OM STRAFF OCH

TILLRÄKNELIGHET.

 

AV

 

JUSTITIERÅDET HARRY GULDBERG.

 

En gäst från annan planet skulle måhända kunna uppskatta åtskilligt här på jorden, men han torde ställa sig tämligen oförstående inför vissa företeelser inom den gren av rättsordningen som omfattar brottspåföljder och fångvård — företeelser som för oss äro så invanda i föreställningssättet att vi sällan reflektera över den verkliga innebörden. I stället för beröm äro besvärliga frågor att vänta. Varför skall brottslighet, d. v. s. otillåtet handlingssätt, bemästras genom att fråntaga brottslingen möjlighet till normalt handlande? Kan det icke finnas något annat sätt att inskrida än genom att inspärra honom under en mer eller mindre avsevärd tid?
    Det går knappast att svara på dessa frågor utan en återblick på den historiska utvecklingen och de straffrättsliga åskådningarna. Till en början må erinras att straffet ytterst kan föras tillbaka på den individuella reaktionen mot angrepp på person eller egendom samt att formen för denna reaktion omedelbart betingas av dess egenskap av försvarskamp eller motangrepp. Att reaktionen blivit en gemensam angelägenhet har icke medfört så stora förändringar som kunde väntas med hänsyn till samhällsutvecklingen i övrigt. Det måste visserligen alltjämt bli fråga om ett försvar mot otillåtna handlingar, låt vara på ett annat plan, men även i formerna har detta försvar länge påmint om primitiva reaktionssätt. Icke minst är det anmärkningsvärt att frihetsstraffet, vilket kan göras till föremål för allvarliga erinringar, fortfarande bildar ryggraden i straffsystemet. Att så är fallet får dock — såsom i det följande skall närmare belysas — knappast anses bero enbart på efterblivenhet.
    Om åtskilliga teoretiska utläggningar kring samhällsproblemen kan sägas att de fått tjäna mera till förklaring av det rådande

 

1 —467004. Svensk Juristtidning 1946.

 

2 HARRY GULDBERG.tillståndet än till program för framtiden. Att detta gäller även om straffrätt och fångvård framgår redan av en hastig analys av gängse straffrättsåskådning. Den uppvisar nämligen element som te sig oförenliga eller i varje fall förlikas mindre väl sinsemellan. Sådant är icke ovanligt, då teorien avspeglar den av motsättningar uppfyllda verkligheten, under det att ett framtidsprogram merendels är logiskt, även om det icke kan förverkligas.
    Enighet synes råda om att straffet såsom samhällsreaktion ursprungligen utgjorde en akt av vedergällning; i stället för det onda, som brottslingen låtit komma sig till last, skulle träda ett honom tillfogat lidande, på samma sätt som ett mot den enskilde individen riktat angrepp spontant utlöste en motsvarande handling. Vedergällningstanken synes tidigt ha förknippats med en strävan att åstadkomma gottgörelse åt den skadelidande; först senare torde man medvetet ha straffat i syfte att avhålla brottslingen från nya brottshandlingar. Ytterligare en tid har säkerligen förflutit innan tänkande människor funnit på principen om straffet såsom avskräckningsmedel icke blott för brottslingen själv utan även för andra som kunna antagas vara benägna förliknande gärningar. I detta tecken har utvecklingen gått till långt in i modern tid, då ökad förståelse för den enskilda människans öde lett till tanken att genom straffet förbättra gärningsmannen så att han i framtiden avstode från brottsliga handlingar. Ett betydelsefullt steg i sådan riktning togs, då kroppsstraffen ersattes med frihetsstraff. Denna förändrade syn på problemet i förening med allt större hänsyn till humanitetens krav har särskilt under de sista årtiondena framträtt i ett omfattande reformarbete, med påföljd att nya straffarter och skyddsåtgärder tillkommit samt att verkställigheten av det tidsbestämda frihetsstraffet omlagts. I sanningens intresse bör dock tilläggas att uppfattningen om straffet såsom en vedergällning alltjämt är djupt rotad i folk medvetandet och utgör en faktor som icke bör frånkännas praktisk betydelse. Belägg härför lämnar opinionen kring de utomlands förda processerna mot statsförrädare och s. k. krigsförbrytare.
    Redan denna snabbskiss av den gångna utvecklingen är nog för att stödja påståendet om inre motsättningar i straffrättsteorien. I denna har så småningom införts alldeles olikartade betraktelsesätt. De härav föranledda motsättningarna kunna övervinnas endast om man antingen ensidigt hävdar allmänpreventionen eller

