Från dagens diskussion. Protokollföringen enligt nya RB har den senaste tiden livligt diskuterats. Några ha velat tolka lagbestämmelserna därom restriktivt och sålunda starkt begränsa protokollföringen, andra ha menat att bestämmelserna medgiva en vidsträcktare protokollföring och att en sådan ofta kan vara erforderlig. Presidenten SCHLYTER gjorde i SvJT 1945 s. 195 den anmärkningen mot stadsdomarföreningens provrättegång d. 25 nov. 1944 att också partsförhöret bort upptagas stenografiskt. Assessorn LAMPERS har häremot invänt (s.720 o. f.) att det knappast framginge av lagbestämmelserna att så bort ske samt efterlyst klarare besked i frågan. Det är av mycket stor betydelse att intresset väckts för denna viktiga detalj i processreformen. På lösningen av protokollföringsfrågan kommer tydligen en god del av reformens värde att vara beroende.
Nya RB:s stadganden om protokollföring vid huvudförhandling i underrätt äro resultatet av en kompromiss. Å ena sidan har man velat inskränka protokollföringen i känslan av att muntligheten och omedelbarheten kunde räddas endast genom att protokollet strängt beskars. Å andra sidan har man måst taga hänsyn till att ett protokoll av en viss fullständighet är erforderligt bl. a. för ett ändamålsenligt anordnande av rättsmedelsförfarandet och för att tillgodose viktiga hänsyn till rättskipningens säkerhet (se SOU 1938:44 s. 44 ff.).
Processkommissionen representerade en radikal ståndpunkt. Enligt dess förslag skulle protokollet vid huvudförhandlingen i huvudsak bara utvisa ramen för förfarandet och dettas yttre förlopp. Innehållet i vitt-
nesberättelser skulle regelmässigt inte antecknas. Men man gjorde betydelsefulla undantag bl. a. för det fall att det kunde antagas att målet komme att fullföljas i hovrätten och att det — med ledning av de bestämmelser därom som föreslagits av kommissionen — kunde antagas att underrättens protokoll över utsagan komme att i hovrätten tjäna som bevis i målet. I remissyttrandena framställdes åtskilliga yrkanden om vidlyftigare protokollföring. Särskilt framhölls värdet för rättsmedelsprocessen av ett mera fullständigt protokoll. När dessa skäl accepterades av departementschefen i 1931 års proposition skedde det trots medvetandet om att därigenom infördes »ett tyngande moment» i förhandling och processledning. Det som borde protokolleras vore främst utsagor som tjäna som bevismedel, alltså vittnesberättelser och partsutsagor som avges under straffansvar. Departementschefen tillade att jämväl i andra fall kunde, särskilt med hänsyn till överrättens bevisprövning, en utsaga eller en domstolens egen iakttagelse vara av den betydelse att en uppteckning därav borde äga rum. Utskottet tillfogade ytterligare några synpunkter. Särskilt framhölls den betydelse protokollet har för ordnandet av ett enkelt och billigt förfarande i överrätterna. På tal om i vad utsträckning partsutsaga borde protokolleras anförde utskottet — som i huvudsak anslöt sig till propositionens huvudlinjer — att man bl. a. borde beakta att i brottmål partsförhör inte ägde rum under straffansvar och att med hänsyn härtill behov kunde föreligga att i viss utsträckning upptaga partsutsaga i protokollet. Det borde överlämnas åt domstolen att avgöra huruvida en partsutsaga vore av den betydelse att uppteckning därav borde ske.
Det är mot bakgrunden av dessa uttalanden man har att se stadgandet i nya RB 6: 7 om förbud mot anteckning i protokoll med mindre särskilda skäl föranleda därtill av annat än vad som enligt de föregående paragraferna skall antecknas. Det är tydligt att — som Lampers anför — dessa särskilda skäl oftare kunna tänkas föreligga i brottmål. Att lämna några mera bestämda anvisningar om när de skola anses föreligga torde inte vara lätt. Även om sådana ges måste det nog ändå i de flesta fall bli mycket utrymme över för domstolens fria bedömande om partsutsaga bör protokollföras.
Vad det nu aktuella, av Lampers diskuterade fallet beträffar, kan man naturligtvis ha olika meningar i frågan om protokollering bort äga rum. Till stöd för den åsikten att partsförhöret — med detta avses förhöret med dem av de tilltalade som nekade — bort protokollföras kan tydligen främst åberopas att det sannolikt skulle vid målets handläggning i hovrätt visa sig vara av värde att ha noggrann uppgift om de vid underrätten lämnade berättelserna. Nu visade det sig också vid målets fullföljd att det vid hovrättsförhandlingen blev olika meningar om vad de tilltalade sagt vid underrätten utan att man just hade någon möjlighet att fastslå vad de sagt och vari de alltså ändrade sin berättelse. Å andra sidan kan man säga att det får bero, om man på detta sätt vid målets fullföljd lämnas i ovisshet om en del av vad som förekommit i underrätten. Följden blir visserligen att överrättsförfarandet
erhåller en självständigare ställning i förhållande till underrättsprocessen.
