KARL OLIVECRONA. Utsökning. Föreläsningar. Lund 1945. Gleerup. 246 s. Kr. 10.00.
I förordet till sin bekanta kommentar till UL uttalar TRYGGER den förhoppningen att »denna publikation kan gagna de juris studerande och tjäna till någon ledning även för praktiska jurister». Och HASSLER framhåller i förordet till första delen av sitt arbete Svensk exekutionsrätt att det varit hans avsikt att »åstadkomma en handbok i exekutionsrätt till bruk för de studerande och i någon mån även för det praktiska livets män». I förordet till förevarande arbete understryker däremot författaren att »någon handbok har det ej varit min mening att skapa».
Dessa citat visa en förskjutning i uppfattningen, som säkerligen sammanhänger med att man börjat uppmärksamma svårigheten i att åstadkomma framställningar, vilka på en gång kunna tjäna som läroböcker för de juris studerande och som handböcker för praktiskt verksamma jurister. I en lärobok bör framställningen koncentreras kring stadganden, vilka äro av dominerande betydelse för regelsystemets uppbyggnad och de juridiska institutens samhällsfunktion. Den vägledning, som praktikern söker i sina handböcker, har däremot avseende på knäckfrågor, vartill han måste ta ställning i sitt arbete. I en handbok bör författaren sålunda behandla en mängd detaljfrågor samtidigt som läsarens förkunskaper möjliggör att ostridiga och elementära spörsmål kunna förbigås. Det är under sådana omständigheter icke underligt att en kombination av lärobok och handbok ej kommer att lämpa sig särskilt väl varken för det ena eller det andra syftemålet. Särskilt gäller detta detaljerade framställningar, som ej utrustats med litteraturhänvisningar. Sådana böcker äro onödigt betungande att inlära för de studerande samtidigt som praktikern kommer att sakna den vägledning i tillgänglig litteratur, som han är i så stort behov av.
Nu förhåller det sig visserligen ingalunda på det sättet, att Olivecronas arbete skulle sakna intresse för praktikens män. Särskilt den ganska fylliga notapparaten torde kunna vara dessa till gagn i deras verksamhet. Noterna innehålla sålunda ej blott hänvisningar till rättsfall och litteratur utan på många ställen även uttalanden i svårare tolkningsfrågor. Däremot föreställer jag mig att det bör vara åtminstone mera sällan som en praktiker av framställningen i själva texten kan hämta någon ledning för lösningen av problem, som han ställs inför i sitt arbete.
Det är sålunda framför allt som lärobok Olivecronas arbete måste bedömas. Och som sådan är den utan tvivel av mycket hög klass. Stilen
är klar och enkel, framställningen väldisponerad och överskådlig. Olivecrona är helt enkelt en mästare i att kunna på ett lättfattligt sätt återge gällande rätt även då lagtexten är ofullständig eller tillkrånglad. Om jag skulle våga komma med en allmän anmärkning skulle det emellertid vara den att författaren ej tillräckligt radikalt dragit konsekvenserna av sitt syfte att skriva en ren lärobok. Notapparaten står visserligen ej i strid härmed, ty att något upptagits i en not får väl anses innebära att det ej hör till kursfordringarna i egentlig mening. Men vad jag skulle vilja ifrågasätta är, om ej en del speciella stadganden, som s. a. s. ligga vid sidan av själva de exekutionsrättsliga instituten, samt även en del detaljfrågor med avseende på dessa, vilka nu — ofta helt summariskt — behandlas i texten, i stället kunde ha redovisats i fotnoter. Besvarandet av detta spörsmål sammanhänger naturligtvis med om studenterna böra inlära dylika detaljer till tentamen. Enligt min erfarenhet är det icke mycket mening därmed, om ej de ifrågavarande spörsmålen närmare behandlas i läroböckerna. Skulle detta genomgående vara fallet, svällde emellertid kunskapsstoffet över alla bräddar. Därmed är jag emellertid inne på ett annat spörsmål. För de studerandes förmåga att lösa juridiska problem är det otvivelaktigt nyttigt, om de till tentamen ha att inlära diskussionen angående några i praxis eller i litteraturen omstridda frågor. Därmed stärks dessutom deras sinne för det problematiska i alla lösningar av invecklade juridiska problem. Att läroboksförfattaren endast återger sina egna åsikter kan leda till den auktoritetstron att om man i praktiken blott gör som den vördade läraren säger i sin framställning, så går en allt väl i händer. Vad Olivecronas arbete angår, så fyller vissa delar av detta otvivelaktigt den nu berörda funktionen. Men jag ifrågasätter om ej några ytterligare problem skulle kunna ha tagits upp till en sådan specialbehandling. Som exempel kan nämnas den bekanta kontroversen angående tolkningen av UL § 68 p 2.1 Detta meningsutbyte är enligt min mening särdeles belysande såväl med avseende på »det sakrättsliga skyddets» samhällsfunktion som ur tolkningstekniska synpunkter. Vill man understryka att vad som sägs om en dylik fråga ej behöver inläras med samma noggrannhet som framställningens övriga delar, så kan detta ju utmärkas genom begagnande av olika stilsorter.
