Från dagens diskussion. Advokaten Henrik Almstrand kom en dag för om A kring 34 år sedan resande från Göteborg till ett sammanträde i processkommissionen och var mycket entusiasmerad av en artikel som han på tåget hade läst, om jag inte minns fel, i Schmollers jahrbücher, och som skulle ha handlat om en rättslig poliklinik för bagatellsaker, en högst förenklad form för anhängiggörande och slutförande av småtvister som inte kunde belastas med några nämnvärda kostnader. Ett par år senare, våren 1914, såg jag en dylik poliklinik i levande livet. Jag gick på en gata i Wien och sökte efter Gewerbegerichts lokaler. En kvinna med en 14-års pojke i sällskap var ute i samma ärende och frågade mig till råds. Hon berättade att pojken hade anställning som lärling hos en mästare, men han fick ingenting lära sig; han användes bara som springpojke. Nu skulle hon gå till domaren och få detta rättat till. Det var den veckodag då ifrågavarande domare hade mottagning för väckande av talan. Han mottog och protokollförde kvinnans klagomål, och mäster kallades att ett par dagar senare inställa sig och avge förklaring. Ett stort antal på detta sätt muntligen anhängiggjorda mål — flertalet naturligtvis mål om fordran — avgjordes vid första inställelsen på tre man hand — klaganden, svaranden och domaren — förlikningsvis. Krävdes fortsatt utredning, skedde den i lika enkla former. Advokater var portförbjudna. Domaren fick i dessa bagatellsaker biträda båda parterna. Processen kostade dem praktiskt taget ingenting.

    Vid 1942 års riksdagsbehandling av förslaget till ny RB uppkom fråga om ett förenklat förfarande vid behandlingen av vissa mindre mål. I två likalydande motioner — I: 187 av herrar Ahlkvist och K. .1. Olsson samt II: 246 av herr Olsson i Mellerud — hemställdes om utredning om ett förenklat förfarande i mål, vari de omtvistade beloppen vore små och målen av mera enkel beskaffenhet. I motionerna framhölls att, när det vore fråga om små belopp, anlitande av advokat för stämning, förberedelse och huvudförhandling vore alltför dyrbart. Enligt motionärernas mening borde fordringsägare i vissa fall beredas möjlighet att utan skriftlig stämning framlägga saken för en domstolsfunktionär, vilken hade att utan kostnad för sökanden protokollföra yrkandet och inkalla motparten utan anlitande av ombud, varefter målet borde kunna avgöras utan ytterligare handläggning. Riksdagen förordade med anledning av motionerna frågans upptagande vid processlagberedningens fortsatta arbete med följdförfattningar till nya RB.
    I prop. nr 28 till årets riksdag har nu på grundval av processlagberedningens betänkande framlagts förslag till en förenkling av processen i mindre mål i huvudsaklig överensstämmelse med motionärernas önskemål. Förenklingen föreslås ske genom en utbyggnad av det nuvarande handräckningsförfarandet. Möjlighet har i förslaget beretts borgenären att muntligen framföra ansökning om betalningsföreläggande, med skyldighet för rätten att avfatta ansökningen i skrift. Härjämte föreslås införande av bestämmelser enligt vilka på borgenärens begäran skyldighet må kunna föreläggas gäldenären att, om han vill bestrida kravet, å viss utsatt dag i borgenärens närvaro muntligen framföra sitt bestridande. Om kravet bestrides kan rätten på begäran omedelbart övergå till målets behandling i vanlig rättegångsväg samt upptaga det till prövning och avgörande. Därvid bör enligt förslaget möjligheterna till förlikning särskilt beaktas.