För egen del är jag benägen att tro att man snarare bör akta sig för att anteckna för mycket än för litet. Protokollets nedbringande till ett minimum är ett villkor för muntlighet och omedelbarhet. Och måste anteckning göras med hänsyn till uttryckligt stadgande därom bör anteckningen göras helt kort om det inte kommer an på ordalagen eller en utförlig uppteckning eljest är nödvändig. Stenografisk uppteckning kommer säkerligen att bliva av nöden i betydligt färre fall än man nu vill tro. En annan sak är att man under rådande övergångsförhållanden skulle ha stor nytta av stenografiskt upptecknande av utsagor — och ännu mer av fonografisk upptagning.
Intresset för processreformen har bland den svenska allmänheten sannolikt aldrig varit särskilt starkt. Trots allt anses den vara en fråga som bara rör juristerna och en mindre krets lekmän. Men att en rättegång som sådan anses kunna ha ett stort svenskt publikintresse framgår bl. a. av den stora omsorg som T.T. och de stora dagliga tidningarna nedlagt på att erhålla fullständiga referat från Quislingprocessen. Denna har fortlöpande skildrats av stjärnreporters utan juridisk sakkunskap och av åtminstone en framstående jurist med journalistiska talanger. Icke-juristernas intryck och reaktioner äro de intressantaste därför att det här gäller en modernt muntlig process efter en ordning som i åtskilliga delar stått som förebild för vår nya. Den kvinnliga stjärnreporter, vars skildring jag huvudsakligen hållit mig till, har uttryckt en undran över att ingen svensk domare funnit det mödan värt att göra en studieresa vid detta enastående tillfälle; andra svenska jurister hade kommit tillstädes.
Reportern blev strax imponerad av handläggningen:
»Så snabbt, klart, logiskt och överskådligt flyter aldrig förhandlingarna under de äldre formerna: det är inte ett ögonblicks stagnation, alla punkter kommer organiskt in i det sammanhang där de hör hemma, och den väldiga dokumentariska bevisningen tynger mycket litet.»
Hon imponeras av det dramatiska skådespel som processen erbjuder. Den tilltalade hetsas i en serie dramatiska korsförhör »allt längre in i en straffrättslig återvändsgränd», »han jagas allt längre in i labyrinten av lögner», »de obarmhärtiga korsförhören hakar i varandra», han males i rättvisans käftar. Ändå synes reportern från början ha varit fullt införstådd med att resultatet av rättegången inte kunde bli mer än ett.
Man undrar om hon inte möjligen på någon punkt missförstått sammanhanget. Det talas om att åklagaren redan första dagen lät en bomb springa:
»Alla vet att åklagaren döljer sensationer i sina aktstycken, ingen vet exakt hur kraftiga de är — — — Inom loppet av rättegångens första timmar föll den bomb som ändar [Q:s] liv lika säkert som en kula i hjärtat — — — ».
Den bomben var de tyska nazistledarnas berättelser om Quislings planer före den 9 april. Men bomben bör rimligen ha verkat bara mot åhörarna. Den tilltalade och hans försvarsadvokat måste ju tidigare ha fått del av materialet.
Stundom ger nog reportern också en något felaktig framställning av vad modern process är. Pion berättar hur en del av åklagarens muntliga material från Tyskland enligt uppgift kommit till. Nazistkoryféerna där ha hörts av en överste, »Amerikas främste expert på korsförhör med grövre brottslingar»:
»De fick vad de tålde, allihop. En del av dem försöker leka riksministrar och preussiska generaler, men det varade en mycket kort stund inför den amerikanska pisksnärtstekniken.»
Amerika har traditioner inom förhörstekniken som inte hänga samman med modern process.
Det gläder emellertid en svensk jurist att reportern ställer sig undrande inför det förhållandet, att vittnena fingo avlägga eden efter vittnesmålen, och ifrågasätter om inte den promissoriska eden vore bättre:
»Man tycker det vore bättre med den tankeställaren innan man öppnar sin mun, men man är kanske kort till förståndet.»
Många andra anteckningar visa att reportern inte endast varit intresserad av det material som framkom under processen, fastän detta var omfattande och sensationellt nog, utan också hade öppet öga för hur de processuella grundsatserna tillämpades. Men det skulle föra för långt att ingå på några kommentarer härtill. Det skulle emellertid vara tacknämligt om kommande provrättegångar enligt nya RB:s principer skulle kunna bli föremål för bedömande och kritik inte enbart från fackmännen utan också från några erfarna pressmän med pigga ögon och öron men utan andra juridiska förkunskaper än dem den bildade allmänheten besitter.
