PALLE H. DIGE. Bevis i Kontraktsforhold. En Undersøgelse og kritisk Vurdering af de Bevisbyrderegler, som dansk Ret anvender i Kontraktsforhold. København 1945. Ejnar Munksgaard. 181 s. Kr. 12.00.

    Sedan TYBJERG 1904 publicerade sin doktorsavhandling »Om Bevisbyrden», har intill detta år någon mera ingående undersökning av frågan om bevisskyldigheten icke framlagts i Danmark. Nämnas bör emel-

lertid, att HURWITZ överskådligt och instruktivt behandlat ämnet i sitt 1941 utgivna arbete »Tvistemaal» (se SvJT 1942 s. 411). I andra nordiska länder har läran om bevisskyldigheten flitigt bearbetats. För Sveriges del kan hänvisas till OLIVECRONAS bok om »Bevisskyldigheten och den materiella rätten» (1930) och KALLENBERGS framställning i »Svensk civilprocessrätt» band 2: IV (1931). I Norge synes intresset ha varit starkast. Det föreligger på norska icke mindre än tre monografier från senare tid: AUGDAHL, »Om bevisbyrden i tvistemål» (1929), SCHEEL, »Grunntrekk av læren om bevisbyrden» (bilaga till Tidsskriftfor rettsvidenskap 1938) och ECKHOFF, »Tvilsrisikoen (bevisbyrden)» (1943).
    Det torde ha varit med hänsyn till problemets sålunda ådagalagda aktualitet och dess stora praktiska intresse som Köpenhamns universitet såsom »Prissporgsmaal» för år 1943 uppställt: »Der ønskes en Undersøgelse og kritisk Vurdering af de Bevisbyrderegler, som dansk Ret anvender i Kontraktsforhold». För besvarande av denna fråga har DIGE utarbetat sin här anmälda avhandling. Den har belönats med universitetets guldmedalj.
    Arbetet innehåller två huvudavdelningar, den ena om bevisbördeproblemet i allmänhet (s. 17—78) och den andra om dansk rättspraxis' ställning till sagda problem i kontraktsförhållanden (s. 79—181). Förf. har, enligt vad han meddelar i förordet, lagt huvudvikten på den senare avdelningen, som är byggd på en undersökning av omkring 1,200 utvalda domar av Højesteret och Landsretterne, av vilka domar omkring 100 refereras mer eller mindre utförligt. Svårigheterna vid behandlingen av detta material framhållas emellertid av författaren. Domstolarna kunna icke alltid formulera sina domar så, att de giva en nöjktig bild av de omständigheter, på vilka avgörandet grundas. Många detaljer under förberedelsen och bevisupptagningen komma av praktiska skäl icke fram i domen. Vid kritiken av rättspraxis måste man hålla detta klart för sig.
    I arbetets första del lämnas en översikt av teoretiska frågor på bevisbördelärans område. Beträffande begreppet »Bevisbyrde» (bevisskyldighet, bevisbörda) uttalar förf. (s. 31) sig för den av HURWITZ angivna definitionen nr 1 (se »Tvistemaal» s. 140). Bevisbördeproblemet är icke frågan, om den ena eller andra parten skall föra fullt bevis, utan endast frågan, vem som skall ha nackdelen av att bevis saknas. Hur mycket bevis som fordras för att göra bevisbörderegler överflödiga är en fråga om bevisprövning. Häri har enligt undertecknads mening förf. träffat det rätta. Men det gäller då också att strängt fasthålla vid denna distinktion och ej blanda ihop bevisskyldighet och bevisprövning. Detta synes icke alldeles ha lyckats för förf. i den senare framställningen. Denna skulle säkerligen ha Vunnit i klarhet och konkretion om förf. skarpare särhållit de båda begreppen och sålunda renodlat problemet om bevisskyldigheten.
    Efter dessa mera inledande anmärkningar går förf. in på spörsmålet om motiveringen för bevisbördereglerna. Uttalandena äro övervägande

kritiska och på vissa punkter känner man sig frestad att inlägga gensaga mot förf:s resonemang. Så exempelvis i fråga om kritiken (s. 38 f.) av KALLENBERGS påpekande, att det är av betydelse för parterna att före rättegången kunna klargöra för sig vem som är bevisskyldig för ett visst faktum. Förf. menar, att en part med rätten på sin sida kunde avhållas från att göra den gällande, om han visste sig vara bevisskyldig för ett faktum, som han ej kunde styrka. Å andra sidan skulle fasta bevisbörderegler skapa goda möjligheter för en part, som ville genomdriva ett ogrundat krav. Man gör väl näppeligen en part en tjänst genom att föranleda honom att av okunnighet om gällande bevisregler anhängiggöra en process, som han har alla utsikter att förlora. Och det händer nog sällan att någon som vill genomdriva ett ogrundat krav får den uppmuntran, som ligger i kännedomen om att motparten är bevisskyldig för ett faktum, som han ej kan styrka. Det är säkerligen på det hela taget bäst, att folk på förhand kan så noggrant som möjligt fastställa vilka utsikter de ha att vinna en tilltänkt rättegång. I den mån det låter sig göra att uppställa fasta regler om bevisskyldigheten, bör därför rättsvetenskapen ej undandraga sig att utföra det härför behövliga forskningsarbetet.
    En annan fråga är om det är möjligt att fixera generella bevisbörderegler,¹ ett problem som vetenskapen länge och grundligt arbetat med utan att komma till några mera allmänt erkända resultat. Förf. lämnar en kortfattad men klar och överskådlig redogörelse för doktrinens utveckling i Tyskland och de nordiska länderna, vari särskilt den nyare nordiska litteraturen redovisas. Ett undantag utgör ECKHOFFS ovannämnda bok, vilken på grund av krigshändelserna icke torde ha varit tillgänglig för förf. Förf. vill icke acceptera någon av de förut framställda teorierna och ställer sig över huvud skeptisk till värdet av generella bevisbörderegler (s. 39). Det förefaller då egendomligt, att förf. själv anser sig kunna uppställa en dylik regel (s. 70). Denna regel grundas liksom andra dylika på ett logiskt resonemang ut ifrån vissa teoretiska förutsättningar. Regeln innehåller följande. Därest icke genom vad i målet upplysts i samband med allmänna erfarenhetssatser (och presumtioner) en längre gående förpliktelse gjorts tillräckligt sannolik, fastslås den mindre långt gående. Finnes icke tillräckligt bevis för en rättighets existens, kan den icke anses existera. Detta är enligt förf. den enda bevisbörderegel, som kan uppställas. Den avgör vem det går ut över, att ett faktum icke är styrkt, så att det kan läggas till grund för domen.
    Resonemanget synes vara tämligen oklart och dess verkliga innebörd därför svårfattlig. Påståendet att om det icke finnes tillräckligt bevis för en rättighets existens, kan den icke anses existera, förefaller närmast vara en truism. Med stöd av en sådan regel kan man omöjligt avgöra vem som skall ha nackdelen av att ett visst fatkum icke är

