Rationella grunder för avlöning av professurerna inom de juridiska fakulteterna. Den i rubriken berörda frågan har ånyo aktualiserats genom den nya universitetsberedningens tillkomst. Beredningens sekretariat lät nyligen anställa ett slags enquête med professorerna i diverse frågor. Bland dessa befann sig visserligen icke förevarande spörsmål. Undertecknad kände sig emellertid av ett par frågor i enquêten indirekt föranledd att upptaga detsamma och påvisa, att man i det statliga lönesystemet beträffande de rent vetenskapliga professurerna — d. v. s. universitetens och de med dem likställda — icke tillräckligt beaktat en frågeställning, som här är väsentlig. För de juridiska fakulteternas och rättsvetenskapens framtid har detta spörsmål helt enkelt livsviktig betydelse. Alla andra frågor angående de juridiska fakulteternas organisation torde få betraktas som underordnade i jämförelse därmed. Då jag tror, att hithörande synpunkter kunna påräkna intresse även i kretsar utanför universiteten, skall jag tillåta mig att här framlägga dem.
    Vårt folk tycks på senare tid mera medvetet än förr, då förhållandet dock ganska allmänt var åtminstone anat, vara inställt på betydelsen för vårt lands icke blott andliga utan även materiella kultur av den vetenskapliga forskningens uppbringande till högsta möjliga standard. I kraft av det stöd, som häri ligger inneslutet, ha allehanda önskemål rests på inrättandet av nya professurer, assistentbefattningar, nya eller utvidgade lokaler, förbättrade instrumentella och andra materiella resurser. Att i månget fall dessa önskemål kunna vara motiverade såsom förstahandskrav är tydligt. Men i det hela torde kunna sägas, att man låtit blicken skymmas för en fråga, som — innan den blivit löst — här måste dominera alla andra intressen.
    Hur mycket nytta för det vetenskapliga framåtskridandet, som än måste tillmätas ett realiserande av nyss nämnda önskemål, synes det ofrånkomligt, att den viktigaste betingelsen för högsta möjliga vinning för landet av det vetenskapliga forskningsarbetet måste — på längre sikt — utgöras av största möjliga garanti för personernas kapacitet, största möjliga garanti för att de personer, som anförtrotts ledningen av vetenskapens olika grenar, äro utrustade med högsta möjliga kvalifikationer för denna sin funktion i samhället.
    Garantien ifråga är för närvarande ingalunda maximal. Full insikt härom synes saknas även inom på universitetens och därmed vetenskapens framtid inflytelserika kretsar. Detta torde sammanhänga med, att man icke gjort alldeles klart för sig den reella frågeställning, som här bryter med traditionsbundet och kanske även slentrianmässigt tänkande. De europeiska universiteten ha under medeltiden och längre eller

 

