Omorganisation av JK-ämbetet. I statsråd d. 9 november 1945 anförde chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen:
    »Processreformen kommer att medföra en betydande utvidgning av justitiekanslersämbetets uppgifter såsom åklagarmyndighet. Enligt nya RB (7 kap.) är JK under Konungen högste åklagare och har i denna egenskap ansvaret för och ledningen av åklagarväsendet i riket. JK skall vara allmän åklagare vid hovrätt i mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott av underrättsdomare eller annan ämbets- eller tjänsteman, mot vilken åtal för sådant brott enligt lag eller författning skall väckas i hovrätt. Vid HD är JK allmän åklagare såväl i mål som väckas eller fullföljas i HD av allmän åklagare som i mål vilka dit fullföljas av enskild part. Från denna regel gäller dock det undantaget att om talan till HD fullföljts allenast av enskild part, åklagartalan där må efter JK:s förordnande föras av lägre åklagare. JK må övertaga uppgift som tillkommer lägre åklagare, d. v. s. landsfogdar och distriktsåklagare. Han skall även äga förordna extra åklagare att föra talan vid underrätt eller hovrätt eller, då talan fullföljts allenast av enskild part, vid HD. Enligt 8 kap. har JK dessutom viss befattning med advokatväsendet. Han äger således att hos styrelsen för advokatsamfundet påkalla åtgärd mot advokat, som åsidosätter sin plikt eller ej längre är behörig alt vara advokat. Har styrelsen meddelat beslut i fråga om varning eller erinran åt advokat eller om uteslutning av advokat ur samfundet, må talan mot beslutet av JK föras genom besvär till HD.
    JK har för närvarande jämväl lill uppgift att bistå K. M:t med juridiska utredningar eller utlåtanden och att å K. M:ts vägnar utöva tillsyn över tjänstemännens förvaltning. Ämbetets sammanlagda arbetsbörda är redan för närvarande mycket tyngande och vid flera tillfällen hava förslag framkommit att söka åstadkomma lättnad häri. Några åtgärder hava emellertid icke blivit vidtagna, huvudsakligen av det skälet att man ej velat föregripa den omorganisation av ämbetet som skulle bliva erforderlig i samband med den väsentliga utvidgning av JK:s åklagaruppgifter som procesreformen måste medföra. Såsom lagrådet framhållit i sitt yttrande över förslaget till ny RB måste JK beredas tillfälle att personligen på ett effektivt sätt utöva ledningen av åklagarverksamheten, för detta ändamål äga översikt över det hela samt kunna anslå erforderlig tid för undersökningar på eget initiativ och följa lagstiftning, doktrin och praxis. Detta låter sig ej göra om JK:s tid splittras på ett flertal uppgifter av så olikartad natur som för närvarande är fallet. Det skulle visserligen kunna övervägas att delegera beslutanderätten i vissa frågor av mindre vikt och därigenom vinna en viss lättnad för JK personligen. Nya RB förutsätter att JK skall äga befogenhet att för full-

görande av viss åklagaruppgift anlita biträdande åklagare som är anställd hos honom. Att han skulle helt överlämna vissa ärenden till biträden låter sig dock svårligen förena med ämbetets hittillsvarande natur och jag är icke beredd att föreslå någon ändring härutinnan.
    Av de skäl som nu anförts synes det påkallat att överväga en omorganisation efter andra linjer. Olika förslag härtill ha tidigare diskuterats. En utväg som ligger nära till hands är att överlämna vissa av ämbetets uppgifter till andra myndigheter, som äro mindre arbetstyngda än JK-ämbetet eller kunna på lämpligt sätt utvidgas. De uppgifter som därvid närmast komma i fråga äro de vilka åligga ämbetet i dess egenskap av remissinstans åt K. M:t i ärenden, vilka ej röra åklagarväsendet, jämte vad i övrigt hänför sig till JK:s ställning som kronjurist. En annan lösning som utgår från samma tankegång har diskuterats av 1937 års sakkunniga för utredning angående JK:s, JO:s och MO:s allmänna ämbetsställning m. m. i deras d. 16 mars 1939 avgivna betänkande (SOU 1939:7). Den skulle innebära att JK-ämbetet delas i två ämbeten och att således ett nytt ämbete tillskapas för att övertaga en del av göromålen. Det är uppenbart, att vilkendera lösningen man än väljer gynnsamma betingelser skulle erbjudas ämbetets innehavareatt odelat ägna sina krafter åt den krävande uppgiften som högsta åklagare. Vilket alternativ som är det lämpligaste fordrar emellertid noggrant övervägande.
    I samband med ståndpunktstagandet till frågan om JK-ämbetets organisation efter processreformen bör även utredas vilken biträdeshjälp som erfordras inom det blivande ämbetets kansli. Under förarbetena till processreformen har processlagberedningen förutsatt, att hos JK skulle finnas anställda biträdande åklagare med åliggande att utföra på JK ankommande uppgifter. Beredningen erinrade därvid om processkommissionens förslag att ett antal ämbetsmän, benämnda kanslersråd, skulle hava till uppgift att tillhandagå JK i hans ämbete och efter förordnande av honom utföra åklagartalan i IID. Biträdesfrågan berördes jämväl av föredragande departementschefen i prop. 5/1942 med förslag till ny RB. Han framhöll däri, att en viss personalförstärkning vore påkallad för JK-ämbetets del, närmast som en följd av de uppgifter som skulle tillkomma ämbetet med avseende å åtal i hovrätt och högsta domstolen. Enligt departementschefen syntes härvid ifrågakomma anställande av förslagsvis tre befattningshavare med lön i 30 lönegraden. Lämpligen kunde därvid anlitas revisionssekreterare, som icke längre bleve behövliga för arbetet i HD. Även i övrigt kunde någon förstärkning av kanslipersonalen bliva erforderlig.
    Av betydelse för frågan om storleken av den erforderliga förstärkningen av arbetskrafterna inom ämbetets kansli är tydligen bl. a. i vilken omfattning underordnade åklagare, främst landsfogdar, kunna komma att utföra åklagartalan för JK. Dessa frågor böra tydligen bliva föremål för övervägande.
    I den mån göromål överflyttas till andra ämbetsverk eller till ett nytt ämbete, bör det utredas, vilka arbetskrafter som i så fall erfordras för att övertaga göromålen.
    Den utredning som sålunda bör äga rum torde böra begränsas till de frågor som äga nödvändigt samband med de av mig berörda organisatoriska

spörsmålen. Däremot torde frågorna om JK:s ställning som företroendeämbetsman och om JK:s befattning med tryckfrihetsärendena ej nu böra ånyo upptagas.
    Utredningen synes lämpligen böra verkställas av högst tre inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga. Utredningsmännen böra samarbeta med den avdelning inom departementet som förbereder processreformens genomförande i övrigt.»
    K. M:t bemyndigade chefen för justitiedepartementet att tillkalla tre sakkunniga för att verkställa ifrågavarande utredning. Ang. de sakkunniga se SvJT 1946 s. 78.