OM STRAFF OCH TILLRÄKNELIGHET. 3håller sig övervägande till individualpreventiva synpunkter; den som söker förena de olika intressena råkar ut för en nästan olöslig uppgift: att samtidigt nå syften som kräva skilda medel. Med ett och samma handgrepp kan man knappast åstadkomma både avskräckning och förbättring — det är lika svårt som att slå och smeka på en gång. I verkligheten, som trotsar de flesta teorier, har frågan på senare tid lösts så att vissa åtgärder utformats efter individualpreventiva riktlinjer (t. ex. tvångsuppfostran och ungdomsfängelse). Genom att dessa åtgärder draga en jämförelsevis lång behandlingstid ha de dock automatiskt kommit att medföra allmänpreventiv effekt. En särställning intages av de nytillkomna åtgärder (förvaring och internering), vilka huvudsakligen avse att genom frihetsberövandet hindra brottslingen från att föröva nya brottshandlingar. Oaktat dessa behandlingsformer väsentligen tillskapats såsom skyddsåtgärder, har deras varaktighet tillförsäkrat dem en allmänpreventiv verkan av anmärkningsvärd styrka. Vad åter angår vanligt frihetsstraff (fängelse och straffarbete), föreligga ständiga försök att samordna de olika synpunkterna, och det är därför icke förvånande att meningarna brutit sig i fråga om dessa straffarter — särskilt de kortvariga straffen, vilkas verkställighet erbjuder de största svårigheterna.
    De nuvarande utvecklingstendenserna äro otvivelaktigt till förmån för de individualpreventiva synpunkterna. Detta är en naturlig följd av den kraftigt ökade verksamheten på socialvårdens vidsträckta arbetsfält. För en mängd ansvarskännande människor, som fått livliga intryck av miljöns och uppfostringsmetodernas betydelse för brottsligheten, framstår brottslingen såsom den socialt missanpassade, och uppgiften blir att med lämpliga socialvårdande åtgärder införa honom i ett normalt arbetsliv. Denna viktiga uppgift har dragit åt sig intresset i sådan grad att allmänpreventiva hänsyn löpa fara att åsidosättas eller lämnas helt ur räkningen. Utvecklingen bör även ses mot bakgrunden av den överdrivna stränghet som karakteriserat straffverkställigheten under tidigare skeden och bragt allmänpreventionen i misskredit. Vidare är att märka att individualpreventionen är till sina verkningar tydligt skönjbar och därigenom ter sig mera konkret än allmänpreventionen, vilken beror av synnerligen svårbedömda faktorer; denna omständighet torde i sin mån ha bidragit till att den motsättning, som råder mellan de båda huvudprinciperna

4 HARRY GULDBERG.inom straffrättsteorien, ser ut att upplösas i en seger för individualpreventionen. Härmed är dock icke allmänpreventionen avfärdad. Alljämt måste frågas, om det icke i samhällets intresse är nödvändigt att hålla på straffets karaktär av allmänpreventiv åtgärd, även om behjärtansvärda individuella intressen skulle trängas i bakgrunden.
    I fråga om brottslighetens bekämpande måste den viktigaste uppgiften anses vara att förhjälpa medborgarna till sådana levnadsförhållanden som i möjligaste mån utesluta förutsättningar för brottsliga gärningar. Angeläget är också att den, som är på väg att överskrida lagens råmärken, omedelbart blir föremål för sådan socialvårdande behandling som är ägnad att hålla honom kvar i ett laglydigt levnadssätt. I detta sammanhang må dock varnas för att överskatta nyttan av anstaltsvård och därmed jämförliga ingripanden; det gäller att noga väga fördelar mot kostnader och olägenheter, icke minst i form av band på den personliga friheten. Det må även påpekas att en väl utvecklad polisorganisation är av största betydelse icke blott för uppspårande av brottslingar utan även till förebyggande av brott. Viskningarna om de många lyckade kupperna föranleda ej sällan det avgörande steget in på brottets bana, under det att en stor risk för upptäckt skapar betänksamhet och hämningar mot brottslig aktivitet. Att nedlägga kostnader till förhindrande av brott är mera ändamålsenligt än att vidtaga efterföljande åtgärder, och det vore lyckligt, om denna sanning mera än hittills beaktades i kampen mot brottsligheten.
    När den brottsliga handlingen trots allt kommit till stånd och villkorlig dom visat sig verkningslös eller överhuvud icke kan användas, får uppgiften icke inskränkas till fortsatt socialvård i förhållande till brottslingen, utan samhällsintresset kräver att på brott kan följa en reaktion som jämväl tillgodoser allmänpreventiva synpunkter. Allmänpreventionen beror icke enbart av straffverkställigheten. Redan i den avsagda straffdomen ligger ett ogillande av brottshandlingen som i och för sig är av vikt ifråga om förhindrande av nya brott. Men tyngdpunkten måste anses förlagd till straffverkställigheten; rättsordningen kan i längden icke upprätthållas med varningar och hot, långt mindre med platoniska förklaringar. Utom den avskräckning, som är omedelbart knuten till straffverkställigheten, har man att räkna med straffet såsom moralbildande element. Oavlåtligt inpräntas i folk-

