Häradsdomaren. För ej så länge sedan var det vanligt, att vid tinget tillstädesvarande parter, tillhörande allmogeklassen, tilltalade häradshövdingen med uttrycket »vördig' domarn», då de för något ändamål ville påkalla hans uppmärksamhet. Förmodligen reflekterade då ingen utomstående över att vid häradshövdingens högra sida satt en person, som hade åtminstone formell rätt att taga åt sig tilltalet, nämligen den s. k. häradsdomaren. I själva verket borde titlarna hava varit omkastade. Häradshövdingen, som i första rummet ansvarar för den dömande verksamheten vid häradsrätten, borde hava hetat häradsdomare. Och häradsdomaren åter, som ju blott är en hederstitel för den främste bland nämndemännen, kunde i brist på bättre hava kallats häradshövding. Allt under förutsättning att man helt kunde bortse från den historiska traditionen.
Titeln häradsdomare måste sägas numera vara ur flera synpunkter olämplig och vilseledande. Och detta icke minst sedan vi i vissa domsagor erhållit s. k. inskrivningsdomare, resp. biträdande domare, vilka även de ur titelsynpunkt på ett olyckligt sätt konkurrera med häradsdomaren. Bäst vore det därför, om sistnämnda titel en gång för alla avskaffades, allra helst som den f. n. ej motsvaras av någon praktisk funktion. Det skulle kunna tyckas, som om den nya rättegångsbalkens ikraftträdande skulle utgöra den lämpliga tidpunkten härför, enär denna lagstiftning ej omtalar någon häradsdomare. Visserligen gäller detsamma om den gamla rättegångsbalken, men där finns dock ett lagrum, som kan åberopas till stöd för traditionen. Själva tjänsten beskrives nämligen i RB 2: 7, där det säges, att häradskista skall finnas i vartingstad, och att den tredje nyckeln till denna kista skall innehavas av »den, som främst i nämnden sitter». Detta lagrum har som bekant ännu ej formellt blivit upphävt, ehuru det likväl i hithörande avseende sedan lång tid tillbaka varit betydelselöst. Någon häradskista i äldre bemärkelse existerar ju icke längre. Det vore också en sublim tanke, att häradsdomaren vid nya RB:s ikraftträdande vore dömd att gå i graven tillsammans med den ärevördiga tolvmannanämnden. De två höra nämligen tillsammans. För min del är jag dock tämligen övertygad om att utvecklingen ej kommer att följa denna linje. Tolvmannanämnden upphör visserligen inom kort till följd av våra myndigheters bristande känsla för den formella rättstraditionen,1 men häradsdomaren kunna lagstiftarna näppeligen komma åt. Han befinner sig redan utanför deras
maktsfär. Det tråkiga är blott, att hans fortsatta existens mindre kommer att vara ett uttryck för någon nedärvd kärlek till våra äldre rättsinstitutioner än för den obotliga titelsjuka, som länge varit ett utmärkande drag för vårt folk. Då emellertid det sista spåret efter häradsdomaren inom en nära framtid definitivt försvinner i varje fall ur lagboken, torde det ej sakna sitt intresse att undersöka de historiska förutsättningarna för titelns uppkomst.1
Första och enda gången häradsdomare uttryckligen omnämnes inom lagstiftningen är i Kristoffers landslag, TingmB 2. Av lagrummet framgår, att därmed åsyftades häradshövdingens vikarie. Termens uppdykande i den yngre landslagen står i samband därmed, att det i praxis förelåg ett behov att erhålla en enhetlig terminologi. Även Magnus Erikssons landslag hade av naturliga skäl förutsatt, att häradshövdingen behövde en vikarie men hade underlåtit att giva denne en bestämd titel. I TingmB 16 heter det sålunda blott, att »häradshövdingen eller den han haver sin dom i händer satt» skulle var tingsdag inställa sig å rätt tingsplats. Följden härav hade emellertid blivit, att dombreven omkring år 1400 tillsammans kommo att utgöra en verklig provkarta på olika försök att lösa titelfrågan. Vikarien benämnde sig än »häradshövding» å viss persons vägnar,2 än »i häradshövdinge stad sittande»,3 än »underhäradshövding»,4 än »häradshövdinge domhavande»,5 än »häradsdomhavande»,6 än »domhavande»7 och än rätt och slätt »häradsdomare» eller »domare».8 Den sista benämningen tilldrager sig i detta sammanhang det största intresset. En närmare undersökning ger vid handen, att dombrev innehållande denna benämning kunna lokaliseras speciellt till Uppland och i någon mån även till övriga svealandskap men däremot icke till Götaland. Förklaringen härtill ligger däri, att lagsagorna i Svealand härutinnan hade en tradition att bygga på så tillvida, att deras äldre lagar i stället för häradshövding räknade med två domare i varje hundare, vilka förmodligen som regel alternerat.9 Anta
gandet ligger då nära till hands, att det är svealagarnas ena domare, som fått låna sin titel åt den sentida häradshövdingens vikarie. Detta är desto mera sannolikt, som ännu under 1400-talets senare hälft vissa sörmländska dombrev utfärdats av häradshövdingen och domaren gemensamt.1 Under alla förhållanden är det tydligt, att den terminologi, som använts inom svealandskapen i hithörande avseende, kommit att utöva inflytande vid den yngre landslagens tillkomst. Detta betydde dock tills vidare föga, enär som bekant2 Kristoffers landslag först ett sekel efter dess tillkomst i praxis lyckades undantränga tillämpningen av den äldre landslagen. Och vid denna tidpunkt hade titeln domare i de flesta svealandskapen hunnit få en annan innebörd än tidigare.
