Det ryska samhället1. Vad i dagligt tal kallas Ryssland utgöres av ett antal republiker, sammanslutna till De Socialistiska Sovjetrepublikernas Union (USSR eller SSSR), i vilket namn ordet Ryssland icke ens ingår. Efter införlivandet av Finska Karelen, Estland, Lettland och Litauen samt Moldau utgör republikernas antal 16. Det egentliga Ryssland bildar Ryska Socialistiska Federativa Rådsrepubliken (RSFSR), vilken utgör den dominerande kärnstaten. Vidare märkas Ukraina, Vitryssland, Georgien, Kirgisien, Armenien etc. Lagstiftningsrätt tillkommer såväl unionen som envar av republikerna; och under de första årtiondena efter revolutionen utgjorde kompetensfördelningen dem emellan ett ständigt problem. Konstitutionen den 5. 12. 1936, den s. k. Stalinförfattningen (SvJT 1937 s. 343), innehåller emellertid en allmän maktfördelning till unionens förmån. Republikernas författningar äro dikterade av unionsförfattningen och begränsade bl. a. på det sätt, att principerna för det ekonomiska och sociala livet regleras av unionsförfattningen för hela unionen. I praktiken torde unionen kunna i lagstiftnings- eller förvaltningsväg ingripa på vilket område som helst. Unionen tillkommer emellertid uttryckligen att stifta civil-, straff- och processlag (art. 14). Härav har unionen begagnat sig såtillvida, att den 16.8.1938 utgivits en för hela landet gällande domstolsförfattning (SvJT 1939 s. 810). De förebådade unionella civil- och civilprocesslagarna (SvJT 1938 s. 163) äro — såvitt känt — ännu icke utgivna; och jämväl straff- och straffprocessrätten torde ännu i huvudsak regleras av för de enskilda republikerna utfärdade lagar. Att unionens lagstiftande myndighet, Högsta Rådet, likväl icke är overksam framgår av att till år 1938 omkring 33,000 lagar och 150,000 förordningar utgått därifrån. Det finns sålunda, vid sidan av republikernas egna lagar, en mängd unionella lagar, vilka — omspännande hela rättsområdet — såväl täcka luckor i republikernas lagstiftning som ändra eller partiellt upphäva densamma. Republikernas lagar stå givetvis i full överensstämmelse med sovjetska principer och ansluta sig i regel nära till de i RSFSR, mönsterrepubliken, utgivna lagarna. Förekommande avvikelser äro huvudsakligen föranledda av särskilda sociala eller ekonomiska förhållanden. I synnerhet tycks Ukraina hävda en viss självständighet. RSFSR:s dominerande ställning framgår av att det var denna republiks lagar, som i slutet av 1940 i stor utsträckning infördes i Balticum (SvJT 1941 s. 586).
Under kamp- och krigsåren 1917—22 blev den tidigare samhälls- och rättsordningen genom talrika nationaliseringsdekret praktiskt taget upphävd. Enskild äganderätt till jord och större byggnader i stad
upphävdes utan gottgörelse för ägaren. Privatbankerna förenades med statsbanken, varvid deras kapital konfiskerades och deras aktier annullerades. Privatägda industriföretag, vilka sysselsatte fler än 10 arbetare i mekaniskt arbete, nationaliserades. Enskild äganderätt jämväl till järnväg och handelsflotta upphävdes, varjämte utrikeshandeln förstatligades. All näringsverksamhet underkastades offentligrättsliga föreskrifter, varvid staten icke blott monopoliserade de samlade produktionsmedlen utan även behöll i sin hand fördelningen av varorna till förbrukarna.
Det näringspolitiska läget efter de första experimenten föranledde emellertid ledningen att övergående slå in på vad som kallades »den nya ekonomiska politiken» (NEP). Redan 1922 återinfördes sålunda, såsom namnet på ett dekret av samma år utsäger, »privaträttsliga rättigheter i förmögenhetsrättsligt avseende».
