HÄRADSNÄMNDEN VID STORHETSTIDENS BÖRJAN.1
AV
HOVRÄTTSASSESSORN STURE PETRÉN.
Den svenska nämndens historia är ännu till stor del oskriven. SCHLYTERS och HARALD HJÄRNES banbrytande undersökningar syssla endast med dess äldre skeden.2 Av WESTMANS stort upplagda arbete, Den svenska nämnden, blev föga mer än en sockel.3 Författaren övergick som bekant till annan verksamhet, och när han en gång längre fram tillfälligtvis återupptog ämnet, var det i en betydligt mera begränsad omfattning: häradsnämnden i Uppland på 1600-talet.4 Genom sin studie här överlämnade Westman ett bidrag till diskussionen om nämndens ställning och befogenheter under det nämnda århundradet, i vilken fråga tidigare inlägg gjorts av FAHLCRANTZ och EDLING.5
Det är naturligt, att detta avsnitt av nämndens historia sålun-
da skall ha dragit uppmärksamheten till sig. Särskilt förra hälften av 1600-talet är en av de stora brytningstiderna i den svenska rättens historia, icke minst såvitt gäller domstolsorganisationen. Angående häradsnämndens ställning i denna ha nu Fahlcrantz, Edling och Westman kommit till skilda resultat. Enligt Fahlcrantz var nämnden i början av 1600-talet ensam innehavare av domsmakten i häradsrätterna och detta över hela riket.1 Edling åter har på grund av innehållet i de uppländska domböcker, som av honom på ett förtjänstfullt sätt utgivits av trycket, funnit sig kunna sluta, att åtminstone i vissa delar av Uppland häradsnämnden endast yttrade sig i sakfrågan, varefter det ankom på häradshövdingen eller hans vikarie lagläsaren att ensam döma.2 Westman slutligen intar närmast en förmedlande ståndpunkt, i det han ehuru under betonande av den stora formlöshet, som vid ifrågavarande tid utmärkte domsmaktens utövning, anser att i de uppländska häradsrätterna häradshövdingen och nämnden redan under 1600-talets allra första år börjat att gemensamt utöva domsmakten i dess helhet.3
Det material, varpå Fahlcrantz, Edling och Westman grundat sina slutsatser, utgöres förnämligast av underrättsdomböcker, varjämte jämförelser skett med samtida lagförslag och uttalanden av juridiska författare. Tydligt är likväl, att åt sistnämnda båda slag av källor, på sätt även Westman framhållit, icke kan tillerkännas något avgörande vitsord i fråga om hur det verkligen tillgick på tingen. Det erbjuder emellertid också stora svårigheter att med hjälp av domböckerna bilda sig en föreställning härom. Redan den stora mängden bevarade domböcker från perioden gör det svårt att vinna den erforderliga överblicken över hela materialet från det dåtida svenska riksområdet. Vidare äro domböckernas uttryckssätt oftast så knappa, att de endast låta en snål dager falla över förloppet vid domens tillkomst. De mål, i vilka härom endast finnes antecknat »dömdes», »vart avsagt» eller någon an-
nan dylik stereotyp vändning, äro ojämförligt många fler än de, beträffande vilka domböckerna bevara någon utförligare beskrivning av huru vid domsavgörandet tillgick. Det är därför förklarligt, att Fahlcrantz, Edling och Westman kunnat komma till så olika resultat.
Det finnes emellertid en viktig källa till kunskap om förhållandet mellan häradshövding och nämnd i början av 1600-talet, som förefaller att hittills icke ha blivit tillbörligen beaktad. En av vår äldsta hovrätts allra viktigaste uppgifter blev att upptaga klagomål över rättegångsfel vid underrätterna. Icke få sådana klagomål kommo att innefatta påståenden om, att häradsrättsdomar tillkommit utan att den riktiga avvägningen mellan nämndens och häradshövdingens — eller oftare lagläsarens — befogenheter blivit iakttagen. Det är naturligt, att genom det meningsutbyte, som i sådana fall följde inför hovrätten, tidens uppfattning av förhållandet mellan nämnden och lagläsaren blir på ett helt annat sätt belyst än genom häradsdomböckernas knappa och dunkla formuleringar. I det följande skall göras ett försök att med ledning av detta förut icke beaktade material i Svea hovrätts gamla arkiv komma frågan ett steg närmare in på livet. Undersökningen kommer dock icke att fullföljas längre än till början av 1640 talet, där de båda år 1643 verksamma lagkommissionerna erbjuda en naturlig gräns.
Det visar sig till en början, att Svea hovrätt alltifrån sitt första verksamhetsår 1614 som förutsättning för att en häradsrättsdom skall betraktas som formellt giltig kräver, att dombrevet skall vara förseglat med häradets sigill. Gång på gång händer det, att hovrätten skickar i detta hänseende ofullständiga dombrev tillbaka till lagläsaren för att förses med det felande sigillavtrycket. Detta förhållande synes giva nyckeln till besvarandet av frågan om nämndens ställning inom häradsrätten. Det är nämligen enligt det bevarade aktmaterialet otvetydigt, att häradssigillet icke förvaltades av lagläsaren utan innehades av nämnden, närmare bestämt av den främste i denna, häradsdomaren.1 Vid en häradsdomares död brukade sigillet tillfälligtvis för nämndens räkning deponeras i häradets huvudkyrka eller i prästgården vid denna. I sista hand avgjordes alltså av nämnden, huruvida ett dombrev av visst innehåll skulle kunna med laga verkan utfärdas eller ej.
Detta gäller som allmän regel utan någon åtskillnad mellan olika grupper av mål.