OM STRAFF OCH TILLRÄKNELIGHET. 5medvetandet att brotten äro i utpräglad grad otillåtna handlingar. Och denna verkan av straffet, som tidigare varit förbisedd, kan antagas vara av större betydelse än straffets omedelbart avskräckande funktion.
    Såsom redan antytts, har den starkt ökade hänsynen till individualpreventiva krav hos mången medfört en benägenhet att underkänna de allmänpreventiva synpunkterna; i bästa fall hävdas att allmänpreventionen har långt mindre betydelse än som tidigare antagits. I den straffrättsliga debatten har t. o. m. sagts, att allmänpreventionen endast utgjorde ett tillhygge som juristerna använde, när goda argument icke längre stode till buds. Man har hänvisat till det faktum att brott ideligen förövas trots statens straffande verksamhet; att straffrättsskipningen icke haft tillräckligt preventiv verkan vore alltså tydligt, och härmed vore vår vetskap om allmänpreventionens betydelse eller, rättare sagt, bristande effektivitet i själva verket uttömd — om de fall då människor avhållits från brott vore ingenting känt. Vad sålunda anförts förefaller bestickande men har icke något större värde såsom motbevisning. Kritiken av allmänpreventionen lever högt på de självklara svårigheterna att utreda, på vad sätt och i vilken mån straffet verkar avskräckande. Dessa svårigheter få rimligen icke föranleda till antagande att straffrättsskipningen icke genom avskräckning eller moralbildning hindrar brottshandlingar i någon nämnvärd utsträckning. Med kännedom om den mänskliga naturen kan ingen på allvar förneka att repressiva åtgärder i anledning av brott äro nödvändiga för att tygla människors sämre instinkter. Icke minst erfarenheterna från senaste världskriget ha visat att civilisationen är en tunn beläggning som behöver aktas och vårdas icke endast med ömhet utan även med ett visst mått av stränghet. Vid en grundlig undersökning skulle man nog också kunna förebringa bevis för att straffhotet i särskilda fall verkat avhållande; en allmän vittnesplikt i denna grannlaga sak skulle säkerligen förmedla intressanta upplysningar. Å andra sidan blir det tyvärr en öppen fråga, i vilken omfattning straffet utövar sin allmänpreventiva verkan; såtillvida utgör teorien om allmänpreventionen ej annat än ett påstående, vars sanning är obevisad. Full utredning skulle kunna vinnas, om allmänpreventiva hänsyn lämnades alldeles obeaktade och brottsreaktionen begränsades till rent socialvårdande åtgärder, men denna bevisningsprocedur kräver mycket lång tid och är förenad med stora risker.

