Lagstiftningen om prisocker. För att söka förhindra oskäliga prisstegringar på varor, vilkas priser icke reglerades genom normalprissättning eller genom frivilliga prisöverenskommelser, upptogs i 1941 årsprisregleringslag ett förbud mot prisocker. Stadgandet, som utformades efter mönster av 1917 och 1921 års prisockerlagar, erhöll följande lydelse:
    Ej må någon vid överlåtelse av förnödenhet taga eller betinga sig vederlag, som han insett eller bort kunna inse vara med hänsyn till föreliggande omständigheter uppenbart oskäligt.
    Ej heller må någon utbjuda förnödenhet till avyttring mot vederlag som i första stycket sägs.

 

    I motsats till vad som gällde enligt de äldre lagarna bestämdes 1941, att åklagare icke finge väcka åtal för prisocker annat än efter anmälan eller medgivande av myndighet, som K. M:t bestämde (priskontrollnämnden). Härigenom skapades garanti för en mera enhetlig tillämpning av prisockerbestämmelsen. Det måste ju även vara lämpligt, att hithörande spörsmål i första hand bli bedömda av den på området sakkunniga myndigheten.
    Såsom en riktpunkt för sitt bedömande av när prisocker skulle anses föreligga, uppsatte priskontrollnämnden under den första tiden det villkoret, att ett överpris å minst 100 % skulle ha uttagits utöver gällande marknadspris eller — om detta tillkommit genom en oskälig prisstegring — det av nämnden såsom skäligt ansedda priset. Vidare borde säljaren ha tillgodogjort sig en vinst, som icke understege normal handelsvinst.
    Efterhand ansåg sig nämnden emellertid böra sänka kraven på överprisets storlek, då det befanns nödvändigt att söka förhindra prissättningar, som visserligen föllo inom den angivna gränsen men ändå syntes alltför höga. Nämnden frångick även sin tidigare fordran på att säljaren skulle ha erhållit vinst på försäljningen. Det ger måhända sken av viss godtycklighet, att priskontrollnämnden, utan att någon ändring av lagtexten ägt rum, ändrade normerna för vad nämnden ansåg vara uppenbart oskälig prissättning. Emellertid torde det förhålla sig på det sättet, att tolkningen av en allmän prisockerparagraf i ett läge, då en omfattande priskontroll är genomförd, måste påverkas av för-

GÖSTA WIEDESHEIM-PAUL. 723ändringar i denna priskontroll. Om priskontrollen blir strängare, måste även tolkningen av ockerparagrafen bli strängare. I en kommentar till den norska prislagstiftningen av JENS CHR. HAUGE och SIGURD LORENTZEN uttryckes detta på följande sätt: »Det er i sedvansmessig forretningsskikk og i den til enhver tid gjeldende prislovgivning at normene for rimelig prisfastsettelse kan finnes. De krav som § 2 (den norska paragrafen med förbud mot 'urimelige priser') stiller til rimelig prisberegning kan altså ikke fastslås en gang for alle. De forandrer seg med den øvrige prislovgivning. Lægger prismyndighetene nye prinsipper til grunn for sine særskilte reguleringer, vil disse nye prinsippene, hva enten de er strengere eller mildere, måtte få innflytelse på tolkingen av § 2.»
    Trots den gradvis strängare tolkningen blev det dock efter någon tid klart, att stadgandet behövde ändras för att möjliggöra effektivare ingripande mot oskälig prissättning och detta beaktades i proposition 1943 om ändring av 1942 års prisregleringslag. Departementschefen fann det befogat att under förbudet hänföra sådana avtal, där vederlaget i märklig mån överstege det i allmänhet tillämpade priset för den förnödenhet eller tjänst varom fråga vore. Därest avtalet rörde förnödenheteller tjänst, för vilken dylikt jämförelsepris icke funnes, borde såsom rekvisit uppställas, att vederlaget eljest vore att anse såsom oskäligt med hänsyn till säljarens eller företagarens självkostnad och de grunder i övrigt, som allmänt tillämpades vid prissättning å liknande slag av förnödenheter eller tjänster. Den föreslagna utformningen, som godkändes av riksdagen, innebar ett stadfästande av den praxis, som under den föregående tiden utvecklats, nämligen att i första hand gällande marknadspris lades till grund för prisbedömningen. På grund av den samtidigt företagna utvidgningen av prisregleringslagens tillämpningsområde kom stadgandet, som sedan 1942 utsträckts att omfatta vissa tjänster, att i stort sett gälla även prissättningen å alla slags tjänster, löneförhållanden mellan arbetsgivare och arbetstagare dock undantagna.
    Den ändrade formuleringen av ockerparagrafen gav givetvis priskontrollnämnden möjlighet att ingripa i åtskilliga fall, som tidigare måst lämnas utan åtgärd. Sålunda har nämnden efter lagändringen 1943 ansett sig kunna till åtal för prisocker anmäla företagare, vilka betingat sig priser som legat endast 20 å 30 % över gällande marknadspriser eller de av nämnden såsom skäliga ansedda priserna. Denna tolkning av ockerparagrafen har i hittills förekommande fall godtagits av domstolarna. Sålunda dömdes en person för prisocker, som försålt textilvaror till priser, som överstigit de som skäliga ansedda priserna med 25 %.
    I ett för närvarande vid Stockholms rådhusrätt anhängigt mål angående omfattande olaga försäljningar av textilvaror har nämnden sett prisocker föreligga, då vederbörande säljares priser legat 20 % över gällande marknadspriser. Enligt ett redan meddelat utslag beträffande vissa tilltalade i målet har domstolen godtagit denna uppfattning. Emellertid måste man givetvis vara på sin vakt mot ett alltför schema-

