SVENSK RÄTTSPRAXIS.

 

OBLIGATIONSRÄTT 1941—1944.1

 

I.

 

AV

 

PROFESSOR KNUT RODHE.

 

A. OBLIGATIONSRÄTTENS ALLMÄNNA DEL.

 

    AVTALS INGÅENDE. PASSIVITET. REKLAMATION. Om två parter muntligen förhandlat med varandra och den ena parten mottager en skrivelse vari motparten bekräftar att avtal kommit till stånd, är man benägen att anse den förstnämnde skyldig att reklamera, vid äventyr att han eljest blir bunden vid bekräftelseskrivelsen eller åtminstone bevisskyldig för att avtal icke kommit till stånd i enlighet med bekräftelsens innehåll. Jfr KARLGREN i SvJT 1933 s. 44, ARNHOLM, Passivitetsvirkninger, s. 14 ff., samt USSING, Aftaler, s. 213 f. med not 34. NJA 1944 s. 174 visar ett fall då A sände en dylik bekräftelseskrivelse till B, varpå B omedelbart svarade att A:s påstående att avtal kommit till stånd måste bero på ett misstag. Då A under flera veckor lämnat svarsbrevet utan uttrycklig gensaga, ansågs han hava gått förlustig den rätt han eventuellt kunnat grunda på de förda förhandlingarna.
    NJA 1942 s. 346. Efter muntlig överenskommelse mellan A och ombud (utan fullmakt) för B sände ombudet till A och B ett av ombudet å B:s vägnar undertecknat certeparti, som avvek från det muntliga avtalet på en punkt där A uttryckligen uppställt ett visst villkor för att han skulle gå med på avtalet. B kände till A:s villkor men avvisade icke befraktningen. Avtal ansågs ingånget i enlighet med den muntliga överenskommelsen, Jfr 78 § kommissionslagen. Å andra sidan hade A försummat att reklamera mot certepartiets lydelse, men detta tillmättes icke någon betydelse, förmodligen därför att B kände till den vikt A lagt vid det muntligen avtalade villkoret.

 

1 Rättsfall rörande bolags- och föreningsrätt hava behandlats av prof. NIAL i SvJT 1945 s. 267. Rättsfall rörande skadestånd i utomobligatoriska förhållanden och nyttjanderätt till fast egendom komma att behandlas av docenten LEJMAN. Växelrätten behandlas nedan s. 47 av prof. EBERSTEIN. Rättsfall rörande arbetsrätten, sjörätten och försäkringsrätten skola behandlas av andra författare. — Föregående översikter över obligationsrätten återfinnas i SvJT 1937 s. 471 och 1942 s. 211. 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT 1941 —1944. 27    Se vidare SvJT 1941 rf. s. 42: En person, vilkens namn falskeligen tecknats under borgensmening på hyreskontrakt, erlade på anmodan av hyresvärden ett förfallet hyresbelopp utan att underrätta denne om förfalskningen (motivet var att skydda förfalskaren). Han ansågs därmed (3 röster mot 2) hava vidgått betalningsskyldighet beträffande senare förfallande hyresbelopp. — Om bortfallande av ogiltighet genom tyst godkännande jfr USSING, Aftaler, s. 134 f. och 206 ff. samt STANG, Innledning til formueretten, 3 utg. s. 528 ff. Blott underlåtenhet att reklamera anses dock ej binda den som får kännedom om att hans namn förfalskats, ehuru han kan bli skadeståndsskyldig. Jfr ALMÉN, Lagen om avtal, § 32 not 54, STANG, a.a. s. 234 f., och USSING, a.a. s. 214 not 35, samt NJA 1933 s. 264.
    Verkan av passivitet inför motpartens dröjsmål eller fel i prestation behandlas i några rättsfall.
    I NJA 1942 s. 596 antog HD att en person, som tillförsäkrats periodiskt understöd för vetenskaplig forskning, skulle kunnat förlora sin rätt genom underlåtenhet att reklamera då givaren utan fog återkallade gåvan och upphörde med utbetalningarna; med hänsyn till den jämförelsevis korta tid som förflutit och till att givaren begärt bekräftelse på återkallelsen kunde nu dröjsmålet icke medföra att mottagaren skulle anses hava avstått från att utkräva förbindelsen. Jfr ALMÉN, Lagen om köp och byte, § 26 vid not 45—48 c, samt ARNHOLM, Passivitetsvirkninger, s. 37 f.
    En byggherre har ansetts skyldig att framställa anmärkning mot entreprenadarbete inom skälig tid efter det han märkt eller bort märka fel, se NJA 1943 s. 272. Jfr WIKANDER, Om det materiella arbetsbetinget, s. 101 ff., samt SvJT 1940 rf. s. 67 med hänv.
    SvJT 1944 rf. s. 38 avser ett fall där i fraktsedel för godsbefordran med busslinje hade intagits förbehåll, att anmärkningar, gällande transporten, som inkomme senare än 5 dagar från fraktsedelns datum, ickegodtoges. Befraktaren påstod att gods ej kommit fram. Förbehållet ansågs icke medföra annan verkan än en omkastning av bevisbördan, då anmärkning gjorts först efter 5-dagarsfristen. Domstolen har här tillämpat en inom sjörätten gängse princip för tolkning av friskrivningsklausuler, se KLAESTAD, Ansvars-fraskrivelse i befragtnings-forhold, s. 16 ff. och JANTZEN, Godsbefordring til sjøs, s. 237.
    Se också NJA 1943 s. 66: Kommun hade förbundit sig att bekosta marklösen för en vägomläggning, som sedermera kom att utföras med avsevärd avvikelse från vad i förbindelsen angivits. Underinstanserna dömde kommunen betalningsskyldig och åberopade dels att kommunen varit underkunnig om förändringen utan att före eller under vägarbetet antyda att den ville anse sig löst från förbindelsen, dels att de olika myndigheterna och vägdistriktet uppenbarligen räknat med att kommunen alltjämt stode för sitt åtagande, vilket även måste stått klart för kommunen. HD däremot fritog kommunen från betalningsskyldighet då det ej styrkts att den givit vägdistriktet fog för antagande att den trots förändringen ändock stode för sitt åtagande.

28 KNUT RODHE.    AVTALS OGILTIGHET. Rubbad själsverksamhet. Ocker. KARLGREN har i SvJT 1933 s. 219 ff. diskuterat innebörden i 33 § avtalslagen och framhållit att detta lagrum tillämpas bl. a. på vissa fall då en rättshandling tillkommit under inflytande av en icke fullt normal sinnesförfattning. Här måste emellertid dragas en gräns mellan tillämpningsområdena för 33 och 31 §§ avtalslagen. 33 § skulle enligt Karlgren (s. 244 f.) avse fall då det rörde sig om utnyttjande av en genom sjukdom m. m. uppkommen nedsättning av själsförmögenheterna, medan 31 § (»oförstånd») skulle tillämpas då man hade att göra med medfödd eller eljest mera ursprunglig enfald och viljesvaghet. I de senare fallen skulle alltså för ogiltighet krävas även uppenbart missförhållande mellan prestationerna (resp. prestation utan vederlag).
    Till en början må här anmärkas två fall som avse genom ålderdom nedsatt själsverksamhet. I NJA 1942 s. 368 hade föreståndaren A för ett vilohem förmått en ålderstigen patient B att till honom överlämna praktiskt taget all sin egendom. HD tillämpade 33 § med den motiveringen att B till förmån för A vidtagit ett särskilt omdömeslöst och ekonomiskt oförståndigt förfogande, som betingades av en nedsättning i B:s själskrafter, varom A icke kunde vara okunnig, och av det inflytande A utövat å B. Ett analogt fall återkom i NJA 1942 s.495.
    Det föreligger emellertid också ett annat fall som icke kan förenas med Karlgrens gränsdragning mellan 31 och 33 §§. I NJA 1943 s. 728 tillämpade HD 33 § under åberopande av att den handlande led av hämmad förståndsutveckling och saknade förmåga att fatta innebörden av en affär av det slag varom i målet var fråga. Två ledamöter ville tillämpa 1924 års lag om verkan av avtal som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet.
    Enligt motiven till 31 § skall »oförstånd» täcka dels enfald (förståndssvaghet), dels oerfarenhet.1 I förevarande fall har HD tillämpat 33 § på enfald och 31 § blir således till en viss grad subsidiär i förhållande till 33 §. Om denna HD:s ståndpunkt vidhålles synes man hava att ersätta Karlgrens på lagens förarbeten grundade distinktion med följande:
    a) En allvarligare rubbning i själsverksamheten medför tillämpning av 1924 års lag, vilket har till följd ogiltighet oavsett medkontrahentens goda tro (jfr dock skadeståndsregeln i lagens andra stycke).
    b) En lindrigare rubbning — vare sig ursprunglig eller senare inträdande — kan medföra tillämpning antingen av 33 § avtalslagen, om kvalificerad ond tro hos medkontrahenten föreligger, eller också av 31 §, om den onda tron endast är icke kvalificerad (»bort inse») men å andra sidan uppenbart missförhållande mellan prestationerna (resp. prestation utan vederlag) föreligger. Hit hör »enfald» eller därmed likabetydande »förståndssvaghet».
    c) Oförstånd, som ligger inom ramen för normal själsverksamhet, kan medföra tillämpning av 31 § avtalslagen, om både (icke kvali-