kortare tid därefter helt naturligt byggts upp och vidare bildats i kyrkans hägn. Kyrkans band äro hos oss ännu icke helt hävda. Med män från de teologiska fakulteterna besättas biskopsstolarna alltjämt i betydande omfattning. Ända in i vår tid har inom teologiska fakulteten renlärighet stundom kunnat tävla med vetenskaplig kapacitet såsom kompetensvillkor. Det är icke länge sedan teologiska professorer samtidigt fungerade som kyrkoherdar, i bästa fall som domprostar. Då professorerna inom teologisk fakultet hade samma ställning socialt och ekonomiskt som andra professorer, har man därigenom haft en åskådlig brygga för jämförelse mellan professorernas och andra borgares ställning: de förra ha i folkfantasien ifråga om borgerlig status likställts med, om jag så får säga, första klassens kyrkoherdar. Även om den allmänna uppfattningen i detta stycke numera rätt betydligt modifierats, har man dock alltjämt icke insett, vari det för vetenskapen ödesdigra misstaget i bedömandet av professorernas ställning har bestått. På annat sätt torde icke kunna förklaras, att statsmakterna trott sig i tämligen fullgod utsträckning ha tillgodosett landsintresset av den vetenskapliga forskningens befrämjande vid universiteten genom införandet av den särskilda sakkunniginstitutionen och genom — utom diverse anslag åt, framför allt, naturvetenskapliga institutioner — de höjningar i professorernas löner, som medgivits under de sista 50 åren och som lett till att universitetsprofessorer ha en årlig slutlön på 13,000 kr., under det att exempelvis en generaldirektör har en årslön på 18,000 kr. och ett justitieråd på 21,000 kr. Denna situation kan alldeles icke anses tillfredsställande, till stöd för vilket påstående jag får hänvisa till nedanstående, som emellertid tager särskilt sikte på lärostolarna inom de juridiska fakulteterna.
    Erfarenheten företer tvenne olägenheter vid besättandet av dessa lärostolar. Dels händer det stundom, att de icke kunna besättas av den anledning, att icke ens skenbart kompetenta aspiranter kunna anmäla sig. Dels kan det också inträffa, att man, till undvikande av nackdelen av att under en längre tid ha en professur obesatt, besätter densamma med aspirant utan önskvärd kompetens. En reformering måste gå ut på att förebygga icke blott den förra utan jämväl den senare olägenheten. Det gäller att om möjligt vid varje tillsättning av en ifrågavarande lärostol ha tillgång till en krets av fullt kompetenta aspiranter av högsta intellektuella kapacitet, hågade att, därest de utnämnas, ägna sin fortsatta verksamhet åt rättsvetenskapen. I sådant avseende måste en helt dominerande betydelse tillmätas kravet på en väsentlig förbättring av juris professorernas ställning i löneavseende. Jag tillåter mig härutinnan utveckla följande.
    Man måste självfallet utgå ifrån den maximen, att storleken å ämbetsmännens löner är så att bestämma, att för skötseln av ämbetet tillräckligt kvalificerade krafter erhållas. Där särskilda, urvalet decimerande kvalifikationer krävas hos ämbetets innehavare, där måste också lönerna vara särskilt högt tilltagna. Nu kräves det otvivelaktigt särskilda kvalifikationer just hos vetenskapens utövare. Innehavaren av en akademisk lärostol bör för att kunna på mest tillfredsställande sätt fullgöra

sin uppgift vara med hänsyn till andlig kapacitet så rustad, att den av honom representerade vetenskapen verkligen kan förväntas genom honom skrida framåt och utvecklas. Beaktar man nu ytterligare, att i allmänhet ingen ämbetsmannaväg är mera osäker och svårframkomlig än den, som leder fram till en akademisk lärostol, så inställa sig slutsatserna av sig själva. Sättas icke vetenskapsmännens löner tillräckligt högt med hänsyn till deras särskilda intellektuella kvalifikationer, utan avlönas befattningar, för vilka dylika kvalifikationer icke äro erforderliga, lika högt eller högre än de vetenskapliga professurerna, så blir följden, att personer med dessa särskilda kvalifikationer söka sig ställningar i livet, för vilka deras begåvning icke är nödig men vilka äro lättare åtkomliga eller mera givande än professorsbefattningar. Och det är uppenbart, att, om andra befattningar äro högre avlönade än professurerna, så komma dessa högre avlönade befattningar i princip att draga de högsta intellektuella begåvningarna till sig. Resultatet blir, att den krets, ur vilken professorerna förnuftigtvis borde rekryteras, reduceras och blir otillräcklig och därför måste utvidgas med i intellektuellt avseende mindre starka krafter. Men skall den vetenskapliga kulturen i ett land kunna på ett tillfredsställande sätt upprätthållas och utvecklas, så är det — såsom jag redan påpekat — ett oundgängligt krav, att den omhändertages just av den högsta andliga kapacitetens män.
    Den nu utvecklade maximen måste ha allmän giltighet såsom utgångspunkt för en diskussion av de rent vetenskapliga professorernas löner. Maximens tillämpning behöver dock icke leda till samma praktiska resultat för professurer inom skilda fakulteter. Detta sammanhänger därmed, att den livsuppgift, som en civis academicus vill göra till sin, oftast icke närmare fixeras, förrän han hunnit mer eller mindre långt i sina studier. Och när så har skett, kommer i allmänhet valet av levnadsbana att erhålla en viss naturlig begränsning. Om exempelvis en filosofie magister eller licentiat i medvetandet om sin vetenskapliga begåvning står inför tanken att ägna sig åt en rent vetenskaplig bana inom filosofiska fakulteten, så kommer han — bortsett från säkerligen mycket få undantagsfall — i sitt beslut icke att influeras av jämförelsen mellan å ena sidan lönen för en professor i filosofiska fakulteten och å andra sidan inkomsterna för t. ex. en domare eller innehavaren av en lukrativ advokatbyrå. De ställningar, han praktiskt taget har att jämföra med professuren, äro i ekonomiskt avseende sämre än denna. Helt annorlunda ställer det sig för en intellektuellt starkt begåvad jurist, som står inför valet av levnadsbana. Denne måste säga sig, att vare sig han väljer t. ex. domarbanan eller advokatyrket, kommer han på en vida lättare och mindre riskfylld väg till samma inkomster som eller vida större inkomster än han för närvarande erhåller i lön såsom professor i juridiska fakulteten. Saknar han då en särskilt stark ideell läggning, väljer han naturligtvis icke den vetenskapliga banan. — Med detta är icke sagt, att icke en betydande löneförhöjning även i avseende å professurerna utanför de juridiska fakulteterna måste uppbäras av ett allmänt intresse. Jag har endast velat säga, att inom t. ex. filosofiska fakulteten urvalet icke på samma sätt decimeras genom kon-