Det är möjligt, att man här har att göra med ett från hovrättens sida uppställt strängare formkrav än vad som förut gällt. I varje fall svarar lagläsaren i Västbo, då han år 1618 tilltalas för att dombreven från detta härad icke äro förseglade med häradssigillet bredvid hans eget, att »han nu det gör, men tillförende haver det intet så varit i bruk».1 Om detta är riktigt, skulle sålunda ett av de första leden i den nyinrättade hovrättens inverkan på underrättsprocessen ha varit ett förstärkande av häradsnämndens ställning, vilket är ägnat att verka så mycket mer överraskande som det hittills ansetts, att det väsentligen varit tillföljd av inflytelser från hovrätterna som bondnämnden tvingats tillbaka från sina tidigare positioner.2
Även en framstående representant för en äldre regim, Karl IX :s gamle hovjurist Chesnecopherus, uttrycker sig emellertid på ett sätt, som anger att också han ansåg domsmakten i häradsrätten ligga bos nämnden. I ett brev till Jesper Andersson Cruus 1621 skriver Chesnocopherus sålunda:
— — — där min k(äre) b (roder) vill något vidare procedera om den strömmen vid Lundby, då gör den förklaring intet tillfyllest, som nämnden utgivit haver, utan de måste döma däruti och rotunde säja quidjuris sit. När det är skett av häredsnämnd (här kurs.) och parterne icke äre därmed till freds, då kan den, som befinner sig graverad, låta komma samma sak under lagmannen per viam appellationis, som Sveriges lag förmår. Och där saken ändå icke slites, då måste hon till hovrätten. — — —3
Att nämnden med häradssigillet skulle besegla dombreven, har betydelse även såtillvida som det visar, att nämnden måste ha framstått som häradsmenighetens representanter. Sigillet kom nämligen sedvanemässigt till användning, när det gällde att giva uttryck åt häradets vilja. Det skickades sålunda med herredagskarlarna till riksmötena för att av dem tryckas under riksdagsbeslutet; endast då det av denna anledning icke kunde vara tillstädes vid tinget, fick lagläsaren ensam besegla dombreven.4 Då
dalslänningarna under det för Sverige mörkaste skedet av Kalmarkriget gåvo sig under kronan Danmark, skedde detta också i form av ett till konung Christian ställt brev, som beseglades med landskapets olika häradssigill. Alla dessa, uppges det, kunde tillhandahållas för ändamålet utom ett, som ledarna för aktionen i stället gåvo danskarna anvisning på att kopiera.1
Om sålunda häradets vilja bragtes till uttryck genom häradssigillet och nämnden följaktligen vid brukandet av sigillet framstod som menighetens representanter, ingår därför ännu vid denna tid utövningen av domsmakten som ett led i den gamla folkliga självstyrelsen.2 Häradsrättens dom betecknas också fullt följdriktigt ofta som »häreds dom». Det är vidare fullt naturligt, att menigheten alltemellanåt vid sidan av nämnden själv ingriper i förhandlingarnas gång och direkt påverkar avgörandet.3 Att så likväl endast undantagsvis omtalas ha skett, kan antagas ha berott bl. a. på de rent yttre omständigheterna vid hållandet av häradstingen. Vid den tid, varom nu är fråga, höllos tingen i allmänhet redan sedan länge inomhus i s. k. socken- eller klockarstugor.4 Det blygsamma utrymmet i dessa upptogs i första hand av tingsbordet och de kring detta sittande: lagläsaren och hans skrivare, fogden, nämndemännen och eventuellt tillstädeskomna mera bemärkta frälsemän i orten. Det blev sedan utom för parterna i de olika målen icke mycket plats över för den egentliga tingsmenigheten, även om denna emellanåt brukar omnämnas såsom »menige man på golvet stodo». Större delen av den vid tingen församlade allmogen måste ha uppehållit sig på gården utanför tingsstugan. Dess möjligheter att ingripa i förhandligarna ha där-
med blivit väsentligen mindre än i tider, då tingen ännu höllos under bar himmel och i dombreven kunde betecknas exempelvis som »Anundshögs ting». Mera än förut blev därför nämnden bärare av häradsmenighetens röst, i och med att förhandlingarna flyttades in till tingsbordet. Kring detta koncentrerades nu skeendet. Där låg häradets lagbok, där stodo också ölmuggarna, ur vilka rättens ledamöter styrkte sig. Tingsbordets plats i mittpunkten för en tungrapp muntlig process framlyser även ur målande anteckningar sådana som »då logo alla vid tingsbord såto» eller »då vart löje över hela tingsbordet».
Om den bild av häradsnämnden som sålunda kan fås fram ur hovrättsakterna jämföres med det domboksmaterial från olika häradsrätter, som legat till grund för Fahlcrantz', Edlings och Westmans undersökningar, visar det sig, att det sistnämnda källmaterialet väl låter infoga sig i bilden. Den stora mängd mål, om vilka domböckerna endast utsäga, att det »dömdes» eller »vart avsagt», erbjuder tydligen icke någon svårighet. Icke heller de formuleringar, där lagläsaren säger »dömde jag och nämnden», »dömde jag med nämndens samtycke» eller något liknande. Häri äger man nämligen inlägga, att nämndens samtycke var en förutsättning för att domen skulle kunna ges. Ett slående bevis härför lämnar bl. a. ett av Westman anfört fall. Det gäller ett sedlighetsmål i Åkers skeppslags dombok för år 1608, i vilket lagläsaren först dömde svaranden till döden, men — heter det sedan — »efter häredsnämnd icke ville eller kunde det samtycke, blev den domen ryggiat, där före fälltes för (skrev) ne Erik Olofsson nu till 40 mark för mökränkning och till kyrkestraff, och sedan skulle han giva Olof Mårtenssons dotter penningar 9 daler till kjortelkläde». Westman kommenterar fallet sålunda: »Viddenna doms avkunnande har antagligen tillgått på det sätt, att lagläsaren först avgivit sitt votum. Nämndemännen ha då förklarat, att de vägrade godkänna det såsom dom. Därefter enades lagläsare och nämnd om en dom, som gick ut på ett mildare straff.»1 Här skulle man väl i stället vilja uttrycka sig så, att nämnden överröstade lagläsaren och själv bestämde domens innehåll. Den stora skillnaden mot nutiden är, att nämnden härvid icke behövde vara enhällig, utan att sju av nämnden kunde diktera domen.