 

1 Se bet. 1914 om avtal s. 130. Jfr USSING, Aftaler, s. 90 not 14.

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT 1941—1944. 29ficerad) ond tro hos medkontrahenten och uppenbart missförhållande mellan prestationerna (resp. prestation utan vederlag) föreligga. Hit hör »oerfarenhet».
    I avbidan på ytterligare rättsfall måste emellertid dessa slutsatser betecknas såsom hypotetiska.
    Se vidare NJA 1944 s. 12: Växel ansågs icke gällande mot acceptant, som vid godkännandet handlade under inflytande av rubbad själsverksamhet.
    NJA 1942 s. 160 belyser innebörden i begreppet »trångmål» i ockerparagrafen. A hade sålt en fastighet för rivning med garanti att samtliga hyreskontrakt vore uppsagda till viss dag. För att kunna fullgöra detta åtagande måste A betala en tydligen rätt hög summa till en hyresgäst, vars hyrestid utlöpte först efter nämnda dag. Underdomstolarna ingingo i bedömande av summans skälighet men HD förklarade att A icke befunnit sig i sådant trångmål att hyresgästens förfarande kunde medföra att rättshandlingen enligt 31 § avtalslagen icke vore gällande.
    Det bör beaktas att den nya straffbestämmelsen angående ocker i SL 21:5 avses att till sin räckvidd motsvara 31 § avtalslagen. Förarbetena till straffbestämmelsen och dess tolkning i praxis kunna alltså giva ledning även vid tillämpningen av 31 § avtalslagen. Jfr SOU 1940:20 s. 142 ff. Se också NJA 1941 s. 44 om ocker vid förmedling av lån. Säkerligen får man dock akta sig för att pressa denna sats för hårt; man kan t. ex. förmoda att den nyss diskuterade gränsdragningen mellan 31 och 33 §§ avtalslagen icke utan vidare skall godtagas vid tillämpningen av SL 21:5.
    Svek. Bristande förutsättningar. Den andra huvudgruppen av fall där 33 § avtalslagen tillämpas innefattar fall av förtigande som icke betecknas såsom svek. Till denna grupp hör NJA 1941 s. 139: Säljare av fastighet, som underlåtit att »såsom ske bort» lämna köparen vissa upplysningar, ägde jämlikt 33 § avtalslagen icke göra avtalet gällande. Någon klarhet om gränsdragningen mellan 30 och 33 §§ avtalslagen ger rättsfallet knappast. En möjlighet är att man tvekat att åberopa 30 § därför att avsikt (direkt uppsåt) icke ansetts styrkt. Numera gäller beträffande bedrägeriansvaret att eventuellt uppsåt är tillräckligt — huru därmed förhöll sig före 1/1 1943 är omtvistat, se NJA 1941 s. 417. I EKEBERG, STRAHL & BECKMAN, Förmögenhetsbrotten, s. 198, anföres ett uttalande ur avtalslagens förarbeten, enligt vilket 30 § skulle tillämpas blott vid avsikt, men det framhålles att strafflagstiftarens ställningstagande (1942) givetvis måste återverka på tolkningen av 30 § avtalslagen, så att icke heller för dess tillämpning fordras viss avsikt. Jfr SOU 1940: 20 s. 136 och KProp 4/1942 s. 96 f. Jfr även KARLGREN i SvJT 1933 s. 242 f. samt i Avtalsrättsliga spörsmål, s. 73 ff., bl. a. s. 77.
    Frågan om uppsåtet återkommer i NJA 1941 s. 159: Då säljare av handelsrörelse vid försäljningen lämnat köparen oriktiga uppgifter om resultatet av rörelsen, vilka varit av avgörande betydelse för köparen,

30 KNUT RODHE.kunde säljaren icke göra avtalet gällande (33 § ej åberopad). Rättsfallet förefaller vid första påseendet gälla ett svikligt förfarande som bort kunna bedömas enligt 30 § avtalslagen. Formuleringen av HD:s dom på grundval av förutsättningsläran får måhända tolkas så att säljaren blott förfarit culpöst. I så fall ha vi ett exempel på vad Karlgren kallar »oriktig enuntiation», d. v. s. ett (icke dolöst) särskilt positivt uppträdande, som dock ej har formen av åtagande av garanti (se Avtalsrättsliga spörsmål s. 79 ff.).
    Läran om bristande förutsättningar kommer i ett speciellt läge vid köp av fast egendom. Dels innebär formkravet att köpevillkoren skola upptagas i den skriftliga köpehandlingen. Då muntliga utfästelser i samband med köpet (åtminstone såsom huvudregel) icke anses bindande, kunde det ligga nära till hands att förmoda, att förutsättningar, som icke alls kommit till uttryck i avtalet, icke tillmätas någon betydelse. Dels förbjuder JB 1: 2 vissa typer av villkor vid överlåtelse. Detta kunde tänkas medföra att i sådana fall då ett uttryckligt villkor anses ogiltigt, även en förutsättning av motsvarande innehåll lämnas utan avseende.
    Hur rättspraxis ställer sig till dessa frågor är icke fullständigt klarlagt. Så mycket är klart att man i och för sig är beredd att ogiltigförklara avtal om överlåtelse av fast egendom på grund av bristande förutsättningar, men hur långt man är villig att gå är oklart. Den senare av de nyssnämnda frågorna ställdes på sin spets i NJA 1943 s. 109; detta rättsfall ensamt ger dock knappast någon mera generell upplysning om var gränsen går. Se om dessa problem KARLGREN, Avtalsrättsliga spörsmål, s. 125 not 76 och s. 139.

 

    JÄMKNING AV OBILLIGA AVTAL. HD har under nu ifrågavarande period haft att bedöma ett antal fall där talan förts om påföljd för överträdelse av konkurrensklausuler, kombinerade med vitesklausuler, se NJA 1941 s. 350, 1942 s. 354, 1943 s. 224 och 1944 s. 432. HD avvisade i samtliga dessa fall såväl yrkande om jämkning av konkurrensklausulen som yrkande om jämkning av vitet.
    I NJA 1942 s. 354 ansågs den förpliktade hava överträtt sitt åtagande att icke driva viss handelsrörelse genom att medverka i en av hans son driven rörelse av samma slag (jfr PALMGREN, Konkurrensklausuler vid tjänsteavtal, s. 187 ff.).
    Frågan om den förpliktades frihet att utöva förvärvsverksamhet över hövan inskränkts var aktuell särskilt i NJA 1944 s. 432, där det gällde en nybörjare i yrket, samt i 1943 s. 224, där det gällde en specialiserad ingenjör i 40-årsåldern (denne hade gått över till ett konkurrerande bolag, som utfäst sig att gentemot honom svara för ev. vite). Se om dessa problem PALMGREN, a.a. s. 134 ff.
    I NJA 1941 s. 150 ifrågasattes tillämpning av 8 § skuldebrevslagen, se nästa sida.

 

    PACTUM TURPE. Som bekant intog rättspraxis tidigare den ståndpunkten, att regressrätt icke medgavs för skadestånd utgivet av en

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT 1941—1944. 31av flera personer, vilka voro skadeståndsskyldiga på grund av medveten samverkan i culpöst eller dolöst förfarande. WINROTH (Skadestånd, 2 uppl. s. 313) menar att regeln skulle ha motiverats på följande sätt: »Det skulle strida mot sedlighetens krav, att på grund av sin delaktighet i en olaga gärning person finge utföra rättslig talan.» Denna synpunkt kan tillämpas även på fall då ett pactum turpe föreligger och leder till att domstolarna så att säga av renlighetsskäl skulle vägra att medverka till reglering av ett mellanhavande som grundas på ett dylikt avtal, oavsett om därigenom endera parten gynnas på den andres bekostnad. En dylik inställning har åtminstone till en viss grad gjort sig gällande i rättspraxis, se NJA 1924 s. 75 och SvJT 1923 rf. s. 74; jfr också NJA 1921 s. 373. Jfr STANG, Innledning til formueretten, 3 utg. s. 580.
    Den förstnämnda regeln att regressrätt icke skulle äga rum är ju övergiven genom plenimålet NJA 1937 s. 264. Nu föreligger också ett rättsfall, NJA 1941 s. 459, som kan tyda på att HD icke är ovillig att reglera mellanhavanden grundade på pacta turpia. En syssloman hade i huvudmannens intresse och i samförstånd med denne gjort försök till valutasmuggling men upptäckts. Huvudmannen, som betalat sysslomannen ådömda böter (utländska), yrkade att av sysslomannen utfå ersättning för böterna och för värdet av förbrutna valutor, men avvisades. Då HD här med avvikelse från HovRn åberopade att åtgärderna vidtagits i huvudmannens intresse, förefaller detta att vara en antydan om att anspråk mellan parterna icke i och för sig skolat avvisas, t. ex. om sysslomannen med egna medel anskaffat de förbrutna valutorna och vänt sig mot huvudmannen för att få ersättning härför.

