FRITJOF LEJMAN. Om begreppet nyttjanderätt till fast egendom. En studie över nyttjanderättslagens tillämpningsområde ochen analys av nyttjanderättsbegreppet med särskild hänsyn till svensk rättspraxis. Uppsala 1944. Almqvist & Wiksell. IV + 148 s. Kr. 8.00.

    Avsikten med det arbete av doc. Fritjof Lejman, på vilket uppmärksamheten här skall fästas, framgår i huvudsak redan av dess ovan återgivna undertitel. Förf. åsyftar sålunda framför allt att ge en analys av nyttjanderättsbegreppet, i den mån det har avseende på fast egendom, och han framhåller, att hänsyn därvid måste tagas både till innebörden av begreppet i dess rent alldagliga mening och till den innebörd lagstiftningen givit det (s. 1 f.). En bestämning av nyttjanderättsbegreppet är, fortsätter förf., särskilt nödvändig, enär denna rättighet i svensk rätt såvitt angår fast egendom, under förutsättning av vederbörlig publicitet genom inskrivning, tillerkännes skydd gentemot tredje man (s. 2 f.). Vid bestämning av omfånget hos rättigheter med rättsskydd mot tredje man kräves, anför förf. vidare, en noggrann undersökning av spörsmålet, huruvida det utsträckta rättsskyddet kan anses motiverat. »Det är en dylik undersökning», heter det (s. 3), »som i det följande skall presteras, när här talas om en bestämning av nyttjanderättsbegreppet. Frågan om detta begrepps omfattning blir alltså här liktydigt med spörsmålet om vilka rättigheter som genom vederbörlig publicitet i nyttjanderättens form kunna vinna rättsskydd gentemot en tredje man, s. k. sakrättsligt skydd».
    Håller man sig till de av förf. inledningsvis framförda tankegångar, som ovan återgivits, förefaller problemställningen i flera hänseenden diskutabel. Till en början kan man fråga sig, om verkligen bestämningen av nyttjanderättsbegreppet kan identifieras med en undersökning av spörsmålet, i vad mån ett mot tredje man utsträckt rättsskydd kan anses motiverat. Hur skulle man på denna väg få fram en gränsdragning t. ex. mellan nyttjanderätt och servitutsrätt, en distinktion som förf. själv betecknar som »det kanske viktigaste spörsmålet vid bestämmande av nyttjanderättsbegreppet» (s. 11)? Det kan icke invändas, att förf. endast sagt, att det gäller att bestämma vilka rättigheter som genom vederbörlig publicitet i nyttjanderättens form kunna vinna rättsskydd mot tredje man. Ty vill man avgöra, när dylik effekt kan uppnås i nyttjanderättens form och när den i stället skall erhållas i servitutets form o. s. v., passar förf:s programförklaring dock alls icke in. Jag kan icke heller se, att förf. strikt följer sin programförklaring. I första

 

276 ÅKE MALMSTRÖM.hand får han i stället naturligt nog bygga på vad lagstiftning och juridisk tradition — utan direkt vägande av skälen för och emot sakrättslig verkan — menat med nyttjanderätt, analysera praxis o. s. v.; att förf. sedan beträffande nyttjanderättsbegreppets avgränsning i vissa riktningar får tillfälle att företaga ett dylikt vägande skall icke bestridas.
    Problemställningen synes mig vidare ur en annan synpunkt oklart uttryckt. Den givna utgångspunkten är ju, att lagstiftningen talar om någonting, som kallas nyttjanderätt, och öppnar en möjlighet att få nyttjanderätt intecknad och därmed verksam mot tredje man; att den i vissa fall även utan inteckning får effekt mot tredje man kunna vi här bortse ifrån. Att förf. vill bestämma och analysera just det nyttjanderättsbegrepp, på vilket man har att bygga ur publicitetssynpunkt, är näppeligen någonting att invända emot — ehuru förf. ju liksom lagstiftaren mången gång använder och måste använda ordet nyttjanderätt också om rättigheter som icke behöva eller kunna intecknas — men det innebär ett mycket vagt uttryckssätt att säga, att man vill undersöka spörsmålet, huruvida det utsträckta rättsskyddet »kan anses motiverat». Vad ligger här i uttrycket »motiverat», som ju kan tolkas på många olika sätt? För min del skulle jag vilja tänka mig den naturliga uppläggningen av en civilrättslig studie av denna typ ungefär på följande sätt. Först och främst erfordras en undersökning av läget, sådant det rent historiskt är givet, d. v. s. en undersökning av lagens bud, dessas inbördes sammanhang och faktiskt fastställbara syften, tillämpningen i praxis och däri framträdande grundsatser och ändamålssynpunkter. Allt detta innebär i princip undersökningar rörande rena fakta. Som komplement därtill kunna (och böra) konsekvenserna av de i lag och praxis erkända synpunkterna utredas i fråga om omstridda eller eljest oklara praktiska rättsspörsmål, något som kräver en diskussion av olika tänkbara lösningar av dylika spörsmål med angivande av dessa olika lösningars praktiska innebörd. Även om vederbörande förf. därtill också lägger egna värderingar och antyder dessas resultat — vilket ju må vara lovligt, blott resultaten icke utgivas för mera än de äro — finnes anledning att låta framställningen i första hand begränsas till frågan, huru långt verkan mot tredje man bör godtagas inom ramen för given lag och praxis. En annan sak är, i vilken mån exempelvis en i lag och praxis klart erkänd verkan mot tredje man kan anses motiverad vid ett fritt rättspolitiskt bedömande, något som naturligtvis också må kunna diskuteras.
    Det är möjligt, att doc. Lejman menar, att det här sagda icke skiljer sig mycket från hans egen ståndpunkt. Anledningen till de anförda erinringarna äro också främst förf:s oklarhet i själva programförklaringen, och det bör erkännas, att denna oklarhet egentligen blott på en del punkter är mera framträdande i den senare problembehandlingen. Att saken här berörts beror närmast på vikten — enligt anmälarens mening — av att se till, att insikten om de rättspolitiska synpunkternas stora roll inom juridiken icke fördunklar blicken för åtskillnaden mellan rättspolitiskt betingade resonemang och undersökningar om