6 HARRY GULDBERG.Har straffet i nuvarande form moralbildande verkan, är det tämligen säkert att verkningarna kvardröja långt efter det att brottsreaktionen upphört att vara avskräckande. Obotlig skada kan vara skedd, då antagandet om straffets allmänpreventiva verkan sent omsider besannats.
    Därest det nyss antydda experimentet skulle genomföras med utgångspunkt från nuvarande straffsystem, skulle följden antagligen bli att frågan om brottsreaktion finge förfalla i många situationer, då vanligt frihetsstraff nu är den givna reaktionsformen. När det gäller brott av vuxna och ordinärt utrustade personer, kan straffarbete eller fängelse, huru än verkställigheten anordnas, icke tjäna till sådan sinnesändring att straffet fördenskull är försvarligt, och att individualpreventiva hänsyn eljest motivera en sådan brottspåföljd är synnerligen tvivelaktigt. Inför dessa konsekvenser måste en viss betänksamhet inställa sig även hos dem som äro benägna att bortse från allmänpreventionen. I varje fall måste de göra sig beredda att anvisa en ny och bättre lösning av problemet om de lämpliga reaktionsåtgärderna.
    Allmänpreventionen bygger till stor del på det lidande som är förbundet med straffverkställigheten, och detta lidande består numera väsentligen i frihetens förlust under den tid straffet varar. Att själva strafflidandet skall vara på detta sätt beskaffat är icke något axiom. På var och en, som något sysslar med straffrättsliga problem, tränger sig frågan, huruvida det verkligen är nödvändigt att anlita en form som utestänger brottslingen från normalt arbetsliv under en mer eller mindre avsevärd tidrymd och samtidigt medför betydande kostnader för det allmänna. Det kan vara befogat att söka efter en tidsbesparande form av strafflidande, men alla försök i sådan riktning leda tyvärr åter till metoder, vilka av humanitära skäl för länge sedan utdömts, åtminstone i stater med anspråk på rättskultur. I diskussionen kring de korta frihetsstraffen — vilka ofta ådömas i anledning av egendomskränkningar — har framförts tanken att i stället för de nuvarande straffen sätta, i första hand en skyldighet att efter förmåga restituera läget före brottet och i andra hand ett efter dagsbotsidén anordnat bötesstraff. Från detta beaktansvärda uppslag till en genomförbar reform är emellertid ett långt steg. Även om straffet i viss utsträckning kan ersättas av ekonomiska sanktioner, måste effektiviteten garanteras. Det är svårt att se huru

OM STRAFF OCH TILLRÄKNELIGHET. 7tvångsmedel skola kunna åvägabringas utan ingrepp i den kroppsliga friheten, och därmed är i själva verket cirkeln sluten till det utgångsläge som skulle undvikas.
    Ledsamt nog får alltså konstateras att det för närvarande icke går att ställa upp något godtagbart alternativ till den brottspåföljd som representeras av det nuvarande frihetsstraffet. Huru denna påföljd skall benämnas och inordnas i det allmänna reaktionssystemet är en särskild fråga, till vilken det blir anledning att återkomma. Vad verkställigheten beträffar äro naturligtvis modifikationer möjliga, och det är uppenbart att ett straff aldrig bör göras hårdare än som betingas av dess ändamål. Å andra sidan måste uppmärksammas att straffverkställigheten icke lindras i sådan grad att erforderligt mått av lidande underskrides. Eljest löper staten risk att av historiska skäl uppehålla en dyrbar institution som icke tjänar något förnuftigt ändamål.
    Är frihetsstraffets fortvaro en nödvändighet, anmäler sig på nytt frågan om att vid verkställigheten samordna individuella hänsyn med allmänpreventionens krav. Någon idealisk lösning står icke att få, men reformsträvandena följa en lycklig linje, om de gå ut på att — utan allmänpreventionens åsidosättande — låta strafftiden bli en förberedelse till brottslingens återinträde i det fria samhällslivet. God vägledning erbjuda därvid erfarenheterna från sådana reaktionsåtgärder, vid vilkas utformning individualpreventiva synpunkter varit utslagsgivande. Det gäller att i möjligaste mån taga hänsyn till den brottsliges person och humanitetens bud. Att uppgiften är hart när olöslig får icke vara något hinder; det omöjliga måste göras. Det är även önskvärt att ökad uppmärksamhet ägnas frågan om övergången från straffbehandling till normalt arbetsliv. Denna fråga är ganska komplicerad, icke minst därför att det kräves en vidsynt medverkan från allmänhetens sida; av flera skäl är det svårt att erhålla en sådan medverkan.
    Det får antagas att straffsystemet kan tillgodose allmänpreventionen utan att innefatta avskräckande element i lika mått över hela linjen. Att vissa strafformer — särskilt sådana som äro avsedda för unga brottslingar — äga utpräglat socialvårdande karaktär är starkt motiverat och torde icke medföra några vådor, så länge straffsystemet såsom helhet verkar i tillbörlig män allmänpreventivt. Det ligger emellertid i öppen dag att brottspåföljdernas differentiering har uppkallat ett avvägningsproblem