 

    AVTALSTOLKNING. I NJA 1941 s. 150 gällde det att tolka en på baksidan av ett skuldebrev tryckt påskrift, som var tvetydigt formulerad och kunde innebära antingen ett vederhäftighetsbevis eller en efterborgen. HD:s majoritet stannade för den förstnämnda mildare tolkningen, varvid en av ledamöterna motiverade sin ståndpunkt bl. a. med att man — med beaktande av den grundsats som fått uttryck i 8 § skuldebrevslagen — borde undvika att giva påskriften en sådan tolkning, att dess tillämpning ofta framstode såsom otillbörlig. Två JustR ansågo sig däremot icke kunna undgå att tolka påskriften såsom efterborgen men framhöllo svårigheten att rätt fatta innebörden av påskriften. Med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt ansågo de det otillbörligt att göra gällande borgensförbindelsen och åberopade grunderna för 8 § skuldebrevslagen till stöd för sitt slut. Jfr om tolkning av standardklausuler i massavtal SCHMIDT, Faran och försäkringsfallet, s. 170 ff.
    En liknande tendens framträder i NJA 1942 s. 163, där en ledamot av HD ansåg en utfästelse ogiltig enligt 31 § avtalslagen, enär motparten begagnat sig av löftesgivarens oförstånd, medan två andra ledamöter, som bestämde målets utgång, i stället togo hänsyn till löftesgivarens oförstånd genom att tolka utfästelsen med beaktande av löftesgivarens för motparten kända uppfattning av situationen.

32 KNUT RODHE.    Jfr i detta sammanhang också NJA 1941 s. 144, anmärkt å nästa sida.
    NJA 1941 s. 337: Handelsbruk i viss bransch tillämpades vid handelsköp där köparen icke var affärsman i branschen.

 

    HANDLANDE FÖR ANNANS RÄKNING. Fullmakt. I NJA 1943 s. 316 uppstod fråga huruvida kassören i en bostadsrättsförening, vilken ej var behörig att ensam teckna firma, kunde anses hava ställningsfullmakt att utfå en slutbetald inteckning i en föreningen tillhörig fastighet. HD antog icke att ställningsfullmakt förelåg — det ansågs alltså ej utrett att kassör enligt sedvänja har dylik behörighet — men fann likväl att kassören i det föreliggande fallet varit behörig. Till stöd härför åberopades bl. a. att kassören haft att uppbära hyror samt att verkställa betalning av föreningens löpande utgifter, att han regelmässigt till inteckningshavaren erlagt räntor och amorteringar samt att dessa utbetalningar uppgått till betydande belopp. HD menade sålunda, att föreningen genom att giva kassören stor handlingsfrihet bibragt denne inteckningshavare den uppfattningen att kassören hade behörighet att mottaga inteckningen; det förelåg alltså en fullmakt genom tyst förklaring (konkludent handlande) till en viss tredje man.
    Fallet NJA 1941 s. 711 (II) har behandlats i SvJT 1944 s. 400 f. av KARLGREN, som gav uttryck åt en viss tvekan huruvida han tolkat fallet riktigt. Då det ligger på gränsen mellan sakrätt och obligationsrätt vågar jag här taga upp det ånyo med ett annat tolkningsförslag. En med ägareförbehåll såld och ännu ej slutbetalad bil hade rekvirerats av kronan och ersättningen hade för köparens räkning insatts å postgirokonto. Köparen hade till bank överlåtit viss del av beloppet, men säljaren sökte utmätning i detta för sin fordran och tillerkändes företräde framför banken. HD förklarade att köparen på grund av avbetalningskontraktet varit pliktig att av den å kontot för honom insatta betalningen tillhandahålla säljaren hans tillgodohavande enligt kontraktet och att köparen följaktligen saknat befogenhet att förfoga över de insatta medlen på sätt som skett genom överlåtelse till banken, samt att banken icke varit i god tro vid överlåtelsen. — Situationen är mycket lik den att någon har panträtt i gods, som är försäkrat av ägaren, och vid inträffat försäkringsfall enligt 57 § 1 st. försäkringsavtalslagen får självständig rätt till utfallande ersättningsbelopp. Enligt 57 § 2 st. 1 p. har försäkringstagaren en legal behörighet att uppbära ersättningsbeloppet (och därmed givetvis också att överlåta det). HD:s dom går osökt att förena med en motsvarande regel för det här föreliggande fallet, där köparen intar försäkringstagarens plats. M. a. o., en del av ersättningen tillkommer rätteligen säljaren, ehuru köparen gentemot tredje man som icke inser eller bör inse att en del av beloppet tillkommer annan har behörighet men icke befogenhet att förfoga över denna del. Jfr NJA 1942 s. 575.
    NJA 1942 s. 251 berör regeln om obehörig vinst i HB 18: 3 in fine. A, som var behörig företrädare för en kommun, hade för denna upptagit kredit å checkräkning utan K. M:ts tillstånd. A hade samman-

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT 1941—1944. 33blandat sina egna och kommunens affärer och befanns åtskilliga år senare redovisningsskyldig gentemot kommunen för åtminstone ett belopp motsvarande checkräkningens slutliga saldo. Inom HD rådde delade meningar huruvida lånet skulle anses hava kommit kommunen till godo, så att återbetalningsskyldighet skulle föreligga för denna. Man synes emellertid hava avvisat den tanken att eftersom A var behörig att mottaga medel å kommunens vägnar, dessa oavsett omständigheterna i övrigt skulle anses hava kommit kommunen till godo. Jfr KARLGREN i Minnesskrift ägnad 1734 års lag, II s. 631 ff., särskilt s. 649 och 656.
    Ett liknande fall är NJA 1943 s. 537. Här hade en stadstjänsteman utan behörighet lyckats utfå ett belopp från ett staden tillhörigt postgirokonto och använt detta belopp till att täcka en av honom från staden begången förskingring. Beloppet ansågs hava kommit staden tillgodo, varför postverket undgick ersättningsskyldighet.
    Kommission. Bulvanförhållande. NJA 1941 s. 165. Försäljningskommission eller köp i fast räkning? Jfr SCHMIDT, Ägareförbehåll, s. 205 ff.
    I föregående översikt omtalas ett fall, NJA 1939 s. 228, då huvudman, som genom bulvan drivit restaurangrörelse, ansetts utan vidare ansvarig gentemot tredje man för förbindelser, uppkomna i rörelsen. Härtill ansluter sig NJA 1942 s. 90, som rörde en under kontroll av ett systembolag driven s. k. föreståndarerestaurang; här ansågs emellertid föreståndaren hava drivit restauranten för egen räkning utom såvitt anginge utskänkning av spirituosa, vin och maltdrycker. Rättsfallet ger ett intressant exempel på en numera förekommande tendens att fullt medvetet kombinera vissa drag av anställningsavtal med vissa drag av avtal mellan fria företagare. Den mäktigare avtalsparten vill härmed vinna den makt arbetsgivaren har i ett anställningsförhållande men undgå det ansvar arbetsgivaren har inåt gentemot en anställd och utåt för dennes handlingar. Se härom KProp 88/1945.

 

    TREDJEMANSAVTAL. NJA 1941 s. 317. X deponerade ett kapital i banken A med uppdrag att av avkastningen utbetala ett månatligt belopp till Y. Banken A uppdrog åt banken B att fullgöra utbetalningarna, vilket även till en tid skedde. Y ansågs icke hava förvärvat någon självständig rätt mot B. Jfr USSING, Aftaler, s. 183 f.
    NJA 1941 s. 144. Förläggare, som var skyldig att utgiva tantiem, överlät förlagsrätten till annat förlag. Överlåtelsen tolkades så att även skyldigheten att svara för tantiem hade övergått till förvärvaren, och författaren ansågs kunna föra talan mot denne. Jfr NYBERGH i FJFT 1939 s. 350 och 372. — Avgörandet säger intet om författarens rätt i sådana fall då förvärvaren är i ond tro men överlåtelsen icke kan tolkas så att förvärvaren åtagit sig någon förpliktelse. Måhända kan man emellertid se avgörandet såsom stöd för en förmodan att domstolarna i en dylik situation såvitt möjligt söka rädda tredje man genom att i ondtroende förvärvares uppträdande tolka in ett åtagande till

 

3 —467004. Svensk Juristtidning 1946.