Westman har f. ö. på ytterligare ett ställe, under hänvisning
till Vendels sockens dombok s. 90, uttalat sig om ett förmodat fall av meningsskiljaktighet inom häradsrätten. Han säger här: »Nästa fråga är, hur man gick tillväga, när olika meningar yppades inom rätten. Härom meddelas i domboken endast den upplysningen, att vid ett tillfälle, då rätten i ett mål icke kunde bli ense rörande en av tvistepunkterna, remitterades denna punkt till högre rätt, nämligen till kammarråden.»1 När den misstänksamme läsaren slår upp det anförda stället i Vendelsdomboken, finner han emellertid, att häradsrättens resolution löd: »Doch effter denne enige Rätt står icke her om till att disponera: Derföre hafwer man och Denne Puncht till sin resolution, till Dee Edleoch welborne Herrer Rijckz och Cammarrådh Vnderdånligen remiterat.» Målet gäller kamerala förhållanden. Om någon meningsskiljaktighet inom rätten är ingenstädes tal. Här måste en jurist läsa domboken så, att häradsrätten, och detta enhälligt, på grund av bristande saklig kompetens skjuter målet ifrån sig tillrätt forum.
Därefter återstå egentligen endast fall av den typ, att det säges att »förty dömde nämnden» eller något liknande. De äro uppenbarligen ännu mindre än de föregående ägnade att förrycka det resultat, vartill ovan kommits. Några fall, där det heter att lagläsaren ensam dömde synas däremot icke stå att finna i det ifrågavarande domboksmaterialet. Anmärkas må slutligen, att vad nu sagts om nämndens roll vid själva det slutliga dömandet icke utesluter, att nämnden på ett tidigare stadium av rättegången jämväl fungerat såsom bevismedel under iakttagande av landslagens regler härom. En rik provkarta av exempel härå finnes.
En jämförelse mellan hovrättsmaterialet och häradsdomböckerna ger sålunda vid handen, att Fahlcrantz varit den som riktigast tolkat de senare. Westmans omilda kritik av Fahlcrantz är så mycket mindre ägnad att övertyga, som Westman icke engång rätt återgiver vad Fahlcrantz skrivit. Fahlcrantz har i sin framställning bl. a. särskilt uppehållit sig vid Simtuna häradsdombok för år 1601.2 Westmans skrivsätt ger nu ett sken av att Fahlcrantz grundat sin mening om nämndens ställning uteslutande på denna enda dombok. Westman säger sålunda:
Fahlcrantz räknar icke med den möjligheten, att nämnden underförra delen av 1600-talet haft olika stark ställning i olika härader. Han
slutar sin diskussion av nämndens ställning vid denna tid i Sverige med följande generella förklaring: »Ledande det hela, beslöt nämnden synbarligen själv i alla frågor, lika väl i dem angående lagen eller rättstillämpningen som i dem angående faktum, vad som vore sant i målet— och detta i alla saker. Domaren i häradsrätten var lika påtagligt —ännu vid denna tid — intet annat än nämndens språkrör.»
Av den redogörelse för domböcker från Upplands östligare delar, som lämnats i det föregående, har framgått, att en så absolut formel knappast i fråga om dem restlöst passar ihop med den historiska verkligheten. Det återstår nu att pröva den efter det för Fahlcrantz fördelaktigaste materialet, efter Hans Dobers domböcker. Det finns därvid naturligtvis ingen anledning att begränsa urvalet av källorna till Simtuna härad och än mindre till ett ting hållet i detta härad.1
Fahlcrantz har emellertid alls icke grundat sin slutsats endast på Simtunadomboken från 1601. Omedelbart efter analysen av denna åberopar sålunda Fahlcrantz bl. a. fall från Rönö, Jönåkers, Gullbergs, Valle, Vartofta, Allbo, Villåttinge och Sjuhundrahärader ävensom ytterligare fall från icke särskilt namngivna häradsrätter i Östergötland, Närke och Tavastland.2 Sammanfattande talar Fahlcrantz vidare om den mängd av häradsdomböcker från nu ifrågavarande period, som av honom lästs.3 Det måste därför konstateras, att Westman icke korrekt refererar Fahlcrantz' framställning i ett ämne, beträffande vilket denne dock får anses ha sett klarare än Westman själv.
Om man därefter vill övergå till en jämförelse med de lagförslag, som förts in i diskussionen om nämndens ställning vidden tid varom fråga är, måste man främst stanna inför de frågepunkter, som i februari 1640 under riksdagen i Nyköping av regeringen förelades presidenterna i rikets dåvarande tre hovrätter och ett antal assessorer i dessa. Den åttonde av dessa punkter löd:
Synes att thee Lagläsare aldrigh tilfyllest plichta kunna, hwilka vnderstå sigh sielfwa allena Retten förv than sakerne Examinera, och derå domb gifwa; hållandes sådane som retten bekläde för nulliteter och elliest bisittiande skuggar huilka Likawist först borde ex Actis et probatis Secundum Conscientiam Judicera och igenom Domaren sin meningh framsäija, sedan bör då Lagläsaren den Dirigera och moderera effter Lagen, såsom Circumstantierne kunna med gifwa, och tillåta,
Och strax å sittiande Retten skriffteligh och försegladt domb j Saken gifwa och parterne medhdela.1
Presidenterna och assessorerna avgåvo häröver följande betänkande:
Att LagLäsaren skall först afsäija domen munteligen strax i Hela Nämbdenes och begge parternes Närwaru, och innan tridie dygnet omgångit ähr och Nämbdemännerne skingras ifrån Tingstellet, then parten som Domen äskar skrifftelig medh Heredz Secret försegladh och Vthi alle (:om så möijeligt ähr:) Nämbdemennernes eller ått minstone Domarens och halfwa Nämbdens åhöran opläsin owägerligen tilställa, Helst nhär saken ähr vthaf någon wichtigheet, Om Lagläsares plichtsom Nämbden owitterligen domar antingen författa eller vthgifwa, steltes til H: K: M:tz Nådige förklarningh.