Vid ingången till nya tiden förekomma i domböcker och skattelängder, som härstamma från Närke, Västmanland och Uppland, åtskilliga uppgifter om domare. Dessa domare intogo emellertid en egendomlig särställning, som hittills icke nämnvärt uppmärksammats i litteraturen.3 De äldsta fullt tydliga beläggen återfinnas i Lars Siggessons [Sparre]lagmansdombok för Närke från tiden 1525—48. Av domboken framgår, att lagmannen eller hans vikarie rest omkring och hållit lagmansting i varje härad eller tingslag, och därvid omtalas namnen på de nämndemän, som i egenskap av lagmansnämnd kommit tillstädes. En undersökning ger vid handen, att nämndemännen alltid tagits från det härad, i vilket lagmanstinget sammanträdde. Oaktat det därvid talas om »de tolv dannemän, som sutto i lagmansnämnden», visar det sig vara vanligt, att antalet uppräknade personer är tretton. Förklaringen är den, att den trettonde bär titeln »domare» eller »domare i häradet». Detta betyder, att domaren strängt taget icke räknades till nämnden.
Bland de tingslag, som förekomma i domboken, märkes Noraskoga bergslag. I ett nyligen utgivet arbete4 har W. THAM på grundval av såväl nämnda dombok som andra källor uppgjort en förteckning över domare i Noraskoga för perioden 1519—72. I allmänhet är det fråga om kända framstående bergsmän, som icke äro identiska med häradshövdingens samtidigt fungerande vikarie.5
För Västmanland saknas numera domböcker från 1500-talets förra hälft, men av andra källor framgår, att förhållandena därstädes gestaltat sig på enahanda sätt som i Närke. Vid skattläggningen i Siende härad 1539 fördes ett slags protokoll, i vilket som närvarande vid förrättningen uppräknas tolv nämndemän från häradet, vidare domaren Anders i Söderby, länsmannen Lasse i Hagby [-holm] samt häradshöv-
dingen Rasmus Klot.1 Även i senare skattelängder från Västmanland omtalas domare.2
Tydligast kommer förhållandet till synes i Upplands bevarade häradstings domböcker från 1500-talet, av vilka de flesta äro tryckta av EDLING.3 På åtskilliga ställen uppräknas där domare i spetsen för tolv nämndemän. Även om nämndemännen vid några tillfällen blott voro elva, behöver detta icke nödvändigtvis betyda, att domaren varit medlem av nämnden, utan blott att en av de tolv nämndemännen ej kommit tillstädes. För att taga ett enda exempel. Ting hölls i Långhundra härad den 4 februari 1589, varvid som närvarande uppräknas fogden Nils Bjugg, domaren Erik Michelsson i Stora Åby samt elva nämndemän. Men den 19 januari 1590 förekommer samma domare i spetsen för tolv nämndemän, vilket alltså får anses hava varit det normala. Påföljande tingssammanträde brydde sig protokollföraren icke om att uppräkna nämndemännens namn. De sammanfattas under begreppet nämnden, men vid sidan härav omtalas, att domaren Erik Michelsson varit närvarande, varigenom hans särställning ytterligare understrykes. Å andra sidan har Erik Michelsson lika litet som övriga domare i Uppland under 1500-talet varit identisk med häradshövdingens vikarie. Som sådan tjänstgjorde nämligen i Långhundra härad under perioden 1589—93 Måns Larsson [Hjortö-släkten] å Gustaf Gabrielsson Oxenstiernas vägnar.