 

Bestämmandet av dag för nya RB:s ikraftträdande väntas vid denna riksdag. Nyssnämnda lagförslag ingår i en hel serie av följdförfattningar till nya RB, vilka måste träda i kraft samtidigt med denna. Enligt föreslagna övergångsbestämmelser skall samtliga dessa lagar träda i kraft den 1 januari 1948, vilket tydligen förutsätter att en särskild proposition om processreformens ikraftträdande nämnda dag kommer att avlämnas till riksdagen. En dylik proposition har också bebådats. Bland väntade propositioner må också nämnas en om högsta domstolens sammansättning. Angående andra följdförfattningar till nya RB se ovan s. 192.
    Bland förberedelser till processreformen på byggnadsväsendets område kan nämnas de i statsverkspropositionen framförda äskandena om anslag till nya hovrättsbyggnader i Sundsvall och Göteborg och till ombyggnad av hovrättshuset i Jönköping. Däremot har frågan om tillbyggnad till hovrättshusen i Malmö och Umeå fått något anstå. De nuvarande lokalerna har ansetts under en kortare övergångstid till

nöds kunna mottaga parter och allmänhet även med den nya processordningen.
    Den segslitna frågan om de nuvarande divisionsordförandenas i hovrätterna ersättande med särskilt utnämnda lagmän har icke heller i år vunnit sin lösning. Den kommer uppenbarligen att få anstå tills processreformen träder i kraft.

 

Cykelbudet X. stod en gång i höstas vid Malmö rådhusrätt åtalad för förskingring av ett belopp som han inkasserat men spelat bort på poker. Enligt en notis i pressen förklarade fadern att han icke trodde sig kunna ta hand om sonen, om denne fick villkorlig dom, utan han menade att det vore bäst med ungdomsfängelse. Häremot reagerade stadsfiskalen och anförde enligt samma tidningsreferat:

    När ungdomsfängelse infördes, betraktades detta på många håll som en utmärkt åtgärd. På sådana anstalter skulle ungdomen tas om hand ordentligt, lära sig ett yrke och uppfostras till goda samhällsmedlemmar. Men denna vackra uppgift fyller inte ungdomsanstalterna, det är min bestämda övertygelse. Det är snarare tvärtom. Kompetenta personer borde få i uppdrag att förutsättningslöst granska förhållandena på ungdomsanstalterna inte bara genom några korta besök, utan genom ingående samtal och förfrågningar med och hos tjänstemän och framför allt med klienterna själva. Utredningen bör inte heller glömma oss åklagare. I vår gärning konfronteras vi ju ofta med dem som vistats på ungdomsanstalterna. Resultatet av en sådan undersökning skulle utan tvivel bekräfta att min skepsis mot ungdomsanstalterna inte är överdriven.

    Stadsfiskalen rör här vid en centralpunkt i fråga om behandlingen av ungdomliga brottslingar. Det vore beklagligt om domstolarna i någon övertro på den utbildning som satts i utsikt för dem som döms till ungdomsfängelse skulle meddela sådan dom i fall då det för den unge brottslingens tillrättaförande skulle räcka med kriminalvård i frihet, d. v. s. övervakning med bestämda föreskrifter om sysselsättning och livsföring. Naturligtvis skall man vid en undersökning hur ungdomsfängelsestraffet fungerar upplysningsvis höra från ungdomsanstalter utskrivna om den behandling de fått, men det är icke alldeles säkert att de som snart ånyo kommer i kontakt med åklagare är de bästa sanningsvittnena. Otvivelaktigt skulle ungdomsanstalternas anseende vinna på, om man visste att där meddelad yrkesutbildning vore underkastad samma inspektion som gäller för andra yrkesskolor. Om JO upptar stadsfiskalens hemställan om en undersökning, skulle jag vilja rekommendera ett övervägande av nämnda synpunkt. Den citerade notisen föranledde i Dagens Nyheter d. 18 nov. 1945 s. 9 en enquête om ungdomsanstalterna, i vilken uttalandena gick i annan riktning än Malmöåklagarens.

