid förberedelsen företräddes parterna av sina advokater; kärandens advokat uppläste stämningsansökningen, varefter svarandeombudet bestred käromålet med angivande av grunden för bestridandet. Efter ytterligare någon ordväxling mellan advokaterna angavs från ömse sidor den bevisning, som komme att åberopas vid huvudförhandlingen; skriftliga bevis (testamentshandlingen, vykort och brev m. m.) ingåvos vid förberedelsen; en framställning från kärandens advokat att få utan vittnesmål såsom bevisning åberopa visst läkareutlåtande bifölls av rätten (ordföranden).
    Med avsikt hade handläggningen under förberedelsen gjorts formlös och otvungen; advokaterna anmodades att taga plats vid domarbordet, där yrkanden och plädering därefter framfördes så samtalsvis som hänsynen till åhörarna överhuvudtaget gjorde möjligt — ganska säkert en riktig vink om hur en sådan förberedelse bör gestalta sig i praktiken.
    Till huvudförhandlingen — som antogs äga rum den 21 april 1949 — ålades parterna (ävensom svarandens förmyndare) personlig inställelse vid vite samt äventyr av tredskodom: på därom framställd begäran kallades vittnen och sakkunniga till huvudförhandlingen genom rättens försorg. I samband härmed gavs tillfälle att demonstrera reglerna om rätten för vittne att i förskott erhålla ersättning för kostnader till resa och uppehälle.
    Vid huvudförhandlingen antecknades till en början, att samtliga de vid förberedelsen såsom vittnen och sakkunniga åberopade personerna voro tillstädes med undantag av ett vittne; då det kunde antagas att detta hinder — det upplystes att vittnet satt på stadshotellet — kunde undanröjas före förhandlingens slut, företogs målet till slutlig handläggning. Efter hämtningsbeslut blev vittnet också efter en stund inställt inför rätten av en polisman — ett lagom muntrande inslag i förhandlingarna.
    Genom särskilt beslut av rätten tilläts docenten Sondén, som på grundval av partsberättelser och vittnesutsagor skulle avgiva sakkunnigutlåtande om testators sinnesbeskaffenhet, att övervara handläggningen av målet.
    Förhören med parterna under sanningsförsäkran liksom vittnesförhören leddes av advokaterna. Kärandens vägran att besvara viss fråga förklarades av rätten tillåten, varjämte rätten fann käranden (syster till testator) icke skyldig att förete av henne innehavda brev från brodern. Svarandens moder,

FINGERAD RÄTTEGÅNG I LUND. 583som åberopats som vittne, erinrades om att hon icke var skyldig att vittna i målet, vilket föranledde henne att vägra att avge vittnesmål. Ett vittne tilläts att på grund av sin åskådning i religiöst hänseende i stället för ed avlägga försäkran. Övriga vittnen avlade ed; därvid iakttogs, att varje vittne avlade eden för sig. Kriminalisten Elmros, åberopad såsom sakkunnig, hade avgivit skriftligt utlåtande, vilket beedigades.
    Huvudförhandlingen avslutades med slutanföranden av advokaterna, vilka begärde ersättning för rättegångskostnaden enligt särskilda förteckningar med angivande av vari kostnaden bestod; i förteckningarna hade bland annat upptagits gottgörelse för parts tidsspillan.
    Med hänsyn till nödvändigheten att begränsa tiden hade en stomme till dom uppgjorts på förhand; och av samma skäl förekom ej heller öppen omröstning till dom — vilket för övrigt i ett diskussionsinlägg beklagades av professor Olivecrona. När domen efter ett fingerat uppskov på en vecka därefter upplästes för de närvarande, befanns att rådhusrätten i Håstad den 28april 1949 kommit till samma slut som Högsta Domstolen i sitt ovannämnda avgörande.
    Som de under rättegången använda olika systemen för protokollföringen komma att behandlas i särskild artikel,1 skall här endast anmärkas: Under förberedelsen fungerade ordföranden själv som protokollförare och dikterade därvid protokollet för en kvinnlig stenograf, varefter stenogrammet omedelbart utskrevs på maskin. Jämväl vid huvudförhandlingen anlitades vid vissa förhör stenograf, medan andra utsagor sammanfattningsvis antecknades direkt av protokollföraren, som i ett fall också hade att föra protokollet efter ordförandens diktamen. Protokollföringen hade underlättats genom användande av på förhand utskrivna blanketter (formulär), vilka ifylldes av protokollföraren. I enlighet med nya rättegångsbalkens bestämmelser färdigställdes protokollet, innan respektive förhandling avslutats, och försågs av ordföranden med anteckning om justering. Handlingarna i målet ha sammanförts till en akt, också detta som bekant i överensstämmelse med nya rättegångsbalkens regler.
    I den efterföljande diskussionen yttrade sig presidenten Schlyter, professor Olivecrona, föreningens ordförande professor Schmidt, häradshövdingarna Grundén och Leijonhufvud, advokaterna Borgström och Wellmark samt tingsnotarien Celander, varjämte borgmästaren Laurin hade ordet för ett par repliker. Den kritik, som framfördes, var i stort sett mild.2

Sven B. Jacobson.