GUNNAR LUNDQUIST. Psykiatri och mentalhygien med kort vägledning i socialpsykiatri. Sthm 1945. Svensk Sjuksköterskeförenings förlag. 159 s. Inb. kr. 4.50.

 

    Överinspektören för sinnessjukvården, med. dr Gunnar Lundquist har för några månader sedan under ovanstående titel givit ut en ny, omarbetad och utvidgad upplaga av sin mycket användbara och flitigt använda bok »Psykiatriska föreläsningar för sjuksköterskor». Det är att hoppas att denna nya upplaga också skall finna vägen till många juristers bokhyllor. Den lilla boken utgör nämligen en alldeles förträfflig »Einführung» till ett mera ingående studium av psykiatriens problem. Den är överskådlig och lättläst men samtidigt, såvitt en lekman på området kan bedöma, förvånansvärt fullständig. Bland viktigare avsnitt märkes en framställning av det mänskliga beteendet ur allmänt psykologiska synpunkter (kap. V). Man får där läsa om så intressanta ting som Kretschmers konstitutionslära, Sjöbrings personlighetspsykologi, uppförandepsykologien (behaviorismen) och den psykoanalytiska psykologien. I kap. VIII behandlas de medfödda psykiska abnormtillstånden, av förf. uppdelade i de tre huvudgrupperna sinnesslöhet, psykopati och psykoinfantilism m. m., samt i kap. IX »uppkomna psykiska sjukdomstillstånd», d. v. s. flertalet av de egentliga sinnessjukdomarna. Övergångsårens psykiska sjukdomar, ålderspsykoserna, det psykiska traumat, psykoneuroserna och »psykiska defekttillstånd» behandlas i följande kapitel (X—XII). — Ur arbetet må återgivas några siffror till belysning av abnormtillståndens och de psykiska sjukdomarnas samhälleliga betydelse. De sinnesslöa (övre gränsen för sinnesslöhet satt vid en IÅ på c:a 11) beräknas utgöra minst 3 % av Sveriges befolkning och de debila (vartill hänförts utvecklingshämmade med en IK mellan 70 och 90) ett par hundra tusen. Antalet psykopater anses minst lika stort som antalet sinnesslöa; vissa forskare räkna med att antalet psykopater i befolkningen utgör 5—10 %, en siffra som författaren emellertid anser vara för hög. År 1942 vårdades vid våra sinnessjukhus c:a 32,000 patienter, och dessutom väntade vid samma tid mer än 2,300 patienter på plats. Totalantalet vårddagar för psykiska sjukdomar var under samma år nära 10 miljoner (mot 16.4 miljoner för kroppssjukdomarnas del). Härtill kommer att ett stort antal neurosfall i brist på plats å psykiatriska avdelningar vårdades på kroppssjukhus.

 

    Vissa avsnitt beröra rent rättspsykiatriska spörsmål eller andra frågor av mera direkt intresse för en juridiskt orienterad läsekrets. Hit höra framställningar angående reglerna om intagning å och utskrivning från sinnessjukhus och om den psykiatriska undersökningen, med redogörelse för bl. a. intelligensålders- och intelligenskvotbegreppen. I ett särskilt kapitel behandlas de betydelsefulla frågorna om abort och sterilisering på psykiatrisk indikation. Att kastreringslagen icke ens omnämnts i detta sammanhang beror väl på att den icke upptagit någon motsvarande indikation — med hänsyn till kastreringens betydelse för bl. a. homosexualitetens bekämpande är institutet eljest icke utan sin stora betydelse ur rättspsykiatrisk synpunkt. I den aktuella, mycket ömtåliga frågan om indirekt tvång till sterilisering gör förf. intet uttalande. I ett kapitel under rubriken »Rättspsykiatrisk orientering» redogöres — helt översiktligt — för sinnesundersökningar i brottmål och i vissa civilrättsliga sammanhang. Här kunna nog några frågetecken eller kanske t. o. m. bockar sättas i kanten. När förf. uttalar, att lagstiftarna med det nya stadgandet i 5:6 SL om »annan själslig abnormitet än i 5 § avses» huvudsakligen haft »psykopaterna» (varför citationstecken?) i tankarna, har han icke något stöd i lagens förarbeten. Av dessa framgår tvärtom, att lagstiftarna »närmast» avsett vissa debila. Under förarbetena framhölls ju med skärpa, att straffnedsättning i allmänhet vore oändamålsenlig just i fråga om psykopater, särskilt naturligtvis samhällsfarliga, starkt kriminella psykopater. Den tidigare praxis härvidlag föranledde som bekant strafflagberedningen till det långtgående förslaget att helt upphäva 5:6. Och 5:6 i den nya lydelsen har överhuvud taget också ett mycket begränsat tillämpningsområde. — Vid redogörelsen för bestämmelserna i GB 2: 5 och 11: 13 nämnes intet om 1945 års lagstiftning angående möjlighet för sinnessjuka och sinnesslöa att ingå äktenskap efter dispens. Det är väl inte tänkbart att denna lagstiftning, som trädde i kraft redan d. 1 juli 1945, kunnat undgå förf:s uppmärksamhet? Anledningen är väl snarare framställningens starkt koncentrerade form — en koncentration som alltså någon gång kan gå för långt.
    Överhuvud taget kan nog sägas, att de rent psykiatriska partierna i boken äro för juristen mera givande än de avsnitt som äro av övervägande juridiskt innehåll. I detta omdöme ligger självfallet intet som helst klander mot förf. Boken riktar sig företrädesvis till icke-jurister. Förf:s framställning är, som redan framhållits, av ett mycket stort intresse och boken rekommenderas livligt åt alla, som önska få en överblick över psykiatriens problem.

Erik Bendz.