Med början 1928 inleddes emellertid en allmän socialisering av landets näringsliv. Under föregående år hade denna i huvudsak varit begränsad till bankerna, storindustrin, transport- och kommunikationsmedlen samt sjöfart och utrikeshandel. Nu igångsattes emellertid enligt en femårsplan en omfattande utbyggnad av det förstatligade näringslivet, främst industrin, varigenom dettas betydelse i folkhushållningen avsevärt ökade. Jämsides med uppbyggandet av moderna storföretag underkastades äldre statliga företag en grundlig nydaning. Emellertid drogs även det övriga näringslivet in i socialiseringsprocessen. Denna ägde rum på kooperativ basis, d. v. s. främst genom bildandet av kooperativa producentföretag, enär maskiner och annan modern teknisk utrustning icke ansågs lönande vid de enskilda småföretagen. Kooperativa jordbruk (kolchoser), kooperativa fiskeri-, hantverks- och småindustriföretag växte sålunda upp i takt med den tunga industrins växande förmåga att leverera den erforderliga utrustningen. Samtidigt utvecklades snabbt kooperationen inom handeln. Denna samtidiga utveckling av dels det statliga näringslivet och dels såväl producent- som konsumentkooperationen medförde, att de privatägda företagen antingen uppgingo i eller utträngdes av de statliga och kooperativa företagen. Dessa senare blevo sålunda dominerande redan under den första femårsplanen, som genomfördes på drygt fyra år. Såväl de statliga som kooperativa företagen inordnades i den statliga folkhushållningsplanen, som sålunda kom att omspänna praktiskt taget hela näringslivet. Planprincipen innebar för det enskilda företaget, att detta hade att rätta sig efter planens föreskrifter och uppnå av planen föreskrivna resultat. Frågan om företaget vore vinstgivande eller icke kom i andra hand.1 Med socialiseringen åsyftades dels ett utträngande av privatkapitalet och dels, genom mekaniseringen, en höjning av arbetsproduktiviteten och därmed den materiella standarden.
Mekaniseringen inom de kooperativa jordbruken har under denna, den fredliga utvecklingens tid påskyndats genom bildandet av maskin och traktorstationer (MTS). Mellan dessa och kringliggande kolchoser ingås vanligen ettåriga avtal. I dessa stipuleras maskinhjälpens omfattning och ersättningen härför. Denna utgår som regel in natura och i procent av skörden. Kooperativbrukens storlek varierar från ett tiotalgårdar till flera hundra. Jorden tillhör staten men är enligt lag upplåten med ständig nyttjanderätt till de kooperativa jordbruken. Inom dessa tillåtas medlemmarna emellertid en viss privat småhushållning, huvudsakligen för egen konsumtion, såsom trädgårdsskötsel samt hållande av höns, svin och 1—2 kor. Utanför kooperationen stående bönder och hantverkare få utöva sin verksamhet, därest denna är baserad på eget arbete och utesluter exploatering av främmande arbetskraft.
Sovjetunionens för närvarande ständigt betonade demokratiska inställning har sitt stöd i konstitutionens X kap. — om medborgarnas grundläggande rättigheter och plikter — varest i art. 118—128 medborgarna garanteras olika slag av fri- och rättigheter, såsom rätt till arbete, rätt till vila, rätt till bildning etc. Rättigheternas innehåll och ändamål äro i regel noga bestämda. Sålunda förklaras i art 125 ang. yttrande-, tryck-, församlings- och mötesfrihet samt frihet till gatutåg och demonstrationer, att dessa rättigheter garanteras medborgarna »i överensstämmelse med arbetarnas intressen och med ändamål att befästa det socialistiska systemet». I art. 126, vilken avser föreningsrätt, heter det: »I överensstämmelse med de arbetandes intressen och i syfte att utveckla folkmassornas organisatoriska självverksamhet och politiska aktivitet, tryggas Sovjetunionens medborgare rätten att sammansluta sig i samhälleliga organisationer: i fackföreningar etc. — och de mest aktiva och medvetna medborgarna ur arbetarklassens led och från andra arbetande skikt sammansluta sig i Sovjetunionens kommunistiska parti, som utgör arbetarnas förtrupp i deras kamp för det socialistiska systemets befästande och utveckling och bildar den ledande kärnan av arbetarnas alla organisationer, både samhälleliga och statliga.» Krigsåren ha emellertid föranlett vissa ändringar. Genom en ukas den 26. 6. 1940 förlängdes sålunda arbetsdagen från i art. 119 bestämda 7 tim. till 8 tim., i samband varmed förbud stadgades mot »egenmäktigt arbetsbyte».
Sara Falk.