 

Den för en riktig behandling av unga lagöverträdare viktiga lagstiftningen om åtalseftergift — lag 1944 som trädde i kraft den 1 juli samma år — lägger i överåklagarnas händer att pröva frågan huruvida åtal skall väckas mot personer i åldern 15—18 år; un-

deråklagare är icke behörig att utan överåklagarens förordnande mot sådan person väcka åtal för brott varå kan följa frihetsstraff. Denna bestämmelse tycks på sina håll uppfattas såsom en enkel behörighetsregel, vilken om åtal obehörigen väckts av underåklagare bara leder till den rättelsen, att överåklagaren får komma in med ett godkännande i efterhand. Ett referat i JO:s ämbetsberättelse 1946 s. 231 kan ge en ytlig läsare stöd för denna uppfattning.
    Nu är syftet med överåklagarens prövning att den unge lagöverträdaren icke i onödan skall dragas inför domstol. Ställes överåklagaren här inför ett fait accompli, har han icke längre samma anledning att överväga lämpligt sätt att undvika åtal. När lagstiftaren icke desto mindre underlåtit att göra överåklagarens förordnande om åtal till en processförutsättning — vilket skulle medfört ett avvisande av underåklagarens utan sådant förordnande väckta talan utan möjlighet till ett godkännande i efterhand från överåklagarens sida — utan allenast i instruktionerna för underåklagarna gjort det till en tjänsteplikt för dessa att inhämta tillåtelse till åtal, har detta berott på en önskan att inte framkalla den avsevärda olägenhet, som skulle följa av att det först i överrätt upptäcktes att underåklagaren saknat befogenhet att väcka åtal. Att JO icke avsett att bagatellisera det straffbara tjänstefel som underåklagaren begår, när han instämmer underårig utan vederbörligt förordnande, framgår av ett cirkulär från JO till landsfogdarna d. 5 febr. 1946, vari han efter referat av bestämmelserna i ämnet anför:

    »De sålunda meddelade bestämmelserna innebära, att underårig överhuvud taget icke får ställas inför rätta, innan en lagföring av honom prövats vara behövlig. I betraktande härav synes det mig synnerligen angeläget, att åtal mot underårig icke av underåklagare anställes utan överåklagarens beslut i fall då enligt lagen beslutanderätten i fråga om åtalseftergift ankommer på högre åklagarmyndighet. Anställes i dylikt fall åtal utan inhämtande av överåklagarens beslut, är detta förfarande att anse såsom tjänstefel.»

    JO anbefaller härefter landsfogdarna att enligt närmare anvisningar verkställa en undersökning rörande efterlevnaden av de meddelade bestämmelserna sedan den 1 juli 1945, då ett år förflutit från lagens ikraftträdande.

 

En sats som icke är lagfäst men ändå inskriven i varje domares medvetande är att han inte får lov att låta ett vittne avlägga ed om han har grundad anledning antaga att därav blir en mened. Ett nyligen vid en skånsk häradsrätt inträffat fall, då ett par vittnen omedelbart efter sitt avlagda vittnesmål blev anhållna och sedan häktade för mened har väckt en livlig pressdiskussion huruvida domaren, vilken haft anledning misstänka att vittnena ämnade lämna oriktiga uppgifter, hade bort låta dem avlägga vittneseden. En hos JK mot domaren — en tingssekreterare — gjord anmälan i saken har, sedan den anmälde avgivit förklaring, av JK avskrivits. Efter all den möda rättens ordförande uppenbarligen gjort sig att bringa vittnena på bätt-

re tankar var denna utgång given. Detta hindrar icke att man skulle varit benägen rekommendera ett annat förfaringssätt än det tillämpade.
    En nämndeman hade i häradsrätten omtalat att han under tågresan till tinget råkat åhöra ett samtal mellan några ungdomar som skulle in och vittna i ett misshandelsmål. Av samtalet framgick att de ämnade söka fritaga den tilltalade genom osanna uppgifter. Nämndemannen igenkände vid rätten de ifrågavarande personerna. På grund av de upplysningar ordföranden erhållit erinrade han särskilt allvarligt vittnena om edens vikt och faran av mened. Han hade även under förhöret meddelat dem vad nämndemannen hört under resan till tinget och att statspolisen var på väg för att anställa förhör med dem efter slutad handläggning. Även på andra sätt hade han framfört energiska varningar för mened.
    Det alternativa förfaringssätt som man skulle velat rekommendera är följande. Domaren hade kunnat skjuta på edens avläggande och hålla sitt långa samtal med vittnena ändå. Han kunde ha låtit nämndemannen såsom vittne inför rätten omtala allt vad han hört. Målet hade kunnat ajourneras för att ge vittnena ytterligare betänketid. Och om allt detta inte hulpit, kunde de ha hänvisats till sin själasörjare för undervisning om edens vikt. Häremot skall inte invändas att vi har promissorisk och inte assertorisk vittnesed. Om vittnena till sist tillåtits svärja, borde tydligen ett fullständigt nytt förhör följa härpå. Men eventuellt hade det aldrig kommit till någon edsavläggelse och sålunda icke heller till någon mened.

