Carl Lindhagen †. F. d. borgmästaren Carl Albert Lindhagen avled den 11 mars 1946, åttiofem år gammal. Född den 17 december 1860 blev han efter studentexamen 1878 och jur.u. kand. examen 1883 antagen som e.o. notarie i Svea hovrätt. Sedan följde den vanliga hovrättsdomarkarriären. Sålunda blev han adjungerad ledamot 1888, assessor 1891 och revisionssekreterare 1899. 1903—1930 var Lindhagen borgmästare i Stockholm. Han blev stadsfullmäktig i Stockholm 1903 och var ledamot av riksdagens andra kammare åren 1897—1917 och av första kammaren åren 1919—1940. Bland kommittéer i vilka han var ledamot kan nämnas kommittén ang. ersättning för skada genom olycksfall (1898), norrlandskommittén (1901—1904), jordundersökningen (1912—1915) och jordkommissionen (1919—1923), där han från 1922 var ordförande. Under åren 1901—1914 var han inspektor för Stockholms högskola.

 

    Dessa plock ur Lindhagens biografi ger endast en antydan om den stora roll han spelat inom svenskt rättsliv. Riksdagens outtröttligaste motionär, tog han ständigt nya initiativ på de mest skilda områden. En otalig massa motioner avslogs, men tillräckligt många ledde till praktiska resultat för att man skall kunna säga att han även motionsvägen gjort en betydande insats i svenskt lagstiftningsarbete. Inom lagutskott och kommittéer var han en arbetsmyra av hög klass. Främst var det åt jordfrågor han ägnade sitt glödande intresse, och inom norrlandslagstiftningen var han den store pionjären. Han var sällan någon vän av de lösningar de stora reformfrågorna erhöll. På processväsendets område upprepade han under en lång följd av år sina motioner om en på den fria bevisprövningens princip grundad ny lagstiftning om bevisning inför rätta. Men när processreformen till sist genomfördes, utdömde han den som plutokratisk. Domarens sociala och etiska fostran var för honom kärnpunkten. På strafflagsreformens område arbetade han för dödsstraffets avskaffande och han ville ha bort undantagslagstiftningen enligt krigslagarna. Han ivrade för straffsystemets humanisering, motsatte sig ivrigt kriminalisering av försöket och förde en ständig kamp mot psykiatrins landvinningar. Kvinnans sociala likställighet med mannen omfattades av Lindhagen med starkt patos. Ofta förde han talan för befolkningsgrupper som saknade kontakt med politiska makthavare. Med rörande envishet framtvang han sålunda uppmärksamhet för de icke rättsbildade domsagobiträdenas osäkra ekonomiska ställning.
    Det nordiska lagstiftningsarbetet hade i Lindhagen sin varmaste förespråkare inom den svenska riksdagen. Genom en riksdagsmotion 1900 (II: 104), vilken bifölls av båda kamrarna, gav han impulsen till det nordiska lagstiftningsarbetet inom obligationsrätten. Hans framtidsmål var från början överensstämmande civillagar för de tre skandinaviska länderna. Tjugo år senare motionerade han om nordiskt samarbete på strafflagstiftningens område och om samarbete mellan Sverige och Finland i fråga om rättegångsordningen. I en motion 1920 (I: 142) ville han utsträcka samarbetet till Estland, Lettland och Litauen.
    Lindhagen kunde i samarbete vara tröttande genom sin självhävdelse. Men det charmerande i hans personlighet har blivit det bestående intrycket. Längre än de flesta dödliga kvarstod han i offentliga värv. Hans livsgärning har också blivit större än de flestas.

K. J. S.