Bilmålen enligt nya RB. Bilmålen taga som bekant åtminstone normalt en avsevärd del av domstolarnas tid i anspråk. Frågan om sättet för dessa måls handläggning enligt nya RB synes dock ej ha tilldragit sig någon speciell uppmärksamhet. Det må därför tillåtas undertecknad — ehuru mindre väl insatt i nya RB:s mysterier — att från trafikförsäkringsanstalternas synvinkel här framlägga några funderingar i saken, i förhoppning om att därigenom möjligen framkalla en klarläggande diskussion.
    I 22 § trafikförsäkringslagen stadgas som bekant, att om mot ägare, brukare eller förare av motorfordon talan föres om ersättning för skada i följd av trafik med fordonet, käranden är skyldig att därom underrätta försäkringsgivaren i så god tid att denne kan inträda i rättegången.Visas ej, då målet förekommer till handläggning, att sådan underrättelse lämnats, skall domstolen giva käranden nödig tid därtill, d. v. s. enligt nuvarande ordning blir ett uppskov följden, och försäkringsgivaren blir i tillfälle att, om han så önskar, intervenera i målet innan detta avgöres. Efter nya RB:s ikraftträdande torde för trafikförsäkringsanstalternas vidkommande några särskilda svårigheter förmodligen ej komma att yppa sig i förevarande hänseende då det gäller rättegångar av tvistemåls natur, d. v. s. — enligt nya RB:s terminologi — mål, vari talan om ansvar ej föres. Detsamma torde gälla beträffande möjligen förekommande enskilt åtal och i samband därmed förd skadeståndstalan. Efter nya RB:s ikraftträdande torde väl nämligen 22 § trafikförsäkringslagen — om detta lagrum anses kunna kvarstå i oförändrat skick — böra så förstås, att käranden är skyldig att underrätta försäkringsgivaren i så god tid att denne kan inträda i målet redan under förberedelsen. Detta torde i regel vara en nödvändig förutsättning för att vid huvudförhandlingen blott kvarstående tvistefrågor skola behöva behandlas och att beträffande dessa all den utredning på en gång kan förebringas, som parterna finna nödig.
    Beträffande de åtminstone hitintills betydligt vanligare fall, då i anledning av en trafikolycka skadeståndstalan föres i samband med allmänt åtal, synes det däremot mera oklart, hur förfarandet är avsett att gestalta sig. Enligt nya RB 22: 2 skall det åligga åklagaren att på målsägandens begäran i samband med åtalet förbereda och utföra även målsägandens talan, om det kan ske utan olägenhet och hans anspråk ej finnes obefogat. Det framgår ej, huruvida man avsett att i åklagarens förberedande av målsägandens talan möjligen även skall ingå, att svarandens resp. dennes försäkringsgivares ståndpunkt till skadeståndsanspråken inhämtas. I flertalet trafikmål torde det emellertid visa sig olämpligt med hänsyn till åklagarens ställning gentemot de i olyckan inblandade parterna om åklagaren skulle befatta sig med utförande av

 