34 KNUT RODHE.förmån för tredje man. Jfr USSING, Dansk Obligationsret, Alm. Del, 2. Udg. s. 528 ff., NIAL i SvJT 1940 s. 680 ff. samt RODHE, Fastighetsindelningen, s. 340 f.
    En snarlik situation förelåg i SvJT 1943 rf. s. 50, där fråga uppstod om en fastighetsägare, som mot engångsavgift vunnit anslutning till en av kommun driven vattenledning, sedermera, då vattenledningen övertagits av ett municipalsamhälle, kunde åläggas att utgiva årlig förbrukningsavgift. Fastighetsägaren ålades betalningsskyldighet med den motiveringen att samhället icke vare sig vid övertagandet av vattenledningsanläggningen eller senare åtagit sig att svara för kommunens förbindelser mot dess vattenabonnenter i vidare mån än som följde av överlåtelseavtalet mellan kommunen och samhället; enligt detta skulle äldre abonnenter icke behöva betala ny engångsavgift men däremot kunna avkrävas årlig avgift. En led. av HovRn ansåg municipalsamhället ansvarigt för kommunens utfästelser, oavsett vad detta och kommunen sinsemellan kunde hava avtalat. Jfr NIAL, Ansvar för skulder vid affärsöverlåtelse, i Festskrift till Marks v. Würtemberg s. 444 ff. Se också 1945 års lag om semester 6 §, som stadgar att överlåtelse av företag eller fartyg icke må inverka på arbetstagarens rätt enligt denna lag.

 

    CESSION AV FORDRAN. NJA 1942 s. 321. En entreprenör utfärdade en handling, vari han »medgav» att byggherrn finge »innehålla» och till en leverantör såsom likvid för vissa leveranser till entreprenaden utbetala ett visst belopp av entreprenadsumman. Detta ansågs innebära en giltig överlåtelse av fordran, ej en fullmakt eller en anvisning. HD har alltså i princip godtagit cession av en entreprenörs rätt enligt ett entreprenadavtal, trots de betänkligheter, som bruka anföras mot cession i sådana fall då cessus kan bli lidande på att cedenten får mindre intresse av att fullgöra sin prestation. I detta fall bidrog emellertid cessionen till att entreprenören kunde fullgöra sitt avtal, och det är möjligt att en cession som icke skett under sådana omständigheter skulle mötas med större tvekan. Cessionariens rätt är emellertid i vissa avseenden prekär. Domstolarna hade anledning att rätt utförligt precisera verkan av den omtvistade cessionen. Byggherrn ansågs sålunda efter denuntiation pliktig tillse, att av entreprenadsumman till entreprenören icke utbetalades mer än att det innestående (alltså ej nödvändigt förfallna) beloppet uppginge till den angivna summan, och att, i den mån byggherrn vore förpliktad att på grund av kontraktet göra utbetalning till entreprenören, efter det leveranserna verkställts och godkänts utbetala summan till leverantören. Då emellertid entreprenören försatts i konkurs och icke kunde fullgöra entreprenaden, ansågs byggherrn berättigad att använda det rätteligen innehållna beloppet till att slutföra arbetet, trots att leverantören därigenom gick miste om detta belopp, Jfr USSING, Dansk Obligationsret, Alm. Del, 2. Udg. s. 263 ff.
    I SvJT 1941 rf. s. 26 ansågs däremot en ämbetsman icke kunna med bindande verkan förfoga över sin lön innan den förfallit till betalning.

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT 1941—1944. 35    GÄLDENÄRS SKADESTÅNDSSKYLDIGHET. DRÖJSMÅLSRÄNTA. Inom kontraktsrätten erkänner man i princip ansvar för underordnades culpösa handling eller underlåtenhet. Däremot har det varit oklart huruvida gäldenären svarar för en självständig medhjälpare. NJA 1941 s. 560 och 1943 s. 356 visa exempel på att HD antagit ett dylikt ansvar föreligga: hyresvärd svarade gentemot hyresgäst för desinfektörs försummelse; platssäljare svarade gentemot köparen för transportföretags försummelse vid transporten. Det kan emellertid diskuteras huruvida det senare fallet verkligen rörde skadestånd i ett kontraktsförhållande: skadan hade träffat köparens hyresvärd och köparen krävde i målet ersättning för vad han fått utgiva till denne. Jfr ALEXANDERSON i Nordiska juriststämman 1926 s. 24 f. och i FJFT 1944 s. 98.
    Svea HovR har i SvJT 1943 rf. s. 2 ansett att dröjsmålsränta på oguldet räntebelopp in dubio icke skall utgå. Göta HovR har tidigare i SvJT 1935 rf. s. 51 intagit en motsatt ståndpunkt. Även förstnämnda fall avsåg skuldebrev utfärdat före 1 jan. 1937.
    Frågor om dröjsmålsränta se vidare NJA 1942 s. 45 (med hänsyn till omständigheterna endast 2 %; beloppet hade på borgenärens tillskyndan deponerats i bank mot denna ränta), NJA 1944 s. 577 (lantmätare fick ränta på arvode först från delgivning av ansökan om handräckning), SvJT 1942 rf. s. 53 (statstjänsteman fick ej ränta på retroaktiv löneökning), SvJT 1943 rf. s. 81 (vetenskapsman som skulle återgälda icke använt penningunderstöd behövde blott betala 5 % från stämningsdagen).

 

    FORDRANS UPPHÖRANDE. Preskription. SvJT 1943 rf. s. 2: Bevakning av fordran ansågs avbryta preskription för den ränta som belöpte på tio år före bevakningen, ej för den som förföll till betalning inom denna tid.
    I NJA 1944 s. 14 ansågs en gäldenär, som efter preskriptionstidens utgång utan invändning inlåtit sig på förhandlingar om skuldens betalning, hava erkänt fortfarande betalningsskyldighet.
    NJA 1944 s. 435. I samband med att en ekonomisk förening trädde i likvidation utfärdades offentlig stämning å dess okända borgenärer. Varken kronan eller kommun anmälde fordran på oguldna utskylder. Föreningen, som icke under sin verksamhet avgivit självdeklaration eller taxerats för inkomst, påfördes därefter på grund av eftertaxering utskylder. Med hänsyn till vad i målet blivit upplyst angående föreningens inkomster under den tid skatterna avsåge ävensom till omständigheterna i övrigt ansågs att anledning saknades antaga annat än att föreningen före inställelsetiden ägt vetskap om fordringens tillvaro. — Det förefaller som om domstolarna här i omsorg om det fiskala intresset byggt på en fiktion; referatet antyder icke att någon utredning förebragts emot föreningens uppgift att beskattningsmyndigheterna aldrig tidigare ifrågasatt att föreningen skulle vara skattskyldig och att föreningens styrelse ej deklarerat emedan den ej ansett skattskyldighet föreligga. Eller har man ansett att en error juris icke kan hindra att