kurrerande yrken som inom den juridiska. Visserligen är det av största vikt att klyftan mellan t. ex. lektorernas löner och professorernas i filosofiska fakulteten blir så stor, att de största begåvningarna stimuleras till den andliga energi, som erfordras för övervinnande av hindren på vägen till en professur. Men förhållandena äro i fråga om urvalsdecimeringen ingalunda så betänkliga inom filosofiska fakulteten som inom den juridiska. Erfarenheten ådagalägger ju också, att svårigheterna inom juridiska fakulteten att i tillfredsställande ordning besätta en professur på intet sätt ha någon motsvarighet inom den filosofiska. Nämnas bör emellertid här, att svårigheter, kanske nära jämförliga med de juridiska fakulteternas, torde yppa sig inom de medicinska fakulteterna beträffande de professurer, vilkas innehavare icke i denna sin egenskap äro chefsläkare på de akademiska sjukhusen. Säkerligen finnes det anledning att ur förevarande synpunkt även framhäva enstaka professurer inom andra fakulteter.
    Emellertid önskar jag här blott uttala mig om de juridiska fakulteterna. Konsekvensen av vad jag anfört för dessas lönefråga torde giva sig av sig själv. Det kan naturligtvis icke ifrågasättas, att staten skulle avlöna de juridiska professorerna med löner, som exempelvis motsvarade de högsta inkomsterna för en privat affärsjurist. Man måste hålla sig inom det statliga lönesystemet. Då måste emellertid resultatet i allt fall bli, att juris professorerna åtminstone efter viss ämbetstid icke komme i sämre ställning än justitieråden. Ty det är ju tydligt, att personer med de kvalifikationer med hänsyn till andlig kapacitet, som det är ett statsintresse att kräva ifråga om ett justitieråd, icke kunna vara lika fåtaliga som personer med sådana kvalifikationer, som det ur samma synpunkt är angeläget, att en representant för rättsvetenskapen besitter. Även om kravet på skarpsinnighet är lika stort för båda kategorierna, så är det tydligt nog, att en fullödig innehavare av en akademisk lärostol måste vara rustad med en uppslags- och idérikedom, kort sagt en viss skapande andlig förmåga, som — även där den vore tillfinnandes hos en domare — icke skulle förhöja domarens skicklighet som sådan. I själva verket måste sålunda de ur statsnyttans synpunkt önskvärda särskilda kvalifikationerna på professorerna inom juridiska fakulteten å ena sidan och på justitieråden å den andra göra urvalet för rekryteringen av de förra vida mera begränsat än av de senare. När rationella synpunkter hunnit mera än nu genomtränga statsförvaltningen, kommer också konsekvensen härav i avlöningsavseende att dragas. För närvarande torde det emellertid ligga utom det praktikablas område att påyrka en bättre ekonomisk ställning för en juris professor än för ett justitieråd.
    Jag har till jämförelse valt justitierådsämbetet, därför att den till utgångspunkt för resonemanget liggande maximen måste utmynna i, att principiellt inga statstjänster böra avlönas högre än de rättsvetenskapliga lärostolarna, och justitierådsämbetet — bortsett från statsrådsämbetet och några andra befattningar, som av vissa skäl komma i särklass — är den högst avlönade statstjänsten. Med hänsyn till att karriären till en akademisk lärostol enligt sakens natur ofta är avsevärt