Sammanställes det nu anförda erhålles följande bild av domaren i Svealand under 1500-talet. Det är fråga om en särskilt avlönad judiciell tjänst vid sidan av tolvmannanämnden men ändå i visst sammanhang med denna. Förhållandet påminner om bestämmelsen i KrLL, GB 10: 3, där det heter: 'Tolv män skola vid morgongåva fastar vara och trettonde den som fore skil', d. v. s. för ordet. Domaren skulle m. a. o. hava varit forskilaman eller speciell ordförande för tolvmannanämnden. Att han dyker upp först vid början av 1500-talet kan hava berott på domstolsorganisationens omvandling vid denna tid.
Häradsrätten var som bekant från början en enmansdomstol. I vissa mål tjänstgjorde en nämnd som bevismedel. Redan under förra hälften av 1400-talet blev emellertid nämnden permanent så till vida, att den tillsattes för hela tinget och samtidigt fungerade i allt flera mål. Nämnden flyttade m. a. o. upp i domarsätet. Detta betydde dock icke, att den dömde tillsammans med häradshövdingen eller dennes vikarie. En
uppdelning ägde rum så till vida, att nämnden skulle avgöra sakfrågan och häradshövdingen rättsfrågan. I brottmål skulle nämnden efter omröstning fria eller fälla, och häradshövdingen skulle i det senare fallet utmäta straffet. Voro nämndemännen av olika meningar, avgjordes frågan genom majoritetsbeslut. Åtskilliga tecken tyda på att häradsnämnden under 1500-talet tagit loven av tingsförrättaren, som nedsjunkit till att bliva nämndens läs- och skrivkunniga biträde. Delvis berodde detta på det florerande vikariesystemet. Den vikarierande tingsförrättaren var nämligen i allmänhet av låg härkomst och kunde därför ej tillräckligt göra sig gällande mot de mer eller mindre nackstyva bönder, som sutto i nämnden och som alltmer började omväljas ting efter ting. Även häradshövdingarna voro under Gustaf Vasas tid i stor utsträckning hämtade ur fogdarnas och skrivarnas klass. Stundom hände det därför, att nämnden i verkligheten avgjorde både sak- och rättsfrågan och dessutom nedsatte de legala straffen efter billighetens krav.1 Det är under denna nämndens glansperiod, som i svealandskapen en särskild domare plötsligt uppdyker och usurperar underhäradshövdingens gamla titel. Som ett minne från denna tid torde få betraktas ett märkligt dombrev, som utfärdats 1534 av häradsdomaren i Åkers härad (Södermanland) jämte tolvmannanämnden i närvaro av häradshövdingen, f. d. fogden Henning Pedersson.2 Det lyder som följer:
'Vi efterskrivna Folke i Skämby, domare i Åkers härad.. (här efterföljer en uppräkning av de tolv nämndemännens namn) göra veterligt med detta vårt öppna brev, att år efter Guds börd 1534 den tisdagen näst före 9 veckors fasta [= Palmsöndagen], då ärlig, välbördig man Henning Pedersson på Nyby, vår häradshövding, höll ting med oss och allmogen vid Ellsund i vår käre nådigste herre konung Gustafs fogde ärlig man Anders Pederssons närvaro, kom för oss ärlig, välbördig man, stränge riddare herr Bengt Nilsson [Färla] på Bergshammar med skäliga vittnen, beskedlige män... och berättade för oss, huru av ålder och urminnes hävd Fåglesjön, Gavlen och halva Lidöknasjön till Prästökna legat hava och [under] den tid herr Henrik Turesson, gamle herr Sten och herr Åke Johansson [Natt och Dag] det ägde, vilket deras jordebok rätteligen nog bevisade. Och gav samme förbemälte herr Bengt Nilsson oss tillkänna med sina klagomål, huru Vårfruberga [klosters] landbor i Snytberga med några flera gåvo sig in i förbemälte sjöar med deras fiskeri, var de ock vittjade hans ryssjor och värkaläge [= fiskredskap] utan lag och laga domar hemligen med våld..., varöver han gav sin ed... Och efter dessa förbemälte skäl och vittnen tillsade vi förbemälte herr Bengt Nilsson och Prästökna förbemälte sjöaroch fiskeri, dem fika, fara, obrottsligt bruka och behålla, till dess attde honom med någon lag eller rätt kunde undangånga. Det till ytter-
mera visso låta förbemälte Henning Pedersson, vår häradshövding, och förbemälte Anders Pedersson trycka deras insegel å detta brev, som givet är dag och år, som föreskrivet står.'