36 KNUT RODHE.»vetskap» enligt 12 § preskriptionsförordningen föreligger, blott de faktiska omständigheter som föranleda betalningsskyldighet äro kända?
    Dödande av förkommen handling. NJA 1944 s. 75. Ansökan om dödande av konossement skall ingivas till rätten i godsets bestämmelseort. I två konossement hade Gdynia angivits såsom bestämmelseort, men med stöd av en i konossementen intagen force-majeureklausul hade befälhavaren i stället lossat och upplagt godset i Stockholm. Svensk domstol ansågs dock ej behörig att upptaga ansökan om dödning.
    Kvittning. Det är nu klarlagt, att kvittning i regel icke skall medgivas mot anspråk på familjerättsligt underhållsbidrag, se NJA 1941 s. 16 och SvJT 1942 rf. s. 98. I samma anda hàr Svea HovR i SvJT 1943 rf. s. 73 vägrat kvittning mot fordran som ej fick tagas i mät för gäld (ersättning för personskada på grund av trafikförsäkring). Jfr RABENIUS i TfR 1919 s. 33 f. samt ARNHOLM, Streiftog i obligasjonsretten, s. 77 ff., och USSING, Dansk Obligationsret, Alm. Del, 2. Udg. s. 411 ff.
    Betalning. I NJA 1942 s. 251 beröres frågan huruvida insättning å en checkräkning som visar skuld till banken, skall anses såsom betalning till banken, med påföljd att senare uttag giva upphov till en ny skuld. Jfr NJA 1922 s. 436, 1930 s. 386 och 1937 s. 351. Den närstående frågan om banks kvittningsrätt behandlas i ARNHOLM, Streiftog i obligasjonsretten, s. 70 ff.
    Ett par mål avse verkan av de restriktioner i möjligheterna att betala till utlandet, som clearingbestämmelserna medfört. Personer som flytt från Tyskland hava i åtskilliga fall under konkurrens med kommissariska förvaltare o. d. sökt indriva fordringar här i Sverige. De svenska domstolarna hava under vissa omständigheter, som ej skola diskuteras här, tillerkänt flyktingen bättre rätt, men domstolarna hava därvid ofta icke kunnat undgå att med den andra handen taga vad den ena givit, i det att föreskrift måst givas att betalning till flyktingen skulle ske genom clearingen. Därmed har för den vinnande flyktingen icke återstått annat än att i väntan på bättre tider underlåta att vidtaga åtgärd för att få beloppet överfört till clearingen och alltså låta det kvarstå hos gäldenären. Se NJA 1941 s. 424 (II och IV, jfr III) samt 1942 s. 385. I ett annat fall hade medel från en utländsk gäldenär genom clearingen överförts till svensk bank för betalning av vissa fordringsägare. Annan fordringsägare sökte hos banken komma åt dessa medel men avvisades. Se NJA 1941 s. 445 och 606.
    Av NJA 1942 s. 382 framgår att betalning genom nedsättning i allmänt förvar kan ske icke blott då ovisshet råder om vem som är rätt borgenär utan även då ovisshet råder om vem som är behörig ställföreträdare för borgenären. Sedan nedsättning skett få alltså de som göra anspråk på att vara behörig företrädare tvista sinsemellan om beloppet; jfr NJA 1941 s. 424 (II—IV) samt 1942 s. 385.

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT 1941—1944. 37    Jfr NJA 1944 s. 536: Fråga om försäkringspremie, som uppförts på kronodebetsedel, kunde anses betald genom en avbetalning å belopp som uppförts på restlängd och som motsvarade ett stort antal oguldna poster.

 

    OBEHÖRIG VINST. CONDICTIO INDEBITI. NJA 1941 s. 608. Vid försäljning av samtliga andelar i en bostadsförening hade man icke beaktat ett i föreningens fastighet befintligt överhypotek, om vilket köparen fick kännedom först efter tillträdesdagen. Säljaren hade avsett att dessförinnan tillgodogöra sig hypoteket men försummat att göra detta. Han ansågs icke kunna avkräva köparen hypotekets värde. Jfr NJA 1925 s. 184.
    De av HD vid condictio indebiti tillämpade principerna antydas i ett votum av JustR Stenbeck i NJA 1942 s. 101. Detta rättsfall visar också, att HD icke är villig att taga sedvanlig hänsyn till godtroende betalningsmottagares trygghet då det gäller statstjänstemans lön; för detta fall medges en längre gående återkravsrätt vid felaktig utbetalning.
    Se vidare NJA 1941 s. 4, där återkrav icke medgavs av en från donationsfond utbetalad avlöningsförstärkning till tjänsteläkare, samt å andra sidan NJA 1944 s. 653, där kommun ålades återbetala avgifter som upptagits utan laga rätt.

 

 

B. SÄRSKILDA AVTALSTYPER.

 

    KÖP AV FAST EGENDOM. Köpeavtal bindande? Formkravet vid fastighetsköp innebär bl. a. att köpeskillingen skall vara angiven. I NJA 1941 s. 376 ansågs detta krav uppfyllt då man vid överlåtelse av visst område angivit ett visst pris per m2 och föreskrivit att områdets storlek skulle utrönas genom uppmätning av lantmätare. Emellertid angavs tillika i köpehandlingen området utgöra »cirka 3.500» m2Med hänsyn härtill och till förekomna omständigheter i övrigt ansågs köpeavtalet innebära, att köparen icke skulle vara bunden av köpet såframt köpeskillingen skulle väsentligt överstiga det mot denna areal svarande beloppet. Jfr om förbehåll från köparens sida MALMSTRÖM, Till frågan om villkor vid fastighetsköp, II s. 58.
    Formkravet innebär vidare att köpeobjektet, fastigheten, skall vara angivet. Detta krav anses emellertid icke hindra att en överlåtelse med frångående av köpehandlingens ordalydelse tolkas enligt avsikten hos kontrahenterna, och detta även om dessa avsågo ett objekt som icke alls eller endast delvis är nämnt i köpehandlingen. Se NJA 1941 s. 563 och RODHE, Fastighetsindelningen, s. 163 ff.
    Tolkningsfrågor: Vilka säljaren tillkommande rättigheter hava gått med i överlåtelsen? Då lagstiftaren fastslagit vad som är tillbehör till fast egendom har han därmed bl. a. givit en tolkningsregel till ledning vid avgörandet av vad som in dubio skall anses ingå i överlåtelse av en fastighet. Även fastighetsindelningen gör tjänst såsom stöd för tolkningen av en köpehandling sålunda, att, om ett köpeavtal nämner

38 KNUT RODHE.en viss registerfastighet, överlåtelsen presumeras gälla alla »åtföljder» till denna (se RODHE, Fastighetsindelningen, s. 167 f.). Då och då uppstår den närbesläktade frågan huruvida en rättighet, som ekonomiskt sett har nära anknytning till en fastighet utan att den (eller rättare dess föremål) kan betecknas såsom tillbehör, likväl skall anses hava ingått i en överlåtelse. Ett rättsfall från nu ifrågavarande tid, NJA 1943 s. 89, avser vissa till en fastighet hänförliga andelar i en elektrisk distributionsförening; dessa ansågos med hänsyn till omständigheterna hava ingått i en överlåtelse. I SvJT 1942 rf. s. 26 var fråga om ersättningsanspråk enligt lagen om vägrätt skulle anses hava ingått i en överlåtelse som låg i tiden mellan det att marken togs i anspråk och det att beloppet fastställdes; frågan besvarades nekande. — Jfr Lagberedningens förslag till jordabalk III s. 249 ang. rätt till ersättning vid klander, OLIVECRONA, Inteckningsförordningen, 2 uppl. s. 77 vid not 18, ang. ägarhypotek, HOLMBÄCK, Begränsade sakrätter, s. 63 ff., ang. rätt till ersättningskraft, skifteslikvider m. m. Se vidare NJA 1876 s. 262 (rätt mot arrendator), 1883 s. 14 (rätt till utflyttningsbidrag), 1907 s. 330 (rätt till expropriationsersättning), 1916 s. 386 och 1931 s. 421 (rätt till ståndskogslikvid), 1925 s. 539 och 1936 s. 101 (rätt till ersättning för gemensam brandmur), 1939 s. 446 (rätt till skadestånd för olaga intrång). Jfr också DIGE-PETERSEN i UfR 1934 s. 121 och VINDING KRUSE i UfR 1937 s. 36 om rättigheter i andelsmejeri och andelsslakteri samt rätt till »Svinekort».
    Vilka mot fastighetsägaren riktade anspråk har köparen åtagit sig att slutligen stå för? SvJT 1941 rf. s. 60 behandlar frågan om vilken av flera på varandra följande ägare av en fastighet, som skulle slutligen stå för gatukostnadsbidrag avseende fastigheten. Jfr RODHEFestskrift till Engströmer s. 176 ff. och i Sv. Stadsförbundets tidskrift 1943 s. 147 ff.
    Hur gestaltar sig förhållandet mellan parterna under övergångstiden från det avtal om köp träffats till dess köpet slutligen fullbordats? NJA 1944 s. 169 visar att säljaren in dubio ansetts hava rätt att intill tillträdesdagen avverka skog till husbehov men icke mera.
    I detta sammanhang må även antecknas NJA 1943 s. 610, där det gällde att tolka en utfästelse i samband med försäljning av visst område till järnväg. Utfästelsen ansågs innebära att säljaren för återstoden av fastigheten — och jämväl för hans eget på fastigheten förvarade lösöre — åtagit sig att själv vidkännas den från järnvägstrafiken härrörande eldfaran. Åtagandet ansågs dock ej gälla om skada haft sin orsak i vårdslöshet vid järnvägens drift; åtagandet innebar m. a. o. blott att det rena företagaransvaret reducerades till arbetsgivaransvar i inskränkt bemärkelse.
    Fel i såld fastighet. NJA 1944 s. 349. En fastighet besvärades av servitutsinteckning till säkerhet för dämningsrätt. Fastigheten såldes efter det att ersättningen för dämningsskador utbetalats men innan dämningsrätten helt tagits i anspråk. Säljaren ansågs hava upplysningsplikt beträffande dämningsrätten men ansågs hava full-

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT 1941—1944. 39gjort denna oaktat det ej styrkts att han särskilt omtalat att han uppburit ersättningen.
    Se vidare NJA 1941 s. 205, anmärkt nedan s. 42.
    I NJA 1943 s. 456 hade en säljare av vissa områden för avstyckning utfäst att dessa skulle vara gravationsfria. Efter försäljningen men innan avstyckning skett hade säljaren låtit taga inteckning i stamfastigheterna. HD ålade säljaren, som bestred att han innehade inteckningarna men lämnade motstridiga uppgifter om var de funnos, vid vite att tillhandahålla dessa för dödning i områdena.