8 HARRY GULDBERG.som överhuvud icke förelåg vid tillämpningen av det helt repressiva straffsystemet.
    Vad åter angår de inledningsvis ställda frågorna kan svaret följaktligen på någorlunda säkra grunder sammanfattas sålunda: frihetsstraffet eller däremot svarande reaktionsåtgärd är ett ont som tills vidare måste behållas för den presumerade samhällsnyttans skull, men ingen kan önska annat än att utvecklingen skall föra till upptäckt av sådana hjälpmedel mot brottsligheten att det renodlade frihetsberövandet kan undvikas eller nedbringas.
    Ett tecken till att en sådan önskan har framtiden för sig ligger redan i den omständigheten att frihetsstraffet numera endast är en åtgärd bland andra till skydd mot brottsligheten. Och till bevis om de uppriktiga förhoppningarna på en utveckling, som inskränker frihetsberövandet, skulle kunna anföras den mer eller mindre medvetna olust som är förknippad med frihetsstraffets handhavande. Hos vår domarkår ger sig denna olust tillkänna i en ökad benägenhet att utmäta straffen så lågt som möjligt.

 

    Den relativa tröghet, som intill senare tid kännetecknat utvecklingen på straffrättens område, framträder icke minst vid behandlingen av tillräknelighetsproblemet. Först jämförelsevis sent har man i större utsträckning räknat med brister i sinnesförfattningen såsom grund för straffrihet eller straffnedsättning. Går man till lagtexten i vårt intill den 1 januari 1946 gällande huvudstadgande i ämnet (5 kap. 5 § strafflagen), skall man finna att strafflöshet medgives endast vid de grövsta former av själslig abnormitet. Under inflytande av de viktiga rön, som gjorts på psykiatriens område, har praxis dock så småningom avlägsnat sig från lagtexten i sådan mån att domstolarna länge fått lita till sedvanerätt. Först under det sistförflutna året har stadgandet underkastats revision i ändamål att bringa lagtexten i överensstämmelse med nutida krav på vägledande lagstiftning. Enligt huvudregeln i den nya lag, som gäller från och med den 1 januari 1946, inträder straffrihet på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den är att jämställa med sinnessjukdom.
    Av det nya stadgandets formulering kan icke — lika litet som av den äldre lagtexten — utläsas skälet till att vissa sinnestillstånd medföra straffrihet för gärningsmannen. Det råder dock icke tvivel om att den ursprungliga tankegången är ungefär följande.

OM STRAFF OCH TILLRÄKNELIGHET. 9Den brottsliga gärningen är i så hög grad betingad av det abnorma sinnestillståndet att skuld till det inträffade icke kan läggas på gärningsmannen. Straff förutsätter skuld. När gärningen icke kan tillräknas gärningsmannen, bör straff ej ådömas.
    Mot detta åskådningssätt har på sina håll riktats skarp kritik med stöd av uppfattningen att viljans frihet icke kan postuleras. Den brottsliga gärningen betraktas icke såsom resultat av ett fritt val utan anses vara helt och hållet betingad av det orsakssammanhang som förelåg vid brottets begående. Att tala om tillräknelighet är enligt denna åsikt nonsens. Befrias brottslingen från straff, sker det av skäl som icke ha att skaffa med frågan om mer eller mindre personligt ansvar för brottshandlingen. Mot det äldre betraktelsesättet anmärkes vidare att det underhåller den gamla tanken om straffet såsom vedergällning. Denna ändrade inställning till tillräknelighetsproblemet återspeglas numera ej sällan i de utlåtanden, som av den psykiatriska sakkunskapen avgivas i sinnesundersökningsärenden. Utlåtandet går ut på att den eller den kriminalpolitiska behandlingen är att förorda, och klassificeringen av sinnestillståndet framstår såsom en sekundär angelägenhet. En viss eftergift åt samma åskådning kom till synes i det förslag till reviderade lagbestämmelser som remitterades till lagrådet. I detta förslag upptogos sinnessjukdom och sinnesslöhet såsom straffrihetsgrunder, varemot den svåra frågan om straffriförklaring i anledning av psykopati löstes så att det medicinska vårdbehovet skulle vara avgörande; nådde detta behov sådan styrka att särskild vård syntes påkallad, borde straffriförklaring bli följden. Förslaget blev i denna del utsatt för ingående kritik, vilken här icke skall närmare refereras. Nämnas må dock att denna kritik innefattade — förutom invändningar av praktisk art — en erinran om att det föreslagna stadgandet i en detalj komme i principiell motsättning till lagregeln i övrigt och i varje fall strede mot de teoretiska grundvalarna för gällande föreskrifter i ämnet. Såsom redan framgått av redogörelsen för innehållet i det nya lagstadgandet, blev detta slutligen så avfattat att straffrihet för psykopater i princip bestämmes efter sinnesbeskaffenheten och icke efter vårdbehovet, och därmed kan 5 kap. 5 § strafflagen i den nya lydelsen icke anses till sin allmänna uppläggning skilja sig från det äldre stadgandet.
    Eftersom viljans frihet icke bevisats, kunde försiktigheten synas bjuda att straffrättsliga regler överhuvud icke förutsatte