Det kan ha sitt intresse att närmare undersöka vem eller vilka de män voro som formulerat frågepunkten, liksom vilka hovrättsledamöter som stå bakom svaret. På detta ämne har J. E. ALMQUIST varit inne. Under titeln: »Handlingar rörande 1642 års lagkommission, dess förutsättningar och verksamhet. Med inledning och kommentar utgivna» har denne i Lunds universitets årsskrift 1937 utgivit ett antal handlingar rörande den äldre av de båda år 1643 verksamma lagkommmissionerna, varav det mesta, däribland nyssnämnda hovrättsbetänkande av februari 1640, redan tidigare blivit tryckt hos WAHLBERG och annorstädes. Av Almquists källangivelser att döma synes han för sin utgivningsverksamhet ha bedrivit studier bl. a. i Svea hovrätts arkiv. Anmärkningsvärt är, att han därvid kunnat undgå att stifta bekantskap med en primär källa till kunskap om det ifrågavarande lagstiftningsarbetet, vars publicerande varit mera påkallat än ett nytryck av de redan förut i tryck tillgängliga handlingarna.
Av Svea hovrätts protokoll för den 28 och 29 januari 16402 kan nämligen inhämtas, att de 17 frågepunkterna tillkommit sålunda att regeringen anmodat hovrätterna att sammanfatta olika tveksamma punkter i justitieväsendet. Sådana punkter blevo också uppsatta från samtliga tre hovrätters sida. Den nu ifrågavarande punkten härrör från Svea hovrätt, bland vars punkter den har nummer 16. Den har redigerats av assessorerna Jacob Skytte,
Erik Geete och Erik Bröms. Det kan förtjäna att framhållas, att dessa alla tre bedrivit studier vid utländska universitet och sålunda tillhörde den uppväxande kår av lärda hovrättsjurister, i vilken man velat se tillskyndarna till nämndens tillbakaträngande. Det är därför intressant att finna just dessa män vara angelägna om att värna nämndens befogenheter gentemot lagläsaren.
I vad gäller författarskapet till svaret på frågepunkterna har Almquist med utnyttjande av ett uppslag av G. HESSLÉN sökt lösa detta spörsmål genom att med hjälp av riksdagsprotokollen fastställa, vilka adliga assessorer som bevistat Nyköpingsriksdagen 1640 och sålunda jämte de tre presidenterna måste ha uppehållit sig i staden under denna.1 För Svea hovrätts del är denna metod emellertid missvisande redan av den anledningen, att under förra delen av år 1640 hovrätten på grund av den i Stockholm härjande pesten var förflyttad till Nyköping, varest rådhuset fick göra tjänst som dess residens.2 På grund härav ha ej uteslutande adliga assessorer måst vara tillstädes i Nyköping. Det är därför anledning till gensaga mot Almquist, då han, efter att ha uppräknat de i riksdagsprotokollen omnämnda adliga hovrättsledamöterna, uttalar: »Allt talar för att det varit dessa och inga andra personer, som åstadkommit det kända rättsbetänkandet av år 1640.»3
I själva verket visar Svea hovrätts protokoll för februari 1640, att vid avgivandet av svaren på frågepunkterna medverkat, för Svea hovrätt riksdrotsen Gabriel Gustafsson Oxenstierna, riksråden och assessorerna i första klassen Mathias Soop och Johan dela Gardie, assessorerna av andra klassen Svante Horn, Jacob Skytte och Erik Geete samt assessorerna av tredje klassen Carl Olofsson, Ericus Olai och Erik Bröms, för Göta hovrätt presidenten Johan Skytte samt assessorerna av adelsklassen Kasimir Gyllenstierna och Krisman Lillie ävensom assessorn av ofrälseklassen Erik Larsson, samt för Åbo hovrätt presidenten Jöns Kurck, assessorn av adelsklassen Krister Rosencrantz samt assessorerna av ofrälse klassen Magnus Rhalambius och Johan Hindersson.
Det var sålunda icke endast från Svea hovrätt som även ofrälse
assessorer deltogo i arbetet. Den åttonde frågepunkten och svaret därpå framstå därför såsom ett fulltonigt uttryck för hur man vid denna tid inom hovrätterna såg på häradsnämndens ställning. De visa att uppfattningen alltjämt var den som Svea hovrätt vid början av sin verksamhet ådagalagt: i sista hand borde nämnden bestämma domens innehåll. Intressant är att se, huru häradssigillet alltjämt ställes i förgrunden, och huru lagläsaren till möjliggörande av kontroll från nämndens sida över dombrevets avfattning anses böra uppläsa detta inför nämnden. Visserligen framgår av frågepunkten, att det fanns lagläsare som försökte skjuta undan nämnden vid domsavgörandena, men sådant anses utgöra en svår avvikelse från gällande ordning och böra bestraffas som grovt tjänstefel. När det förekom har det också djupt upprört den folkliga opinionen i bygderna. Om en lagläsare i Sotholms härad, som vid ett tillfälle år 1616 skickade ut sin dräng i häradet för att taga till sig häradets sigill och som sedan därmed förseglade ett dombrev inne i Stockholm nämnden oåtspord, heter det sålunda rentav, att han stulit sigillet.1
Vad därefter angår de båda lagkommissionsbetänkandena av 1643, beträffande vilkas innehåll här må hänvisas till Wahlberg och till Westmans referat, kan intetdera betänkandet anses innefatta något avsteg från den uppfattning om nämndens roll, som år 1640 rådde inom hovrätterna.2 I fråga om det senare betänkandet har dock Westman uttryckt sig grumligt, i det han först säger att detta lagförslag »betecknar i fråga om häradsrätternas organisation ett steg i folklig riktning: nämnden göres nu till ensam innehavare av domsmakten vid häradsrätten» för att därefter å nästa sida yttra: »Att meningen i lagförslaget är, att lagläsaren skall deltaga i domsmaktens utövning, framgår tydligare av andra ställen, såsom av formuläret för hans ed, liksom av det uttrycket i fråga om invändning rörande rättens kompetens, att häradshövdingen, eller den hans dom haver, dömer därom med nämnden.»3
För att även stanna inför det mest bekanta uttalandet om häradsnämnden i 1600-talets svenska rättslitteratur skall här slutligen till behandling upptagas också vad STIERNHÖÖK skrivit i sitt