Samtidigt som domaren uppträdde som nämndens speciella språkrör, erhöll häradshövdingens vikarie istället benämningen lagförare eller lagläsare, vilken bättre motsvarade hans dåtida ställning.1 Lagförare, som omtalas redan av OLAVUS PETRI, betecknade en person, som hade hand om lagboken. Och lagläsare antydde en annan av hans ämbetsåtgärder, nämligen att han skulle ur lagboken för nämnden uppläsa, vad som var rätt i förekommande fall. Eller som det heter i de senare domarereglerna från omkring 1600 (II:10): »Häradshövdingen bör läsa rättlagen för nämnden, när hon för sittande rätt sådant begär, och göra nämnden god och sannfärdig undervisning.» I samma domareregler (II: 7) angives förhållandet mellan häradshövding och nämnd på följande sätt: »All högvårdande ärende skjuter Sveriges lag förr till häradsnämnd än till häradshövding. Och må icke häradshövdingen med sin dom röra vid någon sak, som importerar något, förrän häradsnämnd haver utletat full sanning och själv vittnat därom.»
Frågan blir då vad häradsdomaren spelat för roll vid rättskipningen. Det sannolika är väl, att han verkställt omröstningen i nämnden2 och därefter framfört nämndens beslut i sakfrågan till lagläsaren, medan denne under tiden rådfrågat lagboken och varit sysselsatt vid protokollet. Då till domare i regel valdes en av de mest ansedda böndernai häradet, är det lättbegripligt, att tingsförrättaren ej hade mycket att säga till om. Å andra sidan hade domaren, såvida han var en stark personlighet, förmodligen haft möjlighet att påtrycka också nämnden sin mening, även om han såsom nummer 13 saknat formellt stöd i lagen och därför näppeligen ägt rösträtt vid omröstningen. Redan hans titel av domare visar dock, att han måste hava haft stort inflytande vid målens avgörande. I princip kan han måhända betecknas som domare i sakfrågan. Sannolikt var det ovissheten om hans legala ställning, som medverkade till att man i vissa uppländska härad relativt snart började införliva domaren med nämnden på sådant sätt, att han blev en och samtidigt den främste bland de tolv nämndemännen. Ty därigenom fick han ju automatiskt rösträtt. Ännu vid början av 1600 talet fortsatte emellertid några härad med det gamla systemet att välja domare utanför nämnden. Utvecklingen gick dock snabbt i motsatt riktning, och redan före hovrättens inrättande hade praxis i samtliga lagsagor kring Mälaren uppnått fullständig enhetlighet. Att avsikten härmed i varje fall icke varit att söka undergräva domarens ställning, visar det rosengrenska lagförslaget (TingmB 2), där det heter att »av de tolv äger en häradsdomare vara, som de andre nämndemäns mening framföra kan». I själva verket stod man inför inbrottet av en
ny tid. Nämndens och därmed också häradsdomarens maktställning hade nått sin höjdpunkt. Genom hovrättens kontroll tvangs lagläsaren alltmera att göra vad han kunde för att hävda sig gentemot nämnden. Detta hade också till följd, att tingsförrättaren i allt större utsträckning kom att taga ledningen vid tinget. Lagläsarens och nämndens från början olikartade funktioner kommo även formellt att sammansmältas. Med tiden blev det så, att tingsförrättaren och nämnden i regel tillsammans prövade såväl sak- som rättsfrågan och därefter gemensamt avkunnade domen.1 Detta system medgav näppeligen någon plats åt en speciell illiterat domare vid sidan av tingsförrättaren. ABRAHAMSSON meddelar också i sin kommentar till landslagen (1726), s. 579, att häradsdomarens funktion ej på något sätt skilde sig från »de andras i nämnden». Trots den signifikativa titeln hade begreppet alltså redan under landslagens tid nedsjunkit till att bliva ett skal utan kärna. Icke desto mindre infördes titeln först då i Götaland och övriga delar av riket med undantag endast för mälarlandskapen, i vilka häradsdomaren,såsom framgått av den föregående utredningen, kunde åberopa stödet av en förnämlig rättstradition.
J. E. Almquist.