 

Frågor om olika frihetsberövanden och deras längd avgöres i stor utsträckning av de judiciella nämnderna: interneringsnämnden, ungdomsfängelsenämnden och sinnessjuknämnden samt den därmed besläktade förstärkta fångvårdsstyrelsen. Gemensamt för alla dessa delvis av lekmän bestående institutioner är som bekant att i dem alltid sitter en domare eller förutvarande domare som ordförande resp., beträffande fångvårdsstyrelsen, som bisittare. Att riksdagen konsekvent hållit på att någon som »är eller varit ordinarie innehavare av domarämbete» skall medverka i dessa institutioner har sin naturliga förklaring i det förtroende man hyser för våra domstolar och våra domares träning att objektivt bedöma och bestämma i människors väl och ve djupt ingripande åtgärder samt den ordinarie domarens långa erfarenhet från kriminalvården. När även en som varit innehavare av domarämbete accepterats såsom dylik garant för rättssäkerheten torde man närmast ha tänkt på f. d. justitieråd sysselsatta i lagstiftningsarbete eller någon pensionerad domare som ännu är vid full vigör. Såsom ett annat exempel kan nämnas, om en borgmästare, som är ledamot av t. ex. interneringsnämnden, befordras till generaldirektör i socialstyrelsen. Är han känd för varm nitälskan om den personliga friheten, kan ingen rimlig anmärkning göras mot att denne administrative ämbetsman bibehålles vid uppdraget såsom nämndens ordförande. Beträffande personer som är fast knutna till ett departement, t. ex. såsom lagbyråchefer, är det tvivelaktigt, om det motsvarar lagstiftningens

syfte att de på grund av sitt samtidiga, formella innehav av ett hovrättsämbete,  som de kanske aldrig utövat, och trots sin beroende ställning i förhållande till departementets chef anses behöriga att insättas såsom domarrepresentanter i judiciella nämnder. Alldeles olämpligt vore det tydligen att låta en departementschefen så närstående ämbetsman som en statssekreterare i en sådan nämnd fungera som representant för domarkåren. Och klart stridande mot lagens syfte är det enligt min mening, om en tjänsteman inom polisväsendet, t. ex. inom överståthållarämbetet (med tel. efter kontorstiden »namnanrop Polisen»), beklädes med det ömtåliga uppdraget såsom ordförande t. ex. i sinnessjuknämnden, han må personligen, i likhet med övriga förordnade domarrepresentanter, besitta de allra bästa kvalifikationer. En polisämbetsman är icke den lämplige överdomaren, när det gäller att pröva t. ex. straffriförklarades klagomål över att de hålles inspärrade längre tid än samhällsskyddet kräver. Det föreligger en alldeles bestämd nyansskillnad mellan polisämbetsmannens och domarens syn på dessa frågor. En mycket lycklig anordning var det när en tid ett justitieråd var ordförande i ungdomsfängelsenämnden — en anordning nyttig både för nämnden och för högsta domstolen, som därigenom tillfördes ny erfarenhet på ett viktigt rättsskipningsområde.