142 BENGT MALMÆUS.målsägandetalan, och redan skadeståndsfrågans mera invecklade beskaffenhet torde härjämte mycket ofta komma att utgöra ett fullgott skäl för åklagaren att avböja att taga befattning med målsägandens anspråk. Ofta äro ju för övrigt båda parterna i en kollision åtalade, varvid åklagarens utförande av enderas skadeståndstalan synes direkt uteslutet. Man torde därför kunna förutsätta, att skadeståndstalan i bilmål i allmänhet kommer att utföras av målsäganden själv eller dennes särskilda ombud. Då emellertid särskilda bestämmelser därvid synas saknas om förberedelse i skadeståndsfrågan — av motiven att döma synes målsägandens i nya RB stadgade skyldighet att till undersökningsledaren eller åklagaren »anmäla anspråket med uppgift å de omständigheter, varå det grundas» endast avse det fall då målsäganden önskar att hans talan skall utföras genom åklagaren — förefaller det som om konsekvensen skulle bliva, att svaranden och hans försäkringsgivare i allmänhet skulle komma att vid huvudförhandlingen helt oförberedda ställas inför målsägandens anspråk. Ofta torde det då bliva omöjligt för dem att omedelbart taga ställning till anspråken, och målsäganden kan givetvis ej heller stå rustad att omedelbart förebringa utredning till bemötande av varje invändning från svarandens och försäkringsgivarens sida. Lagen anvisar då den utvägen, att domstolen kan förordna att målsägandens talan skall såsom särskilt mål handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen (nya RB 22:5). Detta torde i många fall vara en lämplig lösning, särskilt om skadeståndsfrågan är invecklad och fordrar vidlyftig utredning, medan kanske frågan om svarandens principiella ansvarighet är relativt klar. Ofta nog kan emellertid saken ligga så till, att tvisten på skadeståndsfrågans område i minst lika hög grad gäller ansvarets fördelning å ömse sidor som skäligheten i och för sig av yrkade belopp. Det synes i så fall mindre lyckligt om domstolen skulle se sig nödsakad att förordna om skadeståndsfrågans handläggande såsom särskilt mål till följd av att parterna icke äro i stånd att vid huvudförhandlingen omedelbart slutföra sin talan i skadeståndsfrågan. Följden skulle ju då bliva två parallellmål, det ena med vållandefrågan såsom uteslutande föremål och det andra med samma fråga såsom en väsentlig, kanske rentav dominerande del. En gemensam behandling måste dock — såsom processlagberedningen också framhållit — i regel medföra besparing i tid och kostnader, varjämte härigenom undvikes att mot varandra stridande domar meddelas i ansvars- och skadeståndsfrågorna. Om målen åtskiljas torde vidare ansvarsfrågan ofta komma att handläggas och avgöras utan att försäkringsgivaren på förhand erhåller kännedom härom och har möjlighet att påverka utgången, vilken, även i den mån den icke blir direkt prejudicerande för skadeståndsfrågan, i praktiken dock måste få mycket stort inflytande på en senare bedömning av sistnämnda fråga. Det synes därför vara av stort värde, om förberedelse ägde rum i skadeståndsfrågan därest målsäganden ville föra ersättningstalan i samband med allmänt åtal utan att hans talan ombesörjdes av åklagaren. Om skadeståndsfrågan för detta fall förbereddes i likhet med vad som stadgats för tvistemål, skulle ju parterna kunna bliva i stånd att vid huvudför-

BILMÅLEN ENLIGT NYA RB. 143handlingen i ett sammanhang slutföra sin talan i både ansvars- och skadeståndsfrågan. Säkerligen skulle också i åtskilliga fall uppgörelse i skadeståndsfrågan kunna träffas under förberedelsen; i detta sammanhang må påpekas, att den omständigheten att enligt nuvarande ordning skadeståndsfrågor i anledning av bilolyckor hänskjutas till domstolsprövning i den utsträckning som sker, i icke så ringa omfattning beror på att försäkringsgivaren icke haft möjlighet att, innan åtal mot försäkringstagaren redan anhängiggjorts och målsäganden inträtt i rättegången, taga ställning till målsägandens anspråk, vilka ofta preciseras och verifieras först under rättegångens lopp. Det åsyftade arrangemanget behövde och borde dock naturligtvis icke utesluta rätt för domstolen att, om förberedelsen i skadeståndsfrågan i visst fall visade sig medföra otillbörligt dröjsmål med ansvarsfrågans avgörande eller sistnämnda fråga eljest befunnes lämpligen böra avgöras särskilt, förordna om skadeståndsfrågans handläggande såsom särskilt mål.
    Det skulle säkerligen vara av stort allmänt intresse om ett auktoritativt uttalande kunde erhållas, huruvida möjlighet föreligger att tillgodose nu berörda synpunkter inom ramen av nya RB:s föreskrifter.

Bengt Malmæus.