 

    KÖP AV LÖSEGENDOM. Köplagens tillämpningsområde. I NJA 1944 s. 169 ansågs köplagen tillämplig beträffande ett höparti, som överlåtits tillsammans med fast egendom (jfr 1921 s. 461).
    Köparens retentionsrätt. NJA 1942 s. 653 visar att köpare, då successiv leverans ej avtalats, icke kommer i mora genom underlåtenhet att vid mottagande av delleverans betala denna. Jfr ALMÉN § 14 vid not 51 b.
    Farans övergång. I NJA 1941 s. 655 hade säljaren av en fastighet förbehållit sig rätt att viss tid efter köparens tillträde av fastigheten fritt disponera bl. a. vissa i en fabriksbyggnad inrymda maskiner, som voro lös egendom. Maskinerna förstördes genom brand innan denna tid gått till ända. HD tillämpade ej 17 § köplagen utan tolkade parternas avtal så att köparen från tillträdet av fastigheten skulle stå faran för maskinerna. Jfr NJA 1925 s. 278 och ALMÉN § 17 not 63.
    Säljaremora. Force majeure. Under och efter kriget 1914—1918 tilldrog sig frågan om säljarens rätt att häva under åberopande av force majeure stort intresse. Domstolarna gingo under trycket av de extraordinära förhållandena med på att en utomordentlig prisstegring — s. k. ekonomisk omöjlighet — kunde giva säljaren rätt att häva leveransavtal, men vidhöllo eljest att undantagsbestämmelsen i senare delen av 24 § köplagen skulle tolkas restriktivt. När särskild force-majeureklausul fanns intagen i avtalet tolkades även denna restriktivt. Se ALMÉN, 3 uppl. § 24 vid not 11 a ff. och not 91 a ff. Under mellankrigstiden har det omvittnats att 24 § nu icke motsvarar gängse uppfattning inom affärslivet — man skulle numera anse att säljaren bör vara frikallad från ansvar för händelse utom hans kontroll, och domstolarna borde därför vid tolkningen av oklara force-majeureklausuler utgå från att en dylik innebörd i dessa vore åsyftad. Se LJUNGHOLM i SvJT 1936 s. 579 ff.; jfr också Om force-majeureklausuler i köpeavtal och befraktningsavtal (Sthm 1940) s. 13 ff. Fallen NJA 1942 s. 130 och 548 samt 1944 s. 237 torde emellertid visa att HD icke velat till säljarens förmån mildra sin tidigare praxis ifråga om klausultolkning.
    Se vidare SvJT 1942 rf. s. 43: Säljare av kol ansågs icke i början av aug. 1939 hava bort taga i beräkning att statsingripanden skulle hindra honom från att leverera i sept. s. å.

40 KNUT RODHE.    SvJT 1943 rf. s. 15: Säljare ansågs, vid omöjlighet att fullgöra samtliga av honom åtagna leveransförpliktelser, berättigad att proportionellt å samtliga köpare fördela bristen.
    I NJA 1943 A 123 hade HD att tolka ett avtal som innehöll både en force-majeureklausul och en bestämmelse om glidande priser.
    Köpare mor a. I fallet NJA 1942 s. 653 hade HD att pröva verkan av att köparen gjort sig skyldig till dröjsmål beträffande ett av flera samtidigt löpande leveransavtal. Enligt ALMÉN (§ 29 vid not 13—15) kan köparens underlåtenhet icke medföra tillämpning av 29 § men den kan vara ett symptom som i förening med andra kan berättiga till den slutsatsen, att köparen är på obestånd och att säljaren av sådan anledning kan vara berättigad att åberopa 39 §. Almén hänvisar dock även till framställningen av samma problem vid säljaremora (§ 22 vid not 22—24) där det särskilt understrykes (se not 23 a) att tillämpningen av 22 § bör vara utesluten blott då avtalen äro fristående från varandra. I det föreliggande fallet gällde avtalen olika kvaliteter av skinn och kunde sålunda ej betecknas såsom helt fristående. Domstolarna tillämpade visserligen ej 29 § men valde att från 22 § låna den mot den felande parten mildare lösningen att hävningsrätt föreligger då motparten har tillräckligt stöd för antagande att dröjsmål skall inträffa även vid de andra avtalen. I ett senare fall, NJA 1943 s. 689, ansågos två avtal höra så nära samman, att 29 § direkt tillämpades.
    Fallet NJA 1942 s. 649 gäller verkan av att köparen vägrade betala delleverans innan enighet nåtts om det levererade partiets kvantitet.
    Handpennin g. Det förekommer icke sällan att en köpare i samband med köpeavtals slutande betalar en del av köpeskillingen i förskott under benämningen handpenning. Innebörden härav är tyvärr ganska oklar, vilket må försvara att frågan här upptages till utförlig behandling.
    Svårigheten ligger däri att avtalet om handpenning kan kombineras med olika avtalstyper, dels med ett vanligt för båda parter genast bindande köpeavtal, dels med ett köp som har karaktären av vad den tyska rätten kallar ett Reuvertrag, dels med ett avtal om öppet köp.
    Vid öppet köp äger köparen efter sitt behag vidbliva köpet eller avstå därifrån. Om köpet konstrueras såsom ett Reuvertrag — Reukauf — innebär det att köparen förbehåller sig att mot erläggande av en viss summa, das Reugeld, avstå från köpet. Jfr ALMÉN, Lagen om avtal, § 37 vid not 11—12. Om das Reugeld icke erlägges i tid (jfr BGB § 359), förfaller köparens rätt att frånträda köpet och säljaren kan då antingen påfordra fullgörande eller kräva ett skadestånd, vid vars beräknande das Reugeld är utan betydelse; skadans storlek beräknas efter vanliga regler och kan över- eller understiga das Reugeld. Jfr NJA 1911 s. 467.
    I samtliga fall kan avtalet förstärkas med ett vitesavtal, som vid Reukauf och öppet köp får betydelse då köparen förlorat rätten att frånträda avtalet.

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT 1941—1944. 41    Om vid ett visst köp handpenning erlagts kunna bl. a. följande alternativ föreligga:
    1. Vanligt köp — handpenningen utgör allenast en förskottsbetalning, som skall, därest säljaren häver köpet, återbäras till köparen.
    2. Vanligt köp med vitesavtal — handpenningen utgör dels en förskottsbetalning, dels ett på förhand guldet vite för det fall att säljaren häver köpet.
    3. Reukauf — handpenningen utgör dels en förskottsbetalning, dels ett belopp, som köparen erlägger med villkor att han mot avstående av detta belopp skall äga rätt att draga sig undan från köpet (Reugeld).
    4. Reukauf med vitesavtal — handpenningen utgör dels en förskottsbetalning, dels Reugeld, dels ett på förhand guldet vite för det fall att köparen förlorat rätten att draga sig undan men säljaren likväl nödgas häva köpet.
    5. Öppet köp — handpenningen utgör allenast en förskottsbetalning, som skall, därest köparen avstår från köpet eller säljaren nödgas häva detta, återbäras till köparen.
    6. Öppet köp med vitesavtal — handpenningen utgör dels en förskottsbetalning, dels ett på förhand guldet vite för det fall att säljaren nödgas häva köpet.
    I fallen 1, 3 och 5 har säljaren förmånen att, så långt handpenningen räcker, kunna kvittningsvis avräkna ett ev. skadestånd.
    Valet mellan dessa tolkningsalternativ kan i ett visst fall vara svårt.
    Tysk rätt har ett uttryckligt stadgande att handpenning in dubio icke är att anse såsom Reugeld (BGB § 336); alt 1—2 presumeras alltså framför alt. 3—4. Ett annat stadgande (§ 338) ger alt. 2 företräde framför alt. 1 (noga taget skall handpenningen dock ej karakteriseras såsom ett vite och därav skall följa att jämkning är utesluten). Slutligen ger rättspraxis alt. 3 företräde framför alt. 4.
    I svensk rätt har man tvekat ganska mycket. Det synes emellertid föreligga en stark tendens att föredraga alt. 1 framför alt. 2. Se SvJT 1921 rf. s. 50, jfr även NJA 1914 A 486, 1915 s. 323 och A 293 samt 1925 A 572. ALMÉN (Lagen om köp § 25 not 42) anser detta »måhända riktigt», medan WINROTH (Köp s. 164) och HASSELROT (Handelsbalken I, 2 uppl. s. 141) mera bestämt intaga denna ståndpunkt.
    Nu föreligger ett rättsfall, NJA 1941 s. 705, där alt. 2 var uttryckligen avtalat; frågan gällde om man då skulle presumera att alt. 4 var avsett. Denna fråga besvarade HD nekande.
    Slutligen må beröras det fall att man uttryckligen avtalat att köparen t. v. icke skall vara bunden, samtidigt som handpenning lämnats (alt. 3—6). ALMÉN (Lagen om köp § 25 vid not 38—41) synes vilja föredraga alt. 3—4 framför alt. 5—6; ett äldre rättsfall, NJA 1900 s. 468, antyder en motsatt uppfattning hos HD.
    Stoppningsrätt. NJA 1941 s. 516: Säljaren ansågs äga stoppningsrätt oaktat köparen fått till sig utlämnad en s. k. deliveryorder å godset, vilket befann sig hos en speditör i lossningshamnen. Om betydelsen av deliveryorder i andra avseenden se ALMÉN § 16 not 18 a.