 

Genom ett flertal uttalanden av förra årets riksdag framfördes önskemål beträffande de judiciella nämnderna i frågor som länge diskuterats.
    Beträffande sinnessjuknämnden hade strafflagberedningen föreslagit en decentralisering av dess utskrivningsuppgifter på lokala nämnder och den centrala nämnden bibehållen allenast som klagoinstans. I propositionen (nr 239) om ändring i sinnessjuklagen bibehöll K. M:t nämnden vid dess hittillsvarande funktion. Första lagutskottet fann i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 37) beaktansvärda skäl tala för en decentralisering av utskrivningsförfarandet. Med hänsyn till det stora antalet utskrivningsärenden kunde sinnessjuknämnden icke ägna varje ärende den ingående prövning, som vore önskvärd. I det stora flertalet fall måste sinnessjuknämnden verkställa prövningen med stöd endast av skriftlig utredning, vilket i sin tur nödvändiggör en betungande skriftväxling. En lokal utskrivningsmyndighet skulle på ett smidigare och snabbare sätt kunna tillse att den utskrivne placerades i lämplig miljö och erhölle lämpligt arbete. Det syntes utskottet viktigt att man sökte nå fram till ett ur såväl samhällets som den enskildes synpunkt riktigt bedömande av varje särskilt fall, grundat på omedelbar, personlig kontakt med fallet. Vidare erinrades att nämndens ursprungliga uppgift att vara en besvärsinstans för de intagna förskjutits till deras nackdel därigenom att den även fått uppgiften att bevaka det allmännas intresse av de intagnas kvarhållande ur samhällsskyddets synpunkt. Utskottet ansåg sig dock icke f. n. kunna framlägga förslag om ändrad organisation, utan borde frågan tagas upp i samband med den omprövning av undersökningsväsendets organisation som utskottet förordat.

    Ungdomsfängelsenämnden hade hos K. M:t föreslagit vidgad skyldighet för domstol att inhämta yttrande från nämnden i mål mot någon som utskrivits på prov. I k. prop. (nr 208) angående ändring i lagen om ungdomsfängelse m. m. hade K. M:t lämnat denna framställning utan bifall. Första lagutskottet fann emellertid (i utlåtande nr 44) goda skäl tala för nämndens förslag att domstol skulle vara skyldig inhämta nämndens yttrande innan domstolen för nytt brott dömde någon på prov utskriven till fängelse eller straffarbete eller fortsatt ungdomsfängelse. Riksdagen beslöt också i skrivelse till K. M:t begära utredning om sådan ändring.
    I sitt utlåtande (nr 36) över k. prop. (nr 207) med förslag till lag om ändring i 5 kap. strafflagen m. m. anförde första lagutskottet om interneringsnämnden följande:

    »Inom utskottet har ifrågasatts om icke införandet av den nya relativt tidsbegränsade förvaringsformen borde föranleda ett övervägande huruvida det allt fortfarande skall vara erforderligt att på förhand inhämta interneringsnämndens medgivande innan domstolarna äga döma till förvaring. Det har anförts att nämndens väsentliga uppgift, på samma sätt som ungdomsfängelsenämndens, borde vara att besluta om de internerades och förvarades utskrivning. Vid ungdomsfängelselagens tillkomst avvisades tanken att dom å ungdomsfängelse — ett obestämt straff med fyra års maximum — borde föregås av en central förhandsprövning med ledning allenast av skriftligt material angående denna strafforms lämplighet. På grund av den betydande utsträckning av förvaringslagens tillämpning som de nya reglerna i 1937 års lag torde komma att medföra, lärer interneringsnämnden komma att bliva alltför överhopad med arbete. Lämpligheten av att domstolarna i sitt dömande skola vara beroende av en dylik central institutions förhandsgranskning har också ifrågasatts, allra helst i betraktande av den vikt man eljest inom straffprocessen tillmäter muntlighet och omedelbarhet. Något behov av denna förprövning ur rättssäkerhetens synpunkt till förebyggande av förvarings ådömande utan tillräckliga skäl har ansetts icke föreligga med hänsyn till den rättshjälp som står tilltalade och dömda till buds såväl i underrätten som vid fullföljd av talan i högre rätt.»

    Utskottet som fann de anförda synpunkterna beaktansvärda, ansåg sig likväl icke utan en mera ingående utredning böra taga initiativ till en lagändring på denna punkt, men antog att K. M:t hade sin uppmärksamhet riktad på frågan.