Ikraftträdandet av nya RB diskuterades i MT d. 28 aug. Dagen förut hade advokaten HUGO LINDBERG, som i Oslo följt rättegången mot Quisling, präglat rubriken: »Omöjligt för svensk domstol att klara upp Quislingprocess.» Rent tekniskt skulle vi här i landet inte kunna genomföra en så omfattande rättegång, i vart fall inte på långa vägar så snabbt som skett i Norge. Och varför?
»Det kan inte enbart bero på den utomordentliga skicklighet, som domare, åklagare och försvar representerar, det beror huvudsakligen på det tillämpade processystemet. De norska domstolarna arbetar efter en modernare processordning, karakteriserad av muntlighet, omedelbarhet och koncentration.»
Samma principer bygger vår nya RB på, sade han. Varför inte låta den träda i kraft genast? Och låt svenska jurister inte bara åhöra fingerade rättegångar, som nog kunna ha sitt värde som instruktion, utan sätt dem i tillfälle att se och höra hur en modern process i verkligheten gestaltar sig!
Den aktade dagliga kollegan lät frågan om studiebesöken gå vidare
till JUSTITIEMINISTERN som helt instämde med Hugo Lindberg. Men, yttrade han, det är en fråga om både tid och pengar. Presidenten SCHLYTER fick på sin lott att svara på frågan varför inte nya RB kunde träda i kraft genast. Han svarade så här: Shakespeare kunde spela sina pjäser i vilken lada som helst men här i Sverige väntar man helst att spela honom tills man uppfört sådana palats som Malmö stadsteater. En modern process kan utföras i provisoriska lokaler. Kanske det kommer att dröja länge innan vi få de domstolsbyggnader som vi tro äro nödvändiga! Innan dess kan reformen bli saboterad:
»Nej, låt det äntligen gå från ord till handling. Låt det gnissla litet i portgången. Håll hellre en muntlig process i en lada än en skriftlig i kungens slott.»
Jämförelsen med Shakespeare och hans lada slog onekligen vid första påseende. Nu är det sant att Shakespeare i början av sin bana spelade i lador men senare hade han Londons förnämsta teaterlokaler till sitt förfogande även om de naturligtvis voro litet primitiva efter våra begrepp. Varför gick det då med så pass enkla medel? Jo, man hade enrobust fantasi. »Vem är väl nog barnslig att, när han kommer på teatern och ser Thebe med väldiga bokstäver skrivet på en gammal dörr, inte genast tro att det verkligen är Thebe?» I gamla tider gick det för sig att hos oss spela Shakespeare i enkla lokaler, t. o. m. i lador. Man hade nämligen förr inte bara fantasi, man hade också mindre krav på bekvämlighet. Skulle vi nu genomföra muntlighet i överinstanserna finge parter och vittnen, som skulle uppträda exempelvs inför Göta hovrätt, vid större tillopp stå i hovrättstrappan eller vestibulen eller, om vädret tilläte, på Hovrättstorget. Andra utrymmen finns inte. Hugo Lindberg skulle inte som partsombud kunna godkänna att han inte hade möjlighet att någonstans inom hovrätten ostört konferera med sin huvudman.
Alltså: lokalfrågan har sin betydelse, men vi skola hoppas att den mycket snart vinner en tillfredsställande lösning så att reformen kan träda i kraft 1948. Innan dess är det mycket att göra undan. Kunde sedan statsmakterna förmås att underlätta juristernas studier i Norge och Danmark av hur en modernt muntlig process ter sig i verkligheten skulle det vara ytterst tacknämligt. Men studierna borde nog hellre avse vardagsmål än sensationella politiska processer. Av de förra är säkerligen mera att inhämta för vardagsbruk.
