Ny spansk strafflagstiftning. De senaste årtiondenas europeiska statsvälvningar ha förhållandevis snabbt brukat avsätta sina spår i strafflagstiftningen. Spanien utgör i detta hänseende icke något undantag. Landets gamla strafflag av 1870, som i sina huvuddrag gick tillbaka på en äldre lag av 1848, ersattes under Primo de Riveras regim av en 1928 utfärdad ny strafflag, för vilken R. BERGENDAL utförligt redogjort i SvJT 1930 s. 188 ff. Efter införandet av republiken upphävdes sistnämnda lag och en återgång skedde till 1870 års strafflag, vilken dock 1932 undergick en betydande omarbetning. Sedan därefter Franco kommit till makten, har behovet av en helt ny strafflag gjort sig gällande. Till en början beträddes emellertid de partiella reformernas väg, och i olika sammanhang tillkom en rad straffrättsliga

 

författningar, av vilka lagarna om straff för brott mot statens säkerhet, brott mot familj och äktenskapsbrott varit föremål för notiser i SvJT 1941 s. 869 och 1942 s. 742. Nu har en samlad kodifikation av straffrätten sett dagen, i det den 13 januari 1945 utfärdats en den 23 december 1944 dagtecknad överarbetning av hela strafflagen. Det har emellertid betonats, att det här ännu icke vore fråga om en verklig strafflagsreform, vilken alltjämt finge anstå, utan närmast om en översyn och sammanarbetning av den gällande lagstiftningen, varvid tillika inflickats en del nya stadganden i den falangistiska statens anda.
    I överensstämmelse härmed utgör den nu promulgerade strafflagen närmast en inarbetning i 1870 års lag av den under det senaste årtiondet tillkomna straffrättslagstiftningen, främst de nyss omnämnda, av SvJT redan tidigare uppmärksammade tre lagarna. Det må emellertid i vad gäller äktenskapsbrotten anmärkas, att den nya lagstiftningen härom i huvudsak endast inneburit en återgång till vad som i en äldre tid gällde just enligt 1870 års lag. I sammanhanget kan måhända även nämnas, att den nu föreliggande kodifikationen även upptager det om motsvarande straffrihetsregel i code pénal erinrande stadgande i 1870 års lag, enligt vilket den äkta man, som överraskar sin hustru och hennes älskare, äger döda båda utan att riskera annat straff än destierro, d. v. s. förbud att vistas på en eller flera i domen angivna orter; enahanda regel gäller till förmån för den fader, som i samma situation påträffar sin dotter under 23 år, om denna ännu lever under hans tak.
    Bland de stadganden, som tillkommit först i samband med den nya kodifikationen, märkas främst bestämmelser om straff för angrepp mot den katolska kyrkans ställning av statsreligion och mot dess lära, kult, prästerskap eller egendom. I denna del har närmast skett en återgång till vad som stadgades i den kortlivade strafflagen av 1928. Återställandet av detta straffskydd tillskrives personligt ingripande av den spanska kyrkans primas, ärkebiskopen av Toledo. Bakom paragraferna härom förnimmer man ännu brandröken från de under inbördeskriget skövlade kyrkorna och klostren. Det kan måhända vara förtjänt att påminna om, att en liknande lagstiftning efter den stora revolutionen såg dagen i restaurationens Frankrike. Som en erinran om, att den katolska kyrkan dock även kan komma i konflikt med en statsledning av den typ som för närvarande påträffas i Spanien, finnes emellertid på annat håll i lagen en bestämmelse om straff för den präst, som uppläser påvliga bullor och brev vilka angripa statens oberoende eller motsätta sig dess lagar. Nämnas bör kanske även, att straff införts jämväl för angrepp mot den »Nationella Rörelsen, förkroppsligad i Falangen».
    Den nya lagen avslutas med en katalog över straffbelagda förseelser (faltas i motsats till delitos). Bland dem påträffas åtskilliga, som låta förstå att mycket av en äldre tids spanska levnadsförhållanden ännu dröjt sig kvar. Straff har sålunda bl. a. stadgats för den som låter en dåre utan uppsikt vandra omkring på gatorna, den som kastar ut döda djur på gatan, den som tvingar sina små barn att tigga eller för ändamålet lånar ut dem till annan och den som utsätter hittebarn utan att följa de hävdvunna reglerna för tillvägagångssättet därvid. Straff

drabbar likaledes äkta makar, vilka väcka skandal genom sina husliga meningsskiljaktigheter, och hemmasöner (hijos de familia), som brista i lydnad mot sina fäder. Som en egenhet må slutligen nämnas att den, som i god tro mottagit falska mynt och, efter att ha upptäckt förhållandet, åter sätter dem i cirkulation, icke straffas annat än för en förseelse, om beloppet icke överstiger 250 pesetas.

Sture Petrén.