42 KNUT RODHE.    Fel i vara. Då häst, som sålts felfri, vid köpet var behäftad med olaten »ormtunga», ansågs köparen äga hävningsrätt, se SvJT 1943 rf. s. 84.
    NJA 1941 s. 337: Enligt handelsbruk inom handeln med valsade rör skulle skada av fel i vara ej ersättas. Köparen ansågs dock äga kräva gillt gods eller, då säljaren vägrade leverera sådant, ersättning för prisskillnad vid täckningsköp.
    Fallet NJA 1941 s. 205 avsåg en överlåtelse av samtliga andelar i en ekonomisk förening, vars enda funktion var att vara ägare av en fastighet. Avtalet innehöll att fastigheten överlämnades i befintligt skick. Fråga uppstod sedermera om verkan av att viss del av byggnad inretts i strid med gällande byggnadsbestämmelser. HD har tidigare fastslagit att säljare av fastighet har plikt att upplysa köparen om dylikt förhållande (NJA 1936 s. 6 med hänv.), men har tydligen menat att en om förhållandet okunnig säljare icke utan särskild utfästelse är skadeståndsskyldig för ett dylikt fel (se särskilt NJA 1935 A 285). I förevarande mål tillämpade H sist angivna princip, och då HD därvid särskilt åberopade säljarens bristande vetskap såsom grund för att icke ålägga honom ersättningsskyldighet, är det tydligt att domstolen dels funnit de sålda andelarna behäftade med fel, dels ansett sig böra med ledning av reglerna om köp av fast egendom statuera en upplysningsplikt för säljaren, som går utöver vad som varit vedertaget vid köp av lös egendom (jfr ALMÉN § 48 vid not 40 a).
    NJA 1941 s. 393: Fråga om innebörden i ett avtal, varigenom fartyg sålts såväl »haverifritt» som »i befintligt skick».
    Frågan om säljarens skadeståndsskyldighet kommer i ett speciellt läge då det gäller skada som köparen lidit, icke genom avsaknaden av felfritt gods, utan genom skadebringande egenskaper hos det gods som han bekommit. HD har i NJA 1918 s. 156 antagit att köplagens regler icke äro tillämpliga i ett dylikt fall, men att skadestånd kan utdömas om culpa ligger säljaren till last (så också USSING, Køb. s. 126 f.). ALMÉN däremot vill tillåta köparen att åberopa antingen culparegeln eller köplagens skadeståndsregler (§ 45 vid not 36 ff.). I vissa fall leder culparegeln till större stränghet mot säljaren än köplagens regler; i köplagen förekommer nämligen i viss utsträckning att dolus men icke culpa ger upphov till skadeståndsskyldighet (se 42, 47 och 48 §§). Man rör sig här på gränsen till utomobligatoriskt skadestånd; jfr KARLGREN, Avtalsrättsliga spörsmål, s. 11 not 4.
    Nu föreligga några rättsfall där det varit fråga huruvida culpa hos säljaren förelegat. I NJA 1942 s. 373 gällde det på auktion försålda kor behäftade med smittosam kastning, vilka smittat ned köparens besättning. HD hade här att bedöma bl. a. huruvida säljaren gjort sig skyldig till culpöst förfarande genom att, med vetskap om vissa omständigheter som kunde giva anledning misstänka att sjukdomen förekom, anordna auktionen utan att lämna upplysning om nämnda omständigheter; detta ansåg domstolens majoritet in casu ej vara fallet. Frågan återkom i NJA 1942 s. 542, där HD fann culpa föreligga men

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT 1941—1944. 43åberopade icke blott att säljaren, med vetskap om att kastningsfall förekommit i sådan omfattning att smittosam kastning bort misstänkas, underlåtit att vid auktionen upplysa om kastningsfallen, utan även att han låtit i auktionskatalogen kastningar oriktigt angivas såsom kalvningar. Blott förtigande ansågs alltså icke tillräckligt; jfr däremot HovRns dom. Om dansk rätt i denna fråga, se USSING, Køb, s. 127, samt FROST, Erstatningsansvar for smitsom Kalvekastning (Khvn 1941).
    I det förstnämnda fallet förklarade domstolens minoritet, som ansåg culpa föreligga, säljaren skyldig att ersätta köparen all skada i anledning av sjukdomen och utdömde skadestånd utan att skilja på om skadan avsåg de kor som ingått i köpet eller de kor köparen eljest ägde. Detta kan tyda på att man ansett culparegeln tillämplig även inom köplagens område. I det senare fallet däremot, där endast vissa i köpet ingående kor måst nedslaktas, förklarade HD säljaren vållande icke till denna skada utan till att fara uppkommit för sjukdomens spridning inom köparens besättning. Säljaren ansågs därför skyldig ersätta köparen skada som uppstått genom de av honom vidtagna åtgärderna till undanröjande av denna fara, nämligen nedslaktning av inköpta kor m. m. (jfr även här motsättningen mot HovRns dom). Därmed är utsagt att culparegeln icke avser den skada som ersättes enligt köplagens regler. Men — frågar sig förf. — hade det då icke varit konsekvent att från skadeståndet draga av den skada genom värdeminskning å de i köpet ingående slaktade korna, som skulle ha ersatts enligt 48 § köplagen, därest svikligt förfarande förelegat, men nu icke borde vara ersättningsgill?
    Ännu ett hithörande fall är NJA 1944 s. 83: Köparen av en begagnad cykel skadades vid gaffelbrott orsakat av en spricka som funnits vid köpet. HD menade att säljaren, som handlade med begagnade cyklar, enligt god affärssed bort besiktiga cykeln i samband med försäljningen, men ogillade köparens talan då det ej visats att sprickan bort märkas vid sådan besiktning.
    Besläktat härmed är fallet SvJT 1942 rf. s. 70, där tillverkaren av en kabel gjordes ansvarig för dödsolycka till följd av fabrikationsfel i denna. Här hade emellertid skadan träffat icke köparen utan tredje man och därmed har man definitivt kommit över på området förutom obligatoriskt skadestånd.
    Gränsen mellan brist och partiell mora var aktuell i SvJT 1942 rf. s. 2.
    Omfattningen av köparens undersökningsplikt vid köp av tyg i stora stycken var föremål för tvist i NJA 1944 s. 49.
    I NJA 1944 s. 169 beaktades en först i HovRn gjord preklusionsinvändning enligt 54 §.
    Avvisande av gods. Enligt 57 § köplagen är, då köp hävts, säljaren icke skyldig att återställa köpeskillingen till köparen, med mindre han återbekommer godset väsentligen oförändrat och oförminskat. NJA 1941 s. 525 visar — i överensstämmelse med ALMÉNS mening (se § 57 vid not 29—30 a) — att säljaren icke heller ansetts skyldig att leverera

44 KNUT RODHE.gillt gods i stället för felaktigt om icke detta återställdes väsentligen oförminskat.
    Transportklausuler. Innebörden av säljarens förpliktelser vid fobköp belyses av NJA 1941 s. 603.
    NJA 1944 s. 673: Köpare fob Göteborg, som förbehållit sig hävningsrätt om krig hindrade skeppning till Sydafrika inom rimlig tid, kunde likväl icke häva efter det godset inlastats.
    I SvJT 1943 rf. s. 60 ansågs cifköpare skyldig svara för merkostnader för omlastning och befraktning, orsakade av krigsförhållanden. Jfr Incoterms 1936, klausulen C.I.F., under B. 1.