10 HARRY GULDBERG.personligt ansvar för begångna gärningar. Straffrättsteorien skulle onekligen stå på säkrare fötter, därest allt tal om tillräknelighet avfördes från diskussionen. Beträffande en sådan hyfsning av problemet är dock att märka att man vid upprätthållande av lag och rätt är bäst betjänt med teorien om viljans frihet såsom arbetshypotes. Är viljans frihet en fiktion, bidrar denna i varje fall till att hålla rättsordningen tillgänglig och levande för gemene man. Icke ens de vetenskapsmän, som förneka viljans frihet, torde vara benägna att helt underkasta sig själva och omgivningen ett ödesbestämt beteendemönster. Det kan rentav befaras att det uttryckliga förnekandet av viljefriheten i längden skulle få ödesdigra konsekvenser. Med en lätt omskrivning av Voltaires berömda epigram om gudomen skulle kunna sägas att om viljans frihet icke funnes, det vore nödvändigt att uppfinna den.
    Även om de s. k. tillräknelighetsbestämmelserna kunna teoretiskt försvaras, måste erkännas att det ingalunda är behövligt att låta de straffrättsliga reglerna bero av det filosofiska grundproblemet om viljans frihet. Begreppen skuld och tillräknelighet äro umbärliga, och straffrättsteorien skulle, såsom förut sagts, vinna på frigörelse från ett åskådningssätt, vars riktighet kan ifrågasättas. Av större betydelse är dock att även andra skäl tala för att förenkla hela tillräknelighetsproblemet till att vara spörsmålet om den i varje särskilt fall påkallade reaktionsformen. En sådan förenkling skulle medföra att straffriförklaringarna i nuvarande form kunde undvaras. För denna utveckling är vägen röjd genom de senaste årtiondenas reformarbete. Resultatet härav har nämligen varit ägnat att utplåna skillnaden mellan strafffrihet och straffbarhet. De straffriförklarade undgå ju i regel icke reaktion å brottet, låt vara att påföljden har formen av särskild vård, och den som straffas blir ofta föremål för en reaktion som mera liknar vård än straff i vedertagen mening. Det har också visat sig att begreppet straff icke längre är en riktig och uttömmande beteckning för alla reaktionsformer inom straffsystemet. I själva verket har straffsystemet sprängt sina gränser och inbegriper numera ett flertal olika reaktionsformer, för vilka begreppet skyddsåtgärd skulle kunna användas såsom en gemensam beteckning. Med hänsyn härtill är det knappast rationellt att längre upprätthålla den svårbestämda gränsen mellan straffrihet och straffbarhet. Därest denna gräns slopas, vinnes praktiskt sett den stora fördelen att domstolarna kunna