724 GÖSTA WIEDESHEIM-PAUL.tiskt betraktelsesätt vid bedömningen. Samma procentsats kan icke gälla beträffande alla varuslag. De angivna 20 % torde sålunda icke böra vara normgivande annat än då det gäller varor av betydelse ur försörjningssynpunkt och vilkas marknadspris icke företer större variationer.
    Vad angår antalet prisockerärenden, som föranlett åtalsanmälan, kan nämnas, att under tiden från ockerbestämmelsens tillkomst i juni 1941 till och med 1942 års utgång ett tjugotal fall anmälts till åtal. Under vartdera året 1943 och 1944 förekom ett hundratal åtalsanmälningar respektive åtalsmedgivanden. Antalet ogillade åtal uppgår till omkring 10 %.
    En granskning av de av nämnden handlagda prisockerärendena ger vid handen, att huvudparten avser livsmedel av olika slag, textilvaror, kemisk-tekniska produkter av skilda slag, bilgummi samt metaller.
    Beträffande tjänster ha betydande svårigheter förefunnits att beivra oskäliga prissättningar. Advokatarvoden ha i några fall kommit under nämndens bedömning, men den anmälde har vanligen gått fri, då motstridiga uppgifter förelegat om arbetets omfattning och då det exempelvis visat sig svårt att motbevisa påståenden om att uppdraget varit exceptionellt tidsödande och arbetskrävande. En sakförare, som uttog 100 kronor för indrivande av en hyresfordran å samma belopp, anmäldes emellertid till åtal av nämnden för prisocker och dömdes till 30 dagsböter ävensom att utgiva dels hela vederlaget till kronan, dels ett skadestånd å 70 kronor till målsäganden. En fastighetsmäklare, som förmedlat försäljning av ett mindre pensionat och därvid fordrat enprovision av 10 % å försäljningssumman, har dömts för prisocker tilldagsböter. Enligt vad verkställd utredning gav vid handen, utgör den i allmänhet tillämpade provisionen vid försäljning av restauranger högst 3 % och vid försäljning av mindre pensionat och matserveringar högst 5 %.
    Sammanfattningsvis kan konstateras, att huvudparten av de av nämnden beivrade prisockerfallen gällt handel i strid mot utfärdade ransoneringsbestämmelser till priser, om vilkas oskälighet ingen tveksamhet rått.
    Ett spörsmål, som varit föremål för delade meningar, är huruvida köparen skulle kunna straffas för delaktighet i det av säljaren begångna prisockerbrottet. Priskontrollnämnden har hävdat, att så skulle kunna ske, och har upprepade gånger anmält till åtal personer, som till ockerpris inköpt varor. Genom ett utslag i högsta domstolen den 4 september 1944 (se NJA s. 414) har fastslagits, att denna uppfattning är riktig. Emellertid har i den nu framlagda propositionen om fortsatt giltighet av prisregleringslagen (nr 17/1945) föreslagits, att de i 11 § denna lag meddelade bestämmelserna om köpares delaktighetsansvar borde göras tillämpliga även i fråga om prisockerbrott. Detta innebär, att delaktighetsansvaret skulle begränsas att endast avse köpare, som anstiftat brottet eller som handlat i återförsäljningssyfte eller i syfte att använda den köpta varan i yrkesmässig förvärvsverksamhet. Några skäl för ett

LAGSTIFTNINGEN OM PRISOCKER. 725mera omfattande köpareansvar vid prisockerbrott än vid brott mot normalprisbestämmelser finnas väl knappast.
    En annan fråga av visst intresse, som till sist skall beröras, är prisockerbrottets inverkan på ett träffat köpeavtals civilrättsliga giltighet. Här ha 1941 och 1942 års prisregleringslagar lika litet som förra kristidens ockerlagar lämnat något besked. Rättspraxis och den juridiskalitteraturen lämna dock en viss ledning för besvarande av frågan, som rymmer flera svårlösta problemkomplex. Det torde vara klart, att den omständigheten att avtalet strider mot lag och kan medföra kriminellt ansvar för såväl säljare som köpare icke i och för sig medför, att avtalet saknar civilrättslig giltighet. Säljaren torde därför icke kunna undandraga sig att fullgöra leverans, i varje fall icke om den överenskomna köpeskillingen redan erlagts. Har det avtalade priset icke betalats och leverans ej skett, bör köparen — att döma av ett uttalande i T. ALMÉNS kommentar till köplagen (del I, s. 47) på tal om överskridande av maximipriser — icke kunna fordra avtalets fullgörande på det sätt, att ett såsom skäligt ansett pris träder i stället för det pris säljaren betingat sig. Å andra sidan bör säljaren ej kunna påräkna domstols medverkan för utfående av det oskäliga priset (se NJA 1921 s. 373). Har leverans skett och full betalning erlagts, uppkommer spörsmålet, om köparen kan kräva återbetalning av erlagt överpris. I ovannämnda kommentar till den norska prislagstiftningen säges, att »den som med åpne øyne byr og betaler over gjeldende pris for å skaffe seg varer fremfor andre eller i annet illojalt øyemed, vil ikke ha noe sivilt krav på å få merprisen tilbake». Svensk rättspraxis torde intaga samma ståndpunkt (se SvJT 1923 rf s. 74). Om köparen däremot varit i godtro, synes han i varje fall äga möjlighet — såsom framhålles i en kommentar till 1917 års prisockerlag av F. WETTER — att enligt allmänna regler kräva skadestånd av säljaren och i denna ordning erhålla ersättning för förlust, som han lidit genom prisockret.


Gösta Wiedesheim-Paul.