Ett av de spörsmål, som Olivecrona mer ingående behandlar är frågan om »exekutionens innebörd». Härvidlag kritiserar han den uppfattningen att exekutionen är »ett lagligen reglerat förfarande, vilket går ut på förverkligande tvångsvis av en rättighet genom statlig myndighets försorg». Vad först angår »statligheten» menar Olivecrona att denna »icke är något som är utmärkande för exekutionens begrepp utan endast för det slag av exekution som vi nu ha». Som skäl härför anföres att i primitiv rätt verkställigheten ombesörjes av den berättigade. Emellertid må man lägga märke till att alla juridiska termer på detta sätt användas i olika betydelser. Säger jag »här föreligger panträtt och
icke äganderätt», så har jag i allmänhet underförstått »enligt gällande svensk rätt». Det är mycket möjligt att satsen är falsk, om det istället vore portugisisk rätt eller svensk 1600-talsrätt, som jag avsåge. I portugisiska framställningar och svensk litteratur från 1600-talet menas sålunda något annat med äganderätt än i moderna svenska framställningar. Visserligen kan man fråga sig om det ej finns något allmänbegrepp, som i sig innefattar alla olika rättsordningars »äganderätter», men det är ett problem, som juristerna föga intresserat sig för. Under alla omständigheter är det något högst banalt som Olivecrona påpekar då han framhåller, att »det tycks förhålla sig så att man faktiskt rör sig med tvenne begrepp exekution».
Föreställningen att exekutionen skulle innebära förverkligandet av en rättighet eller ett anspråk underkastar Olivecrona en intressant analys. Detsamma är fallet med tanken att en dylik realitet skulle utgöra en förutsättning för exekution. Hans framställning utgör härvidlag ett led i den inom modern doktrin förekommande strävan att ur juridiska framställningar såvitt möjligt utmönstra begrepp sådana som rättighet, anspråk och förpliktelse. Vad därefter angår tanken på ett i exekutionen ingående tvångsmoment, så ställer sig Olivecrona ej helt avvisande till denna idé. Utövande av fysiskt tvång anser han visserligen ej vara utmärkande för det exekutiva förfarandet såsom sådant utan endast förekomma i vissa fall, men han påpekar att man med det ifrågavarande tvångsmomentet även torde avse det förhållandet att »till exekutionen hörande åtgärder företas oavsett exekutens samtycke och bli juridiskt relevanta med undanskjutande av hans egna rättshandlingar». Själv tar han emellertid icke fasta härpå utan åtnöjer sig med att ange »ett rent formellt kriterium på de åtgärder, som vi låta gå under beteckningen exekution». Detta kriterium är att åtgärderna ifråga regleras av stadgandena i UL.
