Rafael Erich †. D. 19 febr. 1946 avled den berömde finske rättslärde, statsmannen och ledamoten av den fasta mellanfolkliga domstolen i Haag, Rafael Waldemar Erich.
    Erich var född i Åbo 1879. Efter att 1898 hava blivit student avlade han vid universitetet i Helsingfors filosofie kandidatexamen 1900, rättsexamen 1903 och juris kandidatexamen ävensom — efter studier i Helsingfors och i Heidelberg under Georg Jellinek — juris licentiatexamen 1907, varefter han sistnämnda år promoverades till juris doktor. Sedan han vid universitetet i Helsingfors tjänstgjort tidvis åren 1906—1910 såsom lektor i finskt lagspråk och åren 1908—1910 såsom t. f. prof. i statsrätt och folkrätt, blev han sistnämnda år, 1910, utnämnd till prof. i sagda ämnen. Han tog en mycket framstående del i Finlands frihetskamp och vistades sept. 1915—maj 1918 i Sverige och Tyskland såsom representant för den finska frihetsrörelsens centralorganisation, därvid han från början ställde sig på den aktiva jägarrörelsens sida. Efter Finlands självständighetsförklaring och frihetskrigets segerrika slut ombetroddes han dels med flera kommittéuppdrag i Finland, dels med uppdrag såsom juriskonsult vid utrikesministeriet sedan 1918, dels ock med flera representationsuppdrag i utlandet, bl. a. såsom Finlands representant vid NF:s assemblée från år 1921, i Ålands neutraliseringskonferens, i konferenser för uppgörandet av skiljedomsförslag, i NF:s förberedande avrustningskommission, konferensen för folkrättens kodifikation m. m. Han tillhörde det finska högerpartiet och var Finlands statsminister 1920—21, minister i Bern och ständig delegat vid NF 1926—27, Finlands minister i Stockholm 1928—36, och minister i Rom 1938. Efter att åren 1930—36 hava varit suppleant i fasta mellanfolkliga domstolen (Cour permanente de justice internationale) i Haag, valdes han till ordinarie domare i sagda domstol 1938. Ännu vid domstolens sista sammanträde senaste höst deltog han ehuru svårt sjuk i domstolens arbete.
    Erichs rättsvetenskapliga produktion var synnerligen betydande och omfattade arbeten på svenska, finska, tyska och franska språken på statsrättens, folkrättens och politikens olika områden. Han blev 1932 juris hedersdoktor vid Uppsala universitet; han var också medlem av l'Institut de droit international och av l'Académie diplomatique m. m.
    Det kan icke komma ifråga att här ingå på ett bedömande av Erichs gärning såsom vetenskapsman, statsman och domare. Antydningsvis må framhållas hans synnerligen omfattande och betydelsefulla vetenskapliga produktion på den offentliga rättens område. Hans på finska språket utgivna arbete Suomen valtio-oikeus I—II torde vara det utförligaste och för närvarande mest begagnade arbetet i Finlands nu gällande statsrätt, och det är att beklaga att han ej kommit att till ett större systematiskt arbete i modern folkrätt sammanfatta de djupa och omfattande insikter, han ägde på detta område och som tagit sig ut-

 

tryck bl. a. i en mängd mindre uppsatser, vilka han med frikostig hand strödde kring sig. Han hade för avsikt, enligt vad han förra hösten uppgav för mig, att till ett helt sammanföra åtminstone en del av de av honom utgivna uppsatserna; denna hans avsikt har före hans frånfälle ej kunnat förverkligas, men det är emellertid att hoppas, att någon av hans lärjungar eller vänner fullföljer denna hans avsikt. Finlands rättsliga ställning i olika avseenden, så som han uppfattade densamma, sökte han klarlägga i olika skrifter för in- och utlandet och han blev också i tillfälle att åtminstone i vissa av dessa hänseenden praktiskt genomföra sina åsikter. Även har han praktiskt medverkat vid tillkomsten av Finlands regeringsform samt till organisationen av Finlands utrikesministerium och utrikesrepresentation. Han var en glödande finländsk patriot samt sökte i mån av sina krafter — och dessa voro inte små — verka till Finlands bästa och detta icke minst i svåra och bekymmersamma tider. Under sin ministertid i Stockholm var han en av de pålitligaste främjarna av den nordiska kurs i Finlands utrikespolitik, som signalerades vid riksdagssammanträdet i december 1935. Hans insats i den fasta mellanfolkliga domstolens arbete lärer hava högt skattats av domstolens ledamöter.
    Personligen var han vänsäll och trofast mot dem, som haft förmånen att vinna hans vänskap, och stod alltid villigt bi med råd och upplysningar, som han frikostigt utdelade, då hans bistånd i ett eller annat avseende påkallades. Den sista tidens olyckor i Finland — icke minst de symptom på rättsupplösning, som han tyckt sig förmärka i detta land och som oroade honom — men även hans egna förluster: en brorson, tillika fosterson, stupad i kriget och förlust av hans lilla Tusculum, Käla, beläget inom det till Ryssland utlämnade Porkkala-området, påskyndade det ödesdigra förloppet av den sjukdom, varav han led.

I. Myrberg.