För inte så länge sedan hade jag en särskild anledning att framhålla hur stark vår drift är att vinna en rättslig sanktion för vad vi föreha (SvJT 1944 s. 449 ff). Jag menade att detta gäller vilken politisk ideologi vi eljest hylla oss till. De upprörda tider, i vilka vi nuleva, ge nästan dagligen goda exempel på riktigheten av påståendet. När Mussolini avlivats sattes vid huvudet (han hängdes upp och ned) ett plakat med inskriften »Rättvisa är skipad». Det stod inte något om att hämnden hade drabbat honom eller något dylikt; det var rättvisan som haft sin gång. Vid samma tid brukade man, enligt kor-
respondenser i våra svenska tidningar, i de norditalienska städernas parker om morgnarna finna många döda. Det var, hette det i korrespondenserna, där man tydligen också hade denna, i detta fall kanske mera medvetna strävan efter rättslig sanktion, folkdomstolar som varit i verksamhet under natten. Någon dag senare lästes emellertid att vederbörande allierade kommendant strängt förbjudit allt mördande. Ett liknande drag kom fram i en av en stor svensk tidnings reporter lämnad skildring från en besatt stad i Mellaneuropa. Man hade i staden påträffat en överlöpare. Denne fördes inför en officer som visade överlöparen sitt förakt genom att tilldela honom ett slag så att han föll omkull. Därefter avlägsnade sig reportern. När han återkom satt överlöparen i ett hörn, död, med ett skotthål i huvudet. »Krigsrättens utslag hade verkställts». Ingenstädes var eljest någon krigsrätt omtalad men måhända var reportern så inställd på att krigsrättsförfarande hörde till vid dylika åtgärder, att han förutsatte att ett sådant ägt rum. Det är att befara att man måste se många av de redan påbörjade eller inom kort förestående rättegångarna mot »krigsförbrytare» i länder med mindre starkt rotfäst rättskultur ur samma synpunkt. Man har bestämt sig för att de skola likvideras men anordnar en rättegång därför att det liksom »hör till». Kriteriet på en verklig straffprocess är dock att den tilltalade inte är dömd före rannsakningens slut.
Straffriförklaringarna ha länge stått lågt i kurs i vida kretsar här i landet. Frågan om sinnesundersökning och straffriförklaring har kommit upp under en särskild aspekt i Quislingmålet. HUGO LINDBERG har funnit den obenägenhet mot att sinnesundersöka Quisling, som kunnat spåras, grunda sig på att man skulle känna sig högst besviken, om det befunnes att Quisling inte vore tillräknelig. Den utgången måste ha sina konsekvenser för straffet:
»Vedergällningen, denna primitiva drift, kräver hans liv. Hans ogärningar och vanära kan sonas endast i blod. Jag förstår det men det är metafysik. Jag är, har varit och förblir en oförsonlig motståndare till dödsstraffet. Ståndrätt och hängning före nästa soluppgång hör kriget till. Hjälten dör för fiendens kula. Den ärelöse förrädaren skjuts av sina egna. Men när kanonerna tystnat och bomberna slutat regna, måste respekten för människoliv återupprättas. Det är ett svaghetstecken att en stat inte anser sig kunna värja sig mot en ogärningsman annat än genom att taga livet avhonom. Han skall oskadliggöras, men inte dödas. Och hur kan en stat, somkallar sig kristen, ta människoliv?»
Dessa ord har Hugo Lindberg inte yttrat bara för att retas. Han menar vad han sagt. Det är ärligt och modigt gjort. Men han kommer att få uppbära många förebråelser både i Norge och Danmark och här hemma.
Häradsdomartiteln har av professor ALMQUIST utdömts såsom ur flera synpunkter olämplig och vilseledande (SvJT 1945 s. 695). Eftersom nya RB inte omtalar någon häradsdomare har dess ikraftträdande synts utgöra den lämpliga tidpunkten härför. Almquist menar det vara en sublim tanke att häradsdomaren ginge i graven tillsammans med
den ärevördiga tolvmannanämnden. Det egentliga skälet för titelns avskaffande vore dock att den inte längre motsvaras av någon praktisk funktion. Nu ville emellertid olyckan att på samma upplägg där detta står att läsa inflöt en litteraturnotis av signaturen K. J. S. däri häradsdomarens betydelsefulla uppgifter rätt utförligt beröras. Det synes mig dock gärna få vara hur som helst med häradsdomarnas praktiska uppgifter. Titelns öde behöver väl inte vara avgjort därmed. Häradsdomartiteln har, som framgår av Almquists redogörelse, en mycket lång och förnämlig historia. Bör inte det få vara ett skydd mot attentat? Att den inte av dem som aspirera på den eller av allmänheten anses värdelös ha väl många erfarenhet av. Farhågorna för att det skulle uppstå risk för någon förväxling med häradshövdingetiteln äro väl ändå något överdrivna; och vad slutligen angår den anförda omständigheten att det skulle mera vara titelsjukan än reella faktorer som konservera titeln så bör nog erinras att titelsjukan inte torde vara särskilt framträdande i de krestar, ur vilka häradsdomarna rekryteras. Jag menar att det i stället gäller frågan om sinne för och uppskattning av traditioner på det rättsliga området. I ett land där känslan härför är starkare än här — exempelvis i England — skulle ett sådant förslag aldrig ha kunnat framställas. Det har också avvisats av en enhällig press- och intervjuopinion.
Bengt Lassen.