Festskrift för Svenska handelsagenters förening. Utgiven vid dess 30-årsjubileum den 23 oktober 1944. Sthm 1944. AB Seelig & Co i distr. 260 s. Kr. 10.00.

 

    I den festskrift, som Svenska handelsagenters förening utgivit tillsitt 30-årsjubileum, belyses handelsagenternas ställning ur företagsekonomiska synpunkter i uppsatser om »Handelsagenten genom tiderna» av direktör G. A. FLORENIUS, »Handelsagenternas plats inom näringslivet» av professor G. TÖRNQVIST, »Handelsagenterna och grossisterna» av direktör E. KÖRDEL samt »Kooperationen och handelsagenterna» av direktör ALBIN JOHANSSON. Ett nationalekonomiskt problem upptages av docent IVAR SUNDBOM under rubriken »Bör man eftersträva ett fritt internationellt varuutbyte?». Festskriftens tyngdpunkt ligger emellertid i fyra uppsatser inom juridikens område.
    Advokaten ERIK SJÖMAN har gjort en ingående undersökning av vissa sidor av handelsagentens ställning ur civilrättslig synpnkt. Förf. behandlar framför allt två problem, nämligen dels innebörden i begreppet handelsagent enligt kommissionslagen, dels agentens rätt till er-

 

sättning, vilka diskuteras på grundval av lagens förarbeten och domstolarnas praxis under jämförelse med utländsk rätt. Uppsatsen utgör i viss mån en parallell till FEHRS och BECKMANS undersökningar rörande mäklarens rättsliga ställning (se SvJT 1925 s. 89 resp. 1943 s. 119).
    En av de frågor Sjöman berört kan måhända vara förtjänt av ytterligare diskussion. Förf. undersöker förutsättningarna för att provision skall utgå och behandlar i samband därmed frågan om agenten kan hava rätt till ersättning för kostnader och besvär i sådana fall då provision icke skall utgå. Kommissionslagen talar endast om provision (och kostnader) och synes sålunda bygga på att agenten är hänvisad till att ur de »lyckade» fallen söka ersättning jämväl för sitt arbete med andra fall. Förf. menar emellertid att man före lagens tillkomst i rättspraxis var villig att tillerkänna en agent (liksom även en mäklare) ersättning för en verksamhet, som väl länt huvudmannen till fördel men antingen icke lett till det resultat, varpå den varit omedelbart inriktad, eller också ej varit väsentlig för avtalets tillblivelse och på den grund icke ansetts berättiga till provision. Denna praxis skulle icke hava påverkats av kommissionslagen, som saknar bestämmelse om dylik ersättning.
    Det synes emellertid vara tvivelaktigt om en sådan praxis verkligen kan sägas existera. En sak är att på sådana områden, där provision överhuvud taget icke är bruklig, ersättning enligt HB 18: 5 alltid skall utgå för kostnad och besvär. En annan sak är att provision och ersättning för besvär skulle vid en och samma typ av uppdrag stå som två alternativ, mellan vilka valet skulle bero på resultatet av uppdragstagarens arbete. Vedertagen uppfattning är väl närmast att så icke är fallet. Förf. kan åberopa vissa delvis svårtolkade rättsfall till stöd för sin uppfattning. Det är dock ovisst om de motivera så långtgående slutsatser som dem han dragit. Utrymmet tillåter dock ej här en närmare diskussion av frågan.
    Under rubriken »Svensk medborgares näringsfrihet» ger professor HADAR BERGLUND en översikt över näringsfrihetsförordningen av år 1864. Förf. ger en utblick över förordningens förhistoria, undersöker dess tillämpning i praxis och diskuterar de olika reformförslag, som under tidernas lopp varit uppe. Till sist beröras de nu aktuella reformkraven, särskilt kraven på kompetensvillkor för rätten att idka handel, varjämte några ord ägnas kristidsregleringen och näringsfriheten.
    Ett för handelsagenterna ofta aktuellt ämne har upptagits av dr. jur. WILHELM MICHAELI, som skrivit om »Utlänningarnas näringsrättsliga ställning i Sverige». Av intresse är framför allt undersökningen av hur bestämmelserna om utlännings rätt att idka näring tillämpas; därjämte redogör förf. för inskränkningarna i rätten att förvärva egendom och att deltaga i förvaltningen av juridiska personer.
    Slutligen har professor HALVAR SUNDBERG behandlat frågan om statens ersättningsskyldighet vid ingrepp i näringsrättighet. Förf. upp-

ställer frågan om den enskildes egendom enligt vår regeringsform eller enligt ovillkorliga rättsgrundsatser, som eljest upptagits i vår rätt, åtnjuter ett skydd motsvarande det 1789 års rättighetsförklaring ger då den förklarar äganderätten vara en okränkbar och helig rätt, som icke kan berövas någon utan att allmänt behov fordrar det och då allenast mot full ersättning. Sedan denna fråga besvarats jakande — om så ej vore fallet skulle enligt förf. vårt land lämna den demokratiska kulturkretsen och närma sig de socialistiska staterna — undersökes närmare om skyddet avser jämväl medborgarens näringsrätt. Resultatet av undersökningen blir att det genom de avgöranden som träffades i samband med tobakstillverkningsmonopolet, genom oemotsagda uttalanden i statens offentliga utredningar i monopolfrågor samt genom därtill anslutande åtgärder vid tobaksimportmonopolets införande uppkommit en sedvanerätt, enligt vilken näringsidkare har anspråk på gottgörelse för näringsverksamhet som avhänts honom genom näringsregleringar till vinning för kronan och enskilda personer eller korporationer. Förf. anser det därvid sakna betydelse att det i monopolutredningar och författningsförarbeten städse framhållits att det endast vore fråga om en billighetsregel och ej om någon rättsregel. Däremot har, framhåller förf., något liknande anspråk hittills icke erkänts, därest den i näringens frihet ingripande åtgärden avsett att undanröja eller förebygga en med verksamheten förbunden fara för allmän ordning och säkerhet, sundhet, sedlighet eller liknande allmänt intresse.

K. Rodhe.