ryktbara verk De jure Sveonum et Gothorum vetusto. Han yttrar där:
De consuetudine vero hodie Nembda ex officio judiois participat, confusis enim officiis simul de facto et jure cognoscunt et dijudicant tanquam Assessores, judice tantum praesidente, itaque vota ipsorum et suffragia vel ipse iudex de iure colligit vel iudex facti, qui unus est ex Nembdariis et proprie ab ipsis iudex nominatur, cum iudicem de iureiuris tantum ac legis lectorem nuncupent. Hic tam de iure quam defacto disserentes audit, et ut evitetur omnis oblocutio et confusio, sententias eorum placide in indicium profert, ex quibus iudices ut plurimum pendent.1
Detta översättes av Westman sålunda:
Enligt sedvana tager i våra dagar nämnden del i domarens ämbete, ty man har nu sammanblandat den enes och den andres uppgift, och nämndemännen undersöka och döma både i sak- och i rättsfrågan såsom bisittare i rätten, medan häradshövdingen eller hans ställföreträdare lagläsaren endast sitter som ordförande. Nämndemännens röster uppsamlas antingen av lagläsaren eller också av häradsdomaren, som är en av nämndemännen själva och av dessa med skäl kallas domare, medan de däremot kalla häradshövdingens ställföreträdare för endast rätts- och lagläsare. Denne åhör dem, då de överlägga både om rätts och sakfrågan, och för att förebygga ordaträta och förvirring framlägger han helt fogligt inför rätta åsikterna hos de auktoriteter, på vilka domare i allmänhet stödja sig. (Kursiveringen gjord här.)2
Härefter ger Westman följande kommentar:
I sin bok framställer alltså Stiernhöök — med en ytterligare förskjutning i detaljerna till nämndens förmån — såsom gällande rätt ett förhållande mellan häradshövding eller lagläsare och nämnd, som i huvudsak överensstämmer med det, vilket 1643 års kommitterade föreslagit att lagfästas.
Det föreligger tydligen här den möjligheten, att Stiernhöök behandlat ett av de lagförslag från 1600-talet, vilka ej blevo upphöjda till lag, såsom likväl återgivande gällande rätt. Många efter honom ha handlat på sådant sätt.— — —2
Vad först angår Westmans översättning, synes intet vara att erinra mot de första två meningarna i denna, om icke att ordet iudex av Westman översatts väl fritt med hänsyn till att Westman utan samtidigt återgivande av originaltexten låter sin översättning omgivas av citationstecken; läsaren får härigenom det intrycket att det är fråga om en ordagrann översättning. Den tredje meningen i den Westmanska översättningen är däremot
ägnad att inge allvarliga betänkligheter.1 Som synes översätter här Westman sententias med åsikterna, inlägger i det efterföljande eorum en determinativ innebörd och översätter detta ord med hos de auktoriteter samt återger därefter den följande bisatsen med på vilka domare i allmänhet stödja sig. Här måste man fråga sig, om Westman verkligen rätt tolkat Stiernhööks effektiva men konstlösa latin. För det första är det överraskande, att Westman översätter sententia med åsikt. Där Stiernhöök på andra ställen i sin bok använder detta ord, har det betydelsen dom. Strax före det nu ifrågavarande stället säger Stiernhöök sålunda det vara nämndens uppgift att »cum Judice judicare et per suffragia sententiam dicere».2 Det är vid sådant förhållande föga troligt, att Stiernhöök skulle ha använt ordet även i betydelsen åsikt, som ju likaväl kunnat återgivas med opinio eller något annat ord. (Jfr det vanliga uttrycket opinio doctorum om de rättslärdes mening, som Westman här tydligen anser att Stiernhöök syftar på.) Redan av denna anledning synes det mig, att även här sententias är att översätta med domar, och att eorum syftar på de i det föregående omtalade nämndemännen.3 I överensstämmelse härmed skulle det sista ledet av Stiernhööks uttalande kunna översättas med, att lagläsaren fogligt inför tinget uppläser deras (= nämndemännens) domar, vilka lagläsarna i allmänhet måste följa.* En sådan översättning förefaller också att bättre harmoniera med den miljö, Stiernhöök här velat teckna. Fogligt eller beskedligt kan sålunda lagläsaren med rätta sägas uppträda i förhållande till dem, vilkas dom han har att uppläsa för menigheten, men mindre väl i förhållande till de frånvarande rättslärde, vilkas mening Westman tänker honom skola föredraga. Det är likaledes naturligt, att ordaträta och förvirring inom ett kollegium förebygges genom att någon tar ordet och som de andras ordförande tillkännager ett fattat beslut. Däremot är det mindre troligt, att
förvirring hos nämnden skulle ha undvikits, om lagläsaren börjat för denna föreläsa ur främmande auktoriteter. Svenska bönder voro f. ö. icke på 1600-talet särskilt benägna att utan vidarefalla till föga för sådana. Det var heller icke för tidens uppfattning något onaturligt, att i ett kollegium ordet fördes av någon, som icke intog den främsta platsen inom detsamma. Ett sådant förhållande påträffas också hos Svea hovrätt, vars vice president togs icke från den första assessorsklassen utan från den andra. I riksdrotsen-presidentens frånvaro tillkom alltså ordförandeskapet en ledamot av rätten, som satt lägre än de närvarande riksråden.1
Översättes Stiernhöök på sätt nu föreslagits, äger man icke ined Westman tala om att i förhållande till 1643 års betänkanden hos Stiernhöök skulle föreligga en förskjutning i detaljerna till nämndens förmån. Tvärtom överensstämmer Stiernhööks skildring både med betänkandena och med de faktiska förhållandena, sådana dessa enligt vad ovan utvecklats torde ha gestaltat sig.
Efter denna mera principiella utredning kan det måhända vara av intresse att genom några exempel ur det överväldigande rikamaterialet försöka att mera i detalj belysa nämndens ställning i vissa avseenden.
