ERIK SCHALLING. Den lantkommunala författningsregleringens historia. Statens offentliga utredningar 1944:37. 108 s.

 

    Kommunindelningskommittén, som haft uppdrag att utreda frågan om en mer rationell kommunindelning, har funnit det önskvärt att som en förberedelse till sitt egentliga arbete låta utarbeta en översikt av den

 

lantkommunala författningsregleringens historia. Detta initiativ hälsas med glädje av var och en som någon gång ställts inför uppgiften att försöka skaffa sig en bild av de svenska lantkommunernas rättsliga ställning under gången tid. Materialet för vår kännedom om lantkommunernas legala funktioner såväl före som efter den stora kommunalreformen vid 1800-talets mitt är nämligen svårtillgängligt.
    Kammarrådet Schalling, som fått kommitténs uppdrag att utarbeta den nämnda översikten, har begränsat sig till att bearbeta det material som återfinnes i lag- och författningstexter. Det är givet att arbetet härigenom icke får samma vetenskapliga värde som om författaren vågat sig på försöket att även giva en framställning av hur lagbestämmelserna tolkats i praxis. Trots detta måste man säga att författaren handlat klokt genom att begränsa sig till att giva en översiktlig framställning av de under skilda tider gällande författningsreglerna. Uppgiften att rättshistoriskt analysera tidigare praxis på detta område torde nämligen praktiskt sett vara olöslig innan man först fått fastslaget vad som författningsenligt ansetts vara gällande rätt vid en viss tidpunkt. Det är m. a. o. ett vetenskapligt förarbete för en kommande, mer fullständig framställning av de svenska lantkommunernas rättsliga liv under förflutna århundraden som författaren till fromma för blivande forskare gjort undan.
    Efter en, kanske även för det syfte författaren tagit sikte på, väl summarisk framställning av den äldsta självförvaltningen inom byalag, härad, landsting och socknar lämnas en redogörelse för den genomgripande omvandling självstyrelsen genomgick under enväldets tid, en omvandling som får ett typiskt uttryck i landshövdingeinstruktionerna av år 1687, 1723 och 1734 och som kan sägas innebära den egentliga självstyrelsens undanträngande till förmån för en statlig ämbetsförvaltning. Denna ändrade uppfattning om kommunernas rättsliga ställning — en uppfattning som är en följd icke endast av nya författnings- och näringspolitiska ideal utan även av det svenska väldets konsoliderings- och expansionssträvanden under stormaktstiden — gör sig praktiskttaget gällande även under hela 1700-talet. Detta förhållande — vilket författaren tyvärr ej närmare går in på — är desto anmärkningsvärdare som den författningspolitiska utvecklingen samtidigt tenderade mot en utpräglad parlamentarism, låt vara av säreget slag.
    Först med det begynnande 1800-talet konstaterar man en renässans för självstyrelsen. Strängt taget är det emellertid icke fråga om ett återupplivande av den gamla svenska självstyrelsen utan om realiserandet av nya politiska idéer. Man önskar genom en utvidgad kommunal självstyrelse skapa förutsättningar för ständerorganisationens ersättande med en mer modern folkrepresentation. Sambandet mellan reformarbetet på kommunalförvaltningens område och de många, ofta kortlivade förslagen till representationsreform är uppenbart, lika uppenbart som lånen från utländsk kommunal rätt, närmast norsk, belgisk och holländsk. Denna helt nya uppfattning om kommunernas rättsliga funktioner får sitt uttryck icke så mycket i 1817 och 1843 års sockenstämmoförord-

ningar som i kommunallagskommitténs år 1859 avgivna mycket välskrivna betänkande, vilket ligger till grund för 1862 års kommunallagar och därmed även — låt vara indirekt — för den nu gällande kommunallagstiftningen.
    Författaren har också i sin framställning ägnat ett relativt stort utrymme åt ett referat av detta betänkande samt åt en redogörelse för de reformprojekt som föregingo detta. Med skäl erinras i detta sammanhang om 1837 års fattigvårdskommittés betänkande, där tanken på en mer allmän överflyttning på menigheterna av uppgifter, som då åvilade statsförvaltningen, framfördes ehuru utan att föranleda till något förslag från kommitténs sida.
    Senare hälften av författarens arbete ägnas en refererande översikt av de efter år 1862 tillkomna författningar, varigenom lantkommunernas uppgifter som självförvaltningsorgan ytterligare utvidgats. Ett undantag får dock göras för de äldsta menighetssammanslutningarna — häradet och byalaget — som fått sina verksamhetsområden alltmer begränsade.
    De svenska kommunerna synas nu stå inför ett nytt skede i sin historia. Kommunindelningskommitténs förslag till en mer rationell kommunindelning innebär väl icke någon avgörande brytning med tidigare uppfattning, men däremot torde den moderna planhushållningsekonomien kunna leda till att kommunernas ställning undergår en principiell förändring. Planhushållningen har — åtminstone i mer renodlad utformning — en inneboende tendens att undantränga den lokala självstyrelseverksamheten till förmån för en centraliserad ämbetsförvaltning. Om de moderna, i stort sett väl organiserade kommunerna skola bättre än 1600-talets i mer primitiva former verksamma menigheter stå emot centraliseringstrycket får framtiden utvisa.

Gunnar Bomgren.