Något om formen för upprättande av testamente. Vid tillkomsten av 1930 års lag om testamente sökte lagens upphovsmän vinna största möjliga frihet från tyngande former. Onödiga band skulle icke läggas på testator. Obeslutsamhet och motvilja mot att upprätta testamente ansågos nämligen föreligga i hög grad och föranleda därtill, att många ur allmän synpunkt önskvärda testamenten icke bleve skrivna. Om ett testamente mist sin aktualitet, skulle det vidare vara lätt för testator att justera uttrycket för sin yttersta vilja i överensstämmelse med de ändrade förhållandena.
    Med hänsyn till de nu anförda synpunkterna utformades gällande lagbestämmelser. Dessa ha under de fjorton år, som de varit i kraft, trängt in i folkmedvetandet och i det stora flertalet fall lett till tillfredsställande resultat. Vid granskning av ett stort antal testamenten hos Stockholms rådhusrätts bouppteckningsavdelning har undertecknad emellertid ansett den frågan kunna uppställas, om icke bestämmelserna

596 ROLF AF KLINTBERG.nu skulle kunna göras ännu bättre genom en mindre påbyggnad på de gällande lagbestämmelserna.
    Till en början må fastslås, att sedvänjan att upprätta testamenten under senare tid synes ha spritt sig alltmera, åtminstone bland Stockholms innevånare. Härvid är det påfallande, att testamentsgivarna — därvid säkerligen biträdda av mera villiga än egentligen kompetenta testamentsvittnen — hysa en viss förkärlek för gamla oklara uttryck, sådana som »sitta i orubbat bo», »behålla och besitta» och liknande. Detta medför mången gång det icke avsedda resultatet, att en efterlevande make får allenast nyttjanderätt till den först avlidnes giftorättsandel och sålunda gör sig skyldig till ett obehörigt förfogande, om han förbrukar något därav till sitt uppehälle. Oklarhet uppkommer stundom även genom att en testator gör flera testamenten, med föreskrift att de senare blott innefatta tillägg och förtydliganden. Likaså uppstå ofta tolkningssvårigheter genom efterlevande makes förordnande i strid med bestämmelserna i tidigare inbördes testamenten.
    En synpunkt, som någon gång förbises av icke sakkunniga upprättare av testamenten, är arvsskattens inverkan på testamentslotten. Sådana bestämmelser, som innefatta, att trotjänare erhålla livräntor å stora belopp med skyldighet att gälda därå belöpande arvsskatt, leda understundom till att de berättigade få mycket ringa glädje av sina legat. Likaså förekommer, att äldre personer förbise möjligheten att tillägga varandra avkastningsrätt, varav blir följden, att testamenstagaren får skatta för en äganderätt, som i det föreliggande fallet icke varit eftersträvad. Testamenten till förmån för allmännyttiga eller ideella stiftelser kunna genom att närmare ansluta sig till arvsskatteförordningens bestämmelser, vilka ju numera medge en i hög grad utvidgad skattefrihet, undgå en icke påräknad beskattning.
    För bl. a. de nu åsyftade testamentsfallen kan det övervägas, om icke tiden är mogen att i svensk rätt — givetvis med bibehållande avde nu hävd vunna testamentsformerna — införa de utomlands flerstädes förekommande notariella testamentena. Uppgiften att ex officio biträda vid upprättande av dylikt testamente torde böra anförtros åt särskilt förordnade ledamöter av advokatsamfundet, föreståndare för bankernas notariatavdelningar och möjligen dessutom någon tjänsteman vid den domstol, som beräknas komma att en gång handlägga arvskatteärendet, d. v. s. testators forum personae. Om sistnämnda möjlighet icke skulle komma att utnyttjas, kan det i tveksamma fall rekommenderas, att vederbörande advokat eller bankombudsman före testamentets underskrivande samråder med beskattningsmyndigheten.
    Om testamentslagen utökades med bestämmelser om notariella testamenten, skulle därmed vinnas, att den i lagens 2 kap. 2 § stadgade presumtionen skulle vila på en säkrare grundval. I sistnämnda lagrum föreskrives, att testamentsvittnenas intyg om hur det tillgått vid testamentets tillkomst skall äga tilltro, om ej omständigheterna förringa intygets trovärdighet. Rättspraxis kräver som bekant en överväldigande bevisning för att kasta ett formellt oklanderligt testamente över ända, och denna ståndpunkt förefaller att vara välmotiverad i fråga om testamenten, som upprättats i notariell form. De testamenten, som tillkom-

FORMEN FÖR UPPRÄTTANDE AV TESTAMENTE. 597mit i nu gällande ordning, skulle sålunda kunna prövas i en av presumtionen obunden ordning, så att vittnesmeningen på ett dylikt testamente icke skulle tillmätas större betydelse än en enkel bevittning av testators namnteckning. En dylik omläggning av bevisningen skulle minska möjligheterna för hänsynslösa personer att förelägga t. ex. en åldring ett färdigskrivet testamente för underskrift.


Rolf af Klintberg.