Jag skulle vilja ifrågasätta om det ur pedagogisk synpunkt är lämpligt att nöja sig med en definition av detta slag. Det viktiga är ju att studenterna förstå vad exekution är för någonting. Olivecronas arbete innehåller visserligen en intressant beskrivning härav, men det måste verka förvirrande på en i metodiska frågor föga orienterad läsekrets att samtidigt få höra att med exekution menas delvis något helt annat än innehållet i denna beskrivning. Och att på grundval härav definiera begreppet exekution synes mig ej heller vara någon olöslig uppgift. Om processen säges vara ett förfarande, i vilket förutsättningarna för genomförandet av viss bestämd sanktion undersökas och fastställas, ställer det sig naturligt att i exekutionen se ett förfarande, genom vilket sanktionen realiseras. För att denna definition skall vara begriplig, måste man dock även definiera begreppet sanktion och det är helt visst svårare. För genomförande av en sanktion är det icke nödvändigt att fysiskt tvång kommer till användning. Som Olivecrona utvecklar i sitt arbete kan förfarandet bestå enbart i vissa förklaringar av en exekutiv myndighet, vilka ha för den förpliktade ofördelaktiga rättsföljder. Vidare gäller det att ange relationen mellan sanktionen och det hand-
lingssätt, vars uteblivande utgör en förutsättning för sanktionens genomförande. Och till en på detta sätt utförd definition av exekutionsbegreppet måste naturligtvis anknytas en undersökning av i vilken mån lagen använder termen verkställighet i denna bemärkelse. Det visar sig ju då att enligt de grundläggande begreppsbestämningarna åtskilliga av UL:s bestämmelser äro av judiciell natur liksom att det i processuella lagar finnas insprängda stadganden, som ha avseende på sanktionens genomförande. Trots denna komplikation tror jag emellertid att det av ovan angivna pedagogiska skäl är ändamålsenligt att definiera begreppet exekution från rent sociologiska utgångspunkter.
Vad det föreliggande arbetet i övrigt angår, skall jag med hänsyn till dess karaktär av lärobok ej gå in på Olivecronas uppfattning i olika frågor angående beskaffenheten av gällande rätt, utan endast beröra några systematiska och terminologiska spörsmål, som synas mig vara av ett visst pedagogiskt intresse. Ett sådant är frågan om hur de olika slagen av verkställighet böra systematiseras. Olivecrona har härvidlag accepterat den hävdvunna indelningen i direkt och indirekt exekution. Skillnaden häremellan brukar anses vara att i förra fallet verkställigheten icke kräver någon medverkan från exekutens sida, men det senare fallet skulle utmärkas av att exekuten tvingas att själv exekvera domen. Olivecronas definitioner avvika något härifrån. Han anger direkt verkställighet vara »ett omedelbart ingrepp i gäldenärens förmögenhet eller besittningsområde, medan den indirekta avser »att utöva en press på gäldenären att själv fullgöra en prestation». Som exempel på sistnämnda slag av verkställighet nämnes vitesföreläggande, exekution genom vederpartens försorg enligt UL § 37 p 5 samt anskaffande av varor, som skola presteras enligt leveransavtal.
Olivecrona motiverar denna systematik med att direkt och indirekt verkställighet »höra till olika plan». Han tillägger emellertid att det även vid t. ex. utmätning och vräkning såtillvida föreligger en press på exekuten att denne kan undgå det exekutiva ingreppet genom att frivilligt ställa sig domen till efterrättelse. Detta påpekande synes mig rycka undan grunden för den berörda systematiken. Visserligen brukar man anse att den exekutiva myndigheten icke blott vid vitesföreläggande utan även vid verkställighet enligt UL § 37 p 5 skall uttryckligen uppmana exekuten att inom viss tid prestera frivilligt, vilket ju ej är nödvändigt vid utmätning. Ett meddelande om att utmätning kommer att företas har emellertid uppenbarligen precis samma effekt som en dylik uppmaning. Den berörda olikheten är sålunda av mera formell natur och knappast ägnad att läggas till grund för systematiken.
Däremot föreligger otvivelaktigt den betydelsefulla skillnaden mellan t. ex. utmätning och vitesförläggande, att i förra fallet exekutor kan helt å egen hand åvägabringa fullgörelse, medan i det senare fallet en sådan förutsätter exekutens medverkan. Läggs denna synpunkt till grund för systematiken, framhävs därigenom att s. k. direkt verkställighet är att föredra t. ex. om det är fara i dröjsmål samt det föreligger risk för att exekuten uppger sin tredska först efter upprepade vitesföreläggan-
den. Å andra sidan kan vid vite — om jag så får uttrycka mig — det exekutiva hotet göras effektivare än vid annan verkställighet. Vitets storlek är ju ej normerat av någon annan princip än att detsamma bör tas till så att föreläggandet vinner efterföljd, medan vid alla andra exekutionsformer det exekutiva ingreppets omfattning bestäms av vad exekuten är skyldig att prestera. Härav framgår att vitesföreläggande kan vara att föredra, om frivillig fullgörelse av någon anledning är ändamålsenligare än att exekutor ordnar därmed.