 

    BORGEN. Efterborgen eller vederhäftighetsbevis? Se NJA 1941 s. 150, anmärkt ovan s. 31.
    Tolkning av garantiförbindelse, se NJA 1943 s. 66.
    Borgenärens person. NJA 1942 s. 9: På ett efter skuldebrevslagens ikraftträdande till A (bank) eller order utfärdat skuldebrev hade borgen tecknats. Gäldenären fick emellertid intet lån av A som ej heller tecknade någon överlåtelse på skuldebrevet, vilket i stället belånades hos B. Denne kunde icke göra borgensförbindelsen gällande. Så även finsk uppfattning, se EKSTRÖM, Borgen, s. 36 f., medan svensk rätt före skuldebrevslagen även i detta avseende behandlade orderskuldebrev såsom innehavareskuldebrev (jfr HASSELROT, Handelsbalken, 2 uppl. III s. 4 ff.).
    I NJA 1942 s. 188 hade en person A åtagit sig att teckna borgen för byggnadskreditiv och denna utfästelse tolkades med hänsyn till omständigheterna så att kreditivet skulle ställas av bank eller liknande företag. A hade åberopat att bankernas kontroll över byggnadskreditiv vore av synnerlig vikt för honom.
    Borgensförbindelsens omfattning. NJA 1941 s. 545. A ingick proprieborgen intill visst belopp för riktiga infriandet av alla utav B utställda eller endosserade växlar, som diskonterades i en bank. Den omständigheten att B förfalskat acceptantens namn på vissa växlar fritog ej A från betalningsskyldighet för dessa, då det ej visats att banken vid diskonteringen brustit i banken åliggande omsorg. Jfr 7 § växellagen, enligt vilken B:s växelansvar ej bortfaller därför att det befinnes att annat namn på växeln är förfalskat.
    Eftergift av säkerhet från borgen ä rens sida. NJA 1944 s. 17: Borgensman å entreprenadkontrakt blir icke i och för sig fri därigenom att byggherrn utbetalar delar av entreprenadsumman i strid med kontraktet. Jfr KÔERSNER i SvJT 1918 s. 349 med hänv. samt USSING, Kaution, s. 283.
    Borgensmans regress. NJA 1941 s. 49: Borgensman på entreprenadkontrakt, vilken hade ställtt medel till gäldenärens förfogande och därmed satt denne i stånd att fullgöra sina förpliktelser, ansågs icke äga regressrätt mot medborgensman, då han handlat utan samförstånd med den sistnämnde.

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT 1941—1944. 45    UPPDRAG.1 Uppdragstagarens plikter mot huvudm anne n. NJA 1941 s. 520. A hade köpt ett parti varor delvis för egen räkning, delvis såsom civil kommissionär. Då leverans uteblev gjorde A täckningsköp och förde talan mot säljaren om skadestånd. HD uttalade att A icke varit skyldig att utan erforderligt ekonomiskt bistånd för kommittenternas räkning företaga täckningsköp och utföra rättegång om skadestånd, men då han likväl gjort detta ålades han att redovisa för den del av skadeståndet som belöpte på kommittenternas del av leveransen.
    NJA 1941 s. 400 (Dalamålet) avser ett tolkningsspörsmål rörande omfattningen av de plikter en bank påtar sig genom att såsom ombud för obligationsinnehavarna åtaga sig pantvård vid ett obligationslån. I de tryckta underrättsprotokollen återfinnes en intressant diskussion mellan KARLGREN och NIAL bl. a. om principerna för avtalstolkning, om aktieägares godtrosförvärv från aktiebolaget och om utländsk rätts ställning till den fråga målet avsåg. Jfr USSING, Enkelte Kontrakter, s. 78 ff.
    NJA 1943 s. 151. Vid ett importköp hade A uppträtt såsom mellanhand i olika avseenden. Dels hade A varit säljarens agent då avtalet ingicks. Dels hade A för köparens räkning men i eget namn avtalat med bank om ställande av rembours. I samband med remboursen hade köparen utfärdat en handling varigenom skeppningsdokumenten överlåtits på banken eller order; härigenom erhöll banken möjlighet att vid bristande betalning utan svårighet realisera dokumenten. Nu vägrade köparen likvidera de av banken lösta dokumenten, varför A nödgades själv göra detta. Då varans pris plötsligt steg fann A lämpligt att uppträda i en ny roll, nämligen den av en utomstående tredje man, till vilken banken för köparens räkning realiserat dokumenten. Detta ansågs emellertid icke förenligt med A:s ställning — han var ju i rembourstransaktionen i verkligheten köparens kommissionär och han ålades att till denne redovisa för varupartiet.
    NJA 1943 s. 348: Då handelsagent står del credere är huvudmannen enligt gott handelsskick skyldig att utan oskäligt dröjsmål underrätta agenten om att betalning från köpare uteblivit. Gör huvudmannen icke detta, förlorar han väl icke i och för sig möjligheten att åberopa del credereansvaret, men blir skyldig att därvid själv svara för den av honom vållade skadan.
    NJA 1943 s. 699: Här förelåg till bedömande omfattningen av den vårdnadsplikt, som åligger den, vilken i egenskap av kommissionär för bortfraktaren mottagit gods för inlastning i fartyg.
    Uppdragstagares rätt till provision. NJA 1942 s. 395. Här förelåg fråga om och hur försäljningskommissionär, som stod del credere, skulle tillgodoföras provision för avtal, som icke fullgjorts av köparen och därför hävts, varefter huvudmannen med framgång fört skadeståndstalan mot köparen.
    En utförlig översikt över rättsfall om mäklares rätt till provision har givits av BECKMAN i SvJT 1943 s. 119 ff. Två fall från den här be-

 

1 Här behandlas blott frågor som speciellt avse uppdragsavtalet. Se i övrigt översikten över arbetsrätt.

46 KNUT RODHE.handlade perioden, NJA 1941 s. 495 och SvJT 1943 rf. s. 4, anmärkas av BECKMAN s. 126 resp. s. 129.
    NJA 1944 s. 273: Provision tillkom den mäklare som först givit säljaren anvisning på köparen, icke den som först anvisat fastigheten för köparen och sedermera medverkat vid köpeavtalets tillkomst. Se BECKMAN s. 124 f.
    NJA 1943 s. 346 ger ytterligare belägg för den av BECKMAN (S. 126) uppställda regeln att den mäklare, som sammanfört parterna till underhandlingar, är berättigad till full provision även om underhandlingarna avbrutits och sedermera återupptagits utan mäklarens medverkan. Här förelåg dock den komplikationen att parterna träffat suspensivt avtal, varvid mäklaren tillförsäkrats visst lägre belopp om avtalet ej bleve gällande inom en viss frist utan förföll (jfr BECKMAN s. 128). Nu förföll avtalet, men parterna träffade trots detta ett nytt definitivt avtal, och då ansåg HD mäklaren berättigad till full provision.
    NJA 1943 s. 148 rör ett fall då mäklaren A mot löfte om delning av provision från mäklaren B erhållit uppgift på en fastighet till salu och därefter själv (genom ombud) anvisat säljaren en köpare. B ansågs skyldig att för avtalsbrottet till A utgiva skadestånd med den del av provisionen A enligt avtalet skulle hava erhållit. B eller hans ombud var alltså provisionsberättigad gentemot säljaren. Jfr NJA 1932 s. 140. anmärkt av BECKMAN S. 125.

 

    ENTREPRENADAVTAL. Om reklamation se ovan s. 27, om överlåtelse av entreprenörens rätt till ersättning s. 34.

 

    FRAKTAVTAL.1 SvJT 1943 rf. s. 39 rör bevisbördans fördelning vid tvist om skyldighet för fraktförare att betala ersättning för en med lastbil fraktad häst, som avlider under transporten. HRn hade krävt bevis från befraktarens sida om oförsiktighet vid framförande av bilen eller bristande tillsyn under transporten. Detta strider mot gängse uppfattning (jfr bl. a. HAMMARSKJÖLD, Fraktaftalet, s. 78 f.) och HovRn byggde sitt slut på en mot befraktaren mildare regel utan att dock giva klart besked hur man tänkt sig regeln. Jfr även SvJT 1922 rf. s. 76 med hänv.
    Om verkan av befraktarens underlåtenhet att reklamera vid biltransport se SvJT 1944 rf. s. 38, anmärkt ovan s. 27.

 

    PARTIARISKA AVTAL. Under denna rubrik må anföras några rättsfall, där en gängse avtalstyp varierats därhän att ena parten skall äga uppbära vederlag i förhållande till andra partens (brutto- eller netto-) vinst.
    NJA 1941 s. 144 gällde bl. a. tolkning av tantiembestämmelse i förlagsavtal. Se EBERSTEIN i SvJT 1943 s. 209 samt ovan s. 33.
    NJA 1943 s. 93. Skådespelare ansågs icke äga rätt att erhålla bruttoinkomsten oavkortad från en till hans förmån anordnad recettföreställning.

 

1 Utom sjörätten.