Till en början må då framhållas, hurusom nämnden vid nu
ifrågavarande tid var över hela riket permanent och sålunda icke längre tillsattes för varje särskilt ting. I överensstämmelse härmed betecknas nämndemansuppdraget ibland som tolvmansämbetet. I nämnden sutto häradets mest ansedda bönder. Många tillhörde nämnden i flera decennier. Från Västbo härad omtalas sålunda 1621, att tre i nämnden hade suttit där över fyrtio år och att det dessutom fanns några som hade suttit mera än trettio år.1 Nämnden i Lyhundra säger om sig själv 1654: »Vi äre åldrige män och hava nu i så många år suttit vid lag och rätt.»2 Åkerbohärads nämnd tilltalas 1631 sålunda: »I gode män som i nämnden sitta och äre åldrige här i häradet födde och allt härtill härbott have . . .»3
Från vad nu sagts förekomma emellertid också emellanåt undantag. Om nämnden i Sollentuna, varest förhållandena kanske voro rörligare på grund av närheten till huvudstaden, heter del sålunda 1632: »－ － －och äre de som nu uti Soltune nämnd sitta mest unge män och domaren för 6 eller 7 år sedan ifrån Gran socken först kommen till Spånga och icke fulle tu år varit domare.»4 Och angående en 1630 tillsatt häradsdomare i Västbo bidrar studenten Andreas Zothraeus med den förbluffande notisen, att mannen 1601 på en syn dräpt Zothraeus' fader genom ett slag i nacken bakifrån med en yxhammare.5
Ställningen såsom på en gång domare och representanter förhäradet ålade nämndemännen förpliktelser både mot överheten och mot häradsborna. Det förra kommer klarast till uttryck iden ed, som en nytillträdande nämndeman fick svära. Från Gäsene härad har t. ex. om ett nämndemansval 1609 antecknats:
Bleve insvorna till nämndemän Jon i Bråtabäcken på Edsve(de)n, Erik i Österod och Anders Gunnersson i Källunga, vilke deres högste ed å lagboken gjorde, att de efter deres bäste och yttersta samvet skulle uti alla saker vara vår n. herre och konung hulde och trogne och rättrådige och alla saker rättvisligen döma.6
Det låg emellertid i sakens natur, att nämnden själv mera skulle vara benägen att se på sitt förhållande till häradsborna. I ett vittnesintyg 1624 säga sålunda några av nämndemännen i
Skinnskatteberg om sitt uppdrag, att de äro »förordnade till sitta i nämnden, när laga ting hållet varder här på Skinnskattebergslag och samt med lagläsaren rätta och döma de saker, som framställt varda för rätten, såsom ock gå på syn, söka rå och rörbyar emellan och skilja trätor åt folket emellan».1
I civilmålen synes nämndens verksamhet i stor utsträckning ha syftat till att förlika parterna och i brottmålen till att mildra lagens stränga straff. Betecknande för det sistnämnda är ett uttalande av Henrik Fleming 1620 om erfarenheter från en tingsresa i Nyslotts län, vari det heter:
ty det är slätt och enfaldigt folk, dem man i så måtto uti tingssaker, helst bondenämnden tillite skall. De hete väl häredsnämnd, vilke om alle ärender och saker, som sig uti häreden tilldrage bäste kunskapen rätt och tillbörligen have skole, men nämndens ed och ämbete bliver tyvärr hos dem icke så noge, som sig borde, aktat och efterkommet, medan de av natur och gemöthe benägne äre att hölje och undandölje med de svåraste saker, bedje hellre om skonsmål för straffet än som optäckie vad dem väl veterligt är eller ock hjälpe till, som de på ämbetes vägnar borde göre, att fullfölje efter lagen med straffet utöver de brottslige.2
Denna tendens gäller dock icke vid alla brott. Undantagna äro tjuvarna, i varje fall kreaturs- och åkertjuvarna, mot vilka det gamla bondesamhällets reaktion var hård och obeveklig. Om icke sådana brottslingar snabbt bleve hängda, kunde ett slags skattestrejk hota. Sambandet mellan häradshövdingeräntan och det ändamål, för vilket denna skatt en gång tillkommit, var ännu levande. Om tjuvarna icke hängdes, hade häradshövdingen heller icke gjort skäl för sin ränta och denna borde icke utgå — sådana hotelser framställas emellanåt. Det kunde också hända, att nämnden själv lade handen vid tillrustningarna till avrättningen av missdådare, vilkas straff man icke ville se mildrat. Från Svartlösa härad klaga sålunda 1616 två bönder över, att sedan en kvinna och en dräng vid häradstinget blivit dömda till döden och elden, nämnden i väntan på mästermannen fört dem in på de båda böndernas skog, där de brändes tillika med två kreatur »och veden till bålen hugge de sammaledes på vår skog － － － där aldrig haver någonsin tillförene varit någon rätteplats».3
I nämnden sutto ej endast självägande bönder utan också kronobönder och landbönder under adeln.1 Det sista kunde leda till påfrestande situationer i mål, där adliga intressen voro i fråga. Verkligt allvarligt blir detta problem först ett stycke in på 1640 talet, men det gör sig påmint redan långt tidigare. Sällsamt nära kommer man det i ett vittnesbörd från Daga härad 1627. En avliden nämndemans son berättar däri, att en söndag kort före faderns död, då denne var för svag för att kunna taga sig till kyrkan, han och sonen båda stannade hemma. Sonen hade så lästhögt dagens evangelietext, som var den om Lazarus och den rikemannen. Under intrycket härav uppmanar sedan sonen den gamle att, till undgående av den rike mannens lott efter döden, yppa om han kände ånger i anledning av någon av alla de många domar och syner, han varit med om under sin tid som nämndeman. Härpå svarar fadern, att han visste sig »icke något aggande samvet hava om någon syn men allenast när Långängen syntes ifrån Nässlestad» och säger sedan som förklaring till att han den gången var med om att fälla en orätt dom: »Ja min son, du vet det att jag var Matzbacks landbonde; om jag hade något därtill svarat eller emotsagt, så hade det intet blivit väl upptaget, därför måste jag emot mitt samvete tiga stilla.»2