ANM. AV FRITJOF LEJMAN: OM BEGREPPET NYTTJANDERÄTT. 277rättslivets historiskt givna realiteter, ehuru de som bekant i många rättsvetenskapliga framställningar framträda helt sammanvävda med varandra och med rent terminologiskt-systematiska tankegångar.
    I sin undersökning debatterar och belyser Lejman med hjälp av rättspraxis gränsen mellan å ena sidan nyttjanderätt, å andra sidan äganderätt, servitutsrätt, reallast, arbetsavtal och bolagsavtal. Vidare behandlar han benefika nyttjanderätter och testamentariska nyttjanderätter; efter några ord om tvångsupplåtna nyttjanderätter avhandlar han därefter partiella nyttjanderätter enligt 1 kap. 7 § nyttjanderättslagen samt till sist — i ett mycket omfattande avsnitt — spörsmålet om förhållandet mellan nyttjanderätt till fast egendom och köp av lös egendom. Det är sålunda många intressanta problem, som passera revy. Genom det material och de synpunkter förf. lägger fram få de också en god belysning. Stilen är lättläst. Förf. har dock genomgående en viss benägenhet att bli omständlig; ej sällan framför han med många ord tankegångar, som ibland äro självklara, ibland i varje fall så välkända, att de kunnat utelämnas (se exempelvis s. 4 med not 4). I den mån dylika uttalanden beröra viktiga principiella problem, hade det funnits anledning för förf. att antingen göra en mera djupgående analys — vilken kanske dock sprängt arbetets ram — eller koncentrera det sagda väsentligt mera.
    Det av förf. behandlade spörsmålet om gränsen mellan nyttjanderättsavtal och arbetsavtal har numera en icke ringa betydelse, och det är tacknämligt, att förf. ägnat det åtskilligt utrymme (s. 34—51) och därigenom fört diskussionen framåt. Måhända har förf. emellertid icke tillräckligt ingående undersökt konsekvenserna av den uppläggning, som 1943 års arrendelagstiftning på denna punkt fått. — Om testamentariska nyttjanderätter har förf. åtskilliga beaktansvärda synpunkter (s. 60—73).
    Som arbetets mest intressanta och upplysande parti torde man kunna beteckna förf:s mycket utförliga diskussion — upptagande en tredjedel av boken (s. 87—139) — beträffande den tidigare särskilt av ALMÉN behandlade frågan om gränsen mellan nyttjanderätt och köp. Resultatet av förf:s ingående granskning av praxis blir närmast, att de allra flesta av de omtvistade avtalstyperna snarare ansetts höra hemma under nyttjanderättsbegreppet än under köpbegreppet. Visserligen kunna köplagens principer synas ha haft viss betydelse för bedömande av kontrahenternas inbördes förhållande, men i själva verket har det icke så mycket varit köplagens regler såsom sådana utan snarare allmänna rättsgrundsatser av likartat innehåll, vilka vunnit tillämpning.
    En rättsfallsförteckning höjer arbetets användbarhet.

Åke Malmström.