 

¹ Förf. synes icke nöjaktigt skilja mellan fasta och generella bevisbörderegler (s. 39). Man kan mycket väl tänka sig ett system av fasta regler utan att de behöva generaliseras i ett mindre antal allmänna satser.

styrkt. Saken är ju den, att bevis och bevisskyldighet anknyta till fakta och icke till rättigheter. Då en rättighet anses icke existera är det på den grund, att ett eller flera fakta icke äro styrkta. Å andra sidan är det icke nödvändigt för fastställandet av en rättighet, att full klarhet föreligger beträffande alla på saken inverkande fakta. Frågan är nu vilka fakta, som måste vara styrkta för att rättigheten skall kunna fastställas. För dessa fakta är den som gör rättigheten gällande bevisskyldig. Övriga fakta falla inom området för motpartens bevisskyldighet. Det är denna gränsdragning, som utgör bevisbördeproblemet. Man kan tydligen icke lösa detta i någon mån genom att uttala, att en rättighet icke kan anses existera, om det saknas tillräckligt bevis fö rdess existens.
    Det skulle vara frestande att ytterligare utveckla det anförda genom en undersökning av det sätt, varpå förf. använder sin huvudtes för lösningen av praktiska frågor, såsom exempelvis spörsmålet om bevisskyldigheten för betalning (s. 71, jämför s. 174 ff.). Detta torde emellertid vara en överflödsgärning. Det synes nämligen ganska ovedersägligt, att förf., liksom han gör gällande i fråga om sina föregångare, misslyckats med att uppställa generella bevisbörderegler. Någon egentlig överraskning utgör detta knappast. Den av förf. använda metoden är, såsom numera torde ganska allmänt inses inom rättsvetenskapen, felaktig. Genom ett förment logiskt resonemang utifrån vissa allmänna satser kommer man icke fram till några hållbara resultat. Man har istället att undersöka den praktiska verkligheten och att på grundval av denna undersökning uppställa sina slutsatser. Det synes därför ha varit riktigast om förf. direkt från redogörelsen för tidigare doktrins bevisbördeteorier övergått till sin andra huvudavdelning, den danska rättspraxis' ställning till bevisbördeproblemet i kontraktsförhållanden. Sedan undersökningen av detta ämne genomförts, hade det varit på sin plats att söka summera resultatet av densamma och med stöd därav avgöra, huruvida några generella bevisbörderegler kunna uppställas, och, om frågan bejakas, angiva dessa reglers innehåll.
    Det lider knappast något tvivel, att, såsom förf. också avsett, den nämnda andra huvudavdelningen utgör arbetets tyngdpunkt. Den innefattar en omsorgsfullt gjord behandling av ett stort antal särskilda bevisspörsmål inom kontraktsrätten. En svaghet i framställningen ligger emellertid i det förut påpekade förhållandet, att förf. icke nöjaktigt skiljer på bevisprövning och bevisskyldighet. Förf:s uttalanden få därför icke önskvärd klarhet och överskådlighet. Vidare synes förf. vid bedömandet av de praktiska spörsmålen vara i betydande grad bunden av den generella bevisbörderegel, som han uppställt i slutet av första huvudavdelningen och vilken ovan berörts. Detta är just risken med att på logisk väg resonera sig fram till allmänna satser. Man går då med förutfattade meningar till undersökningen av det konkreta materialet. Men det är ju med detta material man skall bygga upp de allmänna satserna. De kunna icke ha någon primär existens och få alltså ej användas som redskap vid materialets behandling.

 

40—457004. Svensk Juristtidning 1945.

    Efter dessa erinringar bör emellertid påpekas, att förf:s framställning i andra huvudavdelningen erbjuder mycket av intresse och har ett betydande värde även ur det praktiska rättslivets synpunkt. Inom ramen av en tidskriftsanmälan är det icke möjligt att giva en närmare redogörelse för de spörsmål förf. behandlat och de resultat han kommit till. Den läsare, som har att syssla med bevisfrågor på kontraktsrättens område, bör själv taga del av den innehållsrika redogörelsen. Förf. har utan tvivel lagt en god grund för framtida undersökningar av bevisbördeproblemet. Skall man komma till rätta med detta intrikata problem, varmed forskningen brottats i generationer, måste det ske genom att man slår in på den väg, som förf. beträtt i sin andra huvudavdelning. Den innefattar icke någon fullmogen lösning av de behandlade spörsmålen men väl ett betydande steg framåt.

Åke Hassler.