En annan intressant social fråga rör det personliga förhållandet mellan lagläsare och nämnd. I stort sett var detta mycket gott. Lagläsarna stodo ännu vid denna tid bönderna mycket nära i levnadsvillkor och voro ofta barnfödda i orten.3 Icke sällan förekommer det, att de, son efter far, föra lagboken i samma domkrets. Förtroendet för de i landskapet infödda lagläsarna har också i olika sammanhang kommit till vackra uttryck, såsom då det om en lagläsare betygas, att »han haver ifrån sin ungdom bott här i landet med ärligt leverne och umgänge och ingen varit förnär med ord eller gärningar utan efter bäste samvet och yttersta förmåga skaffat oss lag och rätt». Man påträffar också fall, då menigheten inför ett befarat ombyte av lagläsare anhåller att få
behålla den gamle innehavaren av tjänsten. Belysande är också, att lagläsare ibland utses till allmogens herredagsmän.1
Emellertid finnas också undantagsfall, i vilka förhållandet mellan lagläsaren och nämnden var mindre gott. Detta gäller framför allt de lagläsare, som försökte skjuta undan nämnden vid domsavgörandena och vilka vi sett skymta i det föregående. Gentemot lagläsare, som kunde misstänkas för sådan självrådighet uppträdde nämnden med stor bestämdhet. I dramatisk tillspetsning möter oss en sådan situation, då det 1627 om avskedet mellan Snevringe nämnd och lagläsaren efter en syn heter:
Enär Sneflinge häreds nämnd voro avfärdige ifrå samme syn och såte på sina hästar, då skickade be:te nämnd en trovärdig man av deres nämnd och förmante Erik Olofsson, såframt han annorlunda skulle ställa sin utgivne vittnesskrift och dom än de hade dömt, skulle han vare själv förpliktad att svare till.2
Även eljest kunde nämnden uppträda myndigt gentemot lagläsare, som gåvo anledning till missnöje. Från Ulleråkers härad har sålunda bevarats en berättelse, om hur det tillgick vid ett ting 1625. Nämnden hade först fått sitta och vänta på lagläsaren ända till klockan ett eftermiddagen — redan detta något uppseendeväckande i en tid, då rättegångsförhandlingarna regelmässigt skulle börja senast klockan åtta på morgonen. När lagläsaren omsider kom, var han »fulldrucken», ledde sig fram till sin plats genom att stödja sig mot tingsstugans väggar och kastade sedan upp under tingsbordet. Han kom därefter i ordväxling med nämnden och får av dennas talesman bl. a. höra: »Nu have vi rätt och tack för det vi hava tövat alltifrån första ljusning i dag och till nu över middag allt efter Eder. Vi äro nyktre och I ärendrucken — — —,»3
Som en egenhet må i detta sammanhang framhållas, att nämndens muntliga berättelse om vad som förekommit på tinget tog över dombokens och dombrevets uppgifter härom, och detta icke bara när det gällde sådant som tilldragit sig något så när nyligen. Även när det yppade sig olika meningar om, vilken bevisning som förebragts eller vilken dom som fällts tiotals år tillbaka i tiden, tillerkändes kvarlevande gamla nämndemäns utsaga vitsord framför dombok och dombrev. Denna bevisavvägning vill före-
falla överraskande i en process, som eljest är stadd i utveckling mot alltmer ökad skriftlighet, men var väl en logisk följd av att lagläsaren, så länge nämnden icke var läskunnig, alltid hade möjlighet att i domboken och dombrevet insmussla sådant, vartill nämnden icke samtyckt. Samtidigt äger man å andra sidan förutsätta, att ännu vid denna tid liksom överhuvudtaget i äldre tider människors hörselminne var betydligt mera utvecklat än nuförtiden.1
På samma sätt som i fråga om vad som tilldragit sig på tingen är nämnden bärare av notoriteten beträffande en mängd andra förhållanden inom häradet, framför allt jord- och släktskapsförhållanden. Det är främst detta som medfört, att gränsen mellan nämndens funktioner som bevismedel och som innehavare av domsmakten ofta blir flytande.
Slutligen är det ännu vid denna tid nämnden som i stor utsträckning sitter inne också med kunskapen om själva rätten. I det tidiga 1600-talets Sverige var rätten, i varje fall såvitt gällde böndernas förhållanden, ännu icke mera invecklad än att den lätt kunde fattas och i minnet bevaras av var man. På detta område levde man ännu kvar i det folkens lyckliga ungdomstillstånd, där det andliga livets olika skapelser ännu äro i lika grad allas gemensamma egendom utan någon åtskillnad olika klasser emellan.2 Sedan urminnes tider hade tingsförrättarna inlett förhandlingarna med att för den församlade menigheten uppläsa någon av lagens balkar. Denna lagläsarens skyldighet understrykes ännu 1638 av Göta hovrätt, som då ålägger en ny tillsatt lagläsare att »efter Sveriges lag var tingstimma opläsa för allmogen en hel-
eller halv balk av Sveriges Rikes Landslag».1 Lagen hölls sålunda levande bland folket och då framför allt bland nämndens ledamöter, som övervoro ting efter ting. Varje bonde kunde ha sin egen mening om hur lagen borde förstås i hans fall, och han höll på sin rätt att, om så erfordrades, själv få driva sin sak ända »till hova». Vid sidan om den skrivna lagen fanns sedan också en lokalt utformad sedvanerätt, som i många fall innebar icke oväsentliga avvikelser från den förra. Om denna sedvanerätt visste nämnden bättre än någon annan besked. En nämnd i Västerbotten motsatte sig sålunda 1641 bestämt den tryckta landslagens begränsning av istadarätten.2 Lagläsaren skriver härom till sin lagman Axel Oxenstierna:
Härtill nekade de 12 i nämnden såto, föregivandes att det aldrig annorledes tillförene här i landsändan haver varit i bruk, utan broderson haver såväl arv som broder både i bryst-, sido- och bakarv. Nu är man oviss, om man skall hålla sig efter be:te Cap. mot de 12 i nämnden såsom deres mening är efter landsens sedvänjo, föregivandes att hon ock räknas för lag, då hon icke missbrukas. Härpå begäres i all ödmjuk underdånighet av E.Exc. en gunstig resolution och förklaring.3