OM STRAFF OCH TILLRÄKNELIGHET. 11omedelbart inrikta sig på det väsentliga, nämligen frågan om den åtgärd som i det särskilda fallet är betingad av sakliga överväganden av skilda slag. Om anledning yppas, bör naturligtvis sinnesundersökning företagas liksom förut, men denna har då icke längre till ändamål att klarlägga, huruvida straffansvar skall utkrävas eller icke, utan bör endast utgöra grundval för avgörandet om den lämpligaste behandlingsformen; huru reaktionen skall betecknas i systematiskt hänseende blir i detta sammanhang en mera underordnad fråga. Själva straffrättsskipningen kan tänkas uppdelad i två moment, av vilka det första går ut på utredning om brottshandlingen och det andra — under förutsättning att brottshandling konstateras föreligga — innefattar beslut om den erforderliga behandlingsåtgärden. Måhända kan det finnas lämpligt att tydligt åtskilja dessa moment så att domstolen vid det senare beslutet förstärkes med sakkunniga inom medicinen och socialvården; i varje fall bör åt sådan sakkunskap tillförsäkras erforderligt inflytande å beslutet.
    Den skisserade anordningen synes även på annat sätt än förut nämnts kunna vara till praktisk nytta. Med anledning av nytillkomna omständigheter uppstår ej sällan behov av att ändra den brottspåföljd som ursprungligen bestämts. En sådan ändring möter nu avsevärda svårigheter men skulle tydligen underlättas i ett system som gör bestämmandet av reaktionsformen till en särskild angelägenhet.
    Ur folkpsykologisk synpunkt torde straffriförklaringarnas bortfallande medföra gynnsamma verkningar. De ofta förekommande strafflöshetsbesluten äro nämligen omgivna av en allmän misstro, förmodligen grundad på dunkla känslostämningar och bristande insikt i sakläget. Särskilt i förbindelse med grova brott är strafflöshet stötande för den primitiva rättskänslan. Att den straffriförklarade icke lämnas utan reaktion i anledning av brottshandlingen förbises, och beslutet får sken av uppgivelse och maktlöshet å de rättsvårdande myndigheternas sida. På sistone ha straffriförklaringarna angripits även av helt motsatta skäl, nämligen med hänsyn till det obestämda frihetsberövande som kan bli följden av ett omhändertagande för vård å sinnessjukhus, men dessa angrepp äro knappast i högre grad opinionsbildande och kunna här lämnas åsido. Då den allmänna misstron ökat i samma mån som straffriförklaringarna visat stegrad frek-

12 HARRY GULDBERG.vens, måste det anses önskvärt att få de yttre anledningarna undanröjda.
    En omläggning i angiven riktning måste vara till fördel även i rent systematiskt hänseende. Genom de tid efter annan företagna påbyggnaderna till strafflagen har denna kommit att innehålla sinsemellan tämligen olikartade delar, med bristande överskådlighet och en viss löslighet i sammanhanget såsom oundviklig följd. Dessa olägenheter skulle i väsentlig mån avhjälpas genom en reform som tager sikte på att systematiskt samordnade skilda brottsreaktionerna. Det återstår dock att övervinna de svårigheter som betingas av att det nuvarande frihetsstraffet icke är fullt likvärdigt och jämförligt med övriga brottsreaktioner.
    Trots de påtagliga fördelarna skulle en sådan reform säkerligen mötas av invändningar. Nära till hands ligger en anmärkning om att den sinnessjukes fritagande från straff är ett humanitärt framsteg samt att straffriförklaringens borttagande utgör en återgång till en redan utmönstrad straffrättsskipning. Här kan dock svaras att det icke är fråga om att ådöma den sinnessjukestraff i vedertagen mening. Även om man skulle kunna tala om en sakerförklaring, innebär den icke någon värdering utan endast fastställande av att det föreligger en handling som objektivt ter sig såsom brott. Ej heller kan det anses inhumant att den nödiga vårdformen bestämmes under domstolens överinseende. Visserligen göras — främst från läkarhåll — ansträngningar att från rättsskipning och fångvård så mycket som möjligt undantaga det klientel varom här är fråga, men så snart den vård, som ägnas den sjuke, icke lämnar rum för sakliga anmärkningar, torde rent känslomässiga hänsyn få vika. Det räcker med att peka på brottshandlingen som ett ofrånkomligt faktum, vilket påkallar samhällets reaktion; denna är i verkligheten så lindrig som möjligt.
    Det lärer vidare invändas att den efter sinnestillståndet lämpade graderingen (tillräknelighet, förminskad tillräknelighet och otillräknelighet) skänker nödig stadga åt straffrättsskipningensamt att en reform, som icke litar till en sådan gradering, skulle skapa alltför stort spelrum åt de beslutande organen och därigenom försämra rättssäkerheten på ett viktigt område. Vid närmare eftertanke skall dock befinnas att de angivna begreppen icke äro annat än tvivelaktiga beteckningar för en verklighet, vilken under den nya ordningen skall prövas minst lika om-