Att det emellertid icke är efter dessa riktlinjer, som Olivecrona indelar de olika exekutionsformerna, framgår därutav, att han karakteriserar verkställighet enligt UL § 37 p 5 såsom indirekt och sålunda systematiskt samordnar densamma med vitesföreläggande. Att verkställigheten leder till fullgörelse förutsätter ju icke i detta fall någon medverkan från exekutens sida, samtidigt som det hot denne utsätts för begränsar sig till att fullgörelsen kommer att utföras av sökanden och att detta härvid sker på exekutens bekostnad. Det tycks mig under sådana omständigheter naturligare att verkställighet av detta slag i stället sammanförs med sådana exekutionsformer som utmätning, restitution och vräkning.1 Att kostnaderna uttas i efterhand genom utmätning förekommer ju även vid sistnämnda slag av verkställighet. Det oklara i den kritiserade systematiken visar sig även därutinnan att det enligt Olivecrona vore fråga om en kombination av direkt och indirekt verkställighet, då utmätningsman med stöd av UL § 37 p 5 själv utför det ifrågavarande arbetet. Antag att det härvid är fråga om att flytta ett stängsel, som exekuten uppfört ett stycke in på exekutionssökandens område. Ingreppet »i gäldenärens förmögenhets- eller besittningsområde» är väl lika »omedelbart», vare sig stängslet flyttas av exekutionssökanden eller detta sker genom utmätningsmans försorg?
Därefter skall upptas till bedömande ett spörsmål av mera terminologisk natur, som Olivecrona intresserat sig för. Det gäller hur de olika slagen av utmätningsobjekt skola betecknas. I UL § 62 talas om fast egendom samt lösören, fordringar och andra rättigheter. Med utgångspunkt härifrån indelar Olivecrona utmätningsobjekten i fast och lös egendom. Och sistnämnda kategori uppdelas i sin tur i lösa saker och rättigheter, till vilka senare bl. a. fordringar räknas. Vad som förtjänar att särskilt uppmärksammas i detta sammanhang är emellertid att Olivecrona härvid med »saker» menar själva de fysiska föremålen och att han uttryckligen skiljer mellan vad han kallar sakutmätning och rättighetsutmätning.2
Som motivering för denna terminologi anför Olivecrona att de praktiska konsekvenserna äro olikartade vid rättighetsutmätning och sakutmätning. I förra fallet säges »inroparen komma i det läget att han har vissa påtryckningsmedel mot en bestämd annan person t. ex. en sekundogäldenär, för att få en prestation av honom». I senare fallet skulle däremot resultatet bestå i att »inroparen blir den som sanktions-
fritt kan förfoga över ett objekt» och sålunda förvärva »icke ett påtryckningsmedel mot en viss person utan saken själv». Härvidlag må först framhållas att inroparens förvärv av själva saken innebär detsamma som att han erhåller påtryckningsmedel mot en obegränsad grupp personer, nämligen mot var och en som tar sig för att förfoga över egendomen eller hindra hans egna förfoganden däröver. Men precis detsamma är ju fallet med den som på en exekutiv auktion inropat t. ex. ett patent, vilket enligt Olivecronas systematik är att anse som en rättighet. Vidare må framhållas att den som inropat en skuldebrevsfordran eller en aktierätt, kan sägas »sanktionsfritt förfoga» över skuldebrevet respektive aktiebrevet i samma mening, som detta är fallet med en bil eller en häst, om försäljningen i stället omfattat sådan egendom.
Svårigheten är här tydligen den att man i dagligt tal med utmätningsobjekt menar tvenne helt olika saker, nämligen endera rättigheter eller också fysiska ting, såsom bilar, hästar, skuldebrev och aktiebrev. I sin systematik har Olivecrona upptagit element från båda dessa uttryckssätt. Man skulle utmäta bilen och icke äganderätten till bilen samtidigt som man skulle tala om utmätning av en fordran och icke av det skuldebrev, varpå fordringen grundar sig. Om man nu som Olivecrona särskilt understryker att detta är det korrekta beteckningssättet, så kan detsamma emellertid föranleda den uppfattningen att utmätningen av en bil icke innebär utmätning av en rättighet i samma mening som detta är fallet med utmätning av en fordran. Detta är givetvis icke Olivecronas åsikt men risken för missförstånd föreligger dock, särskilt som knappast någon kan klart ange innebörden av termen rättighet, då man säger att en sådan blivit utmätt. Olivecrona ger visserligen en intressant analys av de realiteter som ligga bakom detta uttryckssätt, men han gör inget försök att i en formel sammanfatta vad han menar med rättighet, då han talar om rättighetsutmätning.