 

HUGO LINDBERG har i Morgon-Tidningen d. 14 febr. 1946 i en artikel »Åter stockstraff?» dragit i härnad mot ett uppslag i pressen att genom publicering av namnen på alla av domstol till straff fällda rattfyllerister offentligen brännmärka denna samhällsfarliga kategori brottslingar för att därigenom bidraga till brottslighetens bekämpande. Han skriver bl. a.:

    Ett av straffets ändamål är att verka avskräckande. Finner man, att straffet icke avskräcker, ligger ju närmast till hands att höja straffsatserna. Men att man beträffande rattfylleristerna i stället för att kräva straffskärpning inför en ny utomstraffrättslig strafform, offentlig schavottering i pressen, en modernisering av det gamla stockstraffet, som avskaffades 1841, är ett uttryck för uppfattningen, att fängelset är en olämplig eller icke tillräcklig korrektionsform. Pressen har alltså ansett

situationen kräva, att den tar saken i egna händer. I publicistkretsar har man diskuterat att i varje fall, då någon döms för rattfylleri, offentliggöra hans namn. En tidning synes redan ha börjat att tillämpa denna nya strafform.
    Jag vill inte förneka, att fall kan förekomma, då en offentlig schavottering är försvarad, ja t. o. m. nödvändig, men jag tror att det skulle leda till betänkliga konsekvenser om man generellt tillämpade sådan schavottering beträffande vissa brottskategorier.

    I en följande enquête har röster höjts både för och emot uppslaget. Ordföranden i Cykelfrämjandet anser (15/2) publicering av namnet på den som dömts för rattfylleri vara inte blott försvarlig utan även det effektivaste sättet att stävja denna svårartade form av trafikförseelser, som i den väntade trafikintensifieringen säkerligen blir svår att komma till rätta med. Generaldirektör THORWALD BERGQUIST tror (16/2) inte på värdet av straffskärpning. Att generellt publicera namnen på rattfyllerister i tidningarna verkar på honom stötande. Även här förekommer fall, som är mycket förmildrande. Och man får komma ihåg, att straffet även för dessa brott avser — inte att förstöra den enskilde och omöjliggöra hans existens, utan att varna honom och bringa honom till insikt om hans plikter. Upplysning och uppfostran är nog det enda som hjälper i det långa loppet. Överdirektör HARDY GÖRANSSON tror inte mycket på att utlämnandet av rattfylleristens namn åt offentligheten skulle avhålla andra från samma brott. Det viktigaste ur avskräckningssynpunkt är att rattfylleristerna åker fast. Därför bör polisen effektiviseras nu då trafiken kommer i gång igen. Enquêten fortsätter när detta skrives.
    Mot en i ett enquétesvar framförd maning till pressen att icke organisera en extra skyddsåtgärd mot vissa brottslingar genom att systematiskt publicera deras namn — vilket skulle innebära en ny form av allmänhetens självhämnd, ett slags lynchjustis föranledd av otillräckligheten i det av samhället reglerade straffet eller skyddet — anmärker Dagens Nyheter (17/2),

    »att rättegångars principiella offentlighet och rätten att publicera offentliga handlingar helt enkelt inte får ifrågasättas. Polis- och domstolsreportaget är inte något led i straffutmätning och fångvård, utan en garanti åt allmänheten — de utomstående och de intresserade, de dömda och de frikända — för procedurens kvalitet och oväld samt för lagstiftningens överensstämmelse med rättskänslan.»

    Detta uttalande kan icke väcka någon gensaga. Men det skulle illa överensstämma med lagens förbud mot publicering av fångvårdens straffregister att i pressen — utan någon garanti för att likheten inför lagen upprätthålles — organisera ett offentligt straffregister över en viss kategori brottslingar i uttryckligen angivet syfte, icke att tillgodos eallmänhetens lojala nyhetsintresse eller kontrollen över rättsvårdens handhavande, utan i stället att biträda staten i dess brottsprevenerande verksamhet.

K. Schlyter.