OM STRAFF OCH TILLRÄKNELIGHET. 13sorgsfullt som tidigare. Det kan icke bestridas att det hävdvunna schemat ibland föranlett en viss stelhet i tillämpningen, särskilt i fråga om svårbedömda gränsfall. Att denna olägenhet försvinner på samma gång som det gamla skuldbegreppet måste räknas reformplanerna tillgodo. För övrigt må understrykas att i domstolsprövningen ligger en borgen för den enskilde medborgarens rättssäkerhet.
    Emellertid kan kritik också sättas in från helt annan utgångspunkt. Om en fast gräns icke längre drages mellan straffrättsliga påföljder och andra åtgärder, kommer kanske brottsreaktionen att uteslutande vara en socialvårdsangelägenhet. Allmänpreventionen är — kan det vidare sägas — beroende av fortvaron av straff i vedertagen mening och löper fara att gå förlorad under tillämpningen av den nya ordningen. Härtill kan till en början genmälas att gränsen mellan egentligt straff och andra brottspåföljder, såsom förut betonats, redan är osäker och icke kan återställas. Det är exempelvis svårt att säga, under vilken beteckning den reaktionsform som kallas ungdomsfängelse rätteligen borde redovisas; ungdomsfängelse räknas visserligen för närvarande såsom straff men borde väl ur saklig synvinkel hänföras till skyddsåtgärderna. Ej heller är det möjligt att i längden upprätthålla en klar gräns mellan straffrättsliga skyddsåtgärder och skyddsåtgärder i övrigt. Emellertid får åt de terminologiska spörsmålen icke tillmätas någon avgörande betydelse. Oaktat det är av stort intresse att finna riktiga och lämpliga benämningar på de olika åtgärderna, måste dessa frågor komma i andra hand. Långt viktigare är att åt reaktionssystemet skapa sådant innehåll att det fyller sitt ändamål. Självfallet måste man därvid sörja för att reaktionsformerna inbördes avvägas så att systemet såsom helhet i erforderlig omfattning tillgodoser allmänpreventionens krav. Vid denna prövning kommer i betraktande att en åtgärd, som enligt gängse språkbruk icke skulle kallas för straff, kan få lika stor allmänpreventiv verkan som ett ordinärt straff, därest den inskränker den personliga friheten och varar under någon mera avsevärd tid. För övrigt måste om samtliga reaktionsformer gälla att de genomsyras av en anda av allvar och effektivitet, och att laga så att detta krav blir uppfyllt bör vara överkomligt.
    De organisatoriska problem, som kunna möta, skola här icke närmare beröras. Undvikas onyttiga kompetenstvister, skall en

14 HARRY GULDBERG.rimlig lösning säkerligen kunna ernås utan större svårigheter — även i den ömtåliga frågan om gränsen mellan fångvård och socialvård i vanlig mening. Av vikt är att erforderliga behandlingsformer stå till buds; att bestämma, till vilket förvaltningsområde behandlingen skall höra, är en jämförelsevis underordnad angelägenhet.
    Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida differentieringen av behandlingsformerna inom straffsystemet framskridit så långt att tiden är inne för en fullständig reform efter de nu uppdragna riktlinjerna. Med hänsyn till den pågående revisionen av det straffrättsliga reaktionssystemet vågar man å andra sidan hoppas att denna tidpunkt icke är alltför avlägsen. Att våra myndigheter icke äro främmande för den tankegång som här utvecklats kan utläsas av vad som förekommit i samband med den nyligen genomförda lagstiftningen i tillräknelighetsfrågan. Ett varsel fanns redan i det ursprungliga regeringsförslaget, såvitt det angick straffriförklaring av psykopater. Och beträffande reformen i dess helhet underströk lagrådet att de föreslagna ändringarna svårligen kunde väntas bli bestående under längre tid. Enligt lagrådets mening vore det icke osannolikt att tillräknelighetsproblemet kunde komma att i en nära framtid angripas från nya utgångspunkter. Bakom dessa yttranden döljer sig — det må vara tillåtet att avslöja — en diskussion kring det program som nu angivits. Att denna diskussion förts vidare under riksdagsbehandlingen kan slutas av vissa uttalanden under debatten i första kammaren.1
    Med de anförda synpunkterna har icke åsyftats att undanskymma eller förringa värdet av de nyss berörda lagändringarna i ämnet. Att dessa ändringar erhöllo en begränsad räckvidd är med hänsyn till de föreliggande omständigheterna förklarligt. En partiell reform kan icke innebära någon genomgripande omläggning utan måste anpassas till det rådande systemet. Beaktas de sålunda givna förutsättningarna, måste de nya reglerna anses utgöra ett nödigt och nyttigt led i det fortlöpande reformarbetet på straffrättens område.

 

1 Se även K. SCHLYTER, Den svenska strafflagens tillräknelighetsbestämmelser i Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland 1945 s. 221—223.