Att rätt skilja mellan »sakutmätning» och »rättighetsutmätning» menar Olivecrona vara av stor betydelse vid bedömande av frågor som uppkomma t. ex. vid utmätning av avbetalningsgods samt lösöre, vartill tredjeman har nyttjanderätt. Jag har emellertid svårt att förstå att terminologien härvid skulle spela någon roll. Vilket uttryckssätt man än begagnar, kan detsamma föranleda missförstånd, om man icke noga analyserar det bakomliggande rättsläget. Och vid utmätning t. ex. av en bil, som gäldenären köpt på avbetalning och varvid några avbetalningar ännu återstå, inriktas uppmärksamheten icke i högre grad på säljarens rättsställning, om man säger utmätningsobjektet vara bilen än om man istället talar om exekuten-köparens rätt till bilen. Under dessa förhållanden finner jag för min del det ur pedagogisk synpunkt föga välbetänkt med att överhuvud taget röra i saken, innan frågan om en radikal omläggning av hela den juridiska terminologien upptas till bedömande. Och med hänsyn härtill skulle jag som lämplig indelning av utmätningsobjekten vilja föreslå: 1) fast egendom 2) lös egendom a) lösöre b) fordringar c) annan lös egendom. Termerna egendom och
lösöre används ju i svenskt juridiskt språkbruk i betydelsen av såväl rättigheter som sådana fysiska föremål, som utgöra objekt för rättigheter.
Till slut skulle jag vilja fästa uppmärksamheten på det enligt min mening intressantaste avsnittet i det föreliggande arbetet, nämligen den behandling Olivecrona ägnar UL §§ 69 och 82. Man brukar ju härvidlag se saken på det sättet, att gäldenärens äganderätt är förutsättning för utmätning, samt att sådana omständigheter som besittning och lagfart ha betydelse endast som bevis för den ifrågavarande äganderätten. Skall detta påstående ha någon förnuftig mening, måste man härvid såvitt jag kan förstå med rättighet mena de rättsfakta vartill gäldenärens »äganderätt» är anknuten som ett komplex av rättsföljder. Olivecrona anser emellertid att satsen ifråga under alla omständigheter ger en skev bild av verkligheten. Skälet härför skulle vara att det i utmätningsförfarandet i allmänhet ej krävs någon utredning angående nämnda rättsfakta utan endast om sådana omständigheter som besittning respektive lagfart. Endast om gäldenären eller en tredjeman kommer med någon invändning t. ex. om att egendomen egentligen tillhör den senare och endast blivit deponerad hos den förre, kan det i viss utsträckning komma att förhålla sig annorlunda. Med hänsyn härtill menar Olivecrona att den terminologien vore att föredra, att besittningen betecknas som grundrekvisit och det förhållandet, att tredjeman deponerat egendomen hos utmätningsgäldenären som ett motfaktum. Detta kan av utmätningsborgenären i sin tur bemötas med ett nytt motfaktum t. ex. att gäldenären efter depositionen köpt saken av deponenten.
Olivecronas motiv för införande av dessa nya begrepp synes framför allt vara att desamma underlätta en reglering av bevisbördans fördelning. Visserligen säger han det ej uttryckligen men jag skulle dock tro det vara hans mening, att bevisbördereglerna skola ligga till grund för rättsfaktas indelning i grundrekvisit, motfakta, nya motfakta o. s. v., vilket tydligen medför att part, som åberopar viss sådan omständighet alltid har bevisbördan med avseende på detsamma.1 Med avseende på utmätningsförfarandet må man emellertid lägga märke till att det ej är fullt riktigt att påstå frågan om gäldenärens äganderätt ej komma under bedömande i detsamma. Man brukar säga att omständigheter som besittning respektive lagfart äro »presumtioner» för att gäldenären är ägare. Detta innebär att omständigheterna ifråga tillskrivas ett större bevisvärde än som vanligen är fallet och som kan grundas på erfarenheten. Man skulle även kunna uttrycka saken så att härvid även mindre än fullt bevis godtas som tillräckligt bevis. I övrigt ha
emellertid besittningen och lagfarten i utmätningsförfarandet karaktär av vanliga bevisfakta, medan de däremot i Olivecronas framställning behandlas som rättsfakta. Detta har även praktiska konsekvenser, något som måhända bäst demonstreras genom några exempel.