kortare än till justitierådsämbetet, torde det under närvarande förhållanden vara riktigast, att begynnelselönen för en juris professor sättes lägre än justitierådslönen och att han först efter ett eller annat ålderstillägg uppflyttas i samma löneklass som justitieråden.
    Riktigheten i det nu förda resonemanget vilar givetvis på förutsättningen, att det är ett landsintresse, att den rättsvetenskapliga kulturen kommer på högsta möjliga nivå. Att denna förutsättning verkligen är för handen behöver knappast påpekas. Jag skall emellertid i sammanhanget tillåta mig en allmän erinran, som har avseende å samtliga de rent vetenskapliga professurerna utan särskilt beaktande av de rättsvetenskapliga. Det torde mer och mer stå klart, att vår plats och betydelse såsom nation gentemot andra nationer helt och hållet kommer att vara beroende av det bidrag vi kunna giva till den internationella världskulturens utveckling. Det bör särskilt understrykas, att det här icke är fråga om en politik, som det står i vårt fria val att antaga eller förkasta, utan saken ligger så, att vi måste välja denna politik, om vi i längden skola kunna bestå i den allmänna tävlingskampen mellan nationerna. Vi måste göra klart för oss, att vår kraft till hävdande av vår självbestämningsrätt gentemot andra nationer i det långa loppet mindre är beroende av antalet soldater och deras skicklighet än av de kulturella insatser, som vi kunna göra i den internationella samfärdseln.
    En lösning av lönefrågan efter här skisserade linjer skulle också medföra en förbättrad social ställning för juris professorerna i den miljö, dit de utanför universitetet närmast höra, nämligen den rättsbildade ämbetsmannavärlden. Detta komme att spela en betydande roll icke blott för ökningen i kretsen av kompetenta aspiranter utan även för att den utnämnde professorn skulle kunna motstå frestelsen att meritera sig för annan ämbetskarriär och i stället ägna sig åt skötseln av si nprofessur. I den fråga, som här föreligger och som, efter vad jag sagt i det föregående, måste vara av vital betydelse för vårt land, duger det sannerligen icke att hyckla. Ambition, fåfänga, äregirighet, eller vad man vill kalla det, behöver alldeles icke vara något, som är oförenligt med den högsta intellektuella kapacitet. Man får kanske också medgiva, att det måste kunna kännas trist även för en verklig vetenskapsman att se, hur den ene efter den andre av hans ofta honom intellektuellt underlägsne examinander med större eller mindre fart distansera honom på den borgerliga skalan. Man måste som sagt se denna sak sådan, som den faktiskt är och verkar, och icke söka bagatellisera densamma. Man vill ju få de juridiska fakulteterna i sin helhet besatta med män, icke blott av högsta intellektuella kapacitet utan jämväl fyllda av lust och håg att ägna sina krafter åt rättsvetenskapen och intet annat. Men om man verkligen har denna strävan, då måste man också tillse, att den icke motarbetas av sådana mänskliga egenskaper, som jag nyss nämnde, utan att dessa egenskaper, i fall av behov, snarare tagas i nämnda strävans tjänst. Detta åstadkommes därigenom, att rättsvetenskapens borgerliga anseende i jämnhöjd med högsta domarverksamhet indirekt erkännes i det statliga lönesystemet. Till undvikande av missförstånd må emellertid påpekas, att juris professorernas höga placering

i lönesystemet, såsom jag i det föregående visat, är fullständigt motiverad redan av grunder, som icke ha något samband med de synpunkter, som just nu framförts.
    Till sist vill jag särskilt fästa uppmärksamheten vid att mina synpunkter uteslutande ha sin grund i hänsynen till den för landet i dess helhet nyttigaste lönepolitiken. Jag tager sålunda fullständigt avstånd från att låta en sådan frågeställning spela in som den, vad en viss befattningshavare skäligen kan vara förtjänt av i lön med hänsyn till sitt arbetes värde. Hur ytlig och meningslös en sådan frågeställning är, begripes genast därav, att densamma måste leda till, att en mängd sådana befattningar, för vilkas utövande alls icke krävas några särskilda kvalifikationer, komme i högsta avlöningsklassen. Ty varje annan värdering än den, som avser arbetets betydelse för samhället, blir här orkeslös. Och det enklaste kroppsarbete kan vara fullkomligt oumbärligt för samhället. Det har varit ett fel i den lönepolitik, som bedrivits för universiteten, att en dylik frågeställning inmängt sig bland de förnuftiga synpunkterna, vilka uteslutande måste vara inriktade på detta spörsmål: vilken avlöning för professorerna — nu särskilt inom de juridiska fakulteterna — står bäst i överensstämmelse med vad som kräves för tillgodoseende av landets intresse i avseende å den vetenskapliga standarden inom detsamma?¹

V. Lundstedt.