Det var sålunda ej alltid lagläsaren som fick upplysa nämnden om rätten utan det kunde ibland gå till på det motsatta sättet. Särskilt när skriven lag ej fanns, får nämndens uppgift i denna del antagas ha varit viktig. I ett formulär till förmaning för nämnden, som med en handstil från tiden omkring 1600 finnes antecknat i en handskrift av landslagen, heter det bl. a., att »när man icke haver beskreven lag, måste man taga till låns av den naturlige lagen, som Gud haver givit oss i vår huvud och hjärnan».4
Ett belysande fall, då nämnden fick på sin lott att utleta rätten, tilldrog sig i Bro härad 1634. Bakgrunden var följande. I Rydskyrka stodo de båda gårdarna Granhammars och Lerberga bänkar intill varandra. En söndag stod Granhammarsbänken tom, medan bredvid i Lerbergabänken satt en ung och adlig gosse, som lånade en bönbok ur den tomma grannbänken. För att förströ sig under en lång 1600-talspredikan tog han sig sedan för att meden liten sax i ett blankt blad i boken klippa in en mycket otuktig bild, som avslöjade för hans späda ålder överraskande anatomiska insikter. Nästa söndag var Granhanimarsfolket åter i
kyrkan och upptäckte då attentatet mot deras bönbok. Uppståndelsen blev våldsam och verkningarna inskränkte sig icke till risbastun för gärningsmannen. Den okyska bilden skickades ända till ärkebiskopen i Uppsala och fick sedermera göra resan även till Svea hovrätt. Mellan familjerna på Granhammar och Lerberga utbröt en bitter fejd, som kulminerade med att man ömsesidigt högg sönder kyrkbänkarna för varandra. Det sista gav upphov till en rättegång vid häradstinget. Lagläsaren sköt målet till nämndens betänkande, och det är nämnden som finner, att dels på grund av partemas adelskap och dels på grund av att man aldrig förut hört talas om någon sådan sak med kyrkbänkars sönderhuggande målet bör hänskjutas till hovrätten.1
Allra mest till sin rätt kommer emellertid nämndens kunnande vid syner i ägotvister. Det överväldigande flertalet sådana hållas redan under denna tid av den ordinarie häradsnämnden med självskrivenhetens rätt och sålunda icke av synemän, som förvarje särskild tvist utsågos av parterna.2 Vid synerna träder den medföljande lagläsaren ofta helt i bakgrunden för nämnden. Det är denna som letar rätt på förfallna gränsmärken och uppreser nya och som under användande av uråldriga metoder med ropande eller tändande av eldar till ögonmärken uppdrager gränslinjer — roprätt och synrätt — i de stora skogsområdena. Härvid fyller nämnden icke sällan även funktionen av ortnamnskommission, i det den bestämmer vad naturföremål, som utses till gränsmärken, för framtiden skola heta.
Vid synerna, liksom även vid tingsresorna, färdades nämnden företrädesvis ridande på sina små sega svenska hästar i de träsadlar, som utgjorde en egendomlighet för Skandinavien och som uppväckte resande främlingars förundran.3 Hela följet, lag
läsaren och hans drängar inbegripna, brukade taga in hos de tvistande parterna och krävde icke ringa traktering, särskilt i fråga om dryckesvaror. Det kunde emellertid också hända, att man fick övernatta vid ett lägerbål inne i någon av de stora skogarna. Överhuvudtaget är det aktmaterialet från synerna som låter nämnden, rörlig i det svenska landskapet, komma oss allra närmast. Ägnad att frammana en stämning av nordisk sommarnatt är ju redan en kostnadsräkning, vilken som förklaring till att intet debiterats för hästarna innehåller orden: »— — — och deras hästar gingo på ängen, efter det var om sommaren.»
Jämfört med förhållandena ute på Europas fastland var den svenska nämnden redan vid denna tid någonting unikt. Man skulle vilja ge mycket för att äga någon av en samtida konstnärsöga fångad bild av denna gamla bondenämnd, sittande runt tingsbordet, samlad vid en lägereld i skogen, till häst på en markväg eller stående i rättegångssalen på Stockholms gamla slott för att inför hovrätten försvara sina domar — men någon sådan målning eller teckning finnes icke. Outplånliga spår har emellertid denna nämnd satt i vårt rättsliv, och vi kunna vara stolta över att den utan alltför stora förändringar förmått överleva tidernas alla omskiftelser och alltjämt är avsedd att vara en viktig beståndsdel av vår domstolsorganisation.
Det är likväl förra hälften av 1600-talet som betecknar höjdpunkten av nämndens historia. Därefter inträder snabbt en förskjutning av maktläget inom häradsrätten. Symptomen till vad som sålunda skulle komma gjorde sig redan tidigt märkbara. Delvis sammanhängde de med begynnande förändringar i själva rättsordningen. Icke ens det av nämnden mest påtagligt behärskade skiftesväsendet lämnades oberört av sådana. Om en syn på Aggarön i Mälaren utanför Västerås berättar sålunda en student inför hovrätten 1629:
Efter det jag haver varit här i Uppsala1 såsom ock i Holland en stipendiatus regius in mathesi och mig var därom någorlunda anmodat drog jag med exeroitij gratia, och när jag dit kom begynte jag med mätningen, som brukeligt var i Holland, när man in geodesi practicera skall, och tog först planum, vilken jag bytte i tre lika delar efter domens innehåll av den konungslige rätten fällder. Och när jag efter pla-
num ställde Lineam meridionalem, skar hon bort den delen, som Jesper Nilssons gård opå låg — — — men det ordet solskifte förstod jag mig föga opå — — —.1
Denna ögonblicksbild är symbolisk för framtiden. Mera för ro skull, liksom på lek ännu, följer den från Holland hemkomne unge studenten nämnden på dess färd. Hans dräkt, tillskuren efter modet därute, måste sällsamt ha stuckit av mot böndernas. De instrument, han medförde, hade de förmodligen aldrig förutsett. En vindfläkt från Västeuropa drog över Aggarön.
Den rättsutveckling, som nu börjar, har emellertid sin tyngdpunkt förlagd till den nyinrättade kungliga nämnden över allanämnder, Svea hovrätt. Det är också där den måste studeras.2