Vid utmätning av fast egendom anser Olivecrona att grundrekvisitet utgöres av det alternativa sakförhållandet att gäldenären endera har lagfart eller ett formellt riktigt fång, som kan ledas tillbaka till en lagfart. Antag nu att en villafastighet, som under den senaste tiden utan lagfart gått ur hand i hand, skall utmätas. Gäldenären förevisar sitt köpebrev, men däremot kan fångeskedjan ej utredas tillbaka till den sista lagfarten. Även om det härvid i övrigt ej förekommer något som föranleder misstanke om att gäldenären ej är rätt ägare till fastigheten, kan densamma ändock icke utmätas, enär något grundrekvisit ej kan bevisas.
Vid utmätning av lösöre i tredjemans besittning anges grundrekvisitet vara laga fång för gäldenären. Antag nu att tredjemannen vitsordar att han såsom depositarie har egendom om hand, medan gäldenären ej ens kan ge bestämt besked om var han köpt saken, då denna händelse enligt vad han påstår ligger långt tillbaka i tiden. Det kan ifrågasättas om saken i så fall kan utmätas enligt Olivecronas sätt att se på saken. Tillämpas detta konsekvent, borde så vara fallet endast om alternativt även depositionen och sålunda ej enbart gäldenärens laga fång vore grundrekvisit.
Ehuru jag ej vet något bestämt därom, har jag svårt att tro att våra exekutorer skulle anse hinder föreligga för utmätning i de båda ovannämnda exemplen. Är detta mitt antagande riktigt, skulle Olivecronas betraktelsesätt medföra den praktiska konsekvensen, att möjligheterna till utmätning bleve mer begränsade än vad som hitintills ansetts vara fallet. Detta beror på att medan enligt rådande uppfattning även andra »bevis för gäldenärens äganderätt» än besittning, lagfart och visst bestämt laga fång äro tillåtna, menar Olivecrona att utmätning förutsätter att någon av dessa — som grundrekvisit betecknade — omständigheter kunna bevisas. Å andra sidan är det klart att man med dennes metod kan nå samma resultat som med den hävdvunna. Men så vitt jag begriper, förutsätter detta att grundrekvisitet består av ett flertal alternativ utan att man därmed kan vara säker på att ha funnit en lösning av problemet, som är avpassad för alla tänkbara fall. Som motivering för en sådan reglering kan emellertid anföras att den ger utmätningsman en långt bättre vägledning än den nuvarande.
Den ovan berörda terminologien medför emellertid också vissa pedagogiska problem. Den traditionella anknytningen till rättighetsföreställningen har medfört att det funktionella sammanhanget mellan sådana exekutionsrättsliga stadganden som UL §§ 69 och 82 samt diverse civilrättsliga institut och rättsregler kommit i centrum för uppmärksamheten. Frågan om vilken egendom som kan utmätas för exekutens gäld har setts ur synpunkten av det »sakrättsliga skydd», som tillkommer tredjemans rättsställning i olika situationer. Om också detta uttryckssätt är särdeles olyckligt och missvisande, har dock själva be-
traktelsesättet haft den fördelen att de regler som utmätningsman har att beakta, inordnats i ett större sammanhang, vilket underlättat förståelsen för de ifrågavarande reglernas praktiska funktion. Med Olivecronas uppdelning av rättsfakta i grundrekvisit och motfakta kommer däremot detta sammanhang mer i skymundan, vilket otvivelaktigt är en olägenhet ur pedagogisk och lagtolkningsteknisk synvinkel. Måhända förklaras detta emellertid av att civilrätten ej är utformad på motsvarande sätt. Skulle grundrekvisit och motfaktum begagnas som juridiska grundbegrepp även inom civilrätten, komme i så fall det påtalade funktionella sammanhanget åter till sin